Visar inlägg med etikett kor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kor. Visa alla inlägg

24 juli 2023

Störstmjölken

Bästmjölken.
Störstmjölken.
Norrland ska då vara mest med 1,75 liters mjölkförpackningar på mellanmjölk och standardmjölk. Heja!

Nu är det bara plastkorken som irriterar :-)

20 juli 2023

Kossor i akvarellteknik

Titta vilket fint brevkort jag fick av en som vet att jag gillar kossor.

18 juni 2023

Tittskåpstapet med lantlig idyll

En tapet för den som gillar kossor. Kanske något för mig.

Tapeten finns i ett säteri från 1600-talet, tapeten är dock av betydligt yngre snitt.

Tapeten har två vyer som växlas sinsemellan. Den ena med kor som dricker vatten med en kyrka på avstånd i bakgrunden, den andra vyn är en roddbåt med två människor som anländer till ett enkelt hus.

En tittskåpstapet kallas en tapet som har inramade fält med scener som kan visa natur eller människor och som skapar en känsla av djup. Redan runt 1840 kunde väggarna prydas med tittskåpstapeter som med sin djupverkan nästan slog hål på väggarna.

Hit kom vi för att lyssna på ett föredrag om första halvan av 1700-talet utifrån forskning i domböcker och protokoll från rådhusrätt och magistrat. I dessa "torra" handlingar kan man utläsa detaljer om livet, tidsandan och samhället - ett sätt att komma för länge sedan döda människor nära och ett av mina intresseområden.

23 mars 2023

Född på en bondgård

 ”Vi har några kor, de står i båsen i ladugården, de vänder sig mot en när man kommer in och betraktar milt, de tuggar. Lukten i ladugården är stark, vi barn rynkar på näsan och vill inte gå in. Mamma och pappa byter kläder innan de går till morgonmjölkning och kvällsmjölkning, mamma knyter en duk om håret. Att lukta fähus är en klassmarkör. ”Hänger trådan å låfftar åv föjse”, heter det om de slarviga, de oordentliga, de fattiga. Deras kläder är alltså så dåligt sydda att det dinglar trådar från sömmarna, och så luktar det ladugård om dem. Sådan vill man ju inte vara. Man undviker ladugården, trots kornas underbara blickar. Fast när det kommer en kalv är det svårt att hålla sig därifrån. Jag traskar med pappa och Hjärton till Malax för att låta henne betäckas. Vi går längs vägen, pappa först med Hjärton i rep, jag bakom kon för säkerhets skull. Det är minst 10 kilometer till Malax, bilarna passerar snabbt på raksträckan. Hjärton är alldeles brun. Hon ser liten ut under den stora tjuren. Man släpper alltså in en ko till en tjur, strax klättrar han upp på henne och sätter igång med det som var tänkt att han skulle sätta igång med. Jag rynkar på näsan igen. Sen går vi hem samma väg. När kalven föds hjälper pappa den att komma ut. Hjärton kröker rygg och brölar, kalven skjutsas ut i en pöl av hinnor. Den har trubbig mule och vill suga på våra fingrar med sin sträva lilla mun. Mamma lagar kalvdans på råmjölken, det är det godaste som finns. Kalvarna kallas sippar. Det är roligt att ha en liten sipp i en kätte.”

Ur Här brusar strömmen förbi, självbiografi av Stina Ekblad, 2020.

 

Vi har liknande bakgrunder vi Stinor. Stina Ekblad är född 1954 och en "klassresenär", uppvuxen på ett litet jordbruk i Österbotten med få kulturella preferenser.

*

Jag tycker mycket om kor, dessa trygga, lugna, idisslande kreatur med mjuka, fuktiga mular. Minns hur mamma  hade en sjalett över håret och tog på sig en rona  (blåblus säger man visst på rikssvenska) och ibland vida byxor  (annars hade hon aldrig långbyxor) innan hon satte sig på en låg pall för att mjölka för hand. Väl begagnade ronor har jag sparade för deras affektionsvärde.

Jag följde pappa med Rosa till Holmlunds tjur i grannbyn. Jag hoppades att ingen skulle se mig när vi gick gammvägen fram med pappa först som ledde Rosa som svängde med rumpan och jag sist. Takten var sävlig. Det här var då småbruksepoken nästan var till ända i byn.

Kalvkätten med en söt kalv glömmer jag inte. Hur kalven fick råmjölk och hur en del togs undan för att bli kalvdans. Jag har några år in på 2000-talet bott så jag haft tillgång till råmjölk från närmast belägna mjölkbonde. Väldigt uppskattad lokalproducerad lyxdessert!

24 oktober 2022

Mjölkerskan

Jag hittade ett blogginlägg om äldre fototekniker och där fanns länkad en traditionell sång - The Milkmaids Song (Mjölkerskans sång).

Lyssna till The Milkmaid´s Song (Where Are You Going My Pretty Maid).

Om det finns någon liknande sång här i landet känner jag inte till men väl berättelser om fäbodstintor som kulade och blåste i näverlur.

Vackra somriga pappersbonader fanns i morfars och mormors kök. Om den här kända bilden fanns i deras ägo minns jag inte men bonaderna föreställde sommarsysslor på välmående småbruk. En av de stora pappersbonadskonstnärerna var Anders Olsson, född 1913, som målat bland mycket annat bonaden med mjölkerskan ovan. På nätet finns en beskrivning av Anders Olssons liv där jag fick veta att han levde så länge som till 1999. Det skulle jag inte ha gissat. Att lära nytt och mera hör till det bästa med livet. Kossor tycker jag också om men det finns de i denna tidigare jordbruksbygd som försöker göra narr av mig för det. De som inte har förstått tillvarons innersta ;-)

8 september 2022

Två kulturer: stad och landsbygd

 

Mamma och pappa hade under några somrar i början av 50-talet ett sommarbarn på grönbete hos sig. Det var en pojke i från en Stockholmsförort. Han var äldst i syskonskaran. Alla verkar ha trivts med arrangemanget. Vänskapen med mina föräldrar blev livslång. 

Det här sättet att låta stadsbarn få komma ut och njuta av livet på landet var välorganiserat. Barnen kunde få komma till barnkolonier eller feriehem. Jag tänker på kollot Barnens ö samt känslan i  Här kommer Petter.  En sommarberättelse av Hans Peterson från 1963 som blev tv-film.

Gunnar fick vara med om sådant som inte var vardagsliv i förorten. Gå i skogen, plocka bär, äta blåbärssoppa med klimp, rida på en kviga, vara med när höet hässjades och åka höskrinda, bli biten av en huggorm, se hur handmjölkning gick till, inse varifrån mjölk och ägg kommer och mycket mycket mer som var nytt för en liten Stockholmsgrabb. Han fick uppleva:

Kultur kontra natur
Stad kontra landsbygd
Det tämjda kontra det vilda 
 
Jag minns när jag själv för första gången upplevde kvartersindelning i en tätort. Så annorlunda, så fyrkantigt, jämfört med slingrande vägar och skog att röra sig fritt i.

6 juni 2022

Gökotta på nationaldagen

På Kristi Himmelsfärdsdag var det skitväder. Det blev ingen gökotta som annars är brukligt. Så idag vid 7.30, med solen i ansiktet, bar det av på cykel mot det vackra berget. I ryggsäcken fanns frukosten nerpackad - fil, kaffe, macka och egen äppelmust. Fågelsången var intensiv och göken hördes gala. Grönskan skiftade i olika gröna nyanser, ekar, björkar ,  hassel, granar och tallar - allt var till sin fördel.

Stensöta, liljekonvalj och getrams.

Getrams på sin böjda stängel.

Helt bestånd med getrams.

Vy från utflyktsberget. På andra sidan ån syns ett blommar rapsfält. Nedanför berget satsar kommunen på att hålla standängarna öppna. Snart kommer grannens kreatur att beta där. Den biologiska mångfalden märks.

Tjärblomster i lite en fuktig bergsskreva.

Väl hemkommen till gården möts man av bomullsflaggan i topp. 
Så klart att farmors flagga som för länge sedan hissats i Rundvik kommer upp en sådan här dag.

Buketten med styvmorsvioler jag plockat på berget arrangerades genast i vasen som är inköpt just för dem. Älskar detta! Är glad över att ha hittat nya ställen att plocka mina favoritblommor här vid nya boplatsen. Flera av "mina" blomställen är borta i hembyn. Hörde i veckan om en plats där kattfot växer vilt i kommunen här i Mellansverige. Måste dit. Att se vilda kattfötter är som "att gå i barndom" och minnas hur man gick längs gamm´vägen och plockad kattfötter längs vägrenen nedanför Hallberget.

Och det är inte nog med gökotta.

I eftermiddag blir det fanbärande, musikkår,  kvartettsång och högtidstal på ett berg med park i den lilla stadens centrum. Efteråt serveras kaffe i hembygdsgården (kulturminnesmärkt) ett par kvarter därifrån. Det blir en cykeltur även dit. Traditionen är sen gammalt.

28 april 2022

Kossor i konsten

Fjällko med kalv av Katarina Hamilton

Det landade ett trevligt brevkort i postlådan. Det hade tagit hela 21 dagar på sig att komma fram! och det går inte att enbart skylla på att påskhelgen kom i vägen. Eller att det är varannandagsutdelning av post.

Bilden var vald med omsorg av någon som vet att jag älskar kossor! Brevkortet kom som ett svar på ett brev jag själv skickat, något som inte händer ofta nu för tiden.

18 september 2021

Mjölkbord - från nödvändighet till nostalgi

 

 Foto sparat från nätet för längesedan, vet inte varifrån.

Ett mjölkbord/mjölkbrygga då det begav sig och det hade den funktion som var tänkt. Hit fraktades mjölkkrukor av bönderna för att hämtas av mjölkbilen som körde mjölken till mejeriet. Här hos oss var det Börje från Ava som körde mjölken till mejeriet i Levar och konstruktionen där de hämtades och lämnades kallade vi för mjölkstånne (mjölkståndet). Det fanns minst tre stycken i byn. Mjölkbilen i form av en tankbil ersatte mjölkborden här under sent 1970-tal (bör det ha varit). Då lades Levar mejeri ner och mjölken transporterades till Umeå.

Här väntade man även på bussen som körde här föritin

Undrar just hur många gånger jag och lekkamraterna suttit överst på mjölkstånne och räknat bilar och noterat länsbokstäver på registreringsskyltarna... Stora genomfartsleden längs Norrlandskusten (dåvarande Riks13) passerade genom byn, två meter från oss barn.


Numera har de där konstruktionerna försvunnit men nytillverkade har uppstått, då för nostalgins skull. De finns i hela landet. Varför de etsat sig in i det kollektiva minnet har jag ingen förklaring till. I vår by revs mjölkbordet som dåvarande hemmansägaren Egon F. år 2000 tog initiativ till, för ett par år sedan. Lämnat som en ruttnande hög bräder.

Mjölkborden kan målas, utsmyckas med blommor och allra helst även en stor mjölkkruka. Inte sällan ser man blommor sticka upp ur halsen på krukan. Jag har svårt för detta romantiserande.

Här en "trolsk" mjölkpall i Västerbotten, en plats för postlådan. Jag lovar, postlådor kommer också att bli nostalgiska föremål!

Och här ett mjölkstånd mitt i brukssamhället Rundvik, en ort där jordbruk och mjölkleveranser till något mejeri inte förekommit. Plats för blommor i kruka och postlåda finnes.

* * *

Torsten Sigfridsson har skrivit Mjölkbordets historia som gavs ut av Kungl. Skogs- och lantbruksakademien 1995. Hans forskning tar upp mjölkbordens syfte, byggnadsteknisk och sociala historia och mjölkbord i andra länder. Vetenskap, inte nostalgi, som står i min bokhylla på kontoret.

Lars Molins kortfilm Midvinterduell från 1983 handlar om ett mjölkbords vara eller inte vara, den lilla människans kamp mot myndigheten. Snart nog ska jag se om den på SVT Play.

13 september 2021

Fätået

Fätået här i byn var den stig mot väster som löpte längs med fastbandhagen (gärsgår´n´=gärdesgården) på skogssidan. Hagen skiljde skogsmarken från den uppodlade marken. Eftersom byn är långsträckt var fätået inte en stig/fägata/fålla med fastbandhage på båda sidor som på ställen där kreaturen skulle fösas mellan hustomter och uppodlade marker till betesmarken.

På kartan över byn från 1647 är fastbandhagen som löper längs byns dåvarande inägomark väl utmärkt. Lantmätaren har ritat inhägnaden som två längsgående streck och mellan dem på jämnt avstånd två korta tvärgående streck. Utanför byns hank och stör fanns utmarken, skogen, det vilda. Mitt i byn från norr till söder rinner den då livgivande bäcken. Kustlandsvägen syns prickad nere i söder och där den passerar bäcken bildar den en fägata, en helt inhägnad fålla.


På den sträcka i byn som är min finns numera en fastbandhage som skiljer skogen från den kultiverade marken. Precis som det såg ut fram till 1900-talets mitt och väldigt långt tillbaka i tiden.

När fäbodvallen övergavs, som låg mycket längre bort från byn och högre upp mot Aspfjället (Aspfjelle), byggdes sommarladugårdar och dessa låg på lötmark (hagmark) i direkt anslutning till fätået och skogen i väster. Då var det lätt och nära att släppa ut korna och getterna på skogsbete. Den klokaste och pålitligaste kossan var ledarko och hade en skälla runt halsen. Korna återvände självmant till sommarladugårdarna på eftermiddagen då de ville bli mjölkade.

Både sommarladugårdar och fästigen är borta, ladugårdarna sedan länge och tået växte igen efter tre skogsägares avverkning och markberedning i direkt anslutning till tået. Tået kan bitvis urskiljas än idag men inget hemmansägarna intresserar sig för att rensa upp eftersom kulturhistoria är oerhört lågt prioriterad här.
"I byarna fanns flera fägator som gick från byns kärna till skogen vilken användes som betesmark. Fägatorna var omgivna av gärdsgårdar på ömse sidor. På dialekt kallas en fägata för tå (e ta), eller nöttå (nauwta) där nöt syftar på nötkreatur."

Läs gärna en artikel från augusti 2021 i nättidskriften Västerbotten förr & nu om Landsväg, byväg och fätå – något om vägarna i norra Västerbotten i äldre tid.

23 juli 2021

Fäbodkultur som världsarv?

Har ni hört att Sverige för närvarande försöker få med fäbodkulturen på UNESCO:s immateriella världsarvslista.

Jag besökte Jamtlis fäbodbyggnader i Östersund på hemester. Det är en konstruerad museiplats med hitflyttade byggnader. Undrar om man har möjlighet att lyssna till kulning här? Man försöker hålla minnet av en fäbod vid liv så här finns inga rödmyllade byggnader, ingen flaggstång och ett gäng getter håller fäbodplatsen öppen. Men i ärlighetens namn har jag besökt mer genuina fäbodar. Även sådana finns fortfarande i Sverige.

Har ni hört om Förbundet Svensk Fäbodkultur och utmarksbruk! På deras hemsida läser jag:

Nu tar FSF upp kampen tillsammans med Norge och påbörjar resan mot att fäbodbruket ska bli ett immateriellt kulturarv på Unescos världsarvslista. Ett förslag är inlämnat till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till Unescos lista över representativa immateriella kulturarv.

Källa: http://fabod.nu/pa-vag-mot-immateriellt-kulturarv/ 

Tankarna på att nominera det nordiska fäbodväsendet som immateriellt kulturarv har funnits länge i förbundet. Men först år 2021 har resan på allvar kunnat starta. En projektgrupp tillsattes 2020 och har tillsammans arbetat fram ett förslag till Institutet för språk och folkminnen (Isof) gällande en nominering av nordiskt fäbodbruk till UNESCO’s lista över representativa immateriella kulturarv. 

Källan finns här.

I Norge har man kommit så mycket längre med arbetet att dokumentera och bevara sin (fäbod)kultur. Långfil, smör och ostar hör till fäbodkulturens produkter. Det gällde att ta till vara på ko- och getmjölken så den höll sig ätbar länge. Har skrivit lite om en sådan dokumentation här. Kanske kan vi svenskar åka snålskjuts...

Konstverket Nybyggarkvinnan av Anne-Karin Furunes från 2003, finns längs konstvägen Sju älvar mellan Umeå och Borgafjäll. Platsen där verket står är en tidigare fäbodplats vid byn Varpsjö, 32 kilometer väster om Åsele.

Konstnären beskriver:

Som en hyllning till Nybyggarkvinnan och hennes roll och stora betydelse för vår bygd finns en perforerad skulptur placerad på en gammal fäbodplats. Historien talar mycket om männens verk medan kvinnans betydelse för utvecklingen sällan lyfts fram. Den perforerade skulpturen med bilden av en glad, vacker och stolt kvinna skall för alltid bekräfta det som historien inte har lyckats framställa.

7 juni 2021

Bete på fäbodar i Sverige

Nu är det dags att bege sig till fäboden, 15 900 hektar fäbodbete väntar på att bli betat.

Så nu är det alltså dags för de 214 jordbrukare som har fäbodbete att flytta till fäboden med djuren. I år är arealen fäbodbete 15 875 hektar vilket alltså innebär ungefär 74 hektar per företag.

Fäbodbruket var viktigt för jordbrukarna i äldre tid och var ett sätt att hitta mer bete till djuren. Numera får jordbrukarna ersättning för att de har djur som betar fäbodbetena. Fäbodbete kan bestå av både både öppna marker och skog som ligger vid en fäbod. Fäboden ska ha funnits sedan länge. Marken ska betas varje år med fritt bete eller bete i storhägn.

Mest fäbodbete i Jämtlands län

Arealen fäbodbete är störst i Jämtlands län med 9 100 hektar. Antalet jordbrukare som har fäbodbete i Jämtlands län är 100 stycken. I Dalarna län är antalet jordbrukare med fäbodbete 83 stycken och deras djur betar 5 300 hektar.


Allt detta och lite mer finns att läsa HÄR, en sida jag ofta besöker nu för ti´n. En av de saker jag utläser av diagrammet är att det är i de två län där man är som stoltast över sin kulturella bakgrund, över sin kulturhistoria, som levande fäbodar som mest förekommer. De är en faktiskt turistattraktion. Att fäbodar inte finns i södra Sverige har en historisk förklaring, om de funnits så försvann de mycket långt tillbaka i tiden.

Bete på den fäbod som finns är inget för min hembygd. Ingen byggnad finns kvar i original, det som finns är platsen i skogen där fäboden låg. Den började användas när skogsbilvägen blev klar 1984 och där "röjer man gräs" med grästrimmer och har en flaggstång. Men jag besöker mer än gärna levande fäbodar i andra delar av landet. Att göra en semesterresa i Norge och koncentrera sig på fäbodkulturen som är stark där, är något jag ser fram emot att göra. Hur många gånger har jag inte varit tvungen att stanna bilen i det landet på grund av getter på vägen :-) Norge har både en annan topografi och en annan jordbrukspolitik. Och än fler spännande länder finns att besöka om man som jag är mer intresserad av jordbrukskultur än att ligga på en strand.

26 maj 2021

Är stordrift bäst?

 60 % av all åkermark i Sverige finns vid företag som är större än 100 hektar. För tio år sedan var andelen 48 %.  Enligt statistik från Jordbruksverket

Flera av de mellanstora bönder som är kvar gör ett hedervärt arbete. Skaffar oss mat. Särskilt små och mellanstora mjölkbönder har jag ett gott öga till. Tänk vilken nytta kor och getter gör och vilka utmärkta produkter som framställs. Den jordbrukspolitik som bedrivs i landet innebär dock att centralisering och stordrift kommer att öka ytterligare. Att detta skulle innebära billigare mat kan ingen övertyga mig om. Hur skulle min region ha sett ut med en jordbrukspolitik som varit mindre inriktad på centralisering? Är det bäst för alla när marknadsekonomiska krafter får råda oinskränkt? Norrländsk landsbygd har fått ta mycket stryk genom åren på grund av centralisering och sammanslagning för att uppnå stordrift.

Är litet vackert?
Är stort bäst?

 

Jag är ingen ivrare för centralisering och stora enheter vad det än gäller - men kalla mig inte bakåtsträvare.

Jag läser också att åkerarealens storlek i landet har minskat med 1,1 miljoner hektar de senaste 70 åren från 3,6 miljoner hektar år 1951 till 2,5 miljoner hektar år 2020. 
Under samma period har andelen arrenderad åkermark har ökat från 25 % år 1951 till 46 % år 2020.
 
"År 1951 var andelen arrenderad areal störst i slättbygderna. År 2020 var andelen arrenderad areal störst i Norrland och i Jönköpings län. I Östergötlands län och i Södermanlands län var den arrenderade arealen ungefär lika stor åren 1951 och 2020."   Källhänvisning här.
 
Siffrorna visar urbaniseringens framfart och hur små och medelstora jordbruk försvunnit. Undrar hur samhällsutvecklingen ser ut om 25 år? Hur vill vi ha det?

27 april 2021

En vacker syn

Det är marsvinter på fotot från i år. Det är sol. Det är dagsmeja. Snön smälter bort på grusvägen.

I fonden en ladugård. Den går i vinkel men det syns inte på bilden. Det är en dubbel-ladugård som tillhör två fastigheter. Ladugården är välhållen. Volymen är stor men långt ifrån de ladugårdar/stall som byggs numera för mjölkbesättningar med frigående kossor.

I denna fina ladugård levde den sista avelstjuren som hölls i byn till gagn för småbrukarna och för mjölkkorna. Tjurpengar betalades årligen av byns djurhållare till tjurhållaren fram till 1960 då den verksamheten upphörde i och med att Oskar Jacobsson slutade att hålla tjur. I grannbyn fanns avelstjur kvar längre men snart nog upphörde de flesta småbrukare med djurhållning förutom två bönder som satsade på större enheter och insemination tog över tjurens roll. Numera finns inget jordbruk kvar, än mindre betesdjur/mjölkkor.

När tjurhållningen upphörde kan läsas om HÄR.

6 februari 2021

Då kräka jeck på skojjen

Ett får ur Levande landskap - en resa till framtidens jordbruk, Balders förlag 2020. Foto: Mats Ahlberg.

En gång i tiden släpptes kreaturen, kräka (kor, får, getter) ut på skogen, skojjen, under sommaren för att beta. Långt tillbaka fördes de av unga kvinnor från byarna till en fäbod där sådana fanns. Där stannade djur och kvinnor hela sommaren. Varje kväll kom kreaturen hem till fähuset på fäboden. De ville bli mjölkade och blev någon kvar lockades de åter eller letades upp av skötarna. Vilda djur som brunbjörn var en fara för tamboskapen, särskilt nattetid. Fäbodplatsen var en byallmänning.

När fäbodväsendet upphörde hade man här i byn byggt sommarladugårdar i anslutning till skogsbrynet. De låg utanför den inhägnade byn, utanför fastbandhagen, trägärsgården. Sommarladugårdarna låg mestadels på byns allmänningar. Dit flyttade kreaturen under sommaren som hörs på benämningen. Från sommarladugårdarna släpptes boskapen på skogen varje morgon av bondmoran eller en piga efter mjölkningen och kossorna kom tillbaka till kvällsmjölkningen. En av kossorna var ledarko och hade en skälla i en läderrem kring halsen vilken hördes ganska långväga. Kossorna kunde hålla ihop och följa ledarkon och människorna hörde var korna befann sig i den händelse de behövde leta efter dem. Detta levnadssätt upphörde här någon gång vid andra världskriget, före 1900-talets mitt.

HÄR kan man läsa om fäbodar i Västernorrland. Jag önskar att det kommer en avhandling/djupare beskrivning av fäbodväsendet i Västerbotten och även om sommarladugårdarnas period. Om de sistnämnda har jag inte hittat någon akademisk skrift.

En period i livet hade vi getter som höll borta sly och högt gräs. Det var i det andra boendet och en fin tid med långsam lunk att minnas så här i efterhand. Getterna höll sig själva med mat i hagen men att fylla på vatten i vatten sån behövde göras två gånger om dagen. Att ta en sväng till hagen och bryta eller böja ner kvistar med löv för att de skulle få äta var välgörande för människa och djur. Att stressa lät sig inte göras. Getter är de bästa landskapsvårdare och slyröjare som finns om de bara får hållas i rätt omgivning och äta men inhägnad krävs minsann. De vill hoppa och skutta så stenig hagmark med nivåskillnader passar getter väl. Att se skogsbryn där träden är ätna upp till mulbeteshöjd är fantastiskt vackert. Där är naturen (människa, djur och växtlighet) i skön symbios.

9 november 2020

Bloggliv med TIMMER & MASONITE

Om att bli hemmansägare.
Om släkt och kulturhistoria.
Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden.
Om varför det som är, är som det är.

*


 *

OM glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare.
OM att ta hand om ett timmerhus.
OM att bevara en inredning av masonite från 50-talet.
OM släkten, hembygden, den "norrländska" landsbygden, kulturhistorien, samhällshistorien och byggnadsvården.
OM det som var och om dagens verklighet. Om varför det som är, är som det är. Kanske…

*

Ja, så var inriktningen tänkt från början. Och man kan väl säga att bloggen hållit sig inom dessa vida gränser. Fortsättning följer. Tack till er som läser.

5 september 2020

Kossorna paraderar

På spiskåpan står kor och kalvar, katter och skator på parad. De passar så bra in på en gammal bondgård. 

 

 En somrig koparad går ju lika bra som en tomteparad till jul. Älskar idén.

3 september 2020

Fäbodliv

Jag tycker mig ha sett att det har skrivits mer än vanligt på flera museers sociala medier om fäbodväsendet denna säsong.

"Förr betade gårdens djur fritt ute i skogarna på sommaren. Ofta var det barn, så kallade "getare", som vaktade djuren under dagen och tog dem tillbaka till gården vid tiden för kvällsmjölkningen. Ett annat sätt att sköta boskapen var att stanna ute med djuren i markerna hela sommaren vid så kallade fäbodar. Att mjölka och göra ost och smör var en kvinnosyssla, och därför var det i regel unga kvinnor som bodde och verkade vid fäbodarna sommartid. Deras arbetsuppgifter var att valla och vakta boskapen, mjölka, ysta ost, koka messmör och kärna smör. De färdiga mejeriprodukterna förvarades i källare tills de kunde fraktas hem till byn. Fäbodriften var vanlig ungefär fram till tiden för andra världskriget och förekom i hela Norrland, men också i Dalarna och Värmland.

Från den här kulturen härstammar vallmusikens lockrop. Den har många namn, men vanligast idag är nog ”kulning”. Kulningen kunde låta på lite olika sätt; från lockramsor med ord till ordlösa höga rop. De sistnämnda, som flest kanske förknippar med kulning, behövdes för att hålla samman djurflockarna och för att kommunicera till grannfäboden eller byn om ett djur hade sprungit bort och måste letas upp. Avstånden var stora, och därför utvecklades en röstteknik som kunde bära i flera kilometer." (VBM facebook april 2020)


 
Från Norrbottens museums blogg har vi fått en genomgång av den arkeologiska förundersökningen av Gärde fäbod (Brännkälens fäbod) från 1800-talet i samband med ett stort infrastrukturprojekt. Fäboden ligger i Skellefteå kommun och man skriver i bloggen att "Fäbodar är en typ av lämning som hittills knappt har undersökts av arkeologer i de två nordligaste länen." Man har insett hur lite det finns dokumenterat om fäbodväsendet i Västerbotten, ofta påstås det tom att vi inte har haft fäbodar trots att det funnits i var och varannan by. Kulturhistorikerna och arkeologerna vet väldigt lite om vad som byggdes på fäboden, hur dessa hus såg ut och hur de användes men även markens nyttjande är okänd, om den användes till slåtter eller bara till bete. Det ska till stora platsförstörande infrastrukturprojekt för att få till utgrävning av en sådan plats.

* * *
 
Hur är det då med den fäbod som finns här i byn? Jo, där finns platsen kvar men ingen av de små grå timrade byggnader som en gång stod där. Man kan finna rester av eldstäder och gropar om man söker. De stugor som finns här har flyttats hit eller byggs här efter att skogsbilvägen från 1980-talet anlades. En stor del av byallmänningen där fäboden finnst har barbariskt kalhuggits och markberetts tvärs mot markägarnas beslut. 
(Det  skeendet tänker jag återkomma till i ännu ett inlägg framöver.)

Drönarbild från kommunens besöksnärings hemsida.

När jag var där förra året och gick igenom samtliga byggnaders status, låg en ny plastförpackad flaggstång redo att resas på den gamlas plats (antar jag). Denna nya stång har flyttats till en annan plats under denna sommar men inte rests än.
 
Här står den gamla flaggstången. En sådan hör inte hemma på en fäbod. Bysamfällighetens styrelse som jag antar är de som fattat beslut att byta till en ny stång, inser tydligen inte det. Och har man inte kunskap bör man leta upp den säger den nyfikna. Något förslag om ny flaggstång har inte presenterats i någon dagordning för årsmöte och därmed har inget beslut fattats av medlemmarna/delägarna. Vi har inte haft möjlighet att tycka till. Detta händer mycket ofta i denna samfällighetsförening och det kan gälla mycket större frågor.
 
Nästan alla stugor vid fäboden är rödfärgade vilket ingen av de ursprungliga fäbodstugorna var. Jag uppfattar det som att man inte vet vad man vill, inte förstår vad en fäbod var eller fungerade. 
 
Hemmansägarna vet vad en skogsbruksplan är men vet inte att det finns något som kallas vårdplan för byggnader. Eller bevarandeplan för ett område.

En fastbandhage löper där borta på en sida av vallen. Det är fint.

En tjänsteman från länsstyrelsen tyckte inte fäboden var speciellt bevaransvärd vid ett besök för några år sedan. Jag förstår hen. Skaffa hit en get så det blir lite liv var det konkreta och spydiga förslaget.

Nu vet jag att människorna i Lögdebygden och kommunen använder den här platsen som utflyktsmål och man är väldigt nöjd med detta. Kanske tycker man sig få insupa den stämning som man föreställer sig fanns då fäboden var i drift. Men där bedrar man sig. Bland det viktigaste vid denna fäbod är att det finns grillstuga och grillplats av betongtrumma både för sommargrillning då man anländer med bil längs skogsbilvägen eller längs skoterleden under vintrarna. Fäboden finns som utflyktsmål i kommunens lista över besöksmål. Och nu mästrar jag - men efter att ha sett och besökt många fäbodar i olika landskap i vårt land vet jag att denna inte ger en bild av det liv som en gång levdes under somrarna här. Absolut inte. Och dessvärre är jag delägare i denna anläggning.


En privatperson skriver så här i juli 2020 om en fäbod i Jämtland:

Att läsa sin fäbod...

Malin och jag pratar. Jag tänker på hennes berättelse om turisten som kom in i buan,
såg sig omkring och frågade vänligt:

-Vad kan man köpa här då?

Frågan är våldsamt vulgär. Den visar hur förtingligade våra relationer är. En välvillig tolkning av frågan kan emellertid vara att mannen frågade vad fäboden har att erbjuda. Uppenbarligen kunde han inte läsa naturen och kulturen på platsen. Men vem kan det idag när gemene man inte kan skilja på skog och plantage, när den extremt billiga energin i tanken på bilen leder till uppror när priset går upp. En liter olja motsvarar 20 mansdagsverken. Det kostar oss 16 kronor att leja gubbarna för en dag. Hur kan någon tycka att det är dyrt? Oljan har förvrängt synen på människorna och städerna har ryckt dem från kontakten med matjorden och det levande som är grunden för vår existens. Kärleken riktas till prylarna och inte till mikroorganismerna som renar vårt vatten och är hjältarna i kretsloppet.

Så vad har då fäboden att erbjuda?

Se på bilden. I huset i förgrunden till vänster tvättar man sig med vatten från bäcken. Vid spången över bäcken finns en liten låda där man ställer mjölk för kylning. Kallt vatten kommer ner från fjället och är livsnerven i fäboden. I bäckravinen växer kvanne, denna märkliga växt som ibland kallas lapprabarber. Direkt ovanför tvagningshuset syns torrdasset och fjöset (ladugården). Bakom fjöset finns dyngstacken där fäbodens guld hamnar. En del hävdar att man höll djuren främst för att få näring till odlingarna hemma. Idisslarna omvandlar skogens  växter till högvärdiga proteiner i kött och mjölk samt inte minst till växtnäring.

Den med goda ögon ser att det står människor framför ladugården. De är bärare av kunskap om  hur man lever närande ihop med djur och natur. Deras verksamhet gynnar växtligheten ovan och  under jord och symbiosen med korna ger liv åt alla.

Till höger står härbret där mat och redskap förvaras. Ytterligare till höger står kokhuset där mjölken separeras, värms och ystas. Och till höger igen skymtas jordkällaren där smör, ost och fil förvaras med naturkyla från marken.

Gärdsgårdens störar är värmda över eld för att stå emot röta och vid spången sitter hunden Sune och reflekterar över tillvaron. det är hans existens som talar om för oss att vi är människor. Tack Sune.

En fäbod är systemteoretikernas våta dröm. Allt hör ihop och gynnar varandra. Fäboden är ett av våra viktigaste kulturarv. Där finns svaren på hur vi hanterar de faktum att vi överskridit de planetära gränserna vad gäller arter, klimat, markanvändning och biogeokemiska flöden av kväve och fosfor.

Men då måste man kunna läsa förstås."

* * *

Varning - här finns en levande fäbod med levande fän. 
Den här varningsskylten finns nedanför en fäbod utan bekvämligheter där jag vistats några underbara sensomrar de senaste åren. En befriande livsstil. Berättelserna tar fart då jag och min fina väninna "firar skymning".
.
@logdeabygden

21 april 2020

KOSSORNA

Barnteckning av kalv

KON

Vemod glänser i nötkreaturets öga.
Av livets rikedom njuter hon endast föga.

Redan som liten kalv, knapptunnad sitt liv,
Blev hon fråntagen modersmjölken av bondens viv.

Ensam i kätten fick hon läntgtansfullt blicka
Mot solen och friheten redan som lite flicka.

Kärlekens ljuvliga känsla och djupa mystär
Mötte hon ej, utan endast en veterinär.

Moderslyckan tilläts hon aldrig att känna
Ty bonden tog hennes kalv och åt upp denna.

Han mjölkade henne i detta sammanhang
Länge och väl med hjälp av en pump och slang.

När hon avlämnat åttiotusen liter tåligt
Så erkände bonden att det var inte dåligt.

Men då hon åldras och minskar sin produktion
Så slår bonden genast ihjäl den gamla kon.

Kons bedrövade blick är lätt att fatta.
Hon har i sanning ingen orsak att skratta.
21 mars 1953

Ur Minsann, vers från många år, 1976

Tänk, så där som dikten beskriver hade inte korna i vår ladugård. Kalven fick en kätte - ja, men korna handmjölkades och insemination medelst en veterinär var det inte tal om. Det fanns ju minst en tjur i någon annans ladugård men på slutet fick vi gå med brunstiga kor till grannbyn. Ut i det fria på gröna ängar släpptes våra kor när efterskörden tog fart. Då började mjölken smaka "grönska". Och innan kosläppet serverades kossorna grönfoder, ärtväxter som odlades i växelbruk för att förbättra markernas kväveinnehåll. De där ärtskidorna var väldigt goda minns jag. Konstgödsel användes inte, kogödsel spreds ut på åkrarna. Det var självklart och helt naturligt!

HÄR kan ni läsa om våra kossor Gullan, Lycka, Silja, Krona, Rena, Stjärna, Rosa, Gullkrona, Snygga och Frigga. De levde bra liv men inte alla samtidigt.
gen kätte
.