28 mars 2017

Kan ett hus ha själ?

Jag fick en fråga av Caroline för ett par inlägg sedan som jag funderat något över: Kan ett hus ha en själ?
Det påstås att äldre byggnader, hus har en själ. Som jag förstår håller du på med byggnadsvård och kommer i kontakt med äldre byggnader. Min undran är om du kan uppleva att det finns något som kan påminna om en själ och om hur det kan upplevas?
Eller är det något annat som finns där men som av några kan upplevas som en själ.
Det vore intressant att få höra din åsikt om detta.
Hälsar Caroline C
Tack för en intressant tanke, Caroline! Här för vi en dialog i kommentarerna: 2017-03-16 och 2017-03-20

***

Vem är jag att svara på om hus kan ha själ eller något som av några kan upplevas som själ? Jag har inte forskat om saken och känner inte till om forskning gjorts. Jag har bara mig själv att falla tillbaka på. Då det gäller byggnader har jag både kompetens och känslor men sociologi och byggnadspsykologi ingår inte i min sakkunskap.

Hur som. Jag vågar mig på skriva ner några tankar. Fyll gärna på med egna åsikter.

Till stor del tror jag vi själva skapar eller har i oss känslan av ett hus´eventuella själ. Våra bildminnen, historiekunskaper, doftminnen, känselminnen, synminnen gör att vi upplever eller inte upplever en samhörighet med ett hus. Interiört, exteriört eller bådadera.

Därför kan inte alla människor ha samma upplevelse av en byggnad, av ett hus´ själ eftersom det handlar om egna erfarenheter, kunskap och tidigare upplevelser att falla tillbaka på. Det kan handla om erfarenheter från barndomen – om hur vuxna i omgivningen reagerar på de miljöer man vistas i tillsammans som barn.

Ängslada Värmland

Husets själ handlar om tid, om kontinuitet, flera generations lager ovanpå varandra. Ju äldre byggnaden är desto längre historia, ju mer patina (naturlig nötning). Det skulle kunna liknas vid en palimpsest.

Det finns de som anser att patina är fult, att det upplevs som fattigdom att inte måla om, tapetsera om, byta ut panel osv. Av andra kan slitna trösklar, och synliga spår efter hantverkaren (t ex yxhugg, penseldrag, ojämnheter i smidet, märken efter sågtänder) uppfattas som något positivt. Under efterkrigstiden har moderna material kommit in på marknaden, där möjlighet till helt maskinellt släta ytor utan hantverkarens synliggörande, gjort att en förskjutning infunnit sig och patina, slitage, betraktas som negativt. Men en förskjutning håller på att ske tillbaka till uppskattning av hantverk och naturlig nötning, främst inom medelklassen.

För den som tycker att märken efter hantverkaren och patina är något negativt saknar ett gammalt hus värde, det kan behandlas precis hur respektlöst som helst. Då landet skulle moderniseras på 1900-talet fick det till följd att mycket revs och det nya folkhemmet byggdes upp. Crescendot i byggandet av bostäder var miljonprogrammet i storstäderna - Rinkeby-Tensta, Hallunda, Ronna, Rosengård, Bergsjön, Ålidhem m.fl -  där många områden idag är problemområden. Vad eller om man upplever en byggnads ”själ” handlar om klasstillhörighet tror jag.

Det är något med storleken på det byggda. Kan en skyskrapa ha själ? Har miljonprogrammens stora flerbostadshus med blåsiga mellanrum en själ? Har Colosseum i Rom en själ?

Colosseum, Rom
S:ta Karins kyrkoruin vid Stora torget, Visby under restaureringsarbete.

50-talskök någonstans i Sverige

Jag anar att det är lättare att uppleva ”själen” i ett hus om man har historiekunskaper, vet något om husets historia, känner till de människor som levde där och hur livet tedde sig i den samhällsgrupp som bodde/brukade huset. Paras detta med fantasi kan också hjälpa till att känna husets själ.

Jag minns mitt första besök till fornborgen Gråborg på Öland, så känslosamt i julinatten, fantasin for iväg utan att jag läst in mig på den där "stenhögen". För mig hade fornborgen en "själ", jag kände tidens gång. Sedan dess har jag arbetat mycket med restaurering av ruiner, varav många av kyrkoruinerna i världsarvet Visby, och trots att jag skaffat en hel del kunskap om byggnadsverken, deras historia och konstruktioner är de fortfarande lika intressanta och inspirerande för både vetenskapen och fantasin. Men det behöver inte vara den typen av grandios ruinromantik för att hävda att en byggnad har själ, det kan lika gärna vara en lagård eller varför inte en hölada. Men i mitt fall kommer vemodet in om det där enkla trähuset är helt förfallet och på väg bort, det tar bort mycket av upplevelsen av själ som finns/fanns. Är det så att en byggnad måste vara omtyckt för sin egen skull för att kunna ha själ?

Enligt mig kan även nya hus kan ha själ men det skriver nog inte alla under på: om de är ritade, dvs formgivna och terränganpassade just för den specifika platsen (genius loci), har genomtänkt planlösning och vackra, hållbara byggnadsmaterial. Det märks på huset om det är älskat av invånarna eller om det endast är en statussymbol att visa upp. Inredningen kan vara personlig, hemmagjord, enkel och ändå smakfull. Det måste absolut inte vara inredning från Svenskt Tenn, Ikea, Fritz Hansen, Kasthall, Kartell, Cassina, Swedese, Vitra, Norrgavel, Artek eller en byrå av ebenisten Georg Haupt eller så.

Ellen Key beskrev i Skönhet för alla om glädjen och möjligheten att med små medel ordna det trivsamt för sig. Om att ge huset en själ.
.
.

2 kommentarer:

  1. Varmt tack för att du ville ta dig tid med min fundering om hus kan ha en själ?
    Intressant det du skriver om och det som du nämner om kyrkoruiner har jag inte tänkt på men så här efteråt finns det ju något kring det med.
    Det här är inte min blogg men det vore roligt om någon mer ville tillföra sina tankar kring detta.
    Ämnet är svårt om man inte vill hänföra allt till det övernaturliga.

    Tack för din fina blogg och för ditt öppna sinne att skriva om detta!
    Kram till dig från Caroline Christensen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Caroline, det vore oändligt intressant att pratas vid om detta.

      Radera

Tyck till om du vill...