TIMMER & MASONITE

En gammal favorit

2012-01-27T17:04:00.002+01:00

Bello e impossibile

Gianna. Gianna Nannini.

(Den här låten har jag lyssnat på åtskilliga gånger
men ser videon först på YouTube,
föredrar helst enbart musik)

Trampsymaskinen

2012-01-24T11:44:00.002+01:00

Den här bilden hittade jag då jag letade efter tapeter till ett annat hus. Tapeten heter Jukkasjärvi och ingår i Decor Maisons kollektion för 2012.

Det jag fastnade för, förutom tapetmönstret, är symaskinen (vilket ju även är marknadsförarens mening, att anspela på känslor från den tid som varit). Mormors symaskin stod i hennes och morfars kök då jag var liten och min familj bodde på övevåningen. Så fort jag började med syslöjd/textilslöjd i skolan började jag även sy ibland på trampmaskinen, trots mammas elektriska symaskin. Det var ju kul att trampa på och få nålen att röra sig framåt!

En vårdag då björkarna hade musöron satt jag och trampade och sydde. Uppgiften var att sy ett antal skyddsöverdrag av vit flanell med knytband av bomull till familjens kuddar. De finns kvar än :-) Plötsligt ropar någon utifrån att "i´n gå dell" (iden går till, kommer upp i bäcken) och jag lämnade allt och rusade ut. Det var intressant att stå på spången över bäcken och se fiskarna röra sig uppströms. Jag tror det var en lekkamrat som ropade ut nyheten. Två roliga saker på samma vackra vårdag - sy på trampmaskinen och se id på väg att leka ;-)

Då jag såg tapetreklamen kom jag att tänka på ett fotografi jag sett i ett album:

Längst till vänster sitter min söta mormor Alma, helt i sekelskiftesvitt med volanger. Hon går en sykurs, troligen dära Valln. Hon köpte en egen symaskin för 12 kronor, en stor del av årslönen som hon tjänat ihop som piga hos sin moster i Domsjö. Det var för övrigt på väg till järnvägsstationen i Nyåker för att tjen piga som hon första gången träffade min morfar.

Undrar just om tapeten blir bra? Än har jag inte sett den i verkligheten. Mormors symaskin ska jag i alla fall damma av.

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om symaskin, trampmaskin, sykurs, tapet, Jukkasjärvi, Decor Maison, tjäna piga

Snöigt värre

2012-01-22T09:13:00.001+01:00

Centrum

2012-01-20T12:12:00.002+01:00

Här vid den nedlagda affären ligger fortfarande bygdens centrum. Affären gick i konkurs 2008 men än töms brevlådan och aktiviteter anslås på anslagstavlan som inte syns på bild. Det bästa av forskaffningsmedel på vintern står parkerad här.

Kanske har även andra bloggare åsikter om lanthandel, nedläggning, spark, sparkstötting, brevlåda, Posten, anslagstavla, centrum, glesbygd

50-årstorpet på Tennstrand

2012-01-19T09:56:00.000+01:00

Torpet är borta, det finns inte längre i verkligheten. Inte heller på något foto finns det bevarat, bara hörnstenarna till det timrade huset kan man ännu hitta. På den här enkla uppritningen har pappa visat planlösningen på sin gammelmorfars arrendetorp. Jacob arrenderade mark på 50 år av två bönder 1877 och timrade sig och familjen ett torp dära Tenstrana med utsikt över Avafjärden.

En så här enkel plan är för min del otroligt värdefull. Den visar hur min farmorsmorfars torp "såg ut", alltså planlösning och inredning. Pappa ritade upp planen, rikitgt oarkitektigt och underbart med enkla streck för väggar. Fönster och dörrar markerades med tvärstreck i väggarna. Sen ritade han in möblerna med enkla streck och jag skrev ner vilken funktion den hade och var de som finns kvar numera finns. Lagård och vedbod låg på andra sidan vägen.

1927 gick torparrendet ut, samma år som Jacob dog, 90 år gammal. Han hann uppleva att bönderna kom med släde till Rundvik för att säga upp arrendet. Jacob bodde då på övervåningen i sin dotterdotter Olivias hushåll, min pappa, barnbarnsbarnet, var 10 år.

Här gör familjen en cykelutflykt till platsen för torpet. Året är 1968 och det är jag som fotograferar med lådkameran. Lillasyster gråter för hon tyckte inte om myrorna som ville klättra uppför hennes byxben :-) En hölada som jag tror är senare än torpet, stod då fortfarande upprätt. Idag är även den borta. Ett fritidshus ligger på tomten idag och en permanentbostad på en avstyckad tomt intill.

Kaffe kokades över öppen eld i den kaffepanna på tre ben som gammelmorfar ägt och förtennat. Så beundransvärt av mina föräldrar att ta oss med till en så omärkvärdig plats, platsen där min farmorsmorfars torp stått. Så långt ifrån slott och herresäten man kan komma. Det var ett väldigt bra sätt att skolas in i att vara stolt över sin härkomst och vilja veta mera...

Den här bilden är från 2001, nu med fritidshus.

Här, helt nära vägen, syns den berghäll där farmor som barn lekte att hon bakade bröd i ugn. Detta berättades också, en obetydlig sak kan tyckas. Jag intresserar mej för hur barn lekte förr och hur man såg på barn i de olika sociala sammanhang mina anfäder levde i. Tänker ni så? Försöker ni leva er in hur era anfäder levde livet?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arrendetorp, 50-årstorp, planlösning, timmerhus, Tennstranden, barn, lek

Farfarsmors barndomshem

2012-01-16T09:23:00.003+01:00

I denna byggnad föddes och växte min farfarsmor Erika upp. Några av släktingarna, med pappa som ciceron, gjorde 2001 en resa för att dokumentara släktplatser i socknen. Detta var en av platserna som fick besök. Det hela var också ett sätt att försöka skola in nästa generation i kunskapen om platser där anfäder bott, även till synes helt obetydliga :-) För det tyckte pappa och jag var viktigt.

Stugan, en enkelstuga med förvaringsrum i ena kortänden, är nu förfallen bortom räddning. Spåntaket är murket och fullt av hål, fönsterbågarna borta. Hemmanet finns inte längre i släktens ägo, det såldes för länge sedan och ägs nu endast för skogens skull antar jag. Husen får klara sig bäst de kan, det vill säga ruttna ner och återgå till naturen.

Skogen börjar tätna runt stugan. Inte långt härifrån är ännu öppen åkermark och älven meandrar så vackert här nedanför. Boplatsen var väl vald för då var det säkerligen öppet och man såg Lögdeälven och solen nådde hit hela dagen. Här var torrt eftersom läget är högre än nedanför liggande lägdor.

Entrédörren var försedd med det typiska överljuset, ett smalt fönster övanför pardörren, och inramad av dörrfoder som upptill bildar en klassisk tempelgavel med ett tympanonfält. Det är alltså träbyggnadsteknikens omformning av den klassiska antika grekiska och romerska stenarkitekturen för mer än 2000 år sen. Här. Uppe i min obetydliga hembygd. Jorå, det idealet nådde hit också.

Erikas barnbarnsbarnbarn syns i den fönsterlösa öppningen. Även fönstren har tympanonfät eller om man så vill fronton. Så enkelt att åstadkomma och så omtänksam detalj. Kanske borde jag hit och mäta upp stugan och ta ut gps-koordinater innan det är alldeles för sent...

Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerhus, hemman, ruin, förfall, minne, klassisk arkitektur, träbyggnadskultur, tempelgavel, fronton, tympanonfält, antiken, Ångermanland

Mormorsbrorsan med fru

2012-01-15T10:54:00.000+01:00

Min mormors bror Fredrik var den yngste i Per och Amanda Sundqvists barnaskara på tio barn, där mormor Alma var den äldsta.

Här har jag fångat Fredrik, 80 år, och hustrun Dagmar, 74 år, just som de sålt och flyttat ur sitt hus centralt beläget dära Vall´n. Det kändes så lättsamt att hyra en lägenhet alldeles i närheten av sitt förra boende fick jag veta. Huset där de bodde, och det tillhörande vackra rödfärgade uthuslängan, revs ganska snart och flera hyreshus uppfördes på den förhållandevis stora tomten. Jag minns ännu det stora trähuset med sitt kök med fönster mot söder och öster och salen i andra änden. Därifrån har jag flera trevliga minnen med släkten och maten. Det hände nu och då att vi tog en sväng förbi huset på Kungsvägen då vi tagit bussen in ditta Vall´n för att uträtta ärenden. Så småningom med bil då jag tagit körkort. Dubbelporträttet är från 1988. Fredrik dog 1994, Dagmar 1998.

År 1990 stod bostadshuset tomt och jag tog en diabild. Ett gediget timmerhus med panelarkitektur. Se vilka vackra tunntunna takfötter, eller kalla det takskägg som man sa förr! Fönstren på bottenvåningen är inte original - man ville ju hänga med, så de byttes till enluftsfönster av mindre storlek, troligen på 70-talet. Titta så vackra fönstren på övervåningen är i jämförelse! Visst var det förutseende att bränna av ett fotografi? Långt ifrån estetiskt men bra att friska upp minnet med :-)

Gårdstunet

2012-01-13T15:12:00.002+01:00

Hittade en bild till av mormors föräldrahem som jag fått digitalt av en en tremänning för länge sen. Tack Jonas! Det är samma gårdsplan som i föregående inlägg.

Mormorsmor och mormorsfars parstuga syns till vänster. Husen har spåntak, det meckas med en vagn med gummihjul. Arbetsgemenskap med fyra män på plats varav en i kostym. Undrar vem han är och vad han gör där. Borde kanske fråga Jonas.

Litegrann från ovan igen. Den här bilden som var med i förra inlägget, ett foto av ett flygfoto, har jag fått av en annan tremänning. Här har taken lagts med rött lertegel.

Hur många av dina anfäders hem finns kvar? Hur många av deras hus har du sett och varit på besök i?

Vet du HUR din mormors, morfars, farmors, farfars, mormorsmors, mormorsfars, morfarsmors, morfarsfars, farmorsmors, farmorsfars bostad såg ut och vet du VAR de bodde...?

.
.

Parstugan i Levar

2012-01-11T14:10:00.002+01:00

Mormors barndomshem i Levar finns inte längre, huset hon föddes i 1890 revs omkring 1960. De flesta av mina förfäders barndomshem är rivna: morfars, mormors, farmors, farfars, pappas. Ett av husen revs på grund av en ny vägdragning som skulle fram i den kommunala planeringen. De andra revs med berått mod troligen för att de ansågs omoderna och gammelmodiga. De betraktades som oldfashioned. Att de var kulturhistoria redan då ingick inte i tankesfären i denna bygd.

En lärdom man kan dra av dagens syn i andra delar av Sverige, är att låter man husen stå och bara ser till att de inte ruttnar, men absolut inte heller "snoffsar upp" dem, blir de värdefulla med tiden. Det gäller inte bara herrgårdar och säterier som de flesta tycks tro. Gör man stora utbyten och förändringar vid en renovering försvinner det kulturhistoriska värdet även om man som ägare anser att huset ser ut som förr. Ett typiskt exempel är fönsterbyte där moderna fönster, även om de har äkta träspröjsar eller lösa snäppspröjsar, förstör det kulturhistoriska värdet. Jorå. Genast och med ens.

Mormors föräldrar Per och Amanda bodde i parstugan som syns på bilden. Ett kök i ena änden, en sal i den andra - båda med fönster åt tre håll, en farstu och bakom den kammaren. Två murstockar för uppvärmningen gav två skorstenar. En oöverträffad planlösning för en bostad än idag. Per och Amanda övertog genom köp detta hemman som ägdes av Johan Nygren med hustru, gifta 1856. Hemmansägarparet dessförinnan var Bryngel Öberg med hustru som gifte sig 1827. Dessa två bondpar var barnlösa och jag håller för troligt att parstugan också varit deras hem. Parstugan hann jag vara in i en gång men minns inte mycket alls, jag var för liten för det. Per dog redan 1919 men Amandra levde här till sin död 1950. Hon skonades från att uppleva rivningen.

Bryngel Öberg f. 1797 med hustru Anna Magd. Ersdr f. 1804. Bryngel lät tillverka en skåpsäng i vars skåp det stod "Bonden Ärlig och Väl Aktadt. Bryngel Öberg. Lefvar år 1830".
Johan Nygren f. 1835 med hustru Anna Doroth. Andersdr f. 1833.

I husförhörsboken från 1880-1890 för byn Lefvar i N-lings socken, finns alla tre bondfamiljer på samma uppslag. Bondparet Öberg-Ersdotter dog båda under året 1884 men säljarna Nygren bodde kvar på gården sedan Per och Amanda köpte den. De bodde antagligen i förmånsstugan, undantagsstugan som väl är den byggnad som fortfarande står kvar och vars tak skymtar nertill på fotot. Ett barn föddes i den unga bondfamiljen 1890. Det var Per och Amandas förstfödda, dottern Alma Eufrosyna som kom att bli min mormor.

En av Pers och Amandas söner byggde ett nytt bostadshus och lagård på tomten. De syns till höger och vänster om parstugan. Bostadshuset har det för den tiden populära mansardtaket samt en fyrdelad planlösning med fyra lika stora rum på bottenvåningen med uppvärmning centralt placerad i huset vilket ger en skorsten. Jag vet inte när det byggdes, men huset skulle kunna vara uppfört på 20-talet om det vore i sydligare nejder men med en viss eftersläpning här i norr kan detta här lika gärna vara 1930-tal. Överst i bild syns en lagård som revs på 1990-talet då vägen till Järnäs drogs om just precis där lagården stod. Betänk att undantagsstugan idag är den mest värdefulla byggnaden ur kulturhistoriskt perspektiv av de byggnader som syns på fotot. Det jag kan konstatera är att jordbrukets och landsbygdens byggnader lever ett farligt liv. Hur många lagårdar och överloppsbyggnader här i kommunen överlever mej tro?
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om hemmansköp, bondfamilj, undantagsstuga, förmånsstuga, lagård, överloppsbyggnad, kulturhistoriskt värde, ekonomibyggnad, husförhör, rivning, oförstånd

StorStörreStörst

2012-01-09T08:57:00.004+01:00

Vi har olika syn på städers tillväxt.
Jag tilltalas mycket av det ironsika ifrågasättandet som görs på bloggen Tillväxt - Förfall (fast ironin är nog inte alltid så tydlig för den som inte är insatt i stadsbyggnadsfrågor).

Men det här klippet är på fullt allvar även om jag fnissar då jag ser det:

Kvinna, ung, världsvan, med kulisser av tänkta projekt i bakgrunden. En bild av Umeå. Den kommande Kulturhuvudstaden. Var får Umeås kulturhistoria plats? Den som eventuellt fortfarande finns kvar.
Jag undrar på fullt allvar.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om stadsbyggnad, störst är bäst, kulturhuvudstad, kulturhuvudstadsår, 2014, genus, ung kvinna, framtid, storstad, kulturhistoria

Vackrest dära Vall´n

2012-01-06T10:42:00.032+01:00

Den allra vackraste byggningen dära Vall´n är nog klockstapeln.

Den är byggd 1767-1768 av den ångermanländske byggmästaren Per Zackrisson från Kubbe i Anundsjö och är av bottnisk typ, ett trätorn panelat och rödmålat med röd slamfärg.
.

Tryckknappar

2012-01-05T10:27:00.001+01:00

Minns ni de här tryckknapparna som var så lätt för ett barn att öppna och stänga. Det hör kitet har alltid gjort intryck på mej. Här behövs allt för att med enkla handgrepp ordna knappar utan att behöva sy ett stygn. Så modernt på 50-talet.

Stora delar av innehållet i askarna från 50-talet är kvar. Några tryckknappar användes till kläder, ja till dockkläder för länge sen. Några har jag använt på senare tid till kuddvar i bolstertyg. Tycker det är tufft att blanda nya bolstertyger med "modern" knäppning. Lätt som en plätt att fästa och man slipper sy de ibland lite traggliga knapphålen :-) Så säger jag som trots allt hade det lätt för emj i syslöjden som det då hette.

Rostfritt med ett vitt plasthölje på synliga sidan.

Min docka Annas röda overall, sydd av mamma på Hugin symaskin, fick en knapp på var axel.

Kudden har randigt bolstertyg av hellinne från Klässbols linneväveri i Värmland. Lena Rahoult formgav tyget och jag stansade fast tryckknapparna som kom till heders. En favorit...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om tryckknappar, Neweycraft, press fastener outfit, 50-tal, knapphål, Klässbols linneväveri, dockkläder

Sybehörslåda

2012-01-04T09:49:00.001+01:00

Nedersta lådan i en av masonitekökets två hurtsar specialinreddes för sybehör då köket byggdes 1949-1950. Jag har inte ändrat så nämvärt mycket, flyttat om några saker, köpt nya knappnålar :-).

Överst finns en låg skjutbar låda indelad i sex fack. Den här lådan löper på "skenor" på sidorna. Eftersom den är gjord av masonite och smala träribbor är den mycket lätt.

Lyfter man bort den skjutbara lådan finns djupare fack därunder. De här lösningen attraherar mej oerhört och har inspirerat mej i andra köksinredningar.

Här är mamma Karin i sitt esse. Det ser ut att vara 70-tal och det är dottern jag som agerar fotograf. Karin utbildade sig som ung till sömmerska men arbetade endast kort tid inom yrket.

Inredningen i 50-tals köket på övervåningen består av målad masonite i lådförstycken samt luckor och lådhandtag av fernissad björk. Arbetsbänken har träskiva kantlistad med fernissad björk och fastskruvad med försänkt spårskruv med kullrigt huvud. Bakbordet syns under bänkskivan och är alltså utdragbart. Arbetsbänken är behandlad med svart laboratoriebets, så vanligt på 50-talet.

Fortfarande är det här en favoritarbetsplats med utsikt över byns äldsta delar och de platser där släkten på morfars sida bott.

Kanske har även andra bloggare åsikter om symaskin, Hugin, köksinredning 50-talet

Söderfönstret

2012-01-03T17:07:00.000+01:00

Hälsningen från 50-talet har kommit för att stanna. De fina gardinerna jag fick av Jennie sitter uppe och möter det nya årets bleka ljus.

Än så länge samsas de med stringljusstaken i bågform, en favorit. Gardinernas härliga historia har jag fått berättat av Jennie som själv påverkade deras historia, stringbågens öden och äventyr innan jag såg den i skyltfönstret har jag ingen aning om. Föremål med historia är nog strået vassare ändå.

Syskon och grannar

2012-01-02T09:17:00.001+01:00

Tant Nanny hade äppelträd på sin tomt. Därunder ordnade hon emellanåt saft- och kaffebjudningar för oss, grannfamiljen tvärs över vägen. Livet var glatt okomplicerat.

Här kommer Nanny med fruktkorgen. Det är sommar och sol men som gammal är det lätt att frysa ändå, så koftan är på och knäppt och strumporna tjocka.

Nanny avled en snöblåsig dag då hon gick ut på bron för att uträtta något, en vindil tog tag i dörren som skuffade till henne så hon föll nerför bron och blev liggande utan att kunna ta sig upp. Snön föll och det var kallt. Det var sorgligt att få meddelandet om hennes död hemifrån. Hon blev 89 år.

Här sitter Nannys bror och tillika ganne. Här sitter farbror Kalle och han rensar blåbär. Jag tror faktiskt att han gillade att bli fotograferad ;-) Kalle dog "på hemmet" år 2000, 94 år gammal.

Jag fotograferade aldrig det fina lilla huset från 1935 invändigt men har det än i ljust minne bevarat. Planlösningen och möbleringen ritar jag av ur minnet - trapphusfarstun, köket med den mörkt ådringsmålade byrån med pigtittare och Kristustavla ovanför, den tvåsitsiga fästmanssoffan, vedspisen, kökssoffan och matbordet, den lilla sängalkoven, det förhållandevis stora skafferiet, kammaren med fönster åt tre väderstreck med finmöblerna och den klädda glittrande granen till jul. Granen glittrade ut mot Kustlandsvägens förbipasserande. Trots att huset är litet var inte hela vinden inredd. Så var det då. Det var fint.

Farbror Kalle har jag skrivit mera om här och här. Och här lite mer om huset som syns längst upp på flygfotot nedanför.

Kanske har även andra bloggare åsikter om livet förr, byaliv, äppelträd, kaffekalas, Kustlandsväg, egnahemsbygge, grannar, barndomsminnen

Gott Nytt 2012!

2011-12-31T12:44:00.082+01:00

Nyårsafton innebär ofta fyrverkerier. Kanske även smällare även om det minskar. En nyårsafton sotade jag ner en postlåda med en kraftig smällare. Det lät ordentligt men blev lite besvärligt eftråt :-)

Bilden var symbol för Linnéåret 2007. Jag bara tycker så mycket om detta fina fyrverkeri - ståndare och pistiller rakt uppstigande från skogen mot den mörkblå himlen där stjärnorna är en del av naturens fyrverkeripjäs. Kongenialt tycker jag.

Här hemma var det pappa som skötte skjutandet. Till övriga familjens förskräckelse tog han ut salutkanonen till vilken han hade tillverkat en lavett av trä. Jodå! Han laddade med tygbitar (absolut inga metalldelar) och svartkrut, anslöt en tändtråd och packade till med laddstaken. Sen i med fängkrut i fänghålet, en tändsticka och POOFFF vad otroligt mycket rök som kom efter den dova smällen. Så inleddes det nya året ibland hos oss, kanske efter att ha vi stöpt "framtiden" i tenn. Vilka tider det var!!!
.

Lapp-W

2011-12-30T09:25:00.001+01:00

En Teliaräkning damp ner i mellandagarna. God Jul stod det på kuvertet och textslingan fortsatte vidare ut i en julgran. Snyggt var första tanken som sedan genast gick till Renlund i Håknäs. Jodå...

Renlund sålde produkter från Lantmännen. Det jag minns mest var torvströ i balar, eller röta som vi sa, men han bör ha levererat kraftfoder, saltsten, höfrö och grönfoderfrö också. Kanske ännu något mer som behövde köpas in till jordbruket. Huset där han hade sitt lager står fortfarande kvar.

Denne Renlund tog sig tid att sitta ner vid köksbordet då han med sin lilla bulliga lastbil lämnat av varorna. Det var ju så på den tiden, alltså 50- och 60-talet, man tog sig tid för varandra. Om vi barn var hemma frågade han om vi kunde rita ett lapp-W. Det kunde vi aldrig och då tog han fram pennan och ritade detta snirkliga W på ett vitt papper, kanske var det på baksidan av räkningsblocket.

Jag kan fortfarande inte rita ett lapp-W trots att Renlund visade detta vid flera olika tillfällen. Hur det ser ut får ni föreställa er (om ni inte redan vet). Vad han fått benämningen ifrån har jag ingen aning om men bokstaven liknade det sätt man före skrivmaskinens uppkomst brukade börja myndighetsbrev - med en ornerad bokstav, det som kallas anfang. Detta var under skrivstilstidens höjdpunkt och en hel del sådana kommer jag i kontakt med då jag läser äldre handskrivna dokument. Kanske var Renlunds lapp-W en reminiscens från dåtiden.

Det här barndomsminnet sitter ganska djupt eftersom Telias räkning gör att tanken på ett lapp-W dyker upp. Det var trevligt att vara barn och få vara i centrum för en förnöjelse. Så lätt det såg ut men så svårt det var att härma.

Vad gör ni med alla dessa minnen som dyker upp när som helst?
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Lapp-W, anfang, skrivstil, Lantmännen, Håknäs, torvströ

Granntanterna

2011-12-28T10:47:00.003+01:00

Hildur och Nanny var de närmaste granntanterna i byn. De var svägerskor och bodde grannar med oss och varandra. Båda var jordbrukarhustrur under sina verksamma dagar. Det var alltid mycket trevligt att bli bjuden hem till den ena eller den andra på kaffe med hembakt. På den tiden umgicks kvinnorna på dagtid över en kopp kaffe, även mamma fastän hon var bra mycket yngre. Blev hela familjen bjuden var det en helgkväll som gällde, oftast under vintern. Under barmarkstid hade alla mycket att stå i. Så många trevliga berättelser jag hört och upplevt, särskilt i Hildurs och Kalles lilla fina faluröda hus tvärs över gamm´vägen. Hälsade jag på ensam bjöds det alltid på Kungen av Danmark. Ni minns väl de bröstkaramellerna?

Hildur flyttade till byn då hon gifte sig med Kalle. Hon var född 1905 i Byviken vid Yttre Lemesjön söder om länsgränsen. Här är hon väldigt nypermanentad, mer än vanligt vågig, och glad som oftast.

Här är jag hemma i byn någon höstvecka på 80-talet. Mamma och Hildur bjöds in på 11-kaffe till tant Nanny. Jag med. Vilken lycka att jag tog med kameran även om bilderna inte på något sätt är toppkvalité. Efter kaffet hade Nanny ett korsord hon inte lyckats lösa helt så vi engagerades i detta. Med stort allvar slår tanterna ihop sina kloka huvuden.

Tant Nanny var späd och hade långt fint grått hår med flätad knut. Hon var född i byn 1903 och tog över föräldrahemmanet efter giftermålet. Hennes bröder var Kalle som gifte sig med sin Hildur, Gotthard, Helge, Paul och John. Alla utom Paul och John, som blev EFS-predikant, bodde kvar i hembygden.

Hildur dog 1988 och farbror Kalle var näst intill otröstlig. Nanny var redan var änka då hon dog 1992.

Kanske har även andra bloggare åsikter om tanter, 11-kaffe, korsord, kaffe med dopp, härliga tider, grannar

Julotta

2011-12-25T06:02:00.001+01:00

På juldagsmorgonen lyste ljus i varje fönster på västerbottensgården där morfar växte upp. I det gamla timmerhuset var ljus tända i varje fönster i arla morgonstund.

Alla julottebesökare som åkte släde förbi på väg till julottan dära Vall´n skulle se att det var en speciell högtid. Det här var före elektrifieringens tid och det var noga att passa på stearinljusen så att de inte gav upphov till brand. Idag är det lätt ordnat med belysning, ja det kan till och med bli lite väl mycket ljusslingor och lampor i och på många hus.

Här i röda ringen, dära Halla, vid foten av Hallberget och alldeles intill gamla fina Kustlandsvägen, låg timmerhuset där Klara såg till att ljusen brann i varje fönster på juldagsmorgonen. Ni som bor i bygden känner nog igen er även om Riks13 inte fanns då laga skifteskartan ritades 1869. I detta huset växte morfar Manfred upp från tidig skolålder efter att familjen flyttat från gården direkt till vänster på andra sidan bäcken. Den fastigheten övertog äldste sonen Johan, morfars betydligt äldre bror, i samband med flytten.

Morfars bror Adrian, Klara och Johan Olofs yngste son, tog över föräldrahemmet. Det var en timrad parstuga i 1,5 våningar, en västerbottensgård, som han senare rev och lät bygga ett regelhus på 30-talet. Det är det huset vi ser här och delar av det äldre västerbottenshuset syns där bakom, där där stearin- eller talgljusen brann på juldagsmorgonen. Tråkigt på ett så gediget timmerbygge, men ack så vanligt i denna bygd.

Hur som helst så skulle det vara intressant att få se hur en jul vid sekelskiftet firades i den här lilla byn. Eller på 20-talet. Mamma berättade om julbocken som skrämde barnen genom att bulta på dörren och kasta in paket. Jolå. Basattnivet!

Kanske har även andra bloggare åsikter om julfirande, julbock, julotta, slädfärd, tända ljus i alla fönster, timmerhus, västerbottensgård

God Jul

2011-12-24T09:04:00.004+01:00

God jul önskar jag alla som tittar in här.

Mer stämningsfulla julkrubbor än i Rom får man leta efter. Den här fanns för några år sedan i S. Maria in Via där stadens vackraste krubba byggs varje år, ingen lik den andra från år till år. Den första krubba jag såg hade gatumotiv och ett helt dygn förlöpte under knappa 5 minuter. Och under den tiden hann åskan mullra och regn falla i krubban i form av riktiga vattendroppar. Makalöst hänförande tyckte jag, van vid de enklare krubborna i Sverige.

Egentid

2011-12-23T11:12:00.000+01:00

Jag ser fram emot julledigheten. Då ska jag ta mej tid att släktforska tänkte jag. Det är nästan så det pirrar i magen av förväntan att få tid till detta. Det är spännande kan jag lova. Ska jag hitta Johanna som blev fältskär? Jag tappade henne då hon flyttade till Sundsvall.

Jag tänker mej att träffa dessa personer och många fler som inte finns avbildade över huvud taget. Och några levande förstås!

Men först julskinka, julkött, julbakat, kakor och godis.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktforskning, julledighet, egen tid, arkivsökning

Spretande hårtestar

2011-12-20T15:46:00.004+01:00

Det här har jag berättat förr men nu i julruschen är historien väldigt bra tycker jag. Den visar också på livet på 20-talet, hur köket var familjens allrum där det mesta hände.

Det var julförberedelser i Rundvik. Farmor höll på med karamellkok, bakning och matlagning. Järnspisen var samlingspunkten. Där värmdes även vatten. Pappas bror skulle tvätta håret. Han tog kitteln med vatten (som visade sig vara sockerlag) spädde med kallvatten och tvättade håret i baljan som stod på zinkbänken i köket. Ganska så snart upptäcktes med all tydlighet att håret spretade åt alla håll och kanter och gick inte att kamma ner.

Det var bara att tvätta bort sockelagen och allt blev som vanligt igen. Punken var ännu inte uppfunnen, den kom 1977, så där 50 år efter denna händelse. Pappa berättade den alltid med en glad min, alla i familjen hade nog roligt åt detta länge efteråt.

Själv minns jag då lillsyrran, så där 2 år gammal, satte sig i tårtan då mamma uppvaktades med tårta i sängen på morsdag :-)

.

Amaryllis

2011-12-19T08:38:00.001+01:00

Det är ju snart jul. Det märks inte på denna blogg. Men en amaryllisknopp passar väl in. En bild med ett underbart färgstarkt textiltryck ger minnen från förr.

Textiltryck av Lova Lindroos

Textilgruppen

I samma byggnad som Textilgruppens galleri fanns, på Hornsgatspuckeln i Sthlm, arbetade jag några härliga år i början av mitt yrkesliv. Hur ofta svängde vi inte inte till detta galleri eller något av alla de andra som finns/fanns på Hornsgatspuckeln på lunchen... Och vilka härligt minnesvärda julfester vi hade då hela husets invånare var inblandade - textilgalleriet, arkitekterna, båtbyggarens familj och boende i huset. Hur vi började längst ner och rörde oss uppåt i huset med avslutning framåt natten med dessert och allsång till pianoakompanjemang hos M.

10-gruppen är en annan kollektivverkstad med textilkonstnärer som fortfarande finns kvar om än färre än tio numera. Nu finns de på Götgatan, då för tiden på Gamla Brogatan.

Nu har jag inga konstnärer som närmaste grannar. Så bra att jag tidigare har tagit in så mycket stimulans att jag kan leva länge på det :-)

Kanske har även andra bloggare åsikter om Textilgruppen, textiltryck, Lova Lindroos

Masoniteskrinet

2011-12-17T18:46:00.001+01:00

I Masonite-land tillverkades allt som bara går att tillverka av dessa pressade träfiberskivor. Det här fernissade skrinet tillverkade pappa, kanhända på 30-talet. Sedan länge är det mitt och jag gillar verkligen detta skrin med affektionsvärde! Vad som finns i - jomen, det är en hemlis.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, masonit, skrin, hemgjort

Sparklådan

2011-12-15T19:23:00.004+01:00

Numera gäller det att särskilja sig, att slippa vara en i mängden, ta vara på särarten. Visa att norrlänningar minsann inte låter någon sätta sig på en, att norrlänningar har en egen tradition. Yes!

En vacker och fin traditionell sparklåda att skjutsa småbarn i var så vanlig förr. Den fästes med läderremmar runt sprakstöttingens hörnstolpar. En sådan åkte jag i som litet barn - nu borta.

När jag blev ett större barn byggde pappa en sparklåda till min docka. Det är den jag hittat här och fotat. I sparklådan med fårskinn, kudde och filtar åkte min docka Molly. Kicki-Maja var för lång och Anna för liten. Det blev alltså min tredje docka Molly som låg skönt i den här färdkosten. Molly var en knubbig och söt negerdocka med chokladhy och lockigt kort svart hår, som kunde blunda och säga ma-ma.

Sparklådan har sidor av trä på vilken den formbara masoniteskivan böjts och nubbasts fast. På undersidan har pappa inte ödslat någon färg på masoniten. Precis som det ska vara.

Bokmärket klistrade jag dit själv.

Jag ser många mammor som kommer skjutande sin barnvagn framför sig i snön längs gamla Kustlandsvägen. Det ser bakvänt och slitsamt ut.

Det här med spark och sparklåda vore något för unga stolta mammor och pappor att profilera sig med, att ta vara på det norrländska ursprunget, att stolt visa upp särarten. På vintern är en sparklåda i särklass bättre än en hjulförsedd barnvagn, vare sig den är retro eller av senaste modell, avsedd för barmark :-) Och så mycket mer genuint.

Fotot kommer härifrån.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sparkstötting, sparklåda, barnvagn, åkpåse, ursprung, genuint, särart, norrländskt, snö, vinter, barnvagn, masonite, stolthet, tradition

Våra kossor

2011-12-14T09:29:00.024+01:00

Längst bak i hushållets loggbok kan jag läsa pappas prydliga handstil som antecknat de kor som funnits här på den lilla gården, det lilla jordbruket, efter övertagandet av gården 1950. Kossorna var egna individer, ja riktiga personligheter.

Gullan
född 1942, såld nov. 1955

Lycka
född 1942, såld nov. 1956

Silja
född i mars 1950. såld nov. 1957

Krona
född i nov. 1953, betäckt f. g. 30/5 1955. Kalvade första gången den 18/3 1956, såld 14/11 1961.

Rena
född 1956 18/3, dotter till Krona. Kalvade f. g. 1959, såld 8/8 1964.

Stjärna
köpt av Verner Jonsson den 16/11 1957 (Svana), såld d. 14/11 1961.

Rosa
köpt (genom slakteriet) av Otto Lidström, Tjälen, Sävar d. 14/11 1961, kalvade 5:te kalven i januari 1962.

Gullkrona
dotter t. Rena, dotterdotter t. Krona, född i sept. 1962. Betäckt f. g. 22/3 1964, kalvade första gången d. 25/12 1964, såld till slakt d. 13/9 1968. Råmare.

Snygga
dotter t. Rosa f. 2/2 1968, betäckt f.g. 3/6 1969, såld t. slakt.

Frigga
köpt d. 13/9 1968 av N Th. Jonsson, Bullmark, Sävar genom slakteriet. Född d. 14/9 1966. Kalvade f.g. d. 29/9 1968

Jag funderar över hans benämning på kalvar efter en kär ko, de kallar han döttrar till kon i skrift. Själv skulle jag kanske ha skrivit avkomma efter..., kalv efter... men han kallade dem så mycket mer personligt än så, som människobarn.

De två sista kossorna Rosa och Frigga såldes till två andra bönder i byn som hämtade dem i maj 1971 då höet var slut och vi la ner. Det var en mycket ledsam dag. Mina föräldrar fick 1200 kr för Rosa och 2000 kr för Frigga.

Här kommer några kor och kalvar ur albumen. Jag har själv inte fotograferat en enda av våra egna!!! De var så självklara och centrala i livet och jag trodde nog aldrig att de skulle utgå. Kossorna gav så stort intryck på mej att jag lever kvar med en längtan efter trygga, fina kor. Ingen i min närhet verkar förstå utan tror det är en lustig ploj jag kör. Förutom min man som efter många år verkar ha förstått :-)

Samtliga ovanstående foton har nog min pappa tagit.

Som 15-åring blev mitt liv ko-löst. Jordbruket lades ner och jag flyttade till Umeå för att börja gymnasiet. I den åldern tänkte jag aldrig på att dokumentera livets självklarheter. Men minnena finns kvar både som händelser, dofter och ljud. Det är klart jag inte förskönar, inte alls! Det var underbart att växa upp med jordbruk och djur. Men jag hade inget huvudansvar för gårdens djur utan var ett bekymmersfritt barn.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kossor, kor, Gullan, Lycka, Rosa, Frigga, Rena, trauma, gårdens djur

Onödigt?

2011-12-12T15:25:00.003+01:00

Vad visste man i byn om arkitektur? Vad visste jag om arkitektur? Vad visste mina föräldrar? Det jag minns att mamma frågade mej, när jag bestämt mej att bli arkitekt, var ifall jag insåg att det var ett mansdominerat yrke och om jag förstod vad det kunde innebära. Så framsynt hon var. Javisst svarade jag, inga problem! Ung, oerfaren och orädd.

Då jag på förfrågan nämnde min yrkesinriktning och att jag skulle flytta till Sthlm, fick jag som hälsningsord av en av mina kamraters pappa som var byggnadssnickare "He behöffs väll ingen architekt för å bygg e hus!" Den inställningen finns kvar här 35 år senare.

Målning med oljekrita av Christina Ärlestig

Förr kunde vilken händig karl som helst bygga sig ett hus. Proportionerna blev aldrig fel - man hade männsikans mått och timmerstockens längd som mall. Fönsterstorlekarna blev likartade av tradition och glasrutornas möjliga storlek. Det kunde inte bli fel. Morfar var en av alla dem som byggde sitt eget hus. Men så började man bygga med regelstommar, storleken på husen blev friare, möjligheterna fler, glasrutornas storlek kunde med ny teknik göras större. Här i byn uppfördes det första lösvirkeshuset strax före 1910. Då Söderström börjad resa reglarna var det en sådan sensation att folk kom långväga ifrån för att betitta bygget. Folk trodde det skulle blåsa omkull, huset som blev isolerat med torvströ. Timmerhus rivs och banar väg för regelhus på fastigheten istället. Här i bygden finns oräkneliga exempel på detta.

Alla dessa valmöjligheter som idag finns gör att det folkliga byggandet inte längre har några normer och regler. Allt är möjligt. Byggmateriabranschen hakar på och kommer ständigt och jämt med "underhållsfria" material (dvs. material som inte går att underhålla utan måste bytas ut när de är slut). Olika sorts limmer, fogmassor, spackel, flytspackel, latexfogar, silikon, akrylater, polymerer med mera, med mera, gör att precision i byggandet inte krävs - allt går att "reparera" med fuskmaterial. Inte underligt att fuskbyggandet breder ut sig. Själv föredrar jag traditionella material och metoder i de projekt jag har makt över och självklart i mitt eget boende.

Naturnära material? Nej! Bra för huset? Knappast! Bra för människan? Nej! Lika illa som all skräpmat vi får i oss.

Och titta på nybyggda villaförorter i städerna, utbudet är stort av kataloghus som konkurrerar om uppmärksamheten. Oproportionerligt. Alla vill synas. Och dessa plansprängningar och nivellerade krossgrusytor med ibland djävulska slänter som följd. Harmonin i ett område är förstörd då allt släpps fritt. Den fina naturen förkvävs.

Bakom de offentliga byggnaderna och de arkitektoniska små och stora pärlorna finns en arkitekt från helhet till detalj. Alltifrån Vitruvius, Alberti, Serlio, Palladio... Nog behövs arkitekter allt. Arkitekter vet att människan påverkas av sin omgivning och av sin boendemiljö. Arkitekter behövs för att planera en bra livsmiljö - för det kan vi även om uttrycken tar sig olika vägar.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arkitektur, timmerkonstruktion, resvirke, regelhus, proportioner, underhållsfria material, god livsmiljö

En stilig tegelbarre

2011-12-10T11:02:00.123+01:00

Denna byggnad är en stark symbol för sin stad. Är så välbyggd, har fin arkitektonisk helhet och detaljer, gott hantverk och utmärkta byggnadsmaterial. Stadshuset stod färdigt 1923 efter en mycket lång byggprocess, alltså färdig ett decennium efter morfars timrade hus. Morfar lät skolläraren i byn göra en ritning till sitt timmerhus, till Stadshuset krävdes en skicklig arkitekt för att få till det.

Tegelbarren sedd från Södermalm över Riddarfjärden. Fotograf: Isak Aronsson.

.
.Men även en byggnad av utmärkta material behöver vård. Såklart. I det projektet ingår jag.

Anna-dagen

2011-12-09T10:30:00.002+01:00

Idag den 9 december är dagen att lägga den torkade lutfisken i blöt, i lut. Det vore väl intressant och roligt att någon gång i livet själv luta fisk och få härlig oplastad lusfisk till jul.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lutfisk, lägga i blöt, Anna-dagen

UPPTÄCKTEN

2011-12-07T16:13:00.000+01:00

Jag tror på den darrande
handen,
jag tror på den ödelagda
karriären,
jag tror på åratals bortkastad
möda.
Jag tror på hemligheten
som tas med i graven.
Orden svävar för mig ovan
alla regler
de söker inte stöd i ett
enda exempel.

Min tro är stark, blind och
utan grund.

Wislawa Szymborska,
född 1923 i Polen, Nobelpristagare i litteratur 1996.

Poeter är fantastiska som kan formulera det som ligger oformulerat inom mig själv. Lyrik är livet självt!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om dikt, lyrik, Wislawa Szymborska, Nobelpris

En ganska viktig bro

2011-12-05T14:42:00.002+01:00

Här har något fotograferat pappa sittande på broräcket till den nya bron över Lögdeälven med Mobacken i bakgrunden. Broar var något som fascinerade honom, de sista broarna vi besåg tillsammans på hans uttryckliga önskemål var den nya Öresundsbron samt bron över Stora Bält.

Då Riks13 byggdes genom byarna var den gamla bron över älven alldeles för omodern. Den nya bron bör ha invigts 1942, samma år som riksvägen invigdes. Skulle den här bron bli ofarbar blir det ramaskri.

Den gamla bron var en låg träbro några 10-tal meter uppströms. Vid lågvatten kan man fortfarande se konstruktionen. Kan det ha varit en pontonbro? Själv har jag aldrig sett något foto av den. Innan det över huvud taget fanns någon bro blev man rodd man över älven.

Tänk er, lika viktig som bron över Lögdeälven var bron över Degermyrbäcken också en gång i tiden. Kommunikationer är en viktig del av vår gemensamma historia...

Har du någon bro du värnar om?

Kustlandsvägen

2011-12-03T10:07:00.001+01:00

Fotor visar gammvägen, Kustlandsvägen, år 1922. Min mamma var ettåring den gången. Fotografen har placerat sig en bit upp på Hallberget på den plats som nu är övergiven slalombacke. Det tål att påminna sig om att den grusade gammvägen var den enda vägen genom byarna fram till 1942. Kustlandsvägen var en livsviktig ådra. Vore jag småskollärare i byn idag skulle jag försöka få barnen stolta över sin bakgrund. Ett sätt skulle vara att känna till sin hembygds historia. Livet längs landsvägen från 1600-talet och framåt skulle kunna vara en bra utgångspunkt.

Själv är jag glad över att ha växt upp längs den väg som kom till under drottning Kristinas tid för att befrämja posttransporterna längs den vilda norrlandskusten. Skjutshåll i form av gästgiverier uppstod. Längs denna väg red Carl Linneus på sin lappländska resa 1732. Dära Valln stannade den unge Linné till för att besöka sin gode vän Peter Arctaedius föräldrar.

Kanhända hade den väg/ridstig som föregick Kustlandsvägen samma sträckning genom byn. Norrstigen kallas den.

Den stora röda byggnaden långt bort på vänster sida med fronten mot fotografen är Lögdeå gamla skola. Den fanns kvar i min barndom, kanske var jag 10 år då den revs till sist. En fin byggnad, då med sönderslagna fönster och öppna dörrar. Så där stilig så att jag som barn funderade på varför ingen brydde sig om huset dit vi ibland gick in och kikade.

Men det är gamla Kustlandsvägen och folkmassan som är i centrum här på bilden. Vad är det som pågår här då? Jo, en demonstration inför folkomröstningen för ett förbud mot rusdrycker med mer än 2,5 % alkohol. Det här måste vara den absolut största demonstration som någonsin skådats i bygden, den bygd som annars böjer sig och inte vill orsaka uppståndelse.

Omröstningen gav som resultat att i landet röstade 49 procent ja och 51 procent nej till ett förbud. Av kvinnorna röstade 58 procent ja till ett förbud och 41 procent av Svea rikes män röstade ja.

Detta är en bild från Hallberget taget en sommarkväll för några år sedan. Gammvägen fortsätter rakt in i bild, den nya Smedsvägen in mot 70-talets villakvarter, går in till höger. Idag brukas inte lägdan till höger om vägen och den kommer att slya igen.

Har du någon gammal vägsnutt som du värnar om? har du tänkt på hur kommunikationsmöster förändras över tid?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kustlandsvägen, postväsendet, 1600-tal, drottning Kristina, grusväg, hembygdshistoria

Helpdesk

2011-11-30T09:36:00.001+01:00

Den här korta sketchen är BRA! Den florerade på nätet för flera år sedan och jag har haft den i datorn sedan dess. Då den var ny tittade jag åtskilliga gånger på den, nu händer det bara ibland. Tröttnar på den gör jag inte så lätt. Norska är ett glatt språk men det tål att lyssna ett par gånger minst för att inte tappa någon viktig replik på detta främmande språk ;-)

Sketchen Helpdesk handlar om att tänka på ett nytt sätt, om paradigmskifte, om ny teknik, teknikskifte, information och kommunikation... men den handlar INTE om dumhet. Absolut inte alls! Love it!

Dumhet - det är något helt annat :-)

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om helpdesk, paradigmskifte, ny teknik, teknikskifte, information, kommunikation

Kunskap är mackt

2011-11-29T10:19:00.005+01:00

Kunskap är makt.
Makt kan utnyttjas till egen fördel eller för kollektivets förmodade bästa.
Kunskap kan vara farlig för andra maktsfärer.
Jorå...

Det är fler än världens nutida diktatorer och antikens tyranner som känner till detta, den kunskapen finns ner på lägsta bynivå i vårt samhälle. Ni har väl läst florentinaren Niccolò Machiavelli (1469-1527) utmärkta studie i maktutövning från 1513: Fursten eller på originalspråk Il Principe. Go for it!

Kunskap är mackt ;-)
Det är också allmänt känt att dumheten är den värsta motståndaren i vilken situation det än må vara. Dumheten, ja.
Så är det!

.
(Jag vet att femtitalist som det står i blogghuvudet stavas femtiotalist, jodå. Men jag vill hålla talspråkskaraktär.)
Kanske har även andra bloggare åsikter om kunskap är makt, maktutövning, diktator, tyrann, Fursten, Niccolo Machiavelli, dumhet

Hyllan i masonitköket *

2011-11-27T08:21:00.004+01:00

Yes, för ett tag sen återfick denna användbara hörnhylla sin plats i masoniteköket. Den har varit borta därifrån i si så där 40 år.

Tillverkad av pappa i lackad björk. En lätt, enkel och användbar konstruktion kan jag berätta.

Det är bara att fylla den med tidningar, böcker, spel...

Överst tronar älgen snidad av Helge Björklund, precis som jag minns det. Och som den alltid gjort under hyllans tid på bottenvåningen.

Här bjuds mormor och morfar på kaffe med sockerkaka. Kaffekopparna är Rörstrands Bengali. 1958 inköptes Gustavsbergs Atlanta och då hamnade den äldre servisen i sommarstugan. Ett så vanligt förfarande då. På den rödvita vaxduken ligger en liten broderad duk. Så gjorde man fortfarande på landsbygden då det skulle vara det lilla extra. Den ommålade arvesoffan används fortfarande ser jag, alltså är fotot taget före 1958, för detta år invigdes den egenhändigt snickrade "puffen" enligt hushållets loggbok. Sittbänk och förvaring i ett. Morfar håller sin katt i famnen, måhända är det Micken eller så är det Musselina. Och där bakom tronar hörnhyllan!
*
Papperstjärnan - snöflingan - som talar om att det är adventstid sitter klistrad på fönstret. Adventsstjärnan som följer mig ännu. Jag älskar den, stjärnformen som Lisa Bauers skapade. Så enkel, så effektfull, så energisnål. Så rätt än idag. Så rätt just idag.

Trevlig advent på er alla!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om vägghylla, hörnhylla, tidningshylla, 1950-talet, björk, hemmasnickeri, adventsstjärna, iskristall, Lisa Bauer, pappersklipp

Inte bara av godo

2011-11-24T10:26:00.002+01:00

Bandvalsaren
Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom
då han äter med kniv.

Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Stig Sjödin (1917-1993)

Rubriken är min, klassresenärens, formulering.

Dikten heter Bandvalsaren och kommer från diktsamligen Sotfragment.

Nyp mig i armen

2011-11-22T16:28:00.001+01:00

Det kom ett nästan osannolikt e-brev:

Hej Viola,
har ganska nyligt hittat till din blogg och sett bilder på den fina 50-talsinredningen. Jag är född och uppvuxen i Sävar norr om Umeå - jag vet inte var det är du bor, Bygdeå? För flera år sedan var jag ute i svampskogen någonstans i Västerbotten och vi träffade på ett gammalt ödehus som var förfallet. Jag kunde förstås inte låta bli att gå in, älskar allt som är gammalt och är sakletare sedan barnsben. Det mesta var trasigt och inrasat men i kammaren bakom köket hängde ett par gardiner i fint skick som jag tog med mig därifrån. Jag har aldrig använt dem och kommer nog inte att göra det, men de är väldigt fina i grått och ljusgult, tryckt 50-talsmönster på kraftigt bomullstyg. De är inte fullängd utan slutar nedanför fönterbrädan. Om du skulle vilja så kan jag skicka dem till dig? Annars hamnar de på Myrorna. Vill du inte ha dem som gardiner går det ju alltid att sy kuddar eller klä om en pall eller liknande med dem. Observera att jag inte förväntar mig något tillbaka, jag vill bara att de ska bli uppskattade igen!

Hälsn Jennie

Men detta låter ju som en hägring, en saga. Är det skoj??? En present direkt från 50-talets Västerbotten.

Det var sant. Gardinerna kom igår och ser ut så här. De kommer att passa så bra i lill-rumme med sitt söderfönster, mitt gamla flickrum.

Tusen, tusen heder och tack snälla Jennie som ska flytta tillbaks norrut till vackra Ångermanland, till Häggvik.
.
.

Första klass

2011-11-21T16:32:00.003+01:00

Det här handlar om samhällsklasser. Det är ett ämne som för närvarande intresserar mej precis som byggnadsvård, kulturhistoria och 50-talsporslin.

Här är vi - förstaklassarna i bokstavsordning: Alf, Anna-Stina, Asta, Bosse, David, Elisabeth, Gunilla, Helen, Inga, Karl-Åke, Lars-Åke, Louise, Martha, Peder, Rita, Ros-Mari, Siv, Stina, Susanna, Susanne, Sören, Ulf, Ulf, Åsa.

Ronny Ambjörnssons bok Mitt förnamn är Ronny kom 1996. Detta är ett utdrag från sidorna 8-9:

Klassresenären byter inte bara en klass mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld.

Många skulle nog säga att vi inte lever i ett klassamhälle och att begreppet klassresa av det skälet är irrelevant. Rekryteringen till högskolan talar dock ett annat språk. I socialgrupp 1 gick 1992 vart fjärde barn vidare till högskolan, i socialgrupp 3 vart tjugonde. Och skillnaden var naturligtvis under den tid som jag här kommer att skildra många gånger större. När jag 1947 skrevs in vid Hvitfeldtska läroverket gick antalet arbetarbarn i ett elevantal på 1200 att räkna om inte på ena handens fingrar så åtminstone inte på fler fingrar än som ryms på en person. Man kan också invända att minskande löneklyftor urholkat klassbegreppet. Och så kunde det faktiskt se ut under sjuttiotalet. Under åttiotalet har emellertid trenden vänt. Men framför allt: klassamhället är inte endast en ekonomisk realitet. Det är också en kulturell konstruktion och det är om detta föreliggande berättelse handlar.

Boken är läsvärd. Författaren berättar självbiografiskt och tankeväckande om resan från Göteborgs arbetarklass till professorsinstallationen vid Umeå universitet, om klassamhällets problematik. En lättläst och tunn bok som pekar ut klassresenärens dilemman.
***
Nordmalings kommun saknar gymnasieskola. Cirka 75 % av eleverna som går ut högstadiet fortsätter att leva sina liv i kommunen fick vi höra av ett stolt dåvarande kommunalråd år 2002, då det ordnades en trevlig skolträff för oss som gick ut 9:an samtidigt.

En välfylld bokhylla, ja en bokhylla över huvud taget, var inte vanligt i de sociala kretsarna som byn tillhörde. Inte många akademiker eller litterata klev över vår dörrtröskel då jag var barn. Men hemma hade vi böcker.

Pappa läste en hel del och var allmänbildad. Det ingick ju i en god arbetares liv inte bara att vara skötsam utan även ha bildning i idéer och åskådningar. Folkrörelserna som växte fram under 1900-talets början stod för detta men utvecklades efter hand, via läsning och debatt, i en mer existentiell riktning menar Ambjörnsson. Pappa var nyfiken, intresserad av historia och var den som köpte böcker till hushållet. I hyllan finns en hel del arbetarromaner och annan litteratur som gör att jag börjar inse att han var med i FiB:s (Folket i Bild) och Svalans bokklubbar på 40- och 50-talet. Mamma läste inte romaner utan kristna skrifter, hon var ju bonddotter och hade en djupt rotad tradition i den livsåskådningen. Hon läste gärna böcker med frakturstil där man kunde finna Rosenius dagbetraktelser, Fjellstedts förklaringar till den Heliga skrift, Luthers postilla och lilla katekes, bibeln. Jadå.

Det är och det var skillnad även mellan arbetare och bönder. Jag växte således upp i ett dualistiskt hem och uppfattar att jag fått med mej det bästa av varje tradition – vetgirighet och rättvisepatos. Min goda, jämnåriga vän läkaren, med föräldrar från medelklassen, som träffade pappa då han var 80 fyllda, förundrades över hans belästhet och nyfikenhet. Jag fick jag en hint om att hon tydligen inte hade träffat någon från arbetarklassen som hon kunnat diskutera med på samma sätt som med min far. Säkerligen på grund av att hon aldrig på ett naturligt sätt hade de kontaktytorna. Jag blev en förmedlande länk.

Jag minns en av de gånger pappa hälsade på mej i Stockholm. Han hade tillverkat många meter hyllplan av massivt trä till mitt Sparringsystem. Då han såg alla böcker yttrande han följande: Nu ser jag vad din lön går till! Inte då gick hela min lön till böcker.

Jag vill passa på att i detta sammanhang berätta, att min första lön som arkitekt var högre än min fars sista lön som sågverksarbetare. Men aldrig att jag någonsin känt pressen från vare sig föräldrar eller mej själv att arbeta mej upp i samhällshierarkin, att "få det bättre ställt" än de hade. Nej, jag tyckte yrket verkade roligt (utan att veta vad det helt och hållet innebar) och det var det som lockade mej till närmaste utbildningsort som var huvudstaden. Inga som helst förebilder fanns i vår närhet. Det är bra att man som ung inte ser sig ha några begränsingar :-) Nej, de i hembygden som utbildade sig gjorde det inom skola, vård omsorg, oftast typiskt kvinnliga yrkesområden. På så sätt fanns även utkomstmöjligheter för dem i den lilla hemkommunen. Det var 70-tal med förändringens vindar som blåste men mina jämngamla väninnor hade familj och barn högt eller högst på sin önskelista.

Bland de som bor kvar "hemmavid" har jag aldrig dragit upp min utbildning utan velat förmedla att jag är "samma gamla Viola" för att inte framstå som ”eljest” eller som en knäppgök. Naturligtvis är jag inte samma gamla V. Men jag tycker inte om att vara en person som sätter sig på "sina höga hästar" om det inte krävs för rättvisans eller självrespektens skull. Jag förmodar att det är en kvinnlig egenskap, en inte alltid så god egenskap. Jag brukar tänka på Karlfeldts dikt Sång efter skördeanden där det beskrivs att Fridolin "talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin".

Det sägs, och vetenskapliga studier visar, att utbildning ger lättare till problemlösning, lättare att ta tag i sin situation och större vilja till förändring. Hur många exempel på detta skulle jag inte kunna dra fram…

Jag tycker mej se att det är de som befinner sig i de lägre samhällsklasserna som förnekar att klasskillnader finns, ofta med argumentet att just löneskillnaderna minskat, att alla har det lika bra socialt sett. Naturligtvis finns stora kulturella klasskillnader kvar och de lägre klasserna förnekar skillnaderna gentemot det övre socialskiktet för att behålla sin värdighet. Det översta sociala skiktet ser mer klarsynt på förhållandet och medger att klassgraderingar fortfarande existerar. Så uppfattar jag samhället och klyftorna dessutom ökar allt mer. Att diskutera detta här i hembygden vill jag nog påstå inte går. Om det beror på att man som klassresenär lättare blir varse situationen vet jag inte.

Jag har bakgrunden till tänket, till kulturen här i byn. Jag förstår hur man tänker, varför man handlar som man gör. Men mina grannar och vänner här har bara halva min bakgrund, de känner inte mitt liv efter flytten härifrån. Hur ska de då kunna förstå mina tankegångar och mitt handlande fullt ut? Men måhända har jag fel!

***
Nedan ett par andra bloggares inlägg om klassresenärer:
http://peterenglund.wordpress.com/2007/06/24/klassresenarens-klagan/
http://enn.kokk.se/?p=1049

Och HÄR en artikel om språket som klassmarkör.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om klassresenär, socialgrupper, sociala skikt, samhällsskikt, kulturella olikheter, bakgrund, bokhylla, litteratur, höga hästar, ödmjukhet

Knäppgök

2011-11-19T10:11:00.030+01:00

Så här kunde funderingar kring vidareutbildning te sig på 1970-talet då jag bestämde mej för akademiska studier. Jag tror nog de lever kvar på små orter även idag. En grabb från arbetarklassen berättar följande:

Klassresan börjar

Det var väl inte självklart för en arbetargrabb som jag, att läsa vidare på universitetet. Bland släkt och vänner vandrade alltid historier om studerat folks knepighet omkring. Den- och- den hade läst så mycket att han hade blivit ”knäpp”, den hade det ”snurrat runt” för, den kunde inte umgås med vanligt folk, den satt bara inne i huset och lät gräsmattan växa. Några stackare kunde till och med ”tas in på Sundby“ (=dårhuset) utanför Eskilstuna. Det var ingen hejd på studerandets farlighet.

Ekonomiskt fanns inga hinder, vi hade råd, men att satsa på en akademisk karriär var ovant i min släkt. Jag kände absolut inget motstånd från mina föräldrar, de uppskattade min läslust, förmåga och planering för en lärartillvaro i framtiden.

Om detta och mer därtill kan man läsa på den HÄR intressanta museihemsidan där kulturhistoria och sociologi blandas.

Gästgiveriet i Godmersta

2011-11-17T13:29:00.001+01:00

Min farfarsmor som levde mellan 1853 och 1935, hon tjent piga som ung hos gästgivaren i Gommersta som skrivs Godmersta, i Ångermanland. Erika kom från Monäset, två mil längre norrut. Tyvärr har jag inget foto just nu på gästgiveriet, men byggnaden står kvar, nu enbart som bostadshus. Pappa och jag var där så sent som på 1990-talets slut under en av våra trevliga utforskningsresor längs gamla Kustlandsvägen.

Fjös som jag fotade i Rot skans, Älvdalen, Dalarna. Gödselluckan ses snett under fönstret.

Historien gör gällande att Erika otrivdes så mycket i Godmersta att hon varje kväll öppnade gödselluckan och tittade ut efter att ha utfört ladugårdssysslorna som att stell kona (utfodra korna) och mjölka. Luckan vette mot norr som sig bör och därmed mot föräldrahemmet. En söt historia med prägel av det 1800-talsliv som då levdes. Tids nog, då hon lärt sig de hushållssysslor som krävdes av en giftasvuxen flicka, flyttade hon hemåt igen och träffade Israel som skulle bli min farfarsfar.

Sommarlagården i Rismyrliden, Västerbotten. Lagården har kobås mot båda långväggarna.

Gödselluckan på den här sidan är öppen.

Den här luckan i Rismyrliden, som sitter på andra sidan om mittgången, är stängd.

Luckan måste vara placerad en bit upp för att gödseln ska få rum utanför.

Då blir det även lättare att kika ut ;-)
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om fjös, gödsel, gödselstack, gödsellucka, ladugård, 1800-talet, piga, gästgiveri, Godmersta

Gästis

2011-11-15T08:12:00.000+01:00

Uppställning framför gästgiveriet år 1908.

Denna byggnad, där grannbyns gästgiveri inhystes, byggdes år 1900 enligt hembygdsboken. Innan dess låg gästgiveriet i en västerbottensgård längre norrut längs Kustlandsvägen/Riks13, där Sjöbergs nu bor. Ni från bygden vet var det är. Vid gästgiveriet skulle finnas fyra hästar för att hålla det skjutshåll som krävdes. Om hästar inte kunde hållas av gästgivaren själv kontrakterades andra bönders hästar. Ett visst statsbidrag utgick till gästgivarna.

Det gamla gästgiveriet figurerar i en tingsrättsdom från 1840 där Herr Prosten Oldberg med vice Pastorn Herr J. Lundström stämdes för att ha kört så hårt med ett hästspann under en resa som startade vid gästgiveriet och slutade i Grundsunda den 3 augusti 1839. Vittnen kunde intyga att spannet kördes så hårt i den långa backen upp mot Grônnsônn-vall´n trots att ena hästen redan då såg ut att vara skadad. Den hästen blev arbetsoduglig för all framtid. En arbetsför häst betingade stora pengar i bondesamhället.

Det var min farmorsmorfarsfar, vars häst blev skadad, som stämde prästerna som körde så vårdslöst. Domen innebar att prästen med lägst rang dömdes att betala Etthundra Kronor Riksdaler Riksgälds Sedlar till min fmmff. Vittnen fanns till händelsen och även de tilldömdes ersättning. Det är intressant läsning som visar liv och värderingar då vill jag nog påstå.

Det här är geschevarr Per Anton Bäcklund, gästgivare åren 1850-1893.

I det nuvarande gästgiveriet fanns STF:s vandrarhem ända fram till på 1980-talet om jag minns rätt. Gästis var ett begrepp.

I höst revs den ena av "flygelbyggnaderna" som gjorde att det bildades en kringbyggd gård. Gästgiveribyggnaden från 1900 syns bakom buskar. Undrar just om det fanns rivningslov? Hade rivningen kontrollerats gentemot PBL

(se nedan).

Där borta brinner de bortforslade resterna av det gamla huset. Gaveln på den rödmålade gästgiveribyggnaden skymtar.

Nästa gästgiveri söderut låg i Godmersta. Där tjent min farfarsmor piga som ung. Berättelsen förtäljer att hon icke trivdes där utan längtade hem. Norrut är Levar hotell ett gästgiveri med långa anor. Det existerar fortfarande som restaurang med övernattningsmöjligheter. Hela systemet med hållskjutser var i fungerande skick då Kustlandsvägen var livsnerven genom bygden. Det var långt innan Riks13 från 1942 och E4, som invigdes 1962, var påtänkta. Då tågtrafik och bilism blev dagligvara försvann behovet av gästgiverier.

PBL
Plan- och bygglagen reglerar kommunens hantering av planer och lovgivning. Byggnader och hela bebyggelsemiljöer kan skyddas genom bestämmelser i detaljplan eller i sk. områdesbestämmelser. Byggnader hanteras enligt:

PBL 3 kap. 1 § - Hänsynskrav
Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaderna som sådana och som ger en god helhetetsverkan.

PBL 3 kap. 10 § - Varsamhetskrav
Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.

PBL 3 kap. 12 § - Förvanskningsförbud gäller värdefulla byggnader
Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.

Byggnader som ingår i en värdefull kulturmiljö och som bidrar till kulturmiljöns karaktär och kvalitet regleras av PBL 3:12.
..
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om gästgiveri, tingsrättsdom 1840, hållskjuts, hästskjuts, rivning, Plan- och bygglagen 3:12, hänsynskrav, varsamhetskrav, förvanskningsförbud

Fars dag

2011-11-13T09:25:00.000+01:00

Det är pappa som fått mej intresserad av kulturhistoria och släktforskning. Otaliga, ja otaliga är de gånger han svarat på mina frågor om släkten och hembygden. Hur han orkade svara på samma fråga gång efter annan är ofattbart, särskilt som tonåring är man ganska nonchalant inför sin historia och inser inte att känna till sin historia ger trygghet framöver. Pappas svar fastnade ju inte med en gång precis. Det är ofattbart att han orkade. Tack i din himmel! Och han svarade lika gärna på frågor om sin egen släkt som om min mammas. Traderad, muntligt överförd kunskap, är GULD värd men försvinner så lätt i dagens informationssamhälle då vi blir översköljda med ljud och rörliga bilder. Upprepning är all kunskaps moder!

Det tog många, många, riktigt många år innan jag blev SÅ intresserad att jag skrev ner och själv engagerade mej i släkthistorien. Det var då jag började förstå att inget varar för evigt och snart är jag äldst i min familj då de före mej dött bort och ingen skulle finnas kvar att fråga. Jag intervjuade människor, jag antecknade, spelade in på en kassettbandspelare, jag fotade, besökte platser där anfäder bott (gärna med pappa som ciceron). Med tiden har jag formulerat mitt eget valspråk: Jag lever nu - blickar bakåt - tänker framåt.

Någon som sett vägglampan, tavlor, soffa och soffbord förut? Någon?

Att jag började släktforska på egen hand berodde på att pappa själv bara kommit tre generationer bakåt på sin fars släktgren. Min farfarsfar kom från att annat län och innan mikrofilm och Internet fanns, var det svårare att komma vidare. Särskilt för en person som var heltidsanställd och med litet jordbruk dessutom. Javisst, pappa hade skrivit till prästen i den församling där min farfarsfar var född och fått ett svar som inte sa så mycket förutom födelsedata och utflyttningsår. Pappa kände till förnamnet på sin farfarsmor. Jag fick hennes namn då jag döptes insåg jag i vuxen ålder. Då Riksarkivets avdelning Svensk Arkivinformation (SVAR) i Ramsele hade öppnat åkte vi dit 1997 och hittade fler uppgifter om henne och hennes familj. Hon föddes den i december 1824 och blev faderlös tre dagar senare och moderlös vid 6 års ålder. Det var en situation som inte var lätt för en sexåring, vare sig då eller nu. Hon hade tre äldre bröder och syskonskaran splittrades. Jag har med tiden kommit en bit längre bakåt i anorna. Och innan pappa dog hittade jag årtalet för hennes bortgång i Riksarkivets filial i Arninge, Stockholm, och kunde berätta för honom - hon dog den 15 november 1918 i en ålder av 93 år. Han föddes den 5 juli 1917. De existerade alltså ett år samtidigt här på klotet. Det hade han inte känt till.

Om detta har jag skrivit förut men det är en så viktig del av min historia att det tål att formuleras igen, till exempel idag då det är Fars Dag.

.

Walk-in-closet

2011-11-12T09:48:00.002+01:00

Jamen - hur många gånger har inte denna vippventil i garderoben öppnats och stängts. Av sandgjuten aluminium verkar den vara tillverkad. Fortfarande fungerar fjädrarna oklanderligt, det obehandlade trähandtaget är mjukt och ergonomiskt skönt.

Garderoben inreddes i morfars hus 1950. Jag förmodar att de klädkrokar som fanns sedan tidigare, och som är så vanliga på vindarna i gamla oinredda timmerhus, här har moderniserats med färgsättning á la 50-tal. Lite trevligt är det allt med denna gamla hänganordning som "hottades" upp med röd färg. Hyllkanter och klädstång är naturligtvis även de rödmålade av Målar-Mattsson då, på 50-talet. Färgen är kvar ännu och ska så förbli. Man ser att ytorna endast strukits en gång i denna garderob och i skåp. Man lade inte ner mer än behövligt på platser som inte syntes för jämnan. Så har det varit sen tidernas begynnelse, det är först nu många som målar själva så oerhört frenetiskt behandlar alla ytor lika. Jag gillar gradskillnaderna, jag förstår det dåtida samhället och levnadssättet bättre om detta får vara kvar :-)

Även här inne är nu elen färdigt omdragen. Här var enda stället med blymantlad utanpåliggande ledning. Den är kvar på min begäran, men används förstås inte. Detta diskuterades livligt ska ni veta. Den gamla mörkbruna strömbrytaren är självklart tillbakamonterad som det anstår byggnadsvårdare. Det beror inte på fattigdom om nu någon skulle tro det ;-) För övrigt är alla elledningar infällda och det var väldigt lätt att byta ut dem mot sprillans nya och elsäkrare i de befintliga tomrören. På insidan av garderoben, ovanför dörren, monterades ursprungligen en vanlig glasglob med rak porslinssockel och den fungerar fortfarande utmärkt. Denna klädkammare kan man gå in i, den rymmer mycket, är välstuderad som det bör vara i compact-living, i New York lika väl som en liten okänd norrländsk ort på 50-talet. Men ljuset, det sparsamma ljuset, är inte det bästa för fotografering. Om ett halvår blir det bättre igen.

Kanske har även andra bloggare åsikter om walk-in-closet, garderob, klädkammare, förvaring, compact living, elektricitet, tomrör, glasglob, porslinssockel

Franska tanter

2011-11-10T08:43:00.000+01:00

Här har jag skannat av ett vykort som jag fick förra året.
Jag var i Provence på ett möte med kulturarbetare från hela Europa. Fransmännen visade upp sina klenoder med den äran. Andra restaureringsprinciper än vad vi svenskar går efter råder där - jag delar dem inte helt.

Kartor och glättade broschyrer delades ut till deltagarna. När jag kom hem tittade jag igenom det hela lite noggrannare och fann detta franska kort ;-) Kan de franska restaureringstoppskiktet verkligen ha skickat med det? Hur hamnade det annars i pappershögen? Inte mej emot, jag gillar ju verkligen tanter. Det vore så underbart om fransmännen verkligen vill visa upp sina tanter som ett levande kulturarv!!! Bland turistmagneter som Pont du Garde samt rosa flamingos och vita hästar i Camargue :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om restaureringsprinciper, Frankrike, tanter, levande kulturarv, Pont-du-Garde, Camargue

Att tolka landskap

2011-11-09T08:03:00.000+01:00

Är du intresserad av din hembygd, av hembygdens historia eller av gamla kartor är detta en väldigt bra bok.

Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap, Niklas Cserhalmi, Bygd och Natur, 2002.
Skriven för lekmän.
Själv har jag haft stor nytta av den och ännu mer tänker jag mig få ut av boken.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Fårad mark, Bygd och Natur, hembygdsforskning, äldre kartor, tolkning av landskap

Att leva i krigets skugga

2011-11-07T17:08:00.003+01:00

Denna kyrka besökte säkerligen min morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter, hennes systrar samt föräldrarna Christian och Maria. Bygdeå kyrka är en välbevarad kyrkobyggnad som härleds till årtalet 1539. Den är alltså yngre än min egen sockenkyrka dära Vall´n.

Här i norr längs kusten fanns staten representerad av kyrkans makt precis som i Finland som då var en del av Sverige. Östersjön band samman. Och här längs kusten stod flera slag i samband med kriget 1808-1809.

Bygdeå ligger norr om Ratan och Sävar där slag stod mellan svenskar och ryssar under finska kriget 1808-09. Att morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter kände av detta vill jag nog tro. Kanske var det då som hennes mor flyttade hem till dotterns familj som låg söderut nedanför stridslinjen.

Slaget vid Hörnefors stod den 5 juli 1809. Det ägde rum vid bron över Hörnån i Hörnefors, nu i Umeå kommun. I Långed vid Öreälven fanns en svensk försvarställning som var menad att avvärja ytterligare rysk framryckning. Något slag kom aldrig till för ryssarna avbröt framryckningen och återvände mot Umeå. Ända in i min hemsocken tågade alltså ryssarna år 1809. Platsen vid Öreälven där det svenska försvaret låg besökte jag första gången med gissa vem? Pappa förstås. Vem annars??? Långed ligger två mil från hemifrån.

Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett avgörande slag som utspelades den 19 augusti 1809. Och på eftermiddagen dagen efteråt, den 20 augusti, förvandlades Ratan till ett slagfält. Ryska soldater möttes av artillerield från svenskar som seglat från Roslagen med 120 fartyg och 10.000 man.

Det finska kriget är inget som satt sig djupt i mitt huvud utom som ett årtal och att det var det sista krig Sverige var inblandat i, ofredsåren var slut efter detta årtal. Att krigsskådeplatserna låg så nära hemifrån var inget som fastnade tidigt. Kanske tryckte skolundervisningen inte hårt på detta eller så var jag ointresserad :-)

Det här är något jag absolut vill sätta mig in i ytterligare för att försöka förstå hur detta krig påverkade mina anfäder och det samhälle de levde i. Hur var det att leva i krigets skugga? Min morfarsmorfarsfar Erik Larsson-Lydig var t ex indelt soldat men han levde före detta finska krig. De ångermanländska rotesoldaterna var alla marinsoldater.

Under en studieresa i Ryssland med ryska träexperter som guider, förstod jag att man där fortfarande har de slag som utkämpades på 1700-talet i gott minne. Den manlige guiden pekade och berättade hur svenskarna plågade det ryska folket vid dessa slag. Svenskskräcken kändes nästan än idag och det hos en människa med god utbildning.

Bygdeå kyrka har en fristående klockstapel helt i trä som uppfördes under det tidiga 1800-talet.

Själv var jag här för några år sedan och gick/kröp runt ovanför kyrkovalven i samband med en forskningsresa med en finsk arkitekt. Vi såg intressanta saker däruppe i mörkret i pannlampors sken men då hade jag inte en tanke på mina anfäder som bevistat sin sockenkyrka långt före mej.
..
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bygdeå kyrka, finska kriget, Leduå, Öreälven, kyrkovalv, krigets skugga

Gästgivardottern från Rickleå

2011-11-04T09:58:00.003+01:00

I somras, på väg mot Skellefteå och Rismyrliden, körde vi bortom E4 för jag ville till byn Rickleå. Har aldrig tidigare kört genom Rickleå på gamla vägen, endast via E4:n. I Rickleå föddes min morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter, hon som gifte sig 1804 med n´Jacob Isax´n (Isaksson) från min hemby. Hon som då hade möjlighet att från sitt hem se Aspfjärdens vatten blänka. Fjärden var ju inte utdikad på den tiden.

Hemma i Rickleå bör hon ha sett den här milstolpen, den unga gästgivardottern Ulrika, född 1781. Syskonskaran bestod av elva systrar varav Ulrika var nummer åtta i ordningen. Den äldsta dottern föddes 1763 och den yngsta, Ewa Maria, 1786. Farsan var Christian Göransson (1730-1793), morsan hette Maria Andersdotter, född 1745. Christian Göransson var gästgivare och familjen bodde på gård nr 7.

Modern, som var änka, flyttade hem till dottern Ulrika kan jag se i husförhörslängder. Ett väldigt vanligt förfaringssätt då - barnen var ju pensionsförsäkringen och hade man handskats väl med dem i unga år, gav de förhoppningsvis vänlighet tillbaka på ålderns höst.

Även lilljäntan Ewa Maria flyttade till min hemby och gifte sig där med Jacob Ersson på hemman nr. 3. Boningshuset, en korsbyggnad, har jag aldrig sett men huset låg nära mitt hemman och revs omkring 1940. Ewa Marias öde kanske jag berättar om senare. Systrarna bodde så nära varandra att de kunde se varandras hus. Allt detta kände jag till då vi gav oss av på resan norrut och svängde in mot Bygdeå kyrka och vidare mot Rickleå.

Jag tog en bild på en vacker levande 1900-talslagård i Rickleå. Se bara vilka vackra gödselstackar som förr i tiden visade på rikedom :-) Och i fållan om hörnet gick glada grisar. Läget på en höjd talar för att platsen sedan lång tid tillbaka kan ha varit bebodd. Och den gamla grusvägen passerar förbi gårdstomten - jomen visst är det gamla Kustlandsvägen.

När jag hade skrivit ovanstående gick jag igårkväll in på Lantmäteriets hemsida under fliken Historiska kartor och hittar fastighetskartan över Rickleå/Bygdeå från 1958. Gissa om jag blir upprymd!!! Jag är stolt över mig själv, över att jag läser av landskap, platser och gårdar så bra att jag hittat fram till rätt ställe utan karta. För på kartan från 1958 står tydligt att detta är Gästgivargården. Fasiken va bra jag är! Jag behöver inte vänta tills pensioneringen för att få tid att undersöka detta, woaaahhhh...

Här framför datorn satt jag igårkväll och kom fram till att detta jag fotat var platsen. Fantastiskt med de digitaliserade historiska kartorna på nätet! Utnyttja dem!!!

Gästgivargården och milstolpen har jag markerat med röda ringar. Den äldre vägsträckningen gick via ön Holmen som jag också markerat. Man hade inte samma möjlighet att bygga långa broar utan tog hjälp av ön för att få två korta brospann.

Det är enormt tillfredsställande att vara släktforskare och knyta ihop anfäder med deras bostadsplatser. Det ger en extra dimension åt människan som levde då. Jag hävdar att landskap och miljö påverkar en människas sätt att vara och tänka, därför kommer jag närmare min morfarsmormorsmor och hennes föräldrar genom att ha sett platsen där de bodde. Självklart är ladugården av senare modell men kanske finns stommen kvar i gästgiveriet, ombyggt torde det vara hur som haver.

Ett vackert jordbrukslandskap brer ut sig längs ån som rinner nedanför. Här syns Holmen som delar av Rickleån i två fåror. Undrar just hur landskapet såg ut på slutet av 1700-talet? Hur mycket var uppodlat, hur mycket var skog? Någon 1700-talskarta över byn hittade jag inte på nätet.

Det är sällan jag ser gödselstackar utanför ladugårdar nu för tiden. Ser jag någon brukar jag stanna för att fotografera om tillfälle ges. Förr var gödselhögarna ett tecken på rikedom - många kor gav mycket gödsel vilket innebar att man hade stort markinnehav. Och gödseln användes till näring åt åkrar där säd odlades. "Äng är åkers moder" sa Carl von Linné.

I Skelleftetrakten finns ännu många betande mjölkkor ute på lägdorna. Det är ett mycket levande landskap, kanske var vår resa mot Rismyrliden så positiv just därför. I hemtrakterna är det sorgligare.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktforskning, historiska kartor, gästgiveri, gästgivargård, Rickleå, gödselstack, mjölkkor, milstolpe, Ulrika Christiansdotter

Moget

2011-11-02T11:21:00.004+01:00

Livet blir bara värre och värre,
men på samma gång
blir jag bättre och bättre
på att handskas med det.

Orden är den danske poeten Henrik Nordenbrandts, född 1945.
Jodå. Det känns bra. Att få livserfarenhet. Att förstå sammanhang. Att vara medelålders.

Bilden kommer härifrån.
.

Pumpkins

2011-11-01T08:31:00.000+01:00

Too much Halloween

Känn min hembygd

2011-10-31T16:23:00.002+01:00

Vet je sôm läs bloggen å sôm bo hennakring vars e hänn plassen ä nagerst? Ja vet ju att je alldri kôm å svara hära bloggen för je ä ju se försynt, men tänk ätter - kôn je säg var e hänn plassen legg nanstans? Ôm nagen ha alle rätt kôn n´vinn e fantastiskt otrolit fint e pris.

För den som kan pricka rätt på var de nedan angivna platserna ligger i min hembygd, väntar ett riktigt fint pris. (Fast jag vet att de som allra eventuellast kan svaren inte alls läser bloggen, saknar dator eller är försynta och därför aldrig kommer att meddela sig.) Det här är benämningar varav flera mycket väl kan vara borta om några decennier - om inte redan för de flesta.

Låt er inte luras av kartutsnitten.

Dansarhälla
Husavan
Renbomsberget
Knösen
Lillgolöte
Löta (he finns två te min by)
Ogen (Ojjen)
dära lyse
Jackes´ raningen
Plogbacken
Aspänge
Radd´n
Reveln
Skôrenskola
Stavarhalla
Tallôga
ôppa hejja

Då, när man färdades till fots eller med häst, fanns ett så mycket mer finmaskigt nät av platsnamn. Då behövdes de för att man skulle kunna orientera sig själv och andra. Man kände sin egendoms olika särdrag och namngav dem. Idag när man rör sig fort från plats till en annan behövs inte de specifika platsnamnen på samma sätt. Därför faller de gamla namnen i glömska medans nya kanske tillkommer. Hur många "mot" har inte skapats där trafikplatser efter motorvägar byggts.

Kanske har även andra bloggare åsikter om karta, ortnamn, platsnamn, hembygdshistoria, hembygdskunskap

Svarvat och flätat

2011-10-29T09:38:00.002+02:00

Ett gammalt bord med svarvade ben. Ett halvcirkelsegment vid fönstret.

En gammal spånkorg.
I samma rum som 50-talsmöblerna.
Ska det verkligen fortsätta att vara så?

Bordet har alltid funnit här i fastigheten. Den gamla korgen har jag fått av en av de modigaste av kvinnor jag känner. Från Bergsjö.
.

Puttinuttprylar

2011-10-27T17:23:00.003+02:00

Det här är små viktiga detaljer om man nu använder kornischer för sin gardinuppsättning. Men jag saknar namn på dem och det är irriterande. Att det fallit bort. Kan de heta kornischklämmor? Fastän det är ju i gardinen de ska klämma. Ja sannerligen, utan språk är man strandsatt. (Tänk så många gamla redskap som finns kvar men där man inte har en aning om vad de är till för, än mindre vad de kallades en gång i tiden.)

De här klämmorna med träkula knäpps fast i den övre gardinfållen och träkulan träs in i spåret i kornischen. Jag minns bergsäkert att mamma även hade "pluppar" som hon sydde fast i en ögla varje gång en gardin tvättats. Det torde ha varit så mycket mer omständigt. Några sådana "pluttar" har jag inte hittat här.

Gardinen med kulor fastknäppta förs in i spåret som syns. På mina kornischer går detta inte att göra med mindre än att skruven som håller fästbeslaget lossas och kornischen kan föras ut från väggen. Då först går träkulan att föra in. Något lite omständigt kan tyckas - dags för uppfinning?

Jomen, så här ser det ut.

Klicka på bilden och du kommer till ett inlägg om kornischer.

Och så här ser den helt släta fanerade framsidan utan krusiduller. ♥

Mina 50-tals kornischer av fanerad alm längtar snart ihjäl sig. De vill återförenas med buffé, soffa, soffbord och fyra stolar av alm. Ett våningsplan skiljer dem åt. De kräver att få enas i ett levande 50-tal igen.

Jag läser med nöje om detta hem från 50-talet som Seniorbloggen från Sörmlands museum har tipsat om.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kornischer, gardinfästen, gardinuppsättning, 1950-tal, almfanér, möblemang

Gammal bröllopssed

2011-10-25T16:49:00.000+02:00

Då jag är inne på bondbröllop passar jag på att skriva om brudstugång, en gammal folklig sed som jag råkade på av en tillfällighet då jag sökte material på nätet om att ropa ut bruden ur bröllopsgården, jag har ju själv varit med och rofft ut brura som barn. Stofil är mitt namn ;-) Bruden hette Ingegerd och bröllopet hölls i brudens hem här i byn.

HÄR kan man läsa om förhållandena söder om Stockholm på 1700-talet. Så stelt allting är i dagens moderna samhälle jämfört med tidigare liv.

Bilden visar svenska folkdräkter (Nordisk familjebok)

Och här ett utsnitt ur Fataburen år 1912 som beskriver mer ingående förhållandena runt om i landet då det gäller brudens gående i stugorna före bröllopet. Fataburen är en kulturhistorisk tidskrift eller årsbok som utges av Nordiska museet i Stockholm sedan 1906.

" FÄSTMÖPÅSEN ELLER BRUDSÄCKEN.

I Ångermanland företogs emellertid, egendomligt nog, den dock fortfarande så kallade »fästmögången» i senare hälften af 1700-talet »först ett eller tre år efter giftermålet».1 Detta var dock ett undantagsförhållande. Den blifvande husfadern besökte bönderna i byn eller socknen för att »tigga sädeskorn», d. v. s. spannmål till utsäde. Detta var, såsom det hette i Skåne, »första draget i bosättningen». I Småland kallades under 1700-talet fästmannen vid detta sitt uppträdande »hafratiggare»,: ty hafre var då »allmogens masta brödsäd»; i Värmland, där detta bruk fortlefde till omkring midten af 1800-talet, benämndes han »kornfästing». Ursprungligen bar väl äfven han själf sin säck på ryggen, men till slut uppträdde han till och med med häst och vagn.

Mera än på detta utsädestiggande har uppmärksamheten sedan gammalt varit riktad på fästmörnas vädjande till allmänhetens frikostighet. I själfva verket torde det ock hafva varit detta slags bosättningstiggeri, som vidsträcktast förekommit och mest praktiserats. Vanligen kallades detta bruk såväl i Sverige som Svenska Finland att »gå i brudstuga» (gå i brusta, brustu, bruste) eller »löpa i brudstuga». Andra benämningar voro »tigga ton e» d. v. s. spånadsmaterial (Östergötland), »bedja» eller »tigga i brudsäck» (Södermanland), gå fastern ö» (Västergötland, Ångermanland) o. s. v. Redan i slutet af 1600-talet fattades på ett och annat håll - t. ex. i Svennevad i Närke år 16965 - sockenstämmobeslut om att upphäfva detta gamla bruk, hvilket genom urartning blifvit allt besvärligare, och på en stiftssynod i Uppsala 1738 anmodades prästerskapet att söka afskaffa den plägseden, att bruden andra och tredje äktenskapslysningen »med sig omförer en mansperson undertiden i flera socknar, att, som de kalla, tigga i brudsäck». Det var alltså inom Uppsala stift sedvana, att fästmön åtföljdes af en manlig bärare, ett drag hvartill, såsom vi skola se, eljest knappast funnits motsvarighet mer än i Österbotten. Om en urartning vittnar afgjordt det antydda tiggandet inom flera socknar. Då Hiilphers år 1757 besökte Malung, hade där en del byar »afsagt sig samma sed, emedan den warit de fattigare hushåll till tunga som ofta inom et år af 18 a 20 och flere Brudar blifwit besökta». Att den gamla, ursprungligen helt hederliga och aktningsvärda plägseden - t. o. m. präst och klockare upphämtade ju en gång i världen sin lön på likartadt sätt - redan i slutet af 1600-talet råkat i vanfräjd framgår ock af ett sockenstämmoprotokoll af år 1671 ifrån Norra Vi i Östergötland »att fästepigor ingalunda löpa i Bruste, föran de äro Prestfäste, emedan det händer att många så löpa, och att han eller hon sedan förändrar sitt sinne att giftermålet hindras». I Malexanders och Sunds socknar i samma landskap beslöts på sockenstämmor 1693 och 1713, att »brustakvinna» från annan socken endast fick besöka släktingar eller bekanta. Oaktadt dylika yttringar af en nyare tidsanda kunde emellertid ännu på 1720-talet döttrarna till själfva kyrkoherden i Blacksta och Vadsbro socknar i Södermanland företaga brudstugång. Beslut om upphäfvande af denna sed fattades där år 1750 vid vite af 6 daler kopparmynt.

Detta och mycket mera går att läsa i Projekt Runeberg: en fin skatt för den historieintresserade, tillgängliggjord på nätet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ropa ut bruden, brudstugegång, brudstugång, seder och bruk, bröllopssed, Fataburen, etnologi

Bondbröllopet

2011-10-24T08:23:00.144+02:00

Den 6 oktober 1870 var det bondbröllop här i byn. Det var en torsdag om jag läser rätt i kalendern. Då gifte sig Klara Johanna Eriksdotter-Lydig med Johan Olof Ssm. De unga tu blev förevigade med en fotograferingsapparat, en modernitet då.

På det gulnade och ganska illa medfarna fotot anar jag hur Klara Johanna såg ut som 22-årig brud och Johan Olof som 23-årig brudgum. Han hade naturligtvis en rova i västfickan - en statussymbol då för tiden. Fotografen tar en bild med sin kamera, brudparet sitter ner på stolar för att inte svaja och göra fotot ännu oskarpare. De har troligen varsin järnställning som huvudet vilar i.

Klara har en svart klänning med stor vit krage (spets eller engelskt broderi eller...), lång halskedja, ljust band med rosett om midjan, brudkrona av papper och tyll på metallställning förmodar jag, någon slags slöja tycker jag mig se skymta fram... ? Jag skulle kunna ge mycket för att få se dessa ungdomar i färg.

Det här var alltså den 6 oktober 1870. Det här var för 141 år sedan här i byn och bröllopet på den tiden varade gärna mer än en dag, bröllopsgästerna kunde ha långt att resa och resa tog tid. Oktober var en bra månad, för då var skördetiden och hösten plöjdningsarbeten över - det var lämpligt för fest för man hade tid. Vigseln förrättades säkerligen hemma, sedan åt man och så blev det muntert med dans. Bröllopen kunde vara i två-tre dagar. Inte var det ovanligt att man visade gåvorna den andra bröllopsdagen.

Så här kunde en brudkrona se ut förr i tiden, kanske var Klaras av de här materialen.

Krona och krans hette en utställning som gick runt i Sverige för inne så länge sedan. Jag såg den och gladdes, såg så mycket inspirerande vackerslöjd som borde användas mer av idag. Brudkronor och bordsdukningar, allt i enkla material som mycket väl även kunde användas 1870. Här finns bilder från en plats för den inspirerande vandringsutställingen. Och här har jag sedan tidigare skrivit om detta bröllop, så viktigt för mitt liv :-)

Eller kanske så här...

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om bondbröllop, 1870, brudutstyrsel, fotografi, brudkrona, kalas i dagarna tre, Krans och krona

Kunskapskällor

2011-10-23T11:30:00.043+02:00

Jag dras till bibliotek, arkiv och utforskande. Det är helt underbara miljöer. Torra, strikta och fyllda av information och kunskap att förädla. En liten del av det hela är släktforskning som man numera ofta gör via nätet hemma vilket gör det mer lättillgängligt men ack så trist. Det är en distans mellan mej och originaldokumentet, tråkigt men mycket praktiskt. Vill man komma åt material som inte är digitaliserat blir det dock arkivforskning i t.ex. landsarkiven. Hembygdsforskning kräver också lustfyllda arkivstudier.

Kanske är det på grund av positiva vibrationer av böcker och handskrifter som jag blev så förtjust i romanen Rosens namn av Umberto Eco då den kom ut, en roman jag läste som en fascinerande filosofisk fundering mer än en medeltida detektivroman. Min uppväxt i ett enkelt lantbrukarhem innebar, mot många odds, att jag blev van vid hyllor fyllda med böcker och inte med prydnadssaker. Det kunde absolut ha varit annorlunda i denna samhällsklass vet jag av erfarenhet. Gissa om jag känner tacksamhet mot mina föräldrar...

Böcker, snittblommor och levande ljus är vad som krävs för att få en härlig och inspirerande stämning hemma. Yes!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arkiv, arkivforskning, digitaliserat, handskrifter, Rosens namn, böcker, blommor, levande ljus, stämningsfullt

Flaggspel

2011-10-22T17:58:00.004+02:00

Istället för vimplar -

ett lättgjort flaggspel med textilprover från Création Bauman.
Så kom de då till användning igen :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om flaggspel, Création Bauman, textilprover

I kossans vänkrets

2011-10-21T09:11:00.000+02:00

Familjehemsplacering av omhändertagna kor. Varför inte slå till om du inte bor i lägenhet eller inom detaljplanerat område förstås?

Livsfilosofi och människosyn

2011-10-20T08:38:00.000+02:00

Attityder till miljön

"Det traditionella lantbruket, med rötter långt tillbaka i människans historia, återspeglar en ekologisk attityd till tillvaron. Bondens liv präglades av att han hade sammanhängande horisontella perspektiv i nuet med intresse för och hänsynstagande till andra människors och djurs och växters levnadsvillkor. Arbetet anpassades därefter. Hans ekologiska livsfilosofi hade också ett vertikalt tidsperspektiv med förståelse för tidigare generationers betydelse för hans eget liv och med beaktande av hans ansvar för kommande generationer. Den ekologiska attitydens livskraft framgår av att bonden brukat jorden i årtusenden utan att förbruka den.

Odlingslandskapets varierande karaktär med böljande sädesfält och däri insprängda åkerholmar, med slåtterängar, beteshagar, bäckraviner och skogsbryn är uttryck för hur bonden i sitt arbete värnade om naturens estetiska värden. Tillsammans med dess rekreationsvärden och andra immateriella värden såsom naturens livskraft eller vildhet och dess magiska kraft, återspeglad i bondepraktikans väderförutsägelser och "tecken" eller "gamla märken", exemplifierar de den symboliska attityden. När länsstyrelserna förklarar gamla kulturlandskap som naturreservat är det ett uttryck för hur betydelsefull den symboliska attityden anses vara som en del av människans livsfilosofi. Det är också en påminnelse om att dagens lantbrukare genom sitt arbete inte förmår att hävda den symboliska attitydens immateriella värden. Hur det påverkar hans eget och familjens välbefinnande vet vi just ingenting om. Däremot vet vi (Lohmann 1972) att i storstäderna, där tillvarons symboliska värden är underordnade dess tekniska och ekonomiska värden, mår många människor dåligt och visar symptom på psykisk ohälsa.

HÄRIFRÅN kommer bilen.

Dagens nedskräpning av naturen - det må gälla en kastad öl burk i en skogsglänta, satellitskrot i rymden, övergödsling av åkrarna eller tungmetaller i rötslam - vittnar om att många människor upplever sig stå vid sidan av naturen; befinna sig ovanför den med rätt att utnyttja - bruka och förbruka - den för egen vinnings eller bekvämlighets skull; vara en del vid sidan av den utan skyldighet att värna det man inte upplever sig vara delaktig i. Denna attityd, som präglar många människors förhållande inte bara till naturmiljön utan också till arbets- och bostadsmiljön, kallas instrumentell. Dess manipulativa karaktär har starkt påverkat industriarbetets utformning under 1900-talet. I vilken utsträckning kommer den att prägla bondens arbete och arbetsmiljö i takt med att lantbruket industrialiseras?
"

Denna tänkvärda text skrevs av C. R. Johansson 1982 och som helhet handlar den om psykologiska och sociala aspekter på lantbrukets arbetsmiljö. Frågan intresserar mej och jag konstaterar att allt i tillvaron är politik. Utsnittet ovan är hämtat härifrån: http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/stad_o_land/SOL022/SOL022G.HTM

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om instumentell attidtyd, lifsfilosofi, människosyn, ohälsa, lantbruk, nedskräpning, natursyn

Bakom fasaden...

2011-10-19T09:03:00.004+02:00

Den timmerlada som en gång i tiden var Gottfrid Hörnstens, brann ner för ett år sedan, den 19 oktober 2010. Frid vare med den!

Bondpappan eldade den årliga miljöbrasan där ensilageplast brukar ingå och lite annat smått och gott - detta lite väl nära den gamla timmerladan som tog eld och gick upp i rök. Förklaringen som gavs till brandkåren och pressen varför ladan tog eld, var en helt annan än oaktsamhet enligt mina välinformerade källor. Ännu en lada är borta, ett kulturarv har gått upp i rök och skogen kommer allt närmare...

Gottfrid Hörnstens förkolnade timmerlada idag.

Men kvar finns så mycket annat. Där uppe i skogsbrynet bakom några granar, på en igenväxande lägda, trängs skrot och skräp. Kulturarv? På nutida bönders vis, eller? Nä, nu var jag väl för elak ändå. Men det underliga i kråksången är att bonden arbetar som anställd på kommunens utmärkta återvinningscentral i Levar men väljer att trava och elda sitt skräp här i byn.

En skylande trädridå. Närmaste hus står bara ett tiotal meter bortanför ridån.

Kulturarv i skogen?

Omoderna jordbruksredskap och maskiner i väntan på att lösas upp och förmultnas till atomer.

"Shabby chict" vagnshjul. Skulle värderas högre av rätt inredningsintresserad person.

Märkligt är även att familjen talar så varmt för miljön i många sammanhang, så även i fallet med den bergtäkt sonen tänker påbörja vid min och de andra hemmansägarnas sjö, byns enda. Då är miljöhänsyn viktigaste argumentet.

I en c-märkt politikerfamilj vill man ju verkligen värna miljön förstås! Eller...??? Det är handlingar och inte ord som visar vad man har i sinnet. Det vet om inte annat alla föräldrar och alla som har fått förmågan att analysera. Läs HÄR forskning om lantbruk och syn på naturen.

Jag vänder om och går bort mot det som förr var byns linsänke, nu en ganska stor slybemängd plats in the middle of nowhere bara ca 50 meter från skrothögarna, in mot skogen. Där rötade min mormor det lin hon odlat, och som sedan vävdes till handdukar och bolstervar. På vägen bort tittar jag åt höger och ser detta -ännu en helrutten lada av regelkonstruktion. Som ett försök till en sista hög svansföring står en vacker gammal vagn där ägarna en gång tronade under sin körning med häst genom byn. Detta längs gamla Kustlandvägen som ringlar fram hundra meter bort allt sedan 1600-talet, ett kulturarv som väl få i byn förstår att värna.

Sådant är läget i min hemby. Nå, frid vare med eder alla gamla trotjänande föremål och platser och alla ni försvinnande minnen. Att hedra det förgångna är långt ifrån självklart. Men minns - vi går alla döden till mötes.

MEMENTO MORI!

"Minns att du är dödlig." Bilden visar ett vanligt vanitasmotiv.

Kanske har även andra bloggare åsikter om timmerlada, vådeld, bränna upp, skrot, skräp, återvinningscentral, vagnshjul, kulturarv, jordbruksredskap, lada, hästkärra, vanitas, memento mori, hedrande behandling

Stenfoten

2011-10-17T15:23:00.024+02:00

Huset som morfar timrade har en stenfot, en grund av huggen natursten. Jag har hittat platsen där stenen bröts. På väg till skolan gick jag, vi, ibland över berget under barmarkstid. Vi vek av vid den gamla skolan, som stod tom, på väg mot den nya moderna 50-talsskolan i grannbyn. Innan man kom fram till Dansarhälla passerade man något som liknade en spång av sten. Det var en märklig och intressant passage.

Här syns passagen och längre bort skymtar berghällen man förr samlades vid för att dansa, Dansarhällen.

Numera inser jag att det här hade tagits sten till husgrunder. Det lilla stenbrottet ligger på den mark som tillhörde morfarsfar Johan Olof och morfarsmor Klara.

Här bröts sten till JOs och Klaras barns nybyggen. En annan plats i byn där grundstenar brutits är på Renbomsberget. Har jag sett.

Kanske har även andra bloggare åsikter om stenfot, grundsten, stengrund, stenbrott, hantverk

Dansarhälla

2011-10-15T10:21:00.016+02:00

Vid förra sekelskiftet och kanske långt tidigare, var det här en plats där ungdomar samlades för att ha kul. Platsen där bakom tallarna är Dansarhälla på Hallberget, en stor och naturligt berghäll med plan yta inom byns gränser, ganska så centralt trots allt men bortanför insyn från bebyggelsen. Känner ni till den tro, alla ni i bygden som läser Timmer & Masonite men aldrig kommenterar? Kanske beror det på hur starkt historieintresset är hos var och en.

Tänk att under största delen av mänsklighetens historia har man bara haft tillgång till levande musik. Grammofonskivor, cd, Ipod, Spotify som alla kräver elektricitet för att kunna avnjutas, fanns inte. Man fick själva tillverka musiken. Att vara speleman måste ha varit mycket angenämt, med sin musik påverkade man ju människors sinnesstämning. Trots att det bara är två - tre generationer bort har jag inte hört namnet på någon speleman här i bygden.

Hit till Dansarhälla gick morfar med sina kompisar har jag förstått av min mors berättelse. Här på hällen var det dans på lördagkvällarna, här uppvaktades byns flickor, här kunde det kanske gå ganska livat till. Så småningom byggdes dansbanor av trä på andra ställen - i Mo, Olofsfors, Rundvik. Finns någon inventering av dansbanor i socknen, i länet tro? I min mans hemkommun har inventering gjorts, det gjorde starkt intryck på mig då jag för länge sedan läste om detta och jag hittar även uppgifter på nätet från andra håll i landet, där dansbanor och festplatser inventerats. Heder åt dem som genomfört detta.

Dansarhälla passerade jag på väg till låg- och mellanstadieskolan i grannbyn de gånger jag tog genvägen över Hallberget. Den traderade berättelsen om glädjen som en gång fanns här, sitter djupt i mitt sinne. Livet verkade så enkelt och rejält då - vilket är en verklig missuppfattning från min sida förstås.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Dansarhälla, dansbana, festplats, ungdom, dans, glädje, Det var dans borti vägen, Gustaf Fröding, traderad berättelse

Till prydno

2011-10-13T09:02:00.000+02:00

Nu har jag sytt kuddvar av några av stuvbitarna med 50-talstextilier jag fick. Det blev fyra, tre visas här på soffan i 50-talshörnet. Resten av stuvbitarna får mogna ytterligare en tid.

Det stiliga tyget på kudden längst till höger kunde jag identifiera med hjälp av tryck på stadkanten. Det var för Almedahls handtryck som Brit Bredström formgav Fjärilsblomma. Det är bomull i samtliga tyger utom i kudden till vänster som är av viscose.

Jag tycker även så mycket om möbeltyget på soffan. Fortfarande ganska så intakt trots att det var föräldrarnas första möblemang.

Två nya innekuddar med fjäderfyllning har införskaffats men till kudden i mitten använde jag en befintlig kudde med kuddvar och allt. Jag tycker egentligen att stoppingen är viktig för att få fram 50-talskänslan. Detta med vilken stoppning som används ger en helhetsupplevelse av en tidsepok. Kuddarna blir olika säckiga, har olika tyngd beroende på fyllningen förstås. Det innebär att de nya fjäderkuddarna egentligen är för lätta och för "pluffsiga" men i vår tids vana och smak.

Jag har kuddar från olika årtionden och för olika funktioner (prydnad eller sömn). De är fyllda med raffelstôpp (riven tyglump eller upprepade stickgarn som klippts till korta trådar), med dun, stoppad med vadd eller med rivet skumgummi. Halm finns inte kvar i något bolster här :-)

Normalt täcker jag över soffan med en stickad filt i glada mustiga färger, en ikea-produkt som skyddar.

Det fjärde kuddvaret jag sydde blev skyddande omslag till den tunga braskudde att placeras framför öppna spisen som mamma vävde i början av 50-talet. Så här ser braskudden ut innanför det nya kuddvaret. Bilden finns även med i det här inlägget.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kudde, prydnadskuddar, 50-tals textil, kuddvar, braskudde, stoppningsmaterial, raffelstopp, dun, vadd, skumgummi, halm

Mmm...

2011-10-11T17:48:00.001+02:00

Glas, järntåd, textil. Detta vill jag kännas vid, tycker om det.

Duk sydd av bomullsmetervara, kanhända från Tampella. Tyget är tryckt ut över stadkanten och inget textiltryckeri eller formgivare finns angiven. Köpt i Vasa 1989 som början på en resa till fina små österbottniska trästäder, första anhalten var Kristinehamn där en arkitektkompis hade sommarnöje.

Jag gillar fortfarande mönster och färger mycket.

Glas lokalt blåst av Linda Baudin 2010 som även formade järntråden som jag önskade den.

.
.

De få tingen

2011-10-10T09:24:00.001+02:00

Kommer ni ihåg KFs satsning 1998 då kooperationen fyllde 100 år?
Ingegerd Råman kontaktades för att formge dricksglas för vardagen, Duralexglas tillverkade i Frankrike och Susanne Grundell formgav det textila, en förningsduk. Förningsduken fanns randig i grå/vit eller blåt/vit.

Jag föll på direkten. Köpte på mej många tvåpack glas med rostfria lock/fat och ett halvt dussin förningsdukar i blåvitt. När glasen senare reades ut köpte jag ännu fler. Har aldrig ångrat det. De är verkligen vacker vardagsvara, har säkert två tjog glas om inte mer.

Dukarna kan användas som tabletter, servetter eller som duk i picknickkorgen.

Och det roliga är att de här dricksglasen liknar de som användes här hemma då jag var liten. Av dem finns bara ett par kvar men de här nya platsar oerhört bra i 50-talsinredningen. När jag ska fota ett av de gamla glasen hittar jag förstås inget.

Kringlan, den oändliga, fanns kvar som symbol för KF 1998. Något modifierad gentemot ursprunget men fortfarande oändlighetssymbolen.

Förningsduken har en blå och en vit stadkant. Genom att vika den lite asymmetriskt får man en elegant effekt i kortänden. Smart och enkel formgivning.

Kanske har även andra bloggare åsikter om KF 100 år, 1998, kooperationen, Inggerd Råman, Susanne Grundell, glas, textil, förningsduk, Duralex

Vi skola alla den vägen vandra

2011-10-09T09:23:00.012+02:00

Olga från Ledusjö gifte sig med Edvin L, de köpte ett hus och bosatte sig i byns periferi, längst bort utefter Fjärdvägen. Huset de flyttade in i var uppfört 1937.
Olga blev snart änka. Sörjde länge. Gifte sig så småningom med Frans. Deras intresse var att åka på husvagnssemester. Frans gillade även att mecka med mekaniska klockor.

Olga & Frans 1996

Jag hälsade på dem en dag 1996 i deras fina stuga då jag var på besök hemma i byn. Olga var lite glömsk och skulle inte kunna bo kvar så länge till hemma i huset pga sin demens. Hon dog år 2000. Frans plågades av sin dåliga syn och flyttade efter Olgas bortgång till äldreboende där han avled 2007. Två människoöden i en liten avkrok i världen. Två av min barndoms människor här i hembyn.

I länsstyrelsens byggnadsinventering för byn beskrivs byggnaden på följande vis:

Fastighet med bostadshus från 1937, två uthus och ett garage, belägen i den sydöstra delen av byn. Fastigheten har ett enskilt läge på en åssträckning med öppen och hävdad mark framför. Arbetaren Axel Hellman erhöll 1936 egnahemslån (lånenr. 2014) från Västerbottens läns Hushållningssällskap på fastigheten 3:25, avstyckad från 3:9.

Bostadshus. Byggnad i en och en halv våning med inbyggd förstuga i en våning. Resvirkesstomme och betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Sexdelade mittpostfönster. Grönmålad dörr flankerad av spröjsade fönster. Tegeltäckt sadeltak. Röd plåtskorsten.

Vem här i byn bryr sig om en byggnadsinventering från länsstyrelsens kulturmiljöavdelning? Ingen! Själv skulle jag kunna skriva mera om denna fastighet. Planlösningen till exempel som är aningens speciell, eller lerteglet från Holland, eller den nästa helt oinredda övervåningen i det lilla huset, om masonite och källarlucka.

Det masoniteklädda garaget med sin typiska funkisform med välvt tak. Träfiberskivor är ju ett så böjbart och lättanvänt material som ni vet :-)

Den här ljusbågen lyste alltid i juletid. Den syntes långväga över bäcken och ut till Riks13, ett ljus i vintermörkret. Det var så roligt att se den på nära håll - hur den var för bred för köksfönstret och att de yttersta ljusen därför vikts inåt för att synas utåt till förbipasserandes glädje :-)

.
.

Skuggor och borta...

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Per-Albin stuga, masonit, adventsljusstake, ljusbåge, egnahem, människoöden, avkrok

Mobilsågen kan

2011-10-08T11:07:00.000+02:00

Nu ska jag berätta om enmansföretaget Mobilsågen i Husum som hjälpte oss att såga golvbjälkar och några golvplankor till lagårdsgolvet. Hur bra som helst gick det, hur lätt som helst för oss, för vi behövde inte göra mer än lägga en beställning. Allt detta till överkomliga priser.

Vi fick plankor 3x7" som var över 6 meter långa, (Vilket byggvaruhandel kan leverera den längden? Nej just det. Ingen.) 5x5" fyrkantsågade bjälkar mm levererat till oss i somras. Nu i oktober kom P-E med ett litet lass golvplankor 3" tjocka och i tre olika bredder. Skulle vi vilja kan han sågar brädor och plankor av virke som vi hugger i vår egen skog, är det inte heller något problem. Kan det bli bättre?

Det enmansföretag jag talar så varmt för heter alltså Mobilsågen i Husum och finns i Dombäcksmark. Smaka på det ortnamnet ni.... D-o-m-b-ä-c-k-s-m-a-r-k i Å-n-g-e-r-m-a-n-l-a-n-d.
.
.

Fina tolkningar

2011-10-07T12:24:00.000+02:00

Jag älskar dessa tolkningar av ett landskap, av verkligheten.

Jan Brauner

DALEN - LJUSET

Pastell

Doors

2011-10-07T08:16:00.003+02:00

Två dörrar har plockats fram från en skum och undangömd plats. De har varit nerplockade sedan 1972 då ombyggnaden av bottenvåningen här i huset begyntes.

De här dörrarna har jag vuxit upp med, de fanns i mormors och morfars hem i bottenvåningen i huset där generationsboende pågick. Jag gillar den gula flammade ytan, blank av fernissa formodar jag. Båda dörrarna har en gul sida och en vit. Den gula sidan vette mot köket, den vita mot kammaren respektive farstun.

Dörrarna kläddes in med träfiberskivor 1948 då renovering pågick, äkta Masonite från Rundviksverken.

Jag lättar på den ena som har masonite med en del flagad färg. Där under kommer 1910-talets färgsättning fram. Kraftigare gulockra med härligt synliga penseldrag.

Och på andra sidan blågrå med liten skiftning i spegelprofilen mot grönblå. Det är första gången sedan 1948 som de här färgerna kommer fram i ljuset, själv har de alltid varit fördolda för mej. Då jag bodde här reflekterade jag aldrig över att masonite som täckte de gamla speglarna, sådana frågor fanns inte i mitt intresse då dörrarna plockades bort och ersattes med helt släta 70-talsdörrar.

Tanken är väl att de ska få tillbaka sin plats i bottenvåningen framöver. Men det är inte bara att damma av dem. Spegelprofilerna på dessa halvfranska dörrar har hyggits/hyvlats bort för att underlaget för masoniten ska bli slätt. Hur gör man enklast för att får tillbaka en profil tro? List? Ska man strunta i det hela?
Men det är väldigt roligt att se sekelskiftets dörrar med sin typiska spegelindelning och färgsättningen, denna färgsättning som gör mig glad. Men minst lika glad blir jag av den gulflammade masoniten.

Jag har ju tänkt få bottenvåningen att övergå från 70-talsinredning till det som fanns tidigare. Samtidigt blir 70-talet mer aktuellt ju längre tid som går. En del yngre besökare suktar redan över en del av 70-tals materialen här. Jag tar mej funderare nu och då. Men kommer nog att framhärda att huset är från 1913 och det är inget fel att föra tillbaks bottenvåningen till den tiden, särskilt som jag vet hur det var möblerat då och har kvar många av möblerna dessutom.

Filipssons kök. Foto Sune Jonsson

Så här var stämningen i morfars och mormors kök. Fast dörrarna var placerade bredvid varandra, den ena gick till farstun och den andra till kammaren. Det handlar om det vi kallade en halvkôrsbônning eller åttaknutsbônning.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om spegeldörrar, halvfranska dörrar, masonite, funkis, köksdörr, korsbyggnad

Thermo

2011-10-05T14:19:00.001+02:00

På en loppis i mellansverige hittade jag i förra veckan en Thermo-skål från Bo Fajans för en femma. Skålen hade inte den tjusigaste av kulörer enligt mej, men med det priset blev den min trots allt. Thermo formgavs av Allan Ebeling på 1920-talet då han var konstnärlig ledare för företaget.

Thermo tillverkades under lång tid och inköptes hit av mamma på 50-talet tre Thermoskålar. De har lite gladare kulörer, nämligen blått, grönt och gult. De är av den minsta storleken, djupstämplade 1510 undertill, Thermo tillverkades i minst två storlekar till och i vinrött. Den klassiska spillkumen har fått ge form åt skålarna.

Så finns tallrikar ur "de mjuka formernas servis" i skåpet, min barndoms vardagsporslin med tallrikar, djupa och flata, såssnipa, karotter, upläggningsfat. Formgivare var Wilhelm Kåge för Gustavsbergs porslinsfabrik. På helgerna användes ibland djuptallrikarna "Grå ränder" till kompotten. Både de mjuka formernas servis och Grå ränder är samma former men den ena med dekor, den andra utan. De mjuka formernas servis fanns i rent vitt och brutet vitt åt det gula hållet. Den brutet vita inköptes på 50-talet, på 70-talet kompletterades med rent vita tallrikar i samband med att tillverkningen av denna tillfälligt återupptogs. Servisen återfinns även med flera andra dekorer.

Jag växte upp med dessa mjuka former tillsammans med besticken Thebe formgivna av Folke Arström 1944. Vackra vardagsvaror var folkhemmet bra på.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Thermo, Allan Ebeling, Bo Fajans, de mjuka formernas servis, Grå ränder, Wilhelm Kåge, Gusavsbergs porslinsfabrik, Thebe, Gense, Folke Arström, vackrare vardagsvara, folkhemmet

Kaffetår med förvirring

2011-10-04T17:41:00.002+02:00

Vita dahlior i mängd kan vara vackert. Här är höstbordet med ny duk i 50-talsstuk. Kaffe med äppelkaka vankas.

De kaffekoppar med assietter jag köpte som nyutexaminerad och äntligen med fast lön var Signe Persson-Melins "A la carte" och "Primeur", ett fältspatporslin för Rörstrand. Med fältspatporslin kunde kopparna bli smäckra, kanten, med den orage randen, mot munnen är elegant tunn. Kaffet blir gott, gott! Jag köpte även ett halvt dussin assietter med mönster av ljusblå streck, typisk 80-tals postmodernistisk färgsättning. Nu är detta vardagsporslinet i morfars hus.

Nu är det saker som jag inte förstår med märkningen av porslinet. Samtliga kaffekoppar är märkta Rörstrand Sweden A la carte VDN P555, samtliga kaffefat utom två har samma märkning. De två som skiljer ut sig men inte på annat sätt än genom märkning har stämplats Rörstrand Sweden Primeur Signe Persson-Melin (namnteckning) VDN P880. På samma sätt som samtliga assietter, både vita och ljusblå.

Varför i hela världen är två av kaffefaten märkta Primeur och inte A la carte?

Båda serviserna Primeur och À la Carte lanserades 1980. Vad är det för skillnad på dem? Färger? Varför är märkningen på mina en sådan salig blandning?

Kanske har även andra bloggare åsikter om kaffeservis, fältspatporslin, Signe Persson-Melin, À la carte, Primeur, Rörstrands porslinsfabrik 1980

Höstens sista

2011-10-04T08:07:00.002+02:00

De sista gladiolusarna gör sitt på fönsterbrädan.

Välkomnande

2011-10-03T09:06:00.002+02:00

Detta kallas piasavakvast men är det ändå inte. Piasava är fibrer från en palm, ett naturmaterial, och kvasten på bilden har borst av plast. Blå plast!

Men jag gillar den faktiskt. Det är väl den glada färgen. Och att denna plast inte försöker föreställa något annat. Tummen upp!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om piasavakvast, sopkvast

Norralalada

2011-10-02T10:15:00.001+02:00

Vi körde förbi ett hus till salu i Norrala i somras. Inte bara ett hus förresten, utan ett hus ihopbyggt med lagården som vanligt i den trakten samt ytterligare ett nyare bostadshus i vinkel mot detta långa. Det var öppet och bar att knalla in.

Hur fint som helst.

Kolla in denna lada!

Trönö gamla kyrka med spåntak och spånklädd klockstapel ligger i denna socken, inte alls långt härifrån. Jag fantiserar och tror att kyrkorådets ordförande mycket väl kan ha bott i denna stora bondgård och vid någon omläggning av kyrkans spåntak blev det ett antal stavspån över och de spikade han på sin timmerlada som ligger väl synlig intill landsvägen och synlig inifrån huset. Det bör ha gett ytterligare status även om det är bara är spån på två väggar, kanske räckte de inte till mer...

Så tänker jag. Spåntäckningen är riktigt risigt ruinvacker på gaveln.

Den här ladan har jag fotograferat många gånger, sommar som vinter, analogt och digitalt. Norrala hade ett projekt för 10-15 år sedan då de många ladorna här intill fick en rejäl renovering, så icke denna.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Norrala, Trönö gamla kyrka, spåntak, stavspån, timmerlada, hus till salu

Men vart tog de vägen?

2011-10-01T09:57:00.001+02:00

Det var länge sedan man såg en skördetröska i byn. Minns ni de här "skalbaggarna" som for omkring i sakta mak på åkrarna? Den första jag minns var gul, gul som sädesåkrarna. I mina föräldrars lilla jordbruk anlitade vi alltid någon utifrån som skördade samtidigt som andra i byn också gjorde slag i saken med hjälp av samma skördeman.

Här i byn odlas inte norrlandsgrödorna korn eller havre längre.

Kanske har även andra bloggare åsikter om skördetröska, höst, sädesåker, korn, havre, höstskörd, småbruk, jordbruk 60-tal

♥ Mitt i prick ♥

2011-09-29T08:36:00.002+02:00

Mannen kom hem med ett brunt paket som han hämtat ut på paketutlämningen igår kväll efter jobbet. En bok om båtar trodde jag som förmodade att det var till honom själv. Men det visade sig vara den bästa av kärleksgåvor till mej. Den här boken ville han ge mej genast så jag inte själv skulle inse att den finns och därmed köpa den.

Wow, vilken gåva! Så mitt i prick! Jag kunde inte ha blivit gladare. För det var en alldeles, alldeles nyutkommen bok om KOR. Ja, Kor - en kärlekshistoria… äntligen säger jag bara. Jag började läsa vid middagsbordet och blev helt tagen. Boken är bra. Boken är precis vad som behövs skrivas om kor just nu. En bok jag inte är förmögen att skriva själv men den är precis vad jag anser behövs. En kärlek till kor som jag i glimtar själv försöker förmedla via min blogg…

Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Kärleksfulla foton av Roine Magnusson, texter av paret Mats och Åsa Ottosson. Akvareller av Mats Ottosson. Kor- en kärlekshistoria är utsedd till Årets Pandabok 2012 av Världsnaturfonden WWF.
Läs den och förstå din bakgrund, du svensk, du världsmedborgare. Den är inte en romantisk tillbakablick utan förankrad i nutiden.

HÄR kan ni se ett bra samtal om boken. Lyssnansvärt! Vad tror du händer med en generation som aldrig satt sin fot i en lagård?

Jag vet inte om det är helt i sin ordning att göra som jag gör nu – att ta med bokens inledning här på bloggen. Det blir rätt mycket text. Här är den:

Akvarell ur boken Kor av Mats Ottosson

"Är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?

- om en närhet som gått förlorad

Han står vid fäboden i Hisvåla utanför Leksand med grova skor, murarskjorta och mösskärmen varm av solsken. Det regnade häromdagen men nu håller fägatans fuktiga jord på att torka upp. Flugor surrar, kanske sitter en gulsparv på gärdsgården och sjunger. Snart kommer det att börja damma.

Bredvid honom står en fjällko med huvudet lutat mot hans höft. Högernäven, garvad av väder och kroppsarbete, ligger ömt placerad på kons fräkniga kind. Hon blundar. Med tummen stryker mannen lätt över hennes ögonbryn. Det kan vara en omedveten trygghetsgest i en ovan och generad situation. Att stå inför en fotograf hörde inte till vanligheterna i en by i Dalarna vid förra seklets början.

Fotografiet är inte noggrant planerat. Det är ett fruset vardagsögonblick bara, fångat i flykten. Kon är ingen tillfällig rekvi sita, det framstår snarare som självklart att hon står vid hans sida. Den där närheten mellan dem är inte spelad, den finns där. De hör ihop.

Han heter Olof, och han var Mats farfars far.

□

Vi som skrivit den här boken arbetar till vardags i en ombyggd ladugård på den sörmländska landsbygden men vi är inte bönder, har aldrig varit. Vi skvättmjölkar ord och skriver artiklar och böcker .

Dock behöver vi inte gå långt tillbaka i vår bakgrund för att det ska börja dofta ko.
Doften kommer från skilda håll i landet: Tes ås och Markhaga i Ryssby i Småland. Jönses- och Flygargården i Ullvi i Dalarna. Fjälberg nära Döviken i Jämtland.
De har mycket gemensamt, dessa smågårdar nära skogen. Inte minst de hårda arbetsförhållandena, långt hårdare än vi någonsin upplevt.
Gårdarna har något annat gemensamt också. På ingen av dem finns det kor idag.
I Ullvi, den by där Olof levde hela sitt liv, fanns det 103 kor år 1828, utspridda på 50 gårdar. Det var en utpräglad jordbruksbygd. Alla luktade fäjs, det var inget konstigt med det, konstaterade man i studiecirkeln som skrev byns historia häromåret.

Man mjölkade för hand till 1945 när Erkers skaffade byns första mjölkmaskin. Snis Petter i Hälla hämtade mjölkkrukorna med häst. Man buffrade djuren till fäbodarna om somrarna, och tog korna till tjur hos Bruskes, Djäkenjerkers eller Hedlunds Johanna när det var dags för betäckning. En dag hade tjuren i Bruskes redan fått påhälsning av två kor när en bybo kom med en tredje.

Oj, oj, oj, de' ä' omänskli' ! klagade Bruskmor.

Ännu 1942 fanns det 116 kor i Ullvi. Femtio år senare hade bara två gårdar mjölkkor och 1997 såldes den sista mjölkkon i byn.

Samma sak hände överallt i landet. I Småland gav Hugo på Markhaga upp efter en osedvanligt regnig sommar när kläderna aldrig hann torka från den ena dagen till den andra. Han njöt av att i fortsättningen ta sin matlåda och cykla till fabriken i Ljungby om mornarna. Så bekymmerslöst.

I Döviken i Jämtland brukade Asas farmor och farfar, Otto och Engla, ett litet nybygge som Ottos far brutit. Sommartid betade korna på skogen på andra sidan Fjälsjön och varje morgon rodde man över till sommarladugården för att mjölka. Efter mjölkningen gick korna till skogs igen, och kom tillbaka lagom till kvällsmjölkningen. Utom ibland om sensommaren. Då kunde djuren stanna på skogen fram till sena kvällen och äta kosvamp. Det var inget att göra åt saken. Det var bara att ro tillbaka och sätta sig att vänta, man hörde skällan över sjön när korna behagade komma.

Varje dag cyklade Otto genom skogen till landsvägen med mjölken. Han och Engla fick pris för den utmärkta mjölkhanteringen och skötseln av djur och ladugård, det var de stolta över. Men det blev slitigt i längden, det vart ju aldrig några pengar över. Till slut bestämde de sig. Det fick bli fosforfabriken i Alby i Dalarna, där svågern redan jobbade.

I skogens och bergens tideräkning varade jordbruket i Fjälberg bara ett ögonblick, sedan slöt sig skogen igen. Nu är det bara älgarna som sätter klövspår i myrmarkerna runt sjön.

Flykten från landsbygden var början på ett nytt liv - för Hugo i Småland, för Otto och Engla i Jämtland och för alla andra i samma situation. Det pekade uppåt. Det skulle bli bättre, det skulle bli mindre slit, mer pengar, ett tryggare liv. Engla tyckte det var himmelriket att det kom en löning var fjortonde dag, i ur och skur. Hon levde upp i stan, började gå på kurser och umgås.

Folk såg samhället öppna sig framför dem. Man behövde inte vandra samma kostig varje dag. Man kunde gå åt nya, oväntade håll, bygga något för barnen och barnbarnen så att de skulle kunna utbilda sig och skaffa framtidsyrken.
Det låg kanske till och med en doft av äventyr i vinden när Sveriges småbönder lämnade sina gårdar.
Men Engla grät den dag korna leddes från Fjälberg för sista gången.

Det finns berättelser som våra överallt - ihågkomna eller glömda.

Svenskarna är så gott som mangrant före detta bönder, vi kommer från ett liv på landsbygden vare sig vi kommer från Dalarna, Jämtland, Småland eller Kurdistan. Någonstans bakom oss, sällan särskilt långt tillbaka, finns det kor. Och någonstans på vägen har någon - en farmor, en farfars far - lämnat korna och startat ett annat slags liv.

Och här står vi, och märker knappt själva vilket gigantiskt epokskifte vi varit med om på ett fåtal generationer.

För några år sedan hörde vi en fin berättelse på radio. Det var en akademiker från Stockholm, kanske var han historiker, som befann sig i ett kök hos en äldre kvinna i det norrländska inlandet. De möttes på varsin sida om en djup klyfta i ålder och kultur, men med ömsesidig nyfikenhet på varann. Hon var förbryllad, nästan lite deltagande:
- Men är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
Jo, sett från hennes utsiktspunkt har Sverige blivit ett ensammare land.

Vi dricker visserligen fortfarande mjölk (även om den helst ska vara utblandad med kaffe och heta något på italienska) och det finns fortfarande hundratusentals kor i landet (även om de inte är lika många som förr). Men vi har förlorat dem ur sikte, de finns inte längre i vår närhet.

Korna samlas i stora besättningar hos ett fåtal bönder på ett fåtal gårdar. I mellanrummen i det tidigare nyttolandskapet, i hagar där kor inte längre betar, växer ett slags nöjesfält fram. Det blir golfbanor istället för betesmarker, ridhus istället för ladugårdar. I vårt eget hemlandskap, Sörmland, är antalet hästar numera större än antalet kor .

Man kan nästan låtsas som om det inte finns några kor längre. Ingen doft av ladugård, inga surrande flugor. Det går utmärkt att köpa mjölk och smör i fyrkantiga paket, leva hela sitt liv utan att lägga handen på en mule, utan att känna lugnet från en idisslande solvarm ko, utan att ha varit i en ladugård.

Det går alldeles utmärkt. Men blir det inte lite ensamt?

♥

Det här är en bok som handlar om kor och människor. Men mest om kor.
De har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap.
Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem.

Här är förlagets hemsida. nedan en tabell ur boken:

Så tycker många svenskar att kor är:

Trivsamma 63%

Snälla 49%

Tålmodiga 34%

Söta 31 %

Vackra 23%

Kloka 20%

Lustiga 12%

Illaluktande 12%

Dumma 8%

Läskiga 7%

Heliga 1%

Källa: Kobarometern 2007, SvenskMjölk

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Kor, en kärlekshistoria, Mats och Åsa Ottosson, Roine Magnusson, kossor, nötboskap, kreatur, kräka

Hus med mönster

2011-09-28T11:19:00.003+02:00

Vad roligt att få veta att detta lilla pappershus har fasader med mönster av Bengt Orup. Det visste jag inte då jag vek ihop det av ett gratis vykort på 90-talets början. Ni vet, sådana där marknasföringskort som fanns på var och varannan restaurang på den tiden. Fatta att jag gillar huset - det finns fortfarande kvar, bevarat och medflyttat :-)

Att det är Bengt Orups mönster Profiler för Perstorp laminat fick jag veta genom att läsa om Femtitalsjakten:s fina nygamla kök med en länk till ett inlägg hos Porslinsbloggen.

Att läsa andras bloggar är nyttigt. Tänk att man ständigt lär något nytt. Uppväxt som jag är med ett par höga glas Strikt som användes som vaser här hemma, är det intressant att se andra områden som Bengt Orup var verksam inom.
.
.

Kvällsstund

2011-09-26T13:38:00.001+02:00

I sommarstugan från 1956, eller unga familjens "undantagsstuga" kanske jag ska säga, lades en korkmatta på golvet.

Korkmattan har fernissats ett antal gånger sedan dess och gulnat. Ett år användes stugan som torkria för kornet. Korkmattan tog stryk av fukten.

Jag hittade en oanvänd tapetrulle långt in i ett överskåp. Fram trädde barndomens väggmöster. Diskreta löv i grått. Jag och moster tapetserade över detta på 70-talet med stora solgula blommor jämnt fördelade bland utspridda mindre brandgula blommor.

En pyjamasprydd liten flicka har fångats på foto en sommarkväll i sommarstugan på sena 50-talet.

Flanellpyjamasen är borta.
Korkmattan är kvar. Fortfarande. Tapeten tapetserades över på 70-talet. Mammas kusin Alfred, som var målare, målade samtidigt om snickerierna. Men mycket är sig likt. Ännu.

Utom jag.

Och jag funderar på vad jag ska göra med korkmattan, linoleummattan. Den är ju inte märkvärdig med intrikat mönster som en wiltonmatta som de tidiga korkmattorna hade. Men den är dock mönstrad. Och på originalplats. Den har en stor upphöjd längsgående bula som blivit söndertrampad efter året som torklada. En ny bula uppstod för kort tid sedan på ett annat håll. Ska jag byta till dagens linoleum utan annat mönster än melerat? Går det att fixa till den befintliga mattan? Att det antagligen måste bli egenjobb i så fall torde stå klart, här i trakten finns nog ingen golvläggare som vill åta sig en så konstig uppgift. Om det över huvud taget finns någon golvläggare i kommunen numera. Beslutar jag att byta golvmatta blir det med sorg i hjärtat. Riv skiten tänker nog de flesta ;-)

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sommarstuga, 1950-tal, korkmatta, fernissa, linoleum. tapet, byggnadsvård

Vad skulle Rosseau ha sagt

2011-09-24T10:50:00.001+02:00

Är naturen god? Är naturen ond? Har naturen över huvud taget någon egenskap i form av godhet eller ondska?

Är det inte vi människor som får naturen att bli det det ena eller det andra i våra händer? Får naturen att reagera på våra insatser och ingrepp...

Jodå, jag vet att det är en slogan, en reklamtext av Arla det här. En fyndig text i Bregott-paketen. Som man vill spilla över på företagets image..

Att förena nytta med nöje

2011-09-22T09:18:00.000+02:00

En socken med uråldrig historia.
En runsten.
En kyrkoruin.
En radby.

En kulturgeograf.

En arkeolog.

En arkitekt.

Medeltida kalkbruk skymtar fram i kyrkoruinens lavklädda mur.

En väldigt nöjsam arbetstisdag.

.
.

Love, peace and understanding

2011-09-21T10:23:00.000+02:00

En egenhändigt gjord tavla för flickrummet på 70-talet syns på fotot. Hippierörelsen var stark. Love, peace and understanding är det som gäller. Rättvisa är ett honnörsord. Rättvisa och alla människors lika värde var också något som inskärptes i min uppfostran i ett litet jordbrukarhem. Utan att ha läst någon sociologisk undersökning i frågan vill jag nog påstå att det är vanligast att i de lägre samhällsklasserna pränta in alla individers lika värde.

4 x love

När jag tittar påden här "tavlan" kommer jag att tänka på dikten Jeg vælger mig april av Bjørnstjerne Bjørnson som jag gillat från första stund. Från början med tanke på det nyckfulla aprilvädret där ett garail kan komma just som solen värmer som mest. Det vädret tycker jag mycket om.

Jeg vælger mig april!
i den det gamle falder,
i den det ny får fæste;
det volder lidt rabalder-
dog fred er ej det bedste,
men at man noe vil.

Bjørnstjerne Bjørnson
1832-1910

Men ju äldre jag blir desto mer ser jag, och uppskattar, fortsättningen av första versen och tänker: finns det något värre än männsikor som saknar vilja, som följer med strömmen, som är medlöpare, som lyder utan att ifrågasätta och undersöka bakomliggande orsaker till dekretet, påbudet. Vare sig det är regering, myndigheter, maktmänniskor, byahövdingar, lärare eller you name it, som önskar underkastelse och lydnad.

Nej, det gör det verkligen inte!!! Det finns inget värre. Och absolut inget farligare.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Bjørnstjerne Bjørnson, love, peace and understanding, lika värde, människovärde, självständigt tänkande, lydnad, robot, medlöpare

Märkbok

2011-09-18T10:56:00.004+02:00

Jag hittar tre märkböcker här i huset. Vackra sirliga bokstäver i många olika tappningar visar upp sig. Förmodligen var det ett visst huvudbry och några avvägningar som gjordes då hushållets nya handdukar, överlakan och örngott skulle märkas, de som inte ingick i "brudkistan" med ungflicksinitialerna.

Här är det uppslag som kom till beslut att användas, stil nr. 5 med ren och funktionalistisk touch.

Den 30 mars 1954 gjorde pappa en mall i kartong som jag hittat i den finurliga sylådan. Efter den mallen broderades sedan monogram på grova bomullshanddukar. Vilket sjå att brodera detta, men jag är verkligen glad att detta finns kvar - både märkbok, mall och de färdiga handdukarna. Kanske hamnar mallen på väggen när här blir lite mer färdigt.

Kanske har även andra bloggare åsikter om märkbok, monogram, handdukar, sänglinne

Gåtfulla folket

2011-09-17T10:31:00.001+02:00

Fotot visar läget för närvarande. Det är bara vi som sett den som kan fatta vilken stilig och fantastisk trädkoja det en gång i tiden var.

Då vi var i 10-årsåldern beslutade jag och min kompis att bygga en koja. I Kamratposten hade jag sett världens mest fantasieggande reportage om hur man bygger en koja i ett träd, en trädkoja. Tydliga ritningar illustrerade kojförslaget som var uppbyggd runt en trädstam. Jag rev ut sidorna med kojritning och bygganvisning. Skogen fanns bakom knuten.

Vi gick till verket, några dagars jobb tog det i anspråk och liiite vuxenhjälp fick vi allt. Vi använde masonite förstås, vi befinner oss i masonit-bältet :-) , bräder, träreglar, trådspik och röd slamfärg.

Kojans plan var kvadratisk med trädstammen i centrum, taket blev det som kallas tälttak på fackspråk. Och det bästa av allt - kojans var placerad en bit upp på stammen så en stege behövdes för att ta sig upp. Detta var vårt reservat. Särskilt härligt var det då vi var däruppe och drog upp stegen - vi var onåbara!

Nå, fantasi blev verklighet och det var resan till förverkligandet som var roligast, vägen är mödan värd. Det visade sig att det klättrade pissmyror på granstammen. Såklart tog de sig in i kojan och det var inte KUL! Vi var en erfarenhet rikare. Men gissa om vi hade roligt, det var underbart att kunna genomföra en idé - om än ur Kamratposten - och se det fysiska resultatet som blev väldigt tjusigt.

Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå
Där går en pojke som blev indian
där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt
Där blir en värdelös sak till en skatt
Där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Beppe Wolgers
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om trädkoja, masonit, barn, det gåtfulla folket, Beppe Wolgers, vägen är mödan värd

Plåtskrot

2011-09-15T16:47:00.000+02:00

Vem kokar väl sitt kaffe nu för tiden. Det finns ju espressomaskiner vet ja.

Kanske har även andra bloggare åsikter om kaffe, kokkaffe, plåtburkar, espressomaskin