Kollektiv klassresa

Min föräldrageneration genomgick en kollektiv klassresa i och med att välfärden ökade markant under deras levnad. Ingen utbildning krävdes för att "komma sig upp" ekonomiskt, jämfört med tidigare generationer då kunskap i ett akademiskt ämne innebar möjlighet till uppburen tjänst och högre lön än allmogen.

Jag träffar en hel del människor äldre än jag, i de kretsar jag ibland rör mig i, som menar att utbildning är plus minus noll. De outbildade har lyckats lika bra som de  med utbildning. Vad är då utbildning bra för? Samtidigt höjer de sina telningar som utbildat sig till skyarna. Jag har svårt att förstå den dualistiska inställningen.

Innebär utbildning någon skillnad på människor emellan? Vad är bildning? Finns det? Är bildning att läsa god litteratur, spela piano, lyssna till eller utöva klassisk musik, dansa balett, besöka museer och konstgallerier? Det är den äldre synen på bildning. Men bildning att lika väl att använda sina kunskaper i ett gott hantverk - sömnad, timring, korgflätning, you name it. Det gäller att ha kunskap. Bildning innebär också förståelse.

Det som lärs ut i dagens utbildningsväsen - grundskolor, gymnasier, universitet och högskolor sägs vara på låg nivå. Vi hör om elever i grundskolan som inte har tillgodogjort sig undervisningen och därför har de inte möjlighet att gå vidare även om de skulle vilja. Studenterna har så dålig underbyggnad när de når högskola och universitet att de måste få extralektioner för att hänga med i undervisningen eller läraren måste ta upp/repetera de lärdomar studenterna borde ha tillgodogjort sig på gymnasiet.

Det fult att i ett Jante-land säga sig ha kunskap, det väcker ont blod, speciellt för en kvinna :-) Det är förstås skillnad mellan landsbygd och storstad. I Sverige ska vi alla vara lika, inga klasskillnader finns, det är endast inom idrott man får utmärka sig utan att det betraktas som fult och översittaraktigt.

Hemvändande

Söndagskvällens (7/4)  Babel, den litterära talkshowen på tv, handlade om att återvända hem.

Det sas att i den samtida svenska litteraturen med tema hemvändande flyttar hemvändaren motvilligt tillbaka och blir först glatt överraskad av hur mysigt det är att komma hem (ex. Wähä, Smirnoff, Samuelsson, Backman).

Mycket är sig likt samtidigt som mycket förändrats i hemvändarens blick.

Tillvaron i byn är mörk och kantas av en fientlighet mot den som kommer utifrån.

Alkoholiserade män, frikyrklighet, familjehemligheter och tystnadskultur är vanliga.

Det blir lätt en sårig uppgörelse för hemvändaren.

Några frågor på det?

Västerbottens landskapsdjur

Må lärandet fortgå

Ju mer vi kan, desto mer förstår vi.
Världen vidgas helt enkelt. Det blir roligare att vara människa.

 

Det är lättare att lura okunniga människor men bildning ger ingen immunitet mot galenskap. Den värdegrund man vilar på är säkerligen det viktigaste. Men det är svårare att lura och förleda den som kan dra egna slutsatser. Kan man inte det blir beslut grundade enbart på känslor. Bildning är klassbunden.

Läser en intervju i tidningen VI nr1/2024: https://www.vi.se/artikel/cecilia-duringer-bildning-ar-inget-vaccin-mot-dumhet

För min del är kunskap och förmågan att tänka fritt och dra egna slutsatser viktigare än makt, rikedom och ära. Om man måste välja. 

 

Att köpa bysamfälld mark

Du sitter i styrelsen för byns samfällighetsförening. Du har bestämt att du vill köpa en del av byns gemensamt ägda mark. Du pratar med de övriga styrelsemedlemmarna.  Så klart du får det säger männen. Du kontaktar lantmätare som sköter avstyckning med areal, belägenhet osv

Styrelsen tar upp försäljningen i kallelse till kommande stämma, där står att du vill köpa ett visst område till en angiven kostnad. Inga som helst dokument avseende köpet bifogas eller lämnas ut. Att det är medlemmarna du köper av inser du inte det eftersom övriga styrelsen varit så positiva till försäljning. På stämman säger en av medlemmarna att det där måste gå om, det går inte att fatta beslut på så litet underlag. Vad är det vi säljer? Andemeningen innebär krav på omtag: gör om, gör rätt till nästa års stämma.

Nästa stämma och kallelse till den går till på exakt samma sätt, inga dokument i förväg, inga delades ens ut på stämman, inga förklaringar. Du anser att allt är tydligt då övriga styrelsen sagt ja. Att det ev. kan betraktas som jäv att sitta i styrelsen och anse styrelsens acceptans till köpet vara tillräckligt förstår du inte. Du inser inte att det är medlemmarna du köper av, inte styrelsen. Ingen öppenhet sker, inga dokument på bordet vilket innebär att medlemmar/hemmansägare inte får veta och förstå vad de säljer, vad du köper av dem.

Du förlitar dig på det auktoritära och patriarkala systemet, du är kvinna. Jag blir uppbragt och ber på stämman att åtminstone få se en karta med marken jag och de andra hemmansägarna säljer till dig. I tio sekunder får jag möjlighet att se kartutsnittet som du har i din ägo sedan lantmätaren lämnade över den. Jag sänder runt kartan som vi som är närvarande har möjlighet att titta på några sekunder vardera. De hemmansägare som inte är närvarade har inte sett något dokument alls någonsin. Och ingen av oss har fått veta hur och av vem priset för marken satts. Var det du själv??? Var det styrelsen?? Lantmätaren? Hanteringen är inkompetent men det inser du antagligen inte. Styrelsen har ingen koll på hur det ska gå till, har inte läst sig till det i böcker om samfälligheter, inte frågat kunnig rådgivare.

Du känner till hur lätt rykten sprids i sådana här små bymiljöer. Att det sades att din far rev större delen av ladugården då den stod på bysamfälld mark. Själv hörde jag det för första gången i samband med ditt markköp. För att rykten och illvilja och förtal inte ska uppstå gäller det att handla korrekt. Att vara källkritisk. Att från säker källa ta reda på vad som gäller för en samfällighetsförening. Nog borde du kunna bättre! I min värld arbetar styrelser för att se till att demokratin lever och att alla vågar uttala sin mening i en fråga. Mig har du förbjudit att med dig tala om saker som gäller samfälligheterna i de två styrelser du nu sitter i. Det liknar diktatur, du går för långt. Så då skriver jag väl om det här på bloggen då. Byåldermannens envälde borde vara förbi i samband med att byalagen övergick i samfällighetslagen SFL 1973. Många felaktigheter har skett/beslutats under mina 24 år som hemmansägare.

Det var jag som 2007 föreslog dig till bystyrelsen då föreningen äntligen kom till genom en formell lantmäteriförrättning efter att ha saknat stadgar och regler sedan 1973. Äntligen och för första gången satt en beläst person med högskoleexamen i styrelsen, en "klassresenär". På min fråga sa du 2007 att du kunde det här med styrelsearbete då du suttit i en styrelse för en fackklubb på din arbetsplats.

Att påpeka hur fel t ex markköpet gick till skulle få dig att vända taggarna utåt ytterligare så det gjorde jag inte. Men nog trodde jag att en person med högskoleutbildning på fyra år, en "livsvisdom" som 50-plussare skulle ge mer insikt. Det var dumt av mej!

När jag någon gång påtalat hur galet något har gått till i samfälligheterna har jag fått svar av dej som:

• Det är väl inte så farligt! eller
• Det var ju bara en engångsföreteelse! eller
• Det visste jag inte!

Sitter man i en samfällighetsförenings styrelse ska man veta vad som gäller. Hela styrelsen är tillsammans ansvariga att känna till vad som gäller i en samfällighetsförening.

Att du ändrat uppfattning och numera tycker att markberedning inom skogsnäringen är av godo även på våra gemensamt ägda marker är din ensak precis som att du inte är kulturhistoriskt intresserad. Det är tillåtet att tycka olika i sådana frågor. Men när det gäller kunskap i föreningsliv och styrelsearbete har jag större krav på en välutbildad person än någon med folkskola. Därmed inte sagt att den med den gamla folkskolan i bagaget  har mindre kunskap i de här frågorna, det kan vara tvärtom.

 *

Du vill kanske väl. I samband med att jag föreslog dej till byastyrelsen och du valdes in lånade du min bok om "Samfälligheter". Snart nog fick jag tillbaka den, troligen oläst. Samma bok delades ut till styrelsen i samband med föreningsförrättningen. Har ni i styrelsen över huvud taget läst den. Okej, den har sina svåra partier men det finns andra handböcker om samfälligheter som är mera lättförståeliga. Själv betalade jag för en kurs som Lantmäteriet anordnade för länge sen i en mellansvensk stad. Jag ville veta, jag ville förstå hur samfällighetslagen är utformad och om bystyrelsen handlar rätt och rättvist. Mycket har gjorts fel - saknas kunskap förstår man inte det och är lätt att lura.

Hur känns det att säga något som man vet är rätt, och rättfärdigt, men mötas av oförstånd, eller kanske av spydigheter och cynism. Hur känns det att tillhöra en förtryckt och tystad minoritet, eller lika hemskt, en förtryckt och tystad majoritet, på det sätt många tvingas till i totalitära samhällen.

Ur Till bildningens försvar av Sverker Sörlin

* *

Här kommer korta utdrag ur två böcker om samfällighetsföreningar som jag har med på bloggens sida "Böcker jag haft nytta av".

KALLELSENS INNEHÅLL
I kallelsen ska alla ärenden som ska behandlas på stämman finnas med. Det är lämpligt att bifoga dagordningen för föreningsstämman.
(...)
Orsaken till att alla ärenden måste finnas med i kallelsen är att medlemmarna ska kunna lita på att föreningen inte beslutar något utan att de har en chans att vara med och påverka beslutet. Föreningsstämman ska därför inte behandla något ärende som inte finns med i kallelsen.
(...)
En medlem ska kunna få titta på dokument före den ordinarie föreningsstämman. Ska stämman godkänna en uttaxering ska även debiteringslängden finnas tillgänglig för medlemmarna i förväg. Gäller även försäljning av samfälld mark.
Om inte dessa dokument bifogas kallelsen ska kallelsen innehålla en uppgift om vart medlemmarna kan vända sig för att få titta på dem. 

ÖVERLÅTELSE AV FAST EGENDOM
För att beslut att överlåta eller söka inteckning i en fastighet eller att
upplåta en fastighet med nyttjanderätt för längre tid än fem år fordras minst
två tredjedelar av de avgivna rösterna, såvida det inte står något annat i
stadgarna.
(...)
För att förvärvaren ska få lagfart på en fastighet som samfällighetsföreningen
har överlåtit måste det framgå av protokollet att beslutet på föreningsstämman
har tagits med minst två tredjedels majoritet.

 *

KALLELSEN
Kallelsen skall förutom tid och plats för stämman innehålla uppgift om vilka ärenden som skall avgöras. Skall stämman godkänna uttaxering skall kallelsen innehålla uppgift om var debiteringslängden finns tillgänglig för den som vill ta del av den. Inför ordinarie stämma skall i kallelsen också anges var medlemmarna kan ta del av förvaltningsberättelsen, revisionsberättelsen, utgifts- och inkomststaten samt eventuella motioner. Det är i många fall lämpligt att bifoga dessa handlingar till kallelsen.

FÖRSÄLJNING AV MARK
Samfällighetsföreningen kan även försälja sin fasta egendom. För sådana
beslut krävs två tredjedels majoritet, om inte annat föreskrivs i stadgarna.
Försäljningen kan avse en hel fastighet som föreningen äger eller ett
område som avstyckas i samband med försäljningen. Belastas det avstyckade
området av rätt enligt AL måste den rätten upphävas genom fastighets-
reglering i samband med avstyckningen. Avyttring från marksamfälligheter
kan också ske genom en fastighetsreglering vid vilken den aktuella
marken överförs till någon närbelägen fastighet.

SKYDD FÖR ENSKILDA INTRESSEN
(...) En annan trygghetsfaktor är att stadgar är obligatoriska vid
föreningsförvaltning och att lantmäterimyndigheten är skyldig att granska
att stadgar eller stadgeändringar överensstämmer med reglerna i SFL.
Visare föreligger krav på kvalificerad majoritet för vissa beslut av
större betydelse för medlemmarna, t.ex. vid försäljning av fast egendom
och stadgeändring.
(...)
Vidare kan medlem eller styrelseledamot, som anser att ett föreningsstämmobeslut
inte har tillkommit i behörig ordning eller att det strider mot SFL, annan
författning eller mot stadgarna, klandra beslutet genom att väcka talan mot
föreningen hos fastighetsdomstol. Talan kan även föras mot uttaxering.

Genusperspektiv på tidningsurklipp

I sommar tog jag fram böckerna med de tidningsurklipp mamma samlat. Den äldsta är från 60-talet. Det är intressant att läsa om det liv som var. Bestämde mig för att titta på dödsannonser och dödsrunor för att få ytterligare fördjupad syn på många kvinnors liv här i bygden.

I runorna berättas om födelseort och datum, ofta vilka föräldrarna, ibland dödsorsak samt intressen. De här runorna beskriver de flesta kvinnor som "hemmets kvinnor", alltså de som skötte hemmet och ägnade sig åt handarbete. Dessa underbara tanter. Längre tillbaka var skötsel av jordbruket en viktig syssla. Bland utsnitten av dödsrunor jag tagit med här (1984-2004) finns bara en runa där jordbruksgöromål nämns.

Klipp ur dödsrunor:

NN var en hemmets kvinna med stor omsorg om sina närmaste. Hon ägnade sig gärna åt handarbete. (1984)

Förutom hemmets sysslor var olika handarbeten hennes största intresse. (1988)

Hon var en hemmets kvinna, av stillsam natur, hjälpsam och vänlig mot alla (1991)

Fru Karlsson var mycket intresserad handarbete och åtskilliga är de gardiner och sängöverkast hon virkat under åren (1992)

Hon var en hemmets kvinna och hennes stora intressen var blommor och handarbeten (1992)

Omvårdnaden om familjen och hemmet låg henne varmt om hjärtat liksom hennes intresse för blommor och handarbeten (1992)

Omsorgen om hemmet och familjen var NNs främsta kännetecken (1994)

Förutom skötseln av hemmet och familjen var handarbete, blommor och sommarstugan i skärgården hennes största intressen (1995)

Sin tid ägnade hon med stor omsorg om familj och jordbruksgöromål. Hennes stora intressen var virkning, stickning, sömnad och vävning. (1996) 

Hennes stora intresse var matlagning och hon var ofta anlitad vid större och mindre fester. Vävning och virkning var andra intressen som hon odlade. (2004)

"Begreppet genus är en benämning på vad som formar mäns och kvinnors sociala beteende. Hur en man respektive kvinna förväntas att vara och hur det kommer sig att det blir så. Men även val av yrke, intressen och kläder är sociala skillnader."

Genusförklaringen kommer härifrån.

Man förstår att kvinnliga förebilder saknades för de unga som ville studera vidare. Vi flickor i byn/bygden fostrades att bli som våra mödrar och mormödrar, "snälla", tysta och kunniga i hemsysslor. Lanthushållsskolan var ett alternativ för de som så önskade. Det fanns heller knappt några manliga förebilder om man ville gå vidare till universitet och högskola. Som barn var det grundskolelärare och sjuksköterska som vi småflickor träffade på då det gäller kvinnoyrken med vidareutbildning, alltså inom vård och omsorg. 1960-talet var också en tid då många gärna ville bli flygvärdinna, ett högt skattat modernt kvinnoyrke då.

Att vara förstagenerationsakademiker, den första i familjen som studerar vidare på universitet eller högskola, var ingen självklarhet. Pressades flickorna av föräldrarna som ville att döttrarna skulle "få det bättre" än de själva haft eller kom drivkraften inifrån flickorna själva? Jag funderar över hur kvinnor i min generation som vidareutbildat sig men fortsätter att bo kvar i en liten by kontra de som flyttar till stan ser på de grundläggande värden de vuxit upp med. Skiljer sig genusperspektivet åt mellan dem?

 

TALA OM KLASS med Susanna Alakoski och Karin Nielsen som redaktörer skrevs av femton kvinnor och gavs ut 2007. Fortfarande ger den mig på sina ställen ett leende av igenkännande.

"Klass finns. Klass väcker känslor. Klass ger skillnader i makt, status, lön, hälsa, boende och arbetsvillkor. Trots detta förnekar vissa att klass finns. Men skillnaderna består och har i många fall ökat. Därför måste vi tala om klass.
(...)
Om att passera klassgränser gjorda av flytande dynamit, att gå genom stängda dörrar och om att ha livskunskaper som inte finns representerade i Trivial Pursuit.
Tala om klass visar upp ett klassamhälle som sträcker sig från 1931 till 2006. I boken möts arbetarklassen och underklassen, gamla och unga, kvinnor från storstäder och landsbygd.
Alla författare är första generationens klassresenärer, det vill säga föräldrarna har inte akademisk utbildning eller motsvarande yrken."

Vad livet lär en

”Ibland fylls jag av en hejdlös lycka vid tanken på att det alltid kommer att finnas barn. Ung och dum får man vara, det har jag också varit. Åldrad och dum är lite tråkigare. Man bör undvika dumhet, således försöka erövra litet människokunskap och vett under resans gång. Nyfikenhet är bra, men det bör vara en inkluderande nyfikenhet, som ger plats för reflektion och självrannsakan.”

Ur Här brusar strömmen förbi, skådespelerskan Stina Ekblads självbiografi från 2020. Stina är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

Född på en bondgård

 ”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”

Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.

 

Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

*

Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma  hade en sjalett över håret och tog på sig en rona  (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor  (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.

Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.

Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!

En självklar begäran

Jag tar det här en gång till, det tål att påminnas om. Under flera år efter att ha blivit hemmansägare så fick jag ingen kallelse till byastämmorna. Jag och min man var självklart intresserade av att bli kallade, att få veta vad behandlades på stämmorna och vad som beslutades. Jag har anknytning till byn och är intresserad av att få veta vad som händer med byns gemensamma egendom där vi är delägare.

Är det måhända någon som läser detta blogginlägg som detta tycker att det är konstigt?

Så jag skrev till "ordföranden" i den "förening" som då var delägarförvaltad, dvs inte hade en regelrätt bildad styrelse utan alla beslut ska tas i konsensus med alla delägare närvarande. Delägarförvaltning hade man på den tiden då det utsågs en ålderman i byn som hade stor makt. I min hemby upphörde detta 1973 men ingen regelrätt samfällighetsförening bildades.

Den som svarade på min begäran var "sekreterare" Erik Johansson som nekade mig att få veta när årets stämma skulle gå av stapeln. Erik är min granne, en hel del år äldre men bevisligen innebär inte ålder detsamma som visdom. "Låtsasordförande" och "låtsassekreterare" är polis och pensionerad industriarbetare.

Annons infördes i lokaltidningen som jag inte hade tillgång till. Att underförstått begära att jag skulle prenumerera på den tidningen under året för att läsa en enda annons var ren dumhet och inkompetens från styrelsen. Att stämmorna alltid hålls i april, som Erik skriver, är även det en sanning med modifikation.

Vi motionerar till stämman 2006 om att alla delägare/medlemmar ska bli kallade till stämmor. Detta avslås (!!) inkompetent nog av stämman. Det var inte klokt. Det var minst sagt obildat.

2007 bildas så genom lantmäteriförrättning byns samfällighetsförening efter min påtryckning. Jag vet att det räcker om en enda delägare i en delägarförvaltning önskar bilda en samfällighetsförening så måste detta ske. Lagen är tvingande.

Efter bildandet av sff har det blivit något bättre, dvs alla blir kallade till stämmorna, men i övrigt finns oerhört mycket att önska.

Jag är så otroligt förvånad och skrämd över att så lite kunskap finns och att invånare i byn tillåter sig att köras över, toppridas, utan att protestera.

Okunskap är makt!!! 

I kallelsen ska alla ärenden som behandlas på stämman finnas med.
(...)
Orsaken till att alla ärenden måste finnas med i kallelsen är att medlemmarna ska kunna lita på att föreningen inte beslutar något utan att de har en chans att vara med och påverka beslutet. Föreningsstämman får därför inte behandla något ärende som inte finns med i kallelsen.

Något lite ur SAMFÄLLIGHETER. Praktisk handbok om skatt, ekonomi och juridik av Björn Lundén. En informativ bok värd att läsas av styrelser i sff .

Folktro

 

Jag kommer aldrig att sluta förundras över att jag som barn på 50- och 60-talen levt med människor av en generation som haft sin folktro levande parallellt med att  kristendomen var den officiella tron. Minns tant Alma R som berättade med inlevelse om vittra, minns William R som berättade även han om hur han sett vittra och även hur de oroade korna, har hört Aina B berätta om hur hon sett baran rulla över tröskeln i en granngård och jag är uppväxt med berättelsen om när Israel mötte en vitklädd dam mitt på ljusa dagen som med sin handväska skrämde hästen så att den kom i sken ända hem till Olofsfors bruk. Även berättelsen om att morfarsmor ville att sönerna skulle gå ett eller tre varv motsols ladugården med korna innan de släpptes ut på skogsbete som skydd mot oknytt (antar jag) nämndes någon gång. Men det var i sluttampen av tiden för folktron, industrialismen och tron på vetenskapen gjorde att sönerna tyckte det var onödigt eller skämmigt. Allt det här intresserar mig mycket.

Det ligger så rätt i tiden att en antologi nu ges ut som tar sig an frågan om människans tendens till att besjäla sin omvärld från folktro och mytologi till religion. Ända fram till vår naturvetenskapliga syn på världen har människor trott på en "levande" natur: skogsnymfer, dryader, vättar, tomtar, najader, halvgudar, sirener - you name it! Ja till och med storsjöodjur och skotska Nessie. Självfallet är denna bok litteratur för mej eftersom jag ser på naturen som något som inte endast finns till för att exploateras av människan.

FOLKTRO, en besjälad värld. Författare är Andreas Winkler, Britt-Mari Näsström, Camilla Asplund Ingemark, David Thurfjell, Gabriella Beer, Jerker Blomqvist, Joel Halldorf, Karin Blomqvist, Kristina Ekero Eriksson, Lars Lönnroth, Lena Kättström Höök, Per-Johan Norelius, Tommy Kuusela, Tora Wall. Redaktörer  Kurt Almqvist och Lotta Gröning.

Klassisk arkitektur

Det här är något som intresserar mig mycket - klassisk grekisk arkitektur in i detalj. Har du namn på saker och ting är det lättare att minnas och förstå dem. Det gäller klassiska arkitekturornament lika väl som geografiska små och nästan bortglömda platser i landskapet eller för den delen allmogeredskap för höbärgning. (Det klingar illa i öronen när en höräfsa - av trä - kallas kratta.

Dorisk ordning

 

De här två sidorna finns i en liten anteckningsbok som följt med då antikens byggnadskonst skulle beses på plats. Den lilla anteckningsboken var så mycket enklare att ta med än en stor och tung volym om antiken byggnadsteknik och arkitektur. Detta är mitt "smala" intresse. Andra med samma intresse brukar vara arkeologer med inriktning på antikens kultur och samhällsliv.

Attisk-jonisk ordning

En gång i tiden ingick det i allmänbildningen i vissa samhällsklasser att kunna skilja de fem kolonnordningarna åt - främst dorisk, jonisk och korintisk ordning. Det är kapitälen som gör att man lätt kan skilja dem åt. Korintisk ordning har bladverk av akantus i kapitälen och den finns inte medtagen här ovanför. Kompositaordning samt toskansk ordning säger vi är överkurs.

*

Vad kan det vara som ingår i dagens bildning? Något som vi alla, i samtliga socioekonomiska grupper, känner till tillsammans och som alla åldersgrupper kan referera till?

Vet vi alla vad demokrati innebär?

Vad kan man begära av människor?

Kan man begära mer av en tonåring än av ett litet barn? Det kan man.

 

Kan man begära mer av en välutbildad människa än av en grundskole- / folkskoleutbildad person?

Nej, det kan man inte när det gäller moraliska och etiska spörsmål. Där har varje vuxen individ inom samma kulturella bakgrund likartade insikter och förstånd om vad som är rätt och fel, vad som skadar en medmänniska eller inte. Där betyder utbildning inget. Etik- och moralregler känner alla friska människor till lika väl.

Kan jag begära att en vuxen människa ska inse, vilja undersöka, ha förmågan att analysera, välja att ta reda på vad som gäller i en specifik situation? Ska jag ta för givet att kunskapsnivån är lika för alla i samma åldersgrupp? Naturligtvis inte. 

 

Jag begär mer insikt av en vuxen människa än av ett barn. Jag har högre kunskapskrav på en vuxen. Om det gäller akademiska kunskaper begär jag generellt mer insikt i sakfrågor som den utbildade har kompetens i än av någon med mindre erfarenhet och lägre utbildning. Är mina krav för höga? Sitter jag på "höga hästar"? Det finns nog de som anser det. På flera håll är det förbjudet att påskina att klassamhället existerar.

Det hävdas att individer med högre utbildning har lättare att lösa problem, har god läsförståelse, har analysförmåga, kan ta itu med okända problem genom att ha kunskap om var svaren kan sökas. Kanske kan man säga: är mer vetgirig  - eller borde vara det.

 

Att ha drivkraft, att ha förmåga att analyserande sätta in sig själv i ett samhällsperspektiv, kan vara samhällsomstörtande, ja farligt för makten. Det är så långt från hustavlans idé man kan komma. Det gäller inom nationer likaväl som inom en liten social sammanslutning som en by är.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla är sig själva nog, och även anser sig veta och vara kompetenta. När kunskapen utarmas ökar efterfrågan på enkla lösningar och våldsamma åtgärder.

Att en välutbildad människa ska stå på de svagares sida är det ingen forskning eller realitet som bekräftar, lika ofta drar en välutbildad nytta och fördel av att utnyttja andra, inte berätta vad hen känner till, inte informera, och på så sätt föra andra bakom ljuset för egen vinnings skull. Personligen tycker jag att det är obehagligt att inse, men det är långt ifrån ovanligt. Inte heller i min lilla by.

 

 

Jag minns min uppväxt i en familj utan akademiska meriter, där analytiska diskussioner vid middagsbordet inte förekom, det var vardagliga och reella spörsmål som avhandlades, vi barn trimmades inte till att nå hög insiktsnivå i filosofiska frågor eller till att erhålla bildning, vi hade inte pressen på oss att se till att "få det bättre, nå högre i samhällshierarkin" än våra föräldrar. Kanske var det därför barndomen upplevdes som lycklig. Vi gick inte heller i lekskola, dagis eller fritids eftersom det inte fanns på den tiden och vi behövde därför inte konkurrera med jämnåriga i tidig ålder. Därför påstås 50-talisterna vara tillbakadragna, tystlåtna, vaga i konturerna. En blek och "snäll" generation. Det är verkligen inte alltid jag känner mig sådan. Med just de epiteten har bondbefolkningen karaktäriserats i industrialismens slutskede. 50-talisterna är den allra sista bondegenerationen.

Bildningsfrågan är viktig för mej då jag ser hur okunnighet utnyttjas i det lilla sammanhang jag vistas i emellanåt. Det är ytterst sorgligt och mest arg, förbannad och ledsen blir jag då människor med minst treårig eftergymnasial utbildning utnyttjar situationen till sin egen fördel och faktiskt underkuvar sina medmänniskor (utan att dessa inser det).

 

Tänk om en del av de "bygdemedel" som delas ut från vindkraftsindustin i byn användes till kompetenshöjning om hur föreningar ska skötas demokratiskt, om filosofiska tankegångar genom tiderna och annat intellektuellt tankearbete. Inte enbart till nya älgpass, utökade älgslakthus, jaktkojor, nya köksmaskiner, golv och el i bygdegårdar, nya trummor och grusning av vägar mm mm... Att använda ekonomiska medel för att höja kunskapsnivån inom områden som gynnar demokratin i byn. Det är att ta ansvar tillsammans och stärka grundläggande mänskliga värden.

Klassresenärens verklighet

Sedan jag köpte morfars hus har jag börjat läsa litteratur om och av klassresenärer. I mitt tidigare liv stötte jag inte på de stora skillnader som finns mellan människor i olika socioekonomiska grupper så tydligt som nu. Det beror säkert på att jag blivit äldre, att samhällsklimatet förändrats så att klassklyftorna ökat. Samt att jag under många år umgåtts i grupper med samma värdegrund som jag själv har men nu kommer i kontakt med fler olika grupper med helt andra värderingar.

Det liknar algoritmerna som skapar vår verklighetsuppfattning på internet, algoritmerna väljer ut vad de menar att du är intresserad av och vad du vill veta. Det gör att annan information hamnar under radarn och din verklighetsuppfattningen blir skev.Visst är det nyttigt att möta hela skalan av värderingar men att möta den okunskap som jag inte visste, och knappast heller trodde fanns, blev en skrämmande insikt. Och att denna okunskap är många människors verklighet.

"Även om inget hölls hemligt levde jag ett slags dubbelliv. Mellan högskolevärlden och vardagen hemma var skotten vattentäta. Under mina sex år som student på Göteborgs universitet växlade jag mellan olika roller. På högskolan var jag student och hemma var jag pappa och bagare. Den ena världen visste i princip ingenting om den andra. Och jag hade ingen att tala om mina upplevelser med, ingen jag kände eller ens visste om hade gjort samma resa. Visst var det jobbigt, men på inget sätt plågsamt."

"Problemet är att kunskaper inte syns på utsidan. Den som kommer från ett sammanhang där bildningens värde är lågt, vilket i och för sig inte gäller i mitt fall, ser ut som den samme när hen återvänder, men ingen talar om för en att det inte finns någon väg tillbaka." Läs mer HÄR.

Det här är något som man inte vet  att man måste förhålla sig till framöver, när man som ung påbörjar klassresan. Du kommer från en familj, en släkt, ett socialt sammanhang där de frågorna aldrig någonsin lyfts.

 

Att se på sig själv och sin gamla omgivning med helt andra ögon, med andra preferenser kan vara både en angenäm och tråkig insikt. Att våga stå för sina åsikter som grundar sig på kunskap och andra erfarenheter än de gängse. Att arbeta för gruppens bästa utan egen vinning i åtanke. Att tåla att bli kritiserad, ja negligerad, utan stöd från andra som inte är källkritiska. Att ändå inte ändra inställning till det man tror på, inte tystna/stryka medhårs/vända kappan efter vinden - det finns tillräckligt med detta i världen ändå. Men visst är det asjobbigt att tvingas se sin gamla omgivning med nya ögon, att omvärdera de människor man trodde man kände och kanske inse att en grav felbedömning skett. Allt det där kan ingen utom klassresenären själv förstå, den som inte har någon återvändo på livsresan.

En spegel av ditt inre liv?

Visa mig din bokhylla så ska jag säga dig vem du är...

Det är alltid spännande när man för första gången är hemma hos nya människor och ser hur de har valt att inreda sina hem. Kanske precis som man själv vill ha det, kanske så som man önskade att man orkade ha det, eller varför inte en lagom dos sjösjuka av mixen som inte alls passar en själv. 

Och det man helst vill när man är hemma hos någon är att komma lite närmare, bakom den upputsade fasaden, och se vem personen i fråga egentligen är. Vi har alla olika sätt och prioriteringar när det gäller att snoka i våra nya bekantskapers liv. En del spanar in golvlisterna för att se om de torkade eller inte, andra är mer fräcka och öppnar kylskåp eller, ännu värre, badrumsskåp i sin jakt sprickorna i sin värds fasad. Själv är jag inte så intresserad av om listerna är torkade eller inte, och skulle aldrig får för mig att snoka i skåp av olika slag. För det finns nämligen mycket bättre sätt, mer diskret, att se vad som döljer sig i andra människors inre. Och det är inte ens oartigt att snoka där.

Jag talar självklart om bokhyllan, denna öppna härd av inre tankar och funderingar. Jag vill inte sträcka mig så långt att den avslöjar allt om en människa, men den berättar i alla fall en hel del. Inte bara om lässmak och författarfavoriter (vilket i sig kan vara oerhört intressant), utan även om vad personen i fråga väljer att ställa i en offentliga bokhyllan. Vilken bild ska besökaren få av värden? 

Läser hen klassiker, svår prosa eller enbart fackböcker? Samhällsintresserad, har några särskilda hobbies eller följer utvecklingen inom olika ämnen? Är det bara topplistepocketar som det rasslar sand ur, panikköpta på flygplatsen, eller tefläckade specialutgåvor som lästs om och om igen? Hänger böckerna i trådar och knappt ihop, eller ser de ut som om de aldrig har blivit lästa? Bor böckerna hemma hos någon som verkligen har läst och tyckt om dem, eller står de mest där för att visa på ägaren i alla fall vill visa att hen förstår att det är viktigt att ha böcker i sitt hem?

En snabb blick kan nästan säga mer än vad man får veta om en person under en medellång middagskonversation. Vad det betyder, däremot, det är en helt annan fråga ...

Brukar du i smyg kolla in bokhyllan när du är på besök hemma hos någon första gången? Många av dina gäster bildar sig en uppfattning om dig när de ser din bokhylla. Är bilden de får rättvisande hemma hos dig?

Krönika av Emma Kreü i LitteraturMagazinet

Jag kommer från en bondby där bokhyllor, om sådana fanns, mer frekvent innehöll prydnadsgrejer än (många) böcker. Några högutbildade steg ytterst sällan över tröskeln till mitt barndomshem eller hos andra i byn. Många med samma bakgrund som jag brukar hävda att det inte fanns några klasskillnader när de växte upp. Så upplevde jag det också som barn.

 Fotografiet från 1950-talet hämtat härifrån.

En miljö som den på bilden ovan hade jag nog inte sett när jag lämnade grundskolan. Intellektuella och filosofiska samtal hölls sällan i bekantskapskretsen men i vissa sällskap diskuterades de lokala politiska händelserna. Vad är det som ger en människa med en sådan uppväxtmiljö ett behov av utvecklas vidare? Sträva vidare utan att se ner på det som var, inte låta sig bedåras av helt nya och väsensskilda miljöer?

Visserligen fanns jämförelsevis många böcker hemma med en far som läste så mycket han kunde på lediga stunder, men heltidsarbete på sågverket och masonitefabriken och arbete på det lilla lantbruket gav inte långa lediga stunder. Självklart influerades jag av att se en vuxen läsa.

En annan släkting som ivrade för bokslukning var min mors moster som var bibliotekarie dära Vall´n. Visst hälsade vi på hos Astrid och Valdemar i kommuncentrat men jag minns Astrid främst med böcker på biblioteket. Hade hon inte fullt upp kom hon fram till mej när jag besökte biblioteket och föreslog böcker att låna eftersom hon visste vad jag tyckte om.

Men som sagt - lärda miljöer, som jag förknippar stora hemmabibliotek med, de fanns inte i byn. Det var jordbruk, odlingslycka eller motsatsen, väderlek och påtagliga, substantiella ting det pratades om. Självklara saker i en jordbruksbygd - immateriella frågeställningar var frånvarande. Förutom möjligen frågor som kristen tro kunde skapa.

Jag fascineras av boksamlingar, bibliotek och arkiv. Att färgkoordinera böckerna eller vända ryggen inåt, som man kan se i vissa inredningsmagasin och på nätet, tycker jag är en mycket förenklad syn på böcker. De böcker jag äger har gett eller ger mig kunskap, de är inte inredningsdetaljer. Att slänga bort mina böcker bara för att ljudböcker och digitala böcker kommer stort, kommer inte i fråga.

Har man har en trädgård och ett bibliotek saknar man inget lär Cicero ha sagt.

Bildning - a never ending story

"Utbildning ger färdigheter,
bildning ger människan värdighet."

 

Så uttryckte Gunnar Hirdman (1888-1963), verksam inom ABF, skillnaden mellan utbildning och bildning. man kan även använda begrepp som livsförståelse, insiktsfullhet och helhetssyn för att försöka fånga ordet (folk)bildning.

Du kan lära dig saker på en massa olika sätt. Läsa böcker, se på teve, gå på föreläsning… Ofta är detta envägskommunikation. Någon berättar och du lyssnar. Inget fel i det, men i studiecirkeln är det sällan så, åtminstone inte hela tiden.

Oscar Olsson startade 1902 den första ”moderna” studiecirkeln. Han betonade att folkbildning var ”för folket, genom folket”. Genom folket, alltså, vilket gör deltagarna till medskapare i lärandet. En revolutionerande tanke på den tiden, när prästen och folkskolläraren var auktoriteter att lyssna på och lära av, inte samtala med.

Att i samtal låta olika perspektiv brytas mot varandra, att ha respekt för varandras åsikter, att dela med sig av erfarenheter, är numera centrala delar i cirkelns pedagogik. Man kan tillägga att den kommunikativa delen av pedagogiken i sig innebär ett lärande. Ungefär en tredjedel av cirkeldeltagarna säger sig ha blivit bättre på att uttrycka sig genom att delta i cirkeln.

Ur aspekter av folkbildningens pedagogik

I en öppen gruppgemenskap, kanske en studiecirkel eller läsecirkel, möts man inte av påståendet "du analyserar för mycket" eller ett platt "du har fel" utan någon som helst eftertänksamhet och  argumentation. Bildning innebär att få möjlighet att lära sig och att kunna argumentera för sin sak.
 

Kulturevenemang

När jag flyttade till Stockholm som 19-åring möttes jag av ett stort utbud av kulturevenemang. Både det som ibland kallas "finkultur", lika väl som "folkkultur".  Nya dörrar öppnades...

Den klassiska musiken i liveformat drog kompisar med mig på. Som studerande kunde vi köpa billiga biljetter för att sitta uppe bakom scenen, platserna syns på bilden. Det var en bra ingång till konserter i konserthuset vid Hötorget. I huset fanns då även Konserthuscaféet som frekventerades. Kaféer var inte alltför vanliga vid den tidpunkten, pubar var så mycket vanligare på 70-talet.

Det här var långt ifrån min barndoms miljöer, både geografiskt och intellektuellt. Långt från skogen, jordbruket och den enkla hemgården. Jag ville välja båda delarna, men hur genomför man detta?

Bildningsförakt

Slö, slapp och likgiltig - den harangen minns jag från 70-talet. Om det var en norm på landsbygden att slänga sig med den vet jag inte. För mig tyder den idag på bildningsförakt. Ville man lära sig något annat än den norm som gällde blev en ung människor kallad glasögonorm eller knäppgök men jag vill i sammanhanget nämna att jag inte utsattes för dessa förklemande ord. Det var tufft att vara slö, slapp och likgiltig. Kanske visade det även på ovilja att följa pålagda direktiv uppifrån, gå sin egen väg och det kan väl då eventuellt betecknas som modigt.

Bildningsföraktet finns kvar. Naturligtvis inte hos alla - men det finns. I olika åldrar. Hur ska en bygd eller ett samhälle kunna utvecklas om man ser ner på kunskap? Går det?

Arbetarklassen sökte bildning under första halvan av 1900-talet. Den bildning som inte stod till buds genom studier vid högskolor och universitet på grund av ekonomisk omöjlighet. Man sög istället i sig bildning genom brevkurser och bildningsförbund. Man ville framåt för sin egen skull men även för kollektivets skull. Ensam är inte stark. Jag hittar i gömmorna brevkurser efter min pappa. Nykterhetsrörelsen var en rörelse där bildning kunde fås. Läste i somras om en nykterhetsloge i hembygdsboken Rönnholm och Kronören : anteckningar ur byarnas historia och utveckling / Roland Eriksson, Sigurd Nygren m.fl. 

Med hjälp av politiska reformer kom arbetarklassen att bli ekonomiskt välbeställd, hela kollektivet har gjort en klassresa. Då tog bildningsintresset slut.

Bildning är den vetenskapligt grundade nyfikenheten, upplevelsen av att livet är ett gigantiskt lärandeprojekt och att vi blir bättre människor…  skrivs i Pedagogikmagasinet.

För kvinnor ur min klass var framtiden under och efter andra världskriget att bli hemmafru. Ju mer ståndsmässigt man gifte sig, desto bättre såg framtiden ut rent ekonomiskt. Det synsättet fanns fortfarande kvar bland många ungdomar när jag själv var ung i kommunen. Att plugga på lanthushållsskolan dära Vall´n - "Pullis"-  var ett steg ditåt. Jag har träffat en hel del (unga) kvinnor vars högsta önskan har varit att få barn och familj. Några var paniska och gav sig in i utsiktslösa förhållanden. Stannar kvinnor kvar på en liten ort blir man i stor utsträckning ung förälder. Alla har inte den önskan, fler kvinnor än män flyttar till städer för utbildning och för att finna en partner med annan bakgrund. En partner som inte enbart studerat vid livets hårda skola eller vid University of Awesomeness.

Efterfrågan på kunskap minskar när alla dels är sig själva nog, dels anser sig veta och vara kompetenta. Och när kunskapen utarmas och forskare betraktas som ett särintresse ökar efterfrågan på enkla lösningar och drakoniska åtgärder.     (Från bloggen Flyktlinjer den 18/8 -20.)

Varför lära sig något nytt när man kan själv? Spelar det någon roll om en blind leder en blind och båda hamnar i gropen - om de inte själva märker det? Bildningskomplex och bildningsförakt ligger nära varandra.

Tillägg: Nykterhetslogen i Rönnholm hade namnet 3699 Skärgårdsrosen och bildades 1906.

Inhägnader runt en by

Foto från en fäbodvall i Dalarna där en trägärsgård/fastbandhage/skihage skiljer skogen från den kultiverade vallen.

Så här som på fotot ovan kan det ha sett ut längs stigen som löpte mellan byns åkermark och skog, alltså i skogsbrynet i väster. Stigen fanns på skogssidan av den gärsgård/fastbandhage som var uppsatt längs hela den långa sträckan. I min hemby kallar vi det fätået. Stigen kom bort vid tre hemmansägares kalhuggning 1996.

Idag finns i hembyn en drygt 60 meter lång fastbandhage längs skogsbrynet, längs fätået.

Förr i tiden fanns det i de flesta socknar en så kallad tå, en byallmänning. Fätået här i byn finns längs den gemensamma fästigen som löpte längs gärsgården eller som jag gärna säger på min dialekt: fastbandhagan. Inhägnaden höll kreaturen, som sommartid betade fritt på skogen, borta från den odlade åkermarken och hölägdorna.

I augusti, på väg söderut, letade vi upp en by i Attmars socken i Medelpad. Jag har kört genom byn tidigare och sett den långa fastbandhagen men inte lagt på minnet var den finns. Och att rekapitulera är ganska omöjligt, så många småvägar jag/vi brukar köra. Så läste jag en kulturbroschyr under semestern och se där stod det om inhägnaden i denna by. Självfallet åkte vi dit.

Man kan se en rätt förfallen gärsgård med en del nygjord till vänster i bild. Det är himla vackert med den där gränslinjen. På ytorna där stenar/odlingsrösen ligger brukas marken genom hackslått.

Den här byn är belägen på sjöns nordöstra sida och odlingslandskapet har ett välbevarat traditionellt utseende med äldre gårdar, ängslador och odlingsrösen. Ängsmarken utgörs av ett 600 meter långt sydexponerat bryn mellan åker och skog och avgränsas av en trägärsgård. Området har kontinuerligt hävdats under en lång tid av markägarna.

Ängen är mycket art- och individrik med bland annat låsbräken, stagg, brudsporre, tvåblad och fältgentiana. Delar av detta ingår i ett Natura 2000-område sedan tidigt 1990-tal.

Landskapets skönhet är påfallande. Förr var landskapen underskönta "bara" av människors id och kroppsarbete för att få ihop till levebröd. Något vi idag kallar naturligt kretslopp. Kan man annat än beundra de människor som en gång levde och verkade på landsbygden. Idag finns flera hot mot en sådan här kulturmiljö.

Det mörkgröna är det 600 meter långa Natura 2000-området. Skogsbryn med gärsgård/fastbandhage, hölador och odlingsrösen. Detalj av informationstavla vid skogsbrynet.

Så här såg det i princip ut i min hemby också en gång i tiden. En långsmal uppodlad markyta med korn och vall (lägdor), skogen i bakgrunden västerut, hölador (flera än här) och gamm´vägen, Kustlandsvägen, som ett grusband från söder till norr. Och längst i söder Aspfjärdens glitter.

2010 uppfördes 100 meter fastbandhage/gärdesgård vid skogsbrynet på min fastighet varav drygt 60 meter mot fätået. Det var med tanke på hur det sett ut en gång i tiden jag såg till att den byggdes.

Där bakom inhägnaden är fätået där stigen löper i nord-sydlig ritning längs skogsbrynet. Den flyttade ängsladan, mellanskottsladan, står idag där sommarladugåden stod fram till ca 1990. Sedan gammalt kallar vi i familjen platsen för "hägna".

Från sommarladugården släpptes korna ut på skogen en gång i tiden. Några tiotal meter härifrån ligger "Löta" där de övriga bönderna i byns södra del hade sina sommarladugårdar samlade i grupp.

För mig är de kulturhistoriska minnena viktigare än en hel del annat i omgivningarna. Etnologi (läran om folk) är studiet av människor som kulturvarelser i grupp. Det är både en förskräcklig och mvcket vacker vetenskap. 

Kanske intresserar jag mig för detta på grund av att jag flyttade ifrån min hembygd för länge sedan och inte ser på företeelserna i byn på samma sätt som om jag bott kvar. Plus att min barndom var fylld av berättelser om "föritin" och en pappa som förklarade gammalt hantverk och vad föremålen använts till. Han samlade mindre föremål av äldre ursprung. Inte alls märkligt att min inriktning kom att bli äldre byggnadstradition och en kärlek till kulturmiljöer.

.

Vilka har tolkningsföreträde på landsbygden?

"Det är känt att män har tolkningsföreträde, särskilt på landsbygden. 

Undersökningar visar att medvetenheten om jämställdheten är betydligt lägre på landsbygden och i Norrland. Det finns oupplysta människor på landsbygden."

Från en podd jag lyssnat på.

 

Sant eller inte. Om jag vore välutbildad kvinna invald i en styrelse på landsbygden skulle jag kämpa för att kvinnor verkligen ska höras mera. Våga säga vad en tycker i en mansdominerad församling. Våga ta till orda. Våga tycka något utan att hånas och förminskas. I byns samfällighetsföreningarna märker jag oerhört väl männens tolkningsföreträde. Det är inte ens ovanligt att kvinnor t o m skickar sina män på årsmötena trots att männen inte är delägare i jordbruksfastigheten/ hemmanet. Och problemet är inte att det saknas kvinnor i styrelserna, problemet är att dessa kvinnor ställer upp på männens villkor. På så sätt sker ingen utveckling. Det är först när flera åsikter kommer fram och konfronteras som bra lösningar på problem/frågor uppstår. Då måste fler våga ta till orda.

Kanske kan man säga att kvinnor har ett egenansvar att låta sig höras, att inte enbart ställa upp bakom tolkningsföreträdarna och inte enbart ta till orda i hemmet/familjen. För egen del instämmer jag med

följande:

"När jag finner mig i ett sammanhang där jag förväntas vara en lojal följare bryter jag mig förr eller senare oftast loss. Utsätts jag för minsta tendens till styrning av tänkande reagerar jag instinktivt och går min egen väg. Jag vet inte vad det beror på, men antar att det handlar om svårigheten jag har med att acceptera regler jag inte förstår poängen med. I sammanhang där det bara finns utrymme för en sorts tankar, en enda tolkning eller där det finns en auktoritär ledare som dikterar villkoren, känner jag mig illa till mods. Får jag inte vara fri i tanken, om svaret är givet på förhand, förlorar tillvaron sin mening.

Inte så att jag har problem att anpassa mig, och jag följer gärna dem vars tänkande jag respekterar. Jag har dessutom oerhört svårt för människor som ser mig som en ledare. Jag söker inte efter följare, jag är mer bekväm med kritiker. Konstruktiv kritik hjälper mig tänka bättre. Kritik som handlar om att jag ska övertygas om att jag tänker fel, det vill säga att jag avviker från den rätta läran, gör mig bara trött. Jag vill veta var jag bryter mot mina egna premisser, var jag motsäger mig själv eller helt enkelt inte förstår. Ända sedan skolåren har jag haft problem med beröm. Visst vill jag bli omtyckt och få bra respons, men jag vill veta att orden kommer från någon som läst eller lyssnat kritiskt. Beröm för berömmets skull är totalt ointressant."

Läs mer HÄR.

Med den inställningen är det svårt att vara kvinna på landsbygden och vilja något annat än männen så länge inte kvinnorna hjälper varandra att komma till tals. Och så sker inte i nämnda samfällighetsföreningar. Skriver jag att detta handlar om utbildning och socioekonomisk tillhörighet blir det ett ramaskri... En kvinna som ifrågasätter det rådande situationen är bråkig, inte insiktsfull. Så ingen utveckling sker trots att det är detta norrländsk landsbygd behöver. Det är lätt att förstå varför många unga kvinnor flyttar/(flyr) till städerna.