9 augusti 2014

Tuff tant i liten stuga


Takkonstruktioner är ett intresse för mej. Här syns en liggtimrad stuga som har nävertak med rundvirke som hängslats över nocken. Björknävern är tätskikt, rundvirket håller nävern på plats. Desto intressantare blir det då en historia om en människa bodde i den här stugan och en initierad stugvärd och museiguide. Det visar sig att här bodde Johanna Persdotter en gång i tiden. Skylten som finns i anslutning till stugan lyder som så:
Torpet

Här bodde Johanna Persdotter
mellan åren 1877 och 1913.
Johanna var mycket fattig.
Hon var ensam med mamma med en dotter
och hade inget fast arbete.
Johanna gick runt i gårdaarna och
hjälpte till med att mjölka kor, laga mat
och räfsa när höet skulle tas om hand.

Johanna hade svårt att försörja sin dotter.
Därför fick hon hjälp från kommunen.
Hon fick bo gratis i stugan
och bidrag för att kunna köpa ved och mjölk,
rågmjöl och strömming.

Johanna var stolt
och inte rädd för de som hade makten.
Hon protesterade när kommunen
ville riva stugan och tvinga henne att flytta.
Kommunen betalade för att laga taket
och Johanna och hennes dotter fick bo kvar.

Stugan har legat i Järsta by
strax söder om Härnösand.
1914 flyttades stugan till Murberget.

Vilken tanta! Eller gumma som man sa den tid då hon levde. Trots sin fattigdom lät hon sig inte nedtryckas av maktmänniskor. Med den självkänslan borde hon ha varit intressant att träffa och prata med tycker jag. Tänk om det varit möjligt att få göra en djupintervju med henne...

Fler sådana kvinnor behövs!!! Fortfarande, inte mist i min hemby där den patriarkala strukturen är djupgående och alla lyder makten.

Tankarna går till a´ Lill-Emma som bodde i min by men var född längre söderut. Hon bodde i en enkelstuga med öppen härd ute Aspänge väster om Kustlandsvägen/Riks 13. När hon blev gammal och inte kunde bo ensam, enligt vad överförmyndande socialvård då ansåg, fördes hon till Nordmaling på “hemmet“ vid mitten av 1950-talet. Kaffepannan ville hon ha med sig. Lill-Emma badades, tvättades och håret klipptes. Hon gick annars alltid med sjalett som tanterna gjorde. En kort tid efter flytten dog hon. Stugan gavs bort till en man i byn som bränsle.

Familjen Eriksson, av många kallade "Tattar"-Erikssons, bodde i en annan enkelstuga. Då familjen flyttat till kommuncentrat någon gång på sent 1960-tal (om jag minns rätt), plockades timmerstugan ner och uppfördes som sommarstuga på Kvillskär. Själv minns jag den lilla stugan längs den gamla grusade byvägen, så vacker och intressant i mina ögon även då jag var barn och ung.

Folkhemmet sopade bort detta gamla i min hemby och det som finns kvar rivs än idag av fastighetsägare. Ohygieniska som man fortfarande tycker att gamla hus är, förknippade med loppor och löss. I min nya hembygd står en många sådana stugor kvar, nu rödfärgade fritidshus med vita knutar, köpta av storstadsbor som vill leva lantlif.
.
.

2 kommentarer:

  1. Så många människoöden det finns, och har funnits - intressanta och sorgliga om vart annat.
    Det finns häftiga tanter än i dag - i min mansdominerade by kände jag en tant som läste lusen av socialtjänsten när de drog in hennes färdtjänst. Hon ringde till landstingets växel och bad att få tala med högsta chefen. Hon var småbrukarhustru, med sex års folkskola, och vägrade att bli nedtryckt i skorna.
    Margaretha

    SvaraRadera
    Svar
    1. Denna kvinna med god självkännedom vore också intressant att träffa och samtala med! Margaretha, jag vet att det finns häftiga tanter även idag. Men det skulle behövas ännu flera tycker jag ;-)

      Radera

Tyck till om du vill...