Hotade miljöer

Nu är Rådhuskonditoriet i Söderhamn hotat läser jag på Femtiotalsjakten. Det är ett underbart paus-fik på väg mellan norr och söder. Så här beskrev jag Rådhuskondiset förra året.

I Umeå finns inte Soldathemmet vid Västra Esplanaden kvar. Det är borta sedan länge, länge. Där brukade familjen fika efter att ha åkt buss för en stadsresa. Pappa drog oss dit, antagligen som ett av hans minnen av rekryten på I 20 vill jag tro. Kvar finns troligen Nya Konditoriet och Mecca men det var länge sedan jag besökte dem. Nya Konditoriet var en gång i tiden min favorit. Kanske bör jag undersöka deras autenticitet närmare framöver. Umeå är ju inte känt för att bevara sina äldre byggnader eller inredningar precis. Det är en av följderna av att vilja bli Norrlands huvudstad.
.
.

Månsken över Kungliga slottet

Utsikt mot Stockholms Slott. Vinterstycke, Carl Stefan Bennet (1800-1878), NM 4743.

Även i centrala Stockholm kunde man på 1800-talet njuta helt och fullt av månskenet. Precis som jag njöt härförleden på landsbygden. Den här målningen på Nationalmuseet är en favorit.
.
.

Vem minns Lyckotrollen?

Flora-kartongen med Barbie visade sig vara en riktig déjà vu. Därför att i den större lådan låg  även den här burken från Mazetti - do it lättlöslig cacaoblandning med ögonkakao som innehöll...

 ...mitt gamla lyckotroll.

Där ligger trollet, ouppackat på en trave med virkade och stickade kläder om jag minns rätt - för jag har ännu inte tagit upp lyckotrollet och granska innehållet. Jag vill ha tid på mig när jag återupptar kontakten med denna min gamla väldoftande leksak. Lyckotrollet ser inte ut att må alltför dåligt utan ler som förr. Det här var en leksak samtidigt som Barbie var populär i mitt liv. Alla flickor i låg- och mellanstadiet hade nog ett troll. Lyckotrollet fick följa med till skolan i Lögd´ medans Barbie stannade hemma.
.
.

Månskenspromenad

Tog en härlig promenad i månskenet med snön knarrande under skorna igår. Kustlandsvägen, gamm´vägen har en kort sträcka utan gatubelysning fortfarande. Faktiskt. Men det torde inte stå på innan även den sköna sträckan får gatlyktor och stjärnhimlen och då kommer inte månskenet att kunna upplevas. Hela byn har gatlyktor i mängd, att njuta av månsken och stjärnor låter sig inte göras annat än långt in i skogen och på den här korta vägsnutten. Jag har lättare att se stjärnhimlen i mitt sydligare boende, tro det eller ej.

Här lämnar vi de gatlyktorna med det gula skenet och träder in i skönheten.

Fasadbelysningar på byggnader ökar i bygden. På andra håll minskar de och man väljer att endast ha tänt inne i byggnaderna istället för att ge en mera livfull, levande känsla. Det gäller Fastighetsverkets kulturhistoriska byggnader, det kungliga slottet i huvudstaden. Svenska kyrkan håller fortfarande fast vid fasadbelysningar som ibland är mycket lyckade, ibland förskräckliga. Själv har jag timers igång vid längre bortavaro under mörka årstiden, några lampor lyser då upp, gärna nära fönstret men inte bländande, för att inte ge ett alltför flackt och tråkigt ljus. Det här gör jag för mina grannars skull. Åsså lyser den tidigare så obligatoriska knutlampan förstås :-)

Olika socioekonomiska grupper förhåller sig olika till belysning och särskilt utebelysning. I vissa grupper och områden  ser man mycket blinkande och/eller kulört belysning. I andra hovsammare stadfästande av sin existens. Att ljusslingorna blir många till jul hör till.

Så mörkt som på Österlen och Gotland är det inte här uppe. Där köper storstadsbor, läs stockholmare, fritidshus. Dessa har i vardagen alltid elektriskt ljus i sin närhet, stjärnhimlen är svår att uppleva. Därför räds de inte mörker utan uppskattar det. Inte heller innebär mörker "fattigdom" för dem. Här tävlar byarna om mängden gatlyktor som ett tecken på en rik bygd. Man är pragmatisk, punkt slut. Som sagt - olika socioekonomiska grupper och landsändar förhåller sig olika till elektriskt ljus.

Kyla, mörker och snö kommer att bli dyrbara bristvaror i framtiden, något som socioekonomiskt starka grupper kommer att betala mycket för att få uppleva. Allt medan vi andra "smutsar ner" miljön med ljus. Redan nu svischar storstadsborna förbi här på E4 på väg upp till fjällen och den oförstörda naturen. Här finns ingen anledning att stanna till om man är ute efter mörkerupplevelser, ja inte heller finns någon snögaranti.
.
.

Skoskav

Jo hörni, fusk-Ken, dvs Bob och Barbie ska iväg på coctailparty och väljer kläder för detta tillfälle. Det visar sig bli rätt välsydda köpekläder denna gång.

 

För Bobs del är det lätt, han har bara att ta till sin smoking. Smokingkavajen är svart, enkelknäppt och har slag av siden i s k sjalkragemodell. Byxorna har revärer av siden och är utan slag. Smokingskjortan är vit med plisserat bröst. Den svarta flugan är bortflugen.

 

Bob har problem, stora problem. Han har skoskav eftersom han inte har helgjuten kropp utan ihålig. Särskilt fötterna har tunn plast, huden har gått sönder på ena hälen och andra tån av alltför hårdhänt lek. Men det här döljer Bob genom att ta på sina svarta skor. Han visar inte den smärta han känner utan kommer att mingla som om ingenting är galet. Han är ju man.

Barbie har lite mer persedlar att välja på, en mindre del av garderoben syns här. Hon har vandrat runt i sin utbredda walk-in-closet och till sist bestämde hon sig för den svarta ärmlösa, silkiga och knälånga klänningen med stor vit krage och dubbelknäppning. Till detta de populära vita högklackade skorna. Som pricken över i kröner hon huvudet med den tillhörande bredbrättade vita hatten med svart sammetsband. På bilden har hon äntligen bestämt sig och vilar ut efter att ha haft stort sjå att välja dress.

 

Här är de beredda åka iväg och sneglar på varandra. Det blir lite informellt eftersom Bob saknar fluga och har översta knappen oknäppt. Och hans vita blomma på slaget slokar efter många år i margarinlådan.

Skynda på, vi är sena. Taxin väntar. Måste du ta så lång tid på dig att välja kläder, Barbie? 

Jamen nu är jag klar. Håll med om att vi är ett stiligt par!

(Exakt så här lekte jag inte som barn. Dresscode för coctailpartyn kände jag inte till och walk-in-closet var även det ett okänt begrepp för mej.)

.

.

Tuff brud i margarinlåda

Jamen, jag visste ju!
Jag visste ju att min Barbiedocka från Mattel var nerstuvad med sin fusk-Ken och alla kläder i en kartong. Men jag tänkte alltid att inte hinner jag ta fram henne, det får jag göra en annan gång, en annan dag, ett annat tillfälle.

Nu var dagen kommen. En första titt se ni här:

"Hej kom och hjälp mig! Jag vill upp ur lådan. Jag håller på att tappa huv´et."

Så där ja. Men min Barbie har visst fått stela leder och fastnat i en pose. Hon har sin klänning och en mjuk hatt, allt tillverkat av mig för många, många år sedan. Just de här blåvitrandiga kläderna är recyklade ur en pyjamas som blivit för liten för mej men som lätt blev ett tight fodral att festa loss i och trikåmjuk att förvaras i.

Bubble-cut Titan har jag insett att modellen med rött kort hår kallas.

Men vad, huvudet som är av mjukare plast, har spruckit och lossnar nästan från halsen. Och ögonfransarnas svarta mascara har nötts bort. Ögonbrynen kan skönjas, jag vill minnas att jag bättringsmålade make-upen på den kära Barbie med tuschpennor vars färg ätit sig in i plastansiktet och gett henne en färgton som inte är ursprunglig. I öronen har jag bryskt stuckit in avklippta knappnålar, jodå. Fast ni ser väl att det är gula pärlörhängen.

Min Barbie köpte jag av en klasskamrats yngre syster någon gång på tidigt 1960-tal. Siv ville inte ha en korthårig Barbie som dessutom hade RÖTT hår.  Men mej passade det precis, en emanciperad docka som visste vad hon ville, inte en sjåpig docka med långt blont hår som bara brydde sig om sitt utseende, satt framför spegeln i timtal och åmade sig och tänkte på silikon och botox. Men nej förresten - silikonbröst och botoxläppar var inget någon av oss visste om på 60-talet. Skönt var väl det.

Så mycket roligt jag haft med min rödhåriga och kortklippta Barbiedocka. Vi flicklekkamrater har lekt med våra dockor (som alla hette Barbie, haha...) men framför allt sytt, virkat, stickat - ja gjort kläder till dockorna. Några är köpta och äkta Mattel eller andra billigare märken men några de riktigt fina har även mammorna sytt. Det märkts genast om en liten flicka eller en vuxen kvinna sytt kläderna. Själv gillade jag att formge kläder men mitt tålamod att sedan tillverka kläderna noggrant var kort. Många och fascinerande kreationer kom i alla fall till ;-)

 Så här såg hon ut en gång i tiden, fast en variant med rödare läppar. Bild från internet.

Man finner, om man googlar Barbie, att hon har en facebook sida med 12 miljoner gilla-markeringar. Jo, Barbie är och var en industri, den första Barbiedockan producerades 1959. De gamla dockorna och deras äkta Mattel-kläder säljs/köps på eBay, samlare finns det gott om. Tänk att min docka överlevt det progressiva 1970-talet, alldeles eventuellt var det därför hon blev självständig. Och tänk att jag själv inte formades till att bli ett våp så mycket som jag lekt med Barbie, detta omdiskuterade kvinnoideal stöpt i en dockas format.

.
.

Julgransbelysning

Här i huset finns två olika julgransbelysningar allt sedan 50-talet. Det är morfars och mormors Osram belysning och julgransljusen från Luma som min familj använde.

 

Barnaögon som tindrar ikapp med juleljusen avbildas på Osram-kartongen.

  

Julgransljusen är gjutna i ett stycke, man byter hela "lågan" och det vita "stearinljuset" om något går sönder. De 16 ljusen är något kortare och knubbigare än de från Luma.

 Luma presenterar sina juleljus så här på kartongens utsida.

Även denna kartong innehåller en slinga med 16 hårdplastljus. Här byts endast "lågan" om något slutar lysa. Två kartonger med reservljus finns i kartongen, den ena komplett.

Locket är mycket informativt. Förutom allt som kan köpas från Luma ser jag att den här julgransbelysningen är såld den 20/12 1952 genom A. Lindgren (S.H-g) De sista initialerna har jag ingen aning om vad de innebär. Garantitiden är två (2) år. Ännu efter 62 år är det hela funktionsdugligt!

Tillbehören är många, ovan syns några av dem. På fotot av hela locket syns den nu åter så populära "Ljusbukett" som "är en prydnadsarmatur med sju ljus monterade på smäckra stänglar bildande liksom ett knippe eller bukett. Den är avsedd att användas ej bara under julen utan vid alla festliga tillfällen. Ljusbuketten finns i flera färgkombinationer." Den får man lätt betala åtskilliga hundralappar för.

  

En av lamporna i  min fina String-båge hade gått sönder. Komplementet fanns i Lumas kartong med reservlampor. Hur svårt kan det vara? Att hitta en 14 volts lampa till en 16-lamporsslinga?

Som slutkläm beskrivs i locket den praktiska sladdosan från LUMA, en "kombination av förlängningssladd och 3-vägsuttag, ägnad att komma väl till pass i varje hem för all extra belysning under julen."

Visst finns den också. Den fungerar bara på bottenvåningen i huset där vi inte har alla uttag jordade ännu. En verkligt bra och vackert och enkelt formgiven skarvsladd på 5 meter. Den har upphängningsanordning så den kan vägghängas om så önskas.

De båda belysningarna som hängt med ett tag. Här i huset hade man två stycken julgranar vilket var helt underbart för ett barn här. Kanske är det därför jag har firat drygt 40 jular här...
.
.

Cajsa Vargs skinka

Julskinkan tog slut för den var ganska liten. Mer enkel mat behövs för vem vill lägga ner sin tid på matlagning varje dag då man är ledig? Nej, då ska man göra allt annat som man inte hinner under den jäktiga vardagen. Så resonerar jag. Och i "morfars hus" finns möjlighet att fly vardagen under julledigheten.

Så - jag köpte en till rimmad skinka och istället för senapsgriljering stöttes nejlikor, kryddpepparkorn, rosmarin, mejram och fem härliga lagerblad i en mortel. Sen bankades kryddblandningen på skinkan, aluminiumfolie sveptes runt om och alltihopa satte in den i ugnen. Men först hämtades den gamla köttermometern ned från 50-talsköket och stoppades snett in i skinkan.

Fortfarande välfungerande hjälpte den till att hålla koll på värmen så jag kunde ta ut skinkan vid rätt temperatur, dock något lägre än vad skalan anger. Det här är ett litet sätt att förstå kökslivet förr. Ska vi inte köpa en elektronisk termometer? hörde jag min man säga i bakgrunden. Varför då undrade jag, så länge den här fungerar är det väl ändå onödigt. Det räcker med en sådan i vanliga köket, nu kör vi utan el och batterier. Precis som den handvevade mandelkvarnen som trevligt nog blivit på modet i köket igen.

Cajsa Vargs skinka, som jag normalt gör på sommaren, blev till belåtenhet. Utöver skinkan finns här det traditionella torkade kalvköttet som var vanligt på julbordet på bondgårdarna före förra sekelskiftet då julskinkan seglade upp som jultradition.
.
.

Kaffekalaset

Den här kakboken är fortfarande aktuell i min värld. Kaffekalaset : recept på gott dopp : råd om duk och kopp / redaktion: Willy Maria Lundberg, Margit Engnes. Folket i bild, 1952. Kakrecepten som ingår var et resultat av en tävling i kakbak.

Fyra sidor med färgbilder är samlade mitt i boken. Färgbilderna illustrerar "Råd om duk och kopp" som är skrivet av Edna Martin och Arthur Hald, två samtida storheter.

Willy Maria Lundberg (1909-2004) var en folkbildare då det gällde god formgivning.

De relativt få svartvita bilderna är pedagogiska och visar tillvägagångssättet vid baket. I förordet står att alla recept är avsedda för vispning med hand. Där står även att ömsom smör, ömsom margarin är angivet i recepten. "Läsaren kan efter eget behag ta det som passar det egna hushållet. Som allmän regel kan man kanske säga att smör är att föredra i fyllningar och att margarin används, där kvantiteten fett är stor."

De flesta sidor har inga bilder alls, bara goda kakrecept. Min mammas och mina anteckningar finns lite varstans i boken, bland recept och på försättsblad.

Som barn har jag suttit och tittat på det färgglada omslaget av den glada kaffedrickande kvinnan med en kaka i högsta hugg. Lika fascinerad är jag fortfarande. Vem som utformat det härliga omslaget framgår dock ingenstans. Baksidan är klarröd. Bara det! Tydligt, enkelt, gott...

Även denna jul har Syjuntans delikatess, som alltid, gjort succé.
.
.

Nytt år igen

Några gamla vinterbilder får avsluta det gamla året. De två övre är från min mors fotoalbum De är inklistrade i närheten av varandra och under fotot med den hästdragna släden står "På Varpnäs", således en Värmlandsvinter på 40-talet. Mamma Karin är en av flickorna i släden. I hela sitt liv skickade mamma och ett par av hennes f d arbetskamrater julkort till varandra. Kanske var det dessa tre som julkortade. Den övre bilden antar jag föreställer ett värmländskt vinterlandskap.

Om avslutning blir det en modernare bild ;-)
De här plåtpostlådorna och en gul brevlåda fanns hemma i byn på 1970-talets slut, antagligen 1976. Jag kom hem på jullov och fotade det jag såg. Det blev svartvita foton som framkallades tillsammans med kompisar på arkitektskolans fotolab. Kul som sjutton att ha kvar.

Postlådorna står i ett vägkors vid bron över bäcken. Bron över bäcken byttes 1970 från en träbro till en stålbro som införskaffades begagnad av dåvarande GA4, A-ängets gemensamhetsanläggning, som bildades samma år. Därbak ser vi Larssons hus som klätts med mexitegel och fått en brunbetsad gavelspets, vilket var toppmodernt här på 70-talets början. Huset ser likadant ut idag men postlådorna finns inte kvar på den här platsen så här nästan 40 år senare.

Ett demokratiskt och jämställt år tillönskas alla läsare!

.
.

Vådan av djurplågeri - en tingsrättsdom från 1840

Långt tillbaka i tiden hade bönderna att släppa till hästar till den statliga skjuts-verksamheten som skedde via gästgivarförordningen. Avståndet mellan gästgiverierna skulle inte vara mer än 2 mil, den sträcka en häst förväntades utan problem forsla resenären med god hastighet.

Min farmorsmorfarsfar var inte undantagen från att hålla gästgiveriet/staten med häst. Den 26 september år 1840 föll en tingsrättsdom som fällde en präst för vårdslös körning med hästskjuts. Den som stämt prästerna var denne min släkting.

Bild härifrån.

No: 12

Utdrag af Domboken hållen å Lagtima Ting med Nordmalings och Bjurholms Socknars Tings­lag uti Tingshuset vid Nord­malings Kyrka 8 Maji 1840.

S. D.
Till Tinget var utfärdad en så lydande stämning, på begäran af Bonden Pehr Nilsson i Rönholm varder härigenom Herr Prosten E.G. Oldberg, och vice Pastorn Herr Johan Lundström härigenom kallad till Nordmalings och Bjurholms socknars nästinstundande Lagtima Ting som tager sin början den 16de förstkommande Martii, Uti Tingshusen å förstnämnda Sockens kyrkoplats.
Lagtima Ting som tager sin början Martii Där kärandens påstående blifver att Svarandena måtte kännas och förpliktas skyldig ersätta Den skada som honom att därigenom att desse Herrar den 3dje augusti förlidet år alldeles vårdslöst och tillika nog olagligt handterat hans hästkreatur på deras resa å nemde dag med tvänne bets åkdon, emellan Afva och Grundsunda kyrkovall, hvilken skada käranden vid skeende Rättegång både gen­om vittnen och räkning, anhålles få uppfylla äfvensom att kär­anden förbehåller sig derunder fri och öppen talan, som han der­under kan finna sig befogad andraga, Ersättning för åtvungen Rättegångskostnad yrkas.

Nordmaling den 15de Februari 1840.

Lösen
1:6 s
Cta. Sigl. 8 s
Bil. t. Stqn.6 s
Sa: En RD 20 skill.

***

Bonden Pehr Nilsson i Rönholm ------------------got mot deras frejd att påminna, fingo framträda och aflägga sanningsed därefter de, påminte om edens vigt och värde, hördes hvar för sig och förmälte:

P. Grundström:
Att en dag i augusti månad förlidet år då vittnet varit ute på ägorna, hade vittnet sett en Vagn komma utåt vägen med en så ohejdad och oförsvarlig att vittnet trott det hästarna skenat, hvarföre vittnet också gått fram till Landsvägen men då sett att någon sådan fara icke var å färde och att Prosten Oldberg satt uti Vagnen, som kördes af Pastor Lundström vittnet hade ock förmärkt att den ena hästen legat mycket på sidan och då de resande kommit fram mot en backe hade Lundström stigit af och sett om hästarna eller seldonen, men sedan han åter uppstigit hade det i fullt språng burit af uppföre backen, vid hennes öfra ända Lundström åter hållit stilla ett par minu­ter, vittnet hade dock ej sett att Lundström slagit hästarna och har vittnet någon tid förut skådat Kärandens häst som då var frisk och färdig, kännande vittnet ock att hästen var uti femte eller sjätte året samt ett godt kreatur.

2o Pehr Pehrsson:
Att vittnet biträtt då hästarna vid ifrågakommen färd från Afva Gästgifvaregård spändes för Prosten Oldbergs Vagn, och hade vittnet då icke kunnat märka hvarken något fel på hästarna eller att de drogo ojemt, upplysande vittnet att kärandens son vid afresan kört hästarna.

3o Petrina Sofia Ersdotter:
Instämmer hufvudsakligen i lika berättelse med förra vittnet.

4o Johan Öhrman:
Instämmer i lika berättelse med Grundström dock att Öhrman vill hålla före att Lundström första gången stadnat hästarna i själva Backen och att vittnet icke känner egenskaperna hos Kärandens ifrågakomna häst eller kan uppskatta dess värde.

5o Johan Eric Ericsson:
Att vittnet, som förlidet år tjänade uti Grundsunda prostgård, då Prosten Oldberg Sommaren sistlidet år ditkom på besök, på afstånd bemärkte färden och funnit att Pastor Lundström, som skött tömmarna, kört ganska hårt och häftigt samt lika fort upp­före de Stora Backar hvilka äro därintill, som utåt vägen.

Vid framkomsten till gården hade vittnet hjelpt Kärandens Son att från­spänna hästarna, som voro mycket svettiga och hade Kärandens häst då funnits så till vida ofärdig att ena fotleden varit mycket svullen och öm så att hästen icke haft magt att stöda sig på den, och hade skinnet på det svullna stället icke varit afskafvet.

Berättelserna upplästes och erkändes hvarefter Pehr Pehrsson och Petri­na Sofia Ersdotter, Hvilken sistnämndas fader rådde om den andra häst­en Som gick för Vagnen vid ifrågakomna tillfälle, ehuru hon icke åtföljt, bägge på sin ed togo att de, som ofta tillförene och då vid försättningen sett Kärandens häst, aldrig varseblifvit att han haltat och att hästen som icke var gammal, nu är nästan obrukbar, deruti Nämndeman Eric Bagger i Sunnansjö på gifven anledning instämde under förklaring att han, som serskildte gånger nu sedermera skådat hästen, icke skulle vilja för den gifva tio riksdaler Banco.

Johan Eric Ersson tillade sin berättelse att efter hans fulla öfver­tygelse hästens haltning ovillkorligen härledt sig från senans sträck­ning, på grund af hvilka upplysningar Pehr Nilsson yrkade att med Ett hundrade riksdaler riksgälds blifva ersatt för den skada, som hästen åkommit och för rättegångskostnaden, hvilket Lundström bestred under förmenande att hästen förut varit halt. Vittnet fordrade betalning för sin inställelse och förständigades det Härads Rätten ville innan Tingets slut Utslag i saken meddela.

 

Bild härifrån. 

No:145  

Den 26te September

S. D. företog Härads Rätten till afgörande målet, som den 2dra dennes förehades emellan Bonden Pehr Nilsson i Rönholm Kärande samt vice Pastoren J: Lundström och aflidne Prosten E.G. Oldbergs öfrige Sterb­hus delägare Svarande om ersättning för en för Käranden under skjuts­ning skadad häst, och afsade efter enskild öfverläggning följande

Utslag­

Hvad ransakningen innehåller har Härads Rätten i öfvervägande tagit, och alldenstund sammanstämmande vittnen intygat Pehr Pehrsson och Petrina Sofia Ersdotter: att ifrågakomne häst så väl då den spändes för den Vagn Prosten Oldberg och Lundström begagnade som tillförne varit frisk och färdig, utan att något fel i den skönjas kunnat:
Grundström, Öhrman och Johan Eric Ericsson: att Lundström som då de åsågo färden, skött tömmarna, kört med en alldeles oförsvarlig fart och med lika häftighet uppföre svåra backar som utåt jämna vägen: Johan Eric Ericsson; att hästen vid framkomsten till Grundsunda varit så fördärfvad att den inte mägtat stödja på -----           ------ström, som körningen förestått, ensam måste anses vållande till den timade skadan, Härads Rätten, med öfrige svaranders fri­kännande från ersättning, dömer Pastor Lundström att i skadeersätt­ning utgifva till Käranden Ett Hundrade Riksdaler Riksgälds Sedlar samt att godtgjöra dels Kärandens inställelse och umgälder på stäm­ning och Domlösen med Fem Riksdaler Banco dels vittnens Tings upp­vaktning, Nämndemannen Grundström med Tre Riksdaler, Pehr Pehrsson med En Riksdaler sexton skillingar, Petrina Sofia Ersdotter med En Riksdaler sexton skillingar, Öhrman med Två Riksdaler och Johan Eric Ericsson med Två Riksdaler alt sistnämnde Banco mynt.

År och dag som ofvan.

På Härads Rättens vägnar

Joh. Dav. Helleday

***
S. D. betyder "samma dag". (Domen är transkriberad av min far.)
***

Det finns en långdragen backe strax norr om Grundsundavallen. Enligt min far är det den som beskrivs i domen. Där har jag åkt och kört bil många gånger. Med bil upplevs inte uppförslutan stor. Backen finns längs gamla Kustlandsvägen som senare blev Riks13. E4 drogs senare utanför Grundsunda med kyrkan och den fristående klockstapeln.

Klicka för större kartbild o text.

Denne bonde vågade alltså gå emot maktens män och kräva sin rätt. En skadad arbetshäst och dragare var en stor förlust - jämför med en rejält krockad bil/traktor i dagens läge. Att dessutom djurplågeri förelåg med kyrkans män som utövare kan ju tyckas dubbelt tragiskt. Och som så ofta, nu som då, var det inte chefen (prosten) som dömdes utan hans underordnade (pastorn).


I Herdaminnen för Härnösands stift finns minnen ett antal präster nedtecknade  (Luleå stift dit Nordmalings församling numera hör, bildades 1904):

"Erik Gustaf Oldberg (1816-40), f. 11 maj. 1761; son till khden Andreas Oldberg i Indal i hans 1:sta gifte. Stud. 1780, prästv. 8 aug. 1784 till kom.adj. i Tynderö, men blef genom byte sin faders adj. i Indal 20 dec. s. å. och nådårspred. efter hans död 1797. Past.ex. 1800; adj. i Ljustorp 1802 och nådårspred. därst. 1805; utn. komm. i Burträsk 7 aug. s. å., tilltr. 1806; khde i Nordmaling 3 juli 1816, tilltr. genast; präst- mötespredikant 1817.

Han omtalas såsom en stor kraftig man med väldig stämma, den där med handkraft och piska, som han höll dold under sitt skrifbord, lärde Nordmalings allmoge höflighet. Tjänstgjorde ock såsom en ordningens upprätthållare vid marknaderna, så att då khden Oldberg sågs i antågande, stojet tystnade och bråkmakarna försvunno. Var mera fruktad än omtyckt och låg stundom i delo med sina församlingsbor. Vid en nattvardsgång hade han förbigått socknens postmästare Brändström, hvarför han äfven stämdes, men innan tinget inföll, inträffade att postmästaren omkom under en jakt, hvarför onda rykten om prästens delaktighet däruti kommo i svang, ehuru saken med målsägarens död förföll.
Då en församlingsbo fänrik Joh. Unander skulle begrafva sin första hustru 3 jan. 1819, hade han på grund af den ovänskap, som rådde mellan honom och kyrkoherden, hemställt att komm. Klockhoff skulle förrätta jordfästningen, men pastor ansåg sig i hänseende till sin ämbetsställning därtill själfskrifven och började jordfästningen, då den hetlefrade fänriken rusade fram, skuffade undan khden, ryckte skofveln ur hans hand och uppmanade komministern att fullfölja akten. Oldberg afled 4 maj 1840."

Bild härifrån.

.

.

Innan gryningen

Triakel framför Innan gryningen från albumet Wintersongs.
Ylva Eggehorn har skrivit texten, musik av Benny Andersson. God Jul!

.
.

Vilken röta

Någon som minns balarna med torvströ, som minns hur torven kändes? Hur klena slanor och ståltråd höll ihop torven? Här på gården köptes balarna från Renman på Lantmanna i Håknäs. Torvströet, rötan,  användas som strö i kornas bås och i môckeränna. Det sög upp urinen och vattnet i koblafforna. Därefter mockades alltihop med skyffel ut på gödselstacken.

Långt innan dess användes torv från de två stycken torvtäkter som fanns i byn efter laga skiftet gemensamma för byns hemmansägare. Täkterna finns angivna på laga skifteskartan från 1860-talet.

Min ingifta faster, född 1919, har varit en bra uppgiftslämnare i många skilda frågor om livet här i socknen. Hon berättade hur hennes familj tog upp torv ur en närbelägen mosse på sommaren och lade det på en berghäll för torkning. En mosse är ju väldigt sur, fuktig och under tiden torven låg på torkning gick man nu och då och slog sönder torven i mindre och mindre bitar. Det var så pass lätt att barn kunde utföra arbetet. När torven var torr togs den in under tak.

Ordet röta används även i betydelsen att ha tur, trä kan vara rötskadat dvs. ruttet och murket. Och här hos oss betyder det alltså även torvströ. Idag säljs torv som jordförbättringsmedel, som kantblock för rabatter, som stallströ (i plastade förpackningar) och som biobränsle.

Jag är glad över den bal torvströ jag kommit över, vilken "röta" jag hade. Den har öppnats men är ändå relativt intakt. Man ser de kluvna obarkade klovorna som håller ihop torven tillsammans med tre varv ståltråd. Precis som det var en gång i tiden.

Torvbalen står i väntan på att få komma till rötrômme. Att känna den dammiga torven i händerna ger minnen av en harmonisk barndom då jag var med föräldrarna i lagårn vid kvällsmjölkningen. Torvströ hade vi barn också i de låtsascigaretter vi rullade med vitt papper och låtsasrökte med morbror Bertils John Silver som förebild :-) För mig är denna bal värdefull, tro det eller ej...
.
.

Om den norrländske mannen

Hm, vem är den norrländske mannen? Sanningar och myter, sanningen om myten. Stämmer bilden? Två "norrlänningar" funderar och analyserar fenomenet.

.
.

Koks

Då jag var nyfödd började man värma upp huset nattetid med koks.  Detta för att huset skulle vara varmt hela natten så att den lilla bebisen inte skulle frysa. Som alla vet kallnar en vedeldad panna utan ackumulatortank rätt fort då elden slocknat och temperaturen i huset sjunker snart. På morgonen är det kallt.

Koksbitar samlade i en glasburk.

Koks är den fasta återstoden av fossilt kol, exempelvis stenkol. 

Då vi lade om golvet i ladugårdsporten hittade jag några koksbitar i utrymmet där koksen brukade förvaras. Och plötsligt minns jag känslan av att ta i koks, gnisselljudet som uppstod då de gneds mot varandra, lättheten och svartheten i de ojämna bitarna. Det är torra, lätta och dammiga små stycken. Och dunket då pannan i köket fylldes med koks. Och de skimrande rödoranga glödgade kolen inne i vedpannan, ibland med blåaktiga flyktiga lågor, som syntes då luckan öppnades.

Varje kväll pytsade pappa in den koks som rymdes i en hemmagjord träbehållare med läderhandtag. Det dunkade i hela huset då behållaren tömdes eftersom vi hade vattenburen centralvärme med pannan direkt kopplad till elementen/radiatorerna och ljudet spred sig med rörledningarna. Så var nattvärmen avklarad. Den här hanteringen pågick under hela 1960-talet. (Så här ser en kokshink av metall ut.)

Den här delen av ladugården är tillbyggd på sent 50-tal eller tidigt 60-tal. Längst in förvarades koksen med en barriär av brädor i framkant som togs bort allt eftersom kokslagret minskade. Till vänster var en lucka på väggen för att hiva in den köpta koksen som jag antar kom med lastbil. Jag mätte upp hur stort utrymmet var men den anteckningen befinner sig inte på samma ställe som jag just nu. Det bör ha varit omkring 10 kubikmeter koks som jag antar var en årsförbrukning. Edit: Nu har jag kollat upp det hela, det ryms 5 kubikmeter i avbalkningen längst in i det 2 meter smala utrymmet.

Hela utrymmet kallades rötrummet, "rötrômme", för här förvarades en viktig sak för skötseln av korna, för deras välbefinnande. Någon som vet vad röta är för något i lagårdssammanhang... Det handlar inte om ruttnande trä kan jag ju säga, frågan är svårbesvarad för de allra flesta nu levande människor här i landet.
.
.

På sparktur

Lilla familjen gör en sparktur längs Riks 13 (samt Kustlandsvägen, de sammanfaller här) och jag kan väl knappt ha fyllt 5 år. Jag får skjuts och är iklädd min favorit - den gröna lottapälsen med fårskinnsfoder.

 

Pappa tar bild på mamma och mig med vår utmark i bakgrunden. En remsa mark i Aspänget med två lador, en timrad från 1878 längst bort mot bäcken och en i regelkonstruktion som stod på trumman tvärs över stordiket som löper tvärs över många av skiftena här. Så här ser det inte ut idag kan jag meddela, rågrannen har låtit delar av skiftet växa igen och resten har planterats med gran. I fonden syns åsen som är en förlängning av Hallberget och ett par bostadshus framför. I ett av dem bodde Olga och Frans. För övrigt kan man se hur många hölador som fanns då. Av våra två lador i Aspänget är den timrade flyttad 1991 och den andra revs då stordiket grävdes om i hela sin längd. Det var den period då jag bodde utomlands, jag minns ett brev med en fotografi på den flyttade ladan med båda föräldrarna stående vid sidan om, glada över att de sett till att bevara denna enkla byggnad.

Här är samma sparktur och jag tror att pappa och jag står på andra sidan vägen med platsen för Sofias jala och platsen där á lill-Emma bodde fram till 50-talets början då huset revs. Jag hann aldrig se det men med tanke på pappas historieintresse kan jag mycket väl tänka att han ville bli förevigad med sitt barn (jag var ännu enda barnet) vid denna anrika mark :-) Om á Norrbys-Soff , á lill-Emma och andra som kan ha bott i torpet som låg här ska jag skriva om då tid finns, för det ligger mig varmt om hjärtat. Någon har lärt mig att respektera min hembygd och dess historia.
.
.