27 maj 2017

Många små - om hemmansklyvningar

Bröllop i byn den 6 oktober 1870 mellan Johan Olof, 23 och Klara, 22.

Jag tror att Klara och Johan Olof, min morfarsmor och morfarsfar, valde att dela de två hemmanen de ägde mellan sina söner för att få ha dem kvar nära sig. De hade mist fyra av sina minderåriga barn i difteri under kort tid 1879:
  • Gustav Robert dog den 11 sept (1,5 år). Begravd 21 september.
  • Kristina Sofia dog den 11 sept (2 dagar gammal). Begravd 21 september. Dog och begravdes samma dag som brorsan.
  • Johanna Catarina dog den 15 oktober (8 år). Begravd 26 oktober.
  • Klara Mathilda dog den 27 oktober (4 år). Begravd 2 november.

He legg en liten brur å en liten brurgumm e denna inne” och ”Vill je si brurpare?” sa Johanna Katarina, 8 år, om sina två döda syskon när de dött och låg i vita svepningar på "lit de parade". Hon hade nog hört liknelsen av mamma Klara eller någon annan vuxen. En månad senare låg Johanna Katarina själv död i difteri. Och dagen efter hennes begravning dog även Klara Mathilda, 4 år.

Det har traderats för mig att Klara blev mycket nedstämd, hon tog självfallet sina barns död mycket hårt. De här dödsfallen kan ha gjort att föräldrarna visste att värdera närheten till den ende sonen som överlevde farsoten samt de fyra nya barn som föddes 1880-1886. Det här gällde med säkerhet många fler familjer, difteri gick som farsot genom bygden vilket man ser med tydlighet i dödböckerna.

Totalt födde morfarsmor Klara 10 barn varav 5 nådde vuxen ålder (*). Barnen var:
Johanna Catarina 1871- 15 oktober 1879. Dog 8 år gammal.
* "Janne" 1872-1918
Jonas Herman 1874-1874, dog 6 dagar gammal.
Klara Mathilda 1875- 27 oktober 1879, 4 år
Gustav Robert 1878- 11 september 1879, 1,5 år
Kristina Sofia 1879- 11 september 1879, 2 dagar gammal.
* Karin 1880-1953
* Gustav 1881-1927
* Manfred 1884-1963
* Adrian 1886-1973

I ett par sekel bestod byn av sex hemman. År 1880 hade antalet bönder i byn ökat. Under 1800-talets andra hälft började marken tryta allt mer för att kunna ge föda till det ökande invånarantalet. De barn som inte hade försörjningsmöjlighet utvandrade till Amerka om föräldrarna inte överlät gården på  barnen genom delning av hemmanet. Det hade blivit vanligt med arronderingar och hemmansklyvningar vid förra sekelskiftet. Barnen var ju också en säkerhet inför ålderdomen då ingen äldreomsorg ännu fanns. Morfarsfar och morfarsmor omhuldade de barn som nådde vuxen ålder och sönerna fick dela på de två hemman familjen ägde.

*****

Några korta utdrag ur Fäbodväsendet 1550 - 1920. Ett centralt element i Nordsveriges jordbrukssystem, J. Larsson, 2009. Avhandlingen berör inte Västerbotten men är väl värd att läsas.
Omfattningen på hemmansklyvningen ger en skillnad i jordbrukandet söder och norr om fäbodgränsen. I norr gick den längre och man fortsatte att klyva gårdarna långt in på 1800-talet. På många ställen i södra Sverige kom hemmansklyvningen att upphöra och på många platser kan man till och med se att man köpte upp gårdar och slog ihop dem till större brukningsenheter från slutet av1700-talet.

Den omfattande hemmansklyvningen var inte bara en fråga för Dalarna, även om hemmansklyvningen i övre Dalarna fick störst konsekvenser, utan var ett utmärkande drag för hela fäbodområdet. I Hälsingland och Jämtland påbörjades dock processen senare än i Dalarna.

Den stora ökningen av antalet gårdar berodde inte främst på hemmansklyvningar utan på att många torp friköptes från 1870-talet. Torpen låg nu inte längre under gårdarna i socknen utan blev egna skattlagda fastigheter. (Mitt tillägg: detta gäller inte min hemby.)

Utvecklingen i Dalarna och Hälsingland skiljer sig från den i södra Sverige (Östergötland, Västergötland och Närke) där hemmansklyvningen inte alls var lika stor och där några områden också uppvisar en minskning av antalet brukningsenheter från 1780-talet fram till 1800-talets mitt. I Hälsingland och Ångermanland fanns en utvecklad textilproduktion där linhanteringen är mest känd.
.
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Tyck till om du vill...