Stigfinnare

Ett urtidsdjur rör sig i sakta mak mellan granstammarna. En gång i tiden var det själv en upprättstående gran med hängande grenar.

Men någon påhittig slöjdande motorsågsmänniska gjorde ett sexbent djur av det hela. Nu vandrar djuret sakta mellan granarna under nätterna, på dagen förstenas det av ljuset.

Då kan man använda skapelsen som sittbänk.
.
.

Vintervård

Familjegraven där två generationer vilar är förberedd för vintern. Vårlökar nergrävda. Perennerna täckta med granris och enris från den egna skogen som både morföräldrar och föräldrar tidigare trampat och arbetat i. I år var det få rönnbär så någon sådan krans blev det inte denna gång.

Det är ett stillsamt och skönt höstgöra detta.
.
.

Vattenanalys

På 1960-talet, vill minnas att det var 1968, gick några hushåll i byn samman och bekostade en vattenledning med självtryck från en kallkälla. Det här var innan kommunalt vatten kom till byn vilket skedde 1973. Källvattenledningen har varit en god och problemfri investering och själv minns jag Dorian Johanssons traktorgrävare som arbetade sig fram över Radden. Allt har löpt på utan några ritningar eller någon dokumentation av det utförda arbetet. Initiativtagare till projektet var Hjalmar Larsson. Exakt var ledningarna går är det ingen som vet. Vissa fastigheter har bytt ägare och t ex avstängningsmöjligheter för inkommande vatten har i vissa fall glömts bort.

Ingen förening bildades, inga möten sker, ingen har ansvar för kontroll av vatten eller källans fysiska status. För mig är det mycket typiskt för situationen här i byn. Jag hann fråga pappa i frågor kring vattenprojektet innan det var för sent och har nödvändig info just för min fastighet och vet också vilka övriga fastighetsägare som tar vatten från kallkällan. Den infon har jag delat med mig till övriga intressenter.

Nå, för åtta år sedan tog vi i vårt hushåll vatten från källan till kemisk analys. I år är det dags igen tycker vi så vi låter göra en analys denna månad. Det har grävts och dikats runt kallkällan.

I grannbyn söderut tar många hushåll gemensamt dricksvatten från en ytvattentäkt, där samarbetar man i en vattenförening och där tas regelbundet prov för att vattenkvalitén ska vara garanterad.
.
.

n´Finn-Viero

Finn-Viero var skomakare och bodde i sågverkssamhället Rundvik. Han hade invandrat till Sverige, exakt när förtäljer inte historien men före 1:a världskrigets utbrott 1914 var det med bestämdhet.

Som finländare hade Finn-Viero exercerat under ryska förhållanden, han gjorde värnplikten då Finland var ryskt. Först 1917 blev Finland en självständig nation, samma år som min far föddes. Då var Viero död.

Viero hade en svensk hushållerska som hete Edla. Själv pratade han en svårförståelig svenska. Finn-Viero hade få vänner i Sverige p g a sin svårighet att göra sig förstådd. Gottfrid, min farfar, förstod hans haltande svenska någorlunda och fick översätta för andra ibland. ”Å du å står åt mej å!” (= Du förstår mej!) kunde då Viero utbrista. Detta hade min pappa fått berättat för sig och refererade det hela med den speciella staccatobetoning som Finn-Viero torde ha haft. (Har berättelsen inspelad på band.) Pappa kom även ihåg några ryska kommandoord som Viero nämnt, i sin tur återberättade av hans pappa Gottfrid. APRA VA! och RAST VA! Annars hade skomakaren så klart finska ord i sin vokabulär, toolitikki nämnde pappa (tulitikut = tändstickor).

Bild hittad på nätet. Förställer troligen Skansens skomakare. 

Vem som är fotograf framgår inte.

Till berättelsen hör att Viero en gång försvann och var borta i flera dagar, det sas att han kände igen sig då han kom till Norrbyn (på fastlandet utanför Norrbyskär) varifrån hushållerska Edla kom. Vad som fick honom att lämna hemmet är okänt - kanske var han förvirrad, kanske hade något skrämt honom. För så här var det:

n´Finn-Viero var rädd för krig.
Han var rädd för att bli inkallad.
Han hade vapen.
Han hade en stor rysskräck.

Första världskriget bröt ut. Så en dag brann hans hus på Rundvik, kanske var det i slutet av 1914 eller något senare. Man hörde ett par skott och tänkte att det var Vieros ammunitionsförråd som brann av. Allt förstördes i branden. Ingen människa hittades. Viero hade väl gått bortåt vägen igen trodde man. Men på natten drömde en pojke, Oskar Olsson, att n´Finn-Viero ropade och sa att han ville ligga i vigd jord.

Man letade vidare i resterna av huset. Och till sist, si där, man hittade en hängande juteväv framför en öppning till en grävd gång och där längst in i utrymmet låg hushållerskan och Finn-Viero. Döda. Han hade skjutit henne med en pistol och sig själv med en mynningsladdare, ett kronogevär. Pipan i munnen, ett snöre i avtryckaren och med hjälp av en pinne mellan stortå och pektå hade han tryckt av. Viero var likstel men inte Edla. Man antog att hon fått sömnmedel och burits ner i källarutrymmet och skjutits i sin bedövning. Den här berättelsen växte pappa Clas upp med och återberättade i sin tur för mig, sin storögda och storörade dotter. Vårt behov av thrillers och skräck är obegränsat, det är bara uttryckssätten som förändras. Det var sådana där anekdoter och historier vi i familjen kunde få höra fram till 1971 då teve införskaffades.

Det är ett tragiskt människoöde som nu berättats. Det är mikrohistoria, en människas liv som fullständigt fallit i "glömskans hav" skulle jag tro. Jag kommer att tänka på Stridens skönhet och sorg. Idag skulle man kanske säga att n´Finn-Viero led av posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, efter den ryska exercisen. Något som då var okänt och därmed fanns ingen hjälp att få.

Det som ingen minns det har också hänt.

Tillägg:
Av en tillfällighet får jag kännedom om en artikel i Svenska Amerikanaren Hemlandet den 5/8 1915. Där bekräftas dådet med Wiero och hans hushållerska som inträffade natten mot den 10 juni 1915. Den 26 juni återfanns liken.
(Tidningen Svenska Amerikanaren Hemlandet kom ut på svenska i Chicago 1914-1915.)

.
.

Låt vintern komma!

Just som jag höll på vinterbona huset genom att sätta in innerfönstren kom barndomens "Bit-varg" a.k.a. väghyveln körande förbi några vändor på gamm´vägen. Som tur var på behörigt avstånd ;-)

Nu är dragpåsarna fyllda med sand placerade mellan rutorna och pappersremsor klistrade på insidan av innerbågarna. Lagom till den första frosten som kom denna vecka.
.
.

Kunskap redovisas

Filmtime!

Här är en film på nästan en halvtimme om spåntillverkning och spånläggning - en norsk produktion från 1970. Norrmännen har och har haft stor känsla och stolthet för gammalt hantverk, mer än vi i Sverige. Det är mycket intressant att resa omkring i Norge och titta på offentliga som privata byggnader, vilket förunnats mig både privat och i arbetssammanhang. Det vidunderliga landskapet gör inte resorna sämre.

Filmen visar handspäntning av stickspån, pärt, alltså inte maskinhyvling. Det är en spåntyp som inte använts ofta i  norra Norrland. Den är hållbarare än hyvlad spån då kniven följer fibrerna, inte skär av dem. Det finns exempel på tak som lagts med sex lager klyvd/späntad spån. Gissa om de var hållbara!

För att lägga ett stort tak krävs samarbete vilket visas i den här filmen. I Finland kallas det talkoarbete, i Norge dugnad, men vad säger vi här i landet om gemensamhetsarbete från bondesamhällets tid? När alla hjälper en granne med ett stort arbete och själva får hjälp när det behövs. Som avslutning på arbetet ordnar den som får hjälp med ett rejält kalas som tack.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om takspån, spåntillverkning, handspäntning, pärt, spiller, spåntak, spånläggning, taktäckning, bondesamhället, agrar tillvaro

Hejsan spåntak!

Du har grånat lite sen i somras och blivit vackert distingerad. Det går snabbt för spån att bli silvergrått när det utsätts för väder och vind. Är riktigt glad över spåntaket på rökbastun. Här i bygden finns ingen spånhyvel igång numera. Den sista som gjorde sitt var Harald Lindgrens motordrivna spånhyvel.

Hyvlad takspån köpte jag på annat håll. För det finns relativt många i landet som hyvlar om än inte här. Det som finns kvar av morfars takspån näms jag inte använda och det skulle heller inte ha räckt till detta tak. För en gång i tiden hade både bostadshus och alla ekonomibyggnader på gården spåntäckta takytor. De finns kvar både på bostadshus och lagård men täckt av tegel eller plåt.

Här ser det på många ställen ut så här. En av alla ruttna och fallfärdiga lador på åkrar eller där skogen tagit över. Just i den här dväljs spånhögar som hyvlats på Erik Or´s vattendrivna spånhyvel däre "badargrôbba".

Nästa sommar blir det ytterligare ett spånprojekt som ska utföras om allt går som tänkt. Det är nästan så jag blir lite entusiastisk...
.
. 
Läs även andra bloggares åsikter om hyvlad takspån, stickspån, stickor, spåntak, spiller, pärt, spånhyvel

Livs levande

Gjorde en studieresa till ett krutbruk nyligen. Efter en intressant guidning med släktforskar-föreningen, letade jag efter ett café och fann ett vid torget mitt emot den här skylten. Ett Folkets Hus som fortfarande lever och som förstår värdet av sin fina neonskylt. Man kan bli glad för mindre :-)

En skyddande och rätt osynlig makrolonskiva har satts upp framför neonrören. Musik strömmade ut genom den halvöppna ytterdörren, här var liv och engagemang pågående.

Livat, välbevarat och fortfarande i funktion. Heja!
.
.

En stark förebild

Katarina von Bora var en stark kvinna som levde 1499-1552 i Tyskland. Hon var inte helt okontroversiell. Detta porträtt av henne finns i Nationalmuseums  ägo. Jag brukade titta till henne varje gång jag besökte Nationalmuseum och undrar om hon får hänga framme då den pågående restaureringen är klar 2017.

Katarina von Bora porträtterad 1526 av  av Lucas Cranach d ä.
Storlek 39 x 26 cm.

1525 gifte Katarina sig med den 16 år äldre Martin (1483-1546) och bara det förmodar jag var modigt av henne. Martin Luther hade startat det som kom att kallas reformationen år 1517 genom att protestera mot avlatshandeln inom katolska kyrkan. För detta bannlystes han och förklarades fredlös. Denne man gifte sig den adliga 26-åringen med. Hon var själv utstött av sin familj eftersom hon flytt från det nunnekloster där hon placerats som 16-åring. Vilket obstinat par de var men det sägs av samtiden att äktenskapet ska ha varit lyckligt.

Luther kom som bekant att skriva om den kristenhetens världskarta, Käthe stöttade honom. Oavsett vad man tycker om de religiösa stridigheterna och resultatet av dem, om Gustav Wasas utnyttjande av detta, om trettioåriga kriget, så måste hon ha varit stark som långliga tider levde sitt liv under pressen att någon gång bli bränd på bål för kätteri. Tänk att orka stå så stark i sin uppfattning! Några tycker att det är dumdristigt, men dit hör inte jag...

Det var min mor som introducerade Katarina von Bora för mig. Det tackar - och tackade - jag för.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Katarina von Bora, Martin Luther, reformationen, Nationalmuseum, Lucas Cranach d ä, Gustav Vasa

Svart på vitt

Ett silhuettklipp av en okänd hand som vid närmare efterforskning är tillskriven Johan Leksell, hänger på en av hembygdsgårdarna jag besökte i somras.

Är det någon fler än jag som fascineras över silhuettklipp? Denna gracila och pilliga konstart där man med sax klipper ut figurer, landskap, djur och har i slutändan det perforerade papperet fortfarande sammanhållet i ett stycke. Sen klistrar man upp det mot en vit bakgrund. Många gamla silhuettklipp är otroligt skickligt utförda.

Johan Leksell, prästson från Björskogs socken i Västmanland, anses av många vara Sverigemästare i klipp. Åtminstone är han den mest berömde. Själv köper jag på mig silhuettklipp från 30- och 40-talet, gärna med älgar :-)
.
.

Tjocka släkten

Det här sättet att ordna sin släkt tilltalar mig mycket. Jag skulle vara själaglad om uppsättningen var min egen. Jag samlar på mig ovala träramar med konvext glas när jag finner något. För framtiden.

Förr var detta vanligt, nu inte alls. Hur många sådana här väggar har jag inte sett som barn vid besök hos släkt och vänner, grannar och bekanta.

Visst är det tilltalande att ha ansikten på anfäderna lättillgängliga, inte instoppade digitalt i ett släktforskningsprogram?
.
.

Barnvagnen

En barnvagn. En barnvagn av masonite och några andra material som gummi och plåt. Där sitter ett barn. Bakom vagnen står och sitter ett gammalt par. Utomhus. Det är länge sedan. Ingen av de på fotot minns. Bara en lever. Men hon var för liten för att minnas fototillfället. Barnvagnen finns kvar.

Trästegen står uppställd mot takfoten, takskägget. På den hänger båtshaken. Huset är renoverat, har masonitats. En annan tid. En tid med framtidshopp även för landsbygden.

Är det bättre att växa upp med framtidstro och sedan se hur den samhälleliga nergången tar vid än att växa upp i motvind och uppleva hur den vänder? Hur präglar det människor? Förkrigstidens barn kontra efterkrigstidens. Finns något att lära...
.
.

Arkitekturens betydelse i landsbygdsutvecklingen

En debattartikel att ta till sig för små kommuner med vikande befolkningsunderlag. För ett framtida gott boende, stolthet över hemorten och en ökande besöksnäring.
Följande är saxat ur artikeln:

Ortens själ viktigare än någonsin

(...)
" För att folk ska vilja bo kvar krävs satsningar på god arkitektur för att stärka platsers kvalitet och identitet. De typhus av flerbostadsmodell som nu även intar mindre orter ses som lösningen på ett rationellt boende men bidrar föga till att stärka platsens själ. Att dessa blivit så populära beror på att de upplevs som enkla att beställa, har en inarbetad produktionsmetod och inte kräver stora projektgrupper med ”krångliga” arkitekter. Det saknas beställarkompetens i många kommuner som vet vad god arkitektur kan tillföra för mervärden."
(...)
"Vi hoppas att regeringens kommande utredning om ny politik för arkitektur, form och design beaktar hela Sverige och landsbygdens utmaningar. Utredningen i sig löser inget och vi i arkitektkåren bör ta debatten för arkitekturens betydelse i både stad och på landsbygden. Och då menar vi inte bara spektakulära rastplatser utan ”vardagsarkitekturen”, den som är till för de som bor och verkar på en plats."

Läs hela debattartikeln HÄR.

 

.
.

 

Venustas - Firmitas - Utilitas

Stora börssalen, fotograf okänd, Stockholmskällan  

Också detta är en vacker sal - Stora börssalen vid Stortorget i Stockholms gamla stad. Salen ligger en trappa upp i Börshuset som uppfördes 1773-1778 efter ritningar av arkitekt Erik Palmstedt.
 
Övervåningen i fd. Börshuset disponeras av Svenska Akademien sedan tidigt 1900-tal. En förening, som jag är medlem av, hade under flera år sina årsmöten och sammankomster här. Det var vackra tillställningar med en möblering organiserad för färre sittande än på bilden nedan.

Börssalen. Foto: Lennart Johansson, Stockholms stad

Foto: Anders Wiklund/TT

I den där salen finns som ni vet den där kända dörren genom vilken Svenska Akademiens ständige sekreterare stiger ut för att tillkännage årets Nobelpristagare i litteratur. Pompa, ståt och förgyllda pilastrar.

***

Den romerske arkitekten Vitruvius' skriver i "Tio böcker om arkitektur", att arkitekturens kärna är balansen mellan 

• Skönhet (Venustas), 
• Hållbarhet (Firmitas) och 
• Funktion (Utilitas).

Arkitektur handlar alltså inte enbart om något som Eulers 4 knäckningsfall :-) (hållfasthetslära) utan är långt mycket mera. En blandning av vetenskap och konst. Humaniora och naturvetenskap. Formgivning och teknik.

Arkitektur innefattar inte enbart en separat byggnad, ett hus, rum, fasadmaterial, färgsättning - arkitektur är en fungerande, hållbar och talande helhet förverkligad. Nutida självbyggen där någon suttit med rutat papper och penna för att rita ett hus syns rätt ofta. Det går att få fram ett hus den vägen - men inte arkitektur. Ofta missar självbyggaren att tänka på väderstreck, dagsljus och icke minst volymen, storleken i förhållande till omgivande byggnader eller landskap. Alltså det som inom arkitekturteorin kallas genius loci, eller kalla det "identitet" om du vill.

" He behöffs väll ingen architekt för å bygg e hus! "

Så var (är?) inställningen här i byn bland några till min blivande profession. Jantelagen är stark, du ska för all del inte tro att du kan något. Nej, här är man "seg selv nok" :-)

Jamen hallå, den där Jante-inställningen är densamma som Clara Margareta mötte på 1800-talet då hon utbildat sig i Stockholm. Inget har förändrats i sak trots att 100 år har gått... Man är tysk ôm bena om man har erfarenheter bortom någons bekvämlighetszon. Det okända är farligt vad det än är. Jag hoppas, om jag kommer i en liknande situation, att jag kommer att önska den unga människan lycka till och säga "välkommen åter med de nya kunskaperna. Vi behöver dig här om landsbygden ska överleva".

Nåväl, arkitekturen räknas hur som helst till de sköna konsterna tillsammans med bildkonst, skulptur, musik och litteratur. Gissa om jag har ett intressant yrke!

Restaurering är en inriktning av arkitekturen som jag valt att förkovra mig inom. Insikter och förståelse för vårt byggda kulturarv och vård har jag skaffat genom vidareutbildningar, svensk och internationell.

Enda nackdelen med de förvärvade kunskaperna är att man så lätt ser allt det som förstörs och förvaltas illa, man blir känslig för fulhet. (Och dumhet.) Särskilt känslig är jag för kulturminnesförstörelse. Samt då natur och landskap föröds. Desto njutbarare är det att träffa kulturella pärlor, högättade eller folkliga, bildade eller vardagliga :-)

Börshuset vid Stortorget 2015. Foto Arild Vågen, wikipedia.

 .
.
Läs även andra bloggares åsikter om Jante-lagen, arkitektur, landsbygd kontra stad, Nordmaling, skönhet, hållbarhet, funktionalitet, Vitruvius .
.

Leva nära naturen

Det är topp att lära sig leva med naturen. Som livet en gång i tiden utspelade sig för många.
Se här på svt play hur en ung människas liv i Ångermanland kan vara på 2000-talet e Kr. Lite, lite åt samma slags liv som Henry David Thoreau levde några år i skogen vid sjön Walden fast med vattentoalett och ett icke-egenbyggt hus ;-) Titta på Jonna vetja´!

En fin bit natur .

.

Ekonomibyggnad

Här står en stadig och vacker ekonomibyggnad i ett av herrgårdslandskapen. Jag har kört förbi den då och då men inte förrän nu med kameran till hands.

Murad av natursten och kalkbruk med skolstenar i fogarna och med ett falsat, skivtäckt plåttak får den ett livfullt och värdigt uttryck. Frontespisen gör sitt till för att höja statusen. Fin gammal arkitektur enligt mig.

Lite annorlunda än min lagård, som trots enkelheten är en mycket kär ekonomibyggnad :-)
.
.

Känslofyllt

Tänk att en byggnad kan väcka så oerhört starka känslor. Ett hus brann ner på nolltid, ingen människa omkom eller skadades. Arkitektur kan verkligen påverka människor.

När jag passerade nu i september hängde det blommor i mängd som avsked på stängslet till brandområdet vid Elsa Anderssons konditori. Huset brann ner till grunden den 21 augusti 2015. En byggnad och en funktion så länge intimt förknippat med just Norberg, ursprungligen var här gästgiveri. Jovisst har jag stannat till där flera gånger för en kopp kaffe med bröd, den sista gången i maj i år under en arbetsresa.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Elsa Anderssons konditori, Norberg, brand, sorg, hus väcker känslor

Kammarmusik

Jag skriver mest om enkla hus och ekonomibyggnader här i kommunen på den här bloggen. Men självfallet finns de flesta av mina favoriter på andra geografiska platser och är av en annan status. Här kommer en av dessa favoriter.

Njutbart och skönt är det att lyssna till kammarmusik spelad av Mazerska Kvartettsällskapet.
Jag hade i tio år en arbetskamrat, G, som var medlem av sällskapet och som brukade bjuda in mig emellanåt till dessa intima kammarmusikkonserter. Det var fina kvällar. Musiken och rummet där konserterna gick av stapeln stod i samklang. Lokalen var en långsmal sal med 1700-talsinredning och med fönster längs hela ena långväggen. Mellan fönstren täckte speglar väggen. Ljuset och känslan i rummet blev mycket vackert och egenartat. Salen ligger på bottenvåningen i det sk. Utrikesminister-hotellet vid Blasieholmstorg. Några egna foton från dessa konserter har jag inte.

Bild från tiden då huset fortfarande var Utrikesminsterhotell.

Jag minns vid ett tillfälle när en säljare kom till oss på arkitektkontoret på Söder för att presentera sina produkter - kanske armaturer, kanske möbler, hur ska jag kunna minnas... Nåväl, G var ganska snart tvungen att bryta upp från mötesbordet och gjorde det genom att ursäkta sig och säga att han måste iväg för att spela. Genast nappade säljaren på detta och sa att han också spelade golf. Intresset för golf hade på 1980-talet ökat till orkanstyrka, golfbanor anlagts och alla som ville hänga med och hade sinne för 80-talets glassiga affärer skulle vara med i en golfklubb. 80-talet var yuppietid.

- Nej, jag ska iväg för att spela violin, sa G. Haha, vad kul vi alla på kontoret hade åt den säljaren länge efteråt.

Utrikesministerhotellet vid Blasieholmstorg. Fotografierna kommer från Wikipedia.

Mazerska sällskapet konserterade här vid Blasieholmstorg innan Musikaliska Akademien 1998  flyttade åter till Nybroplan. De två byggnaderna ligger i samma kvarter. Nu ser salen i Utrikesministerhotellet ut att användas som sammanträdesrum. Men Musikaliskas stora konsertsal, ritad av arkitekt Fredrik Åbom på 1870-talet är inte heller pjåkig... bara mindre intim.
.
.

Holken

Någon gång för så där trettio år sedan byggde pappa till något som kom att kallas "holken" runt porten in till ladugården. Den skyddade mot vind och regn men främst snö. Porten, som öppnas utåt, är viktig att nå på ett enkelt sätt för att under vintertid kunna hämta in ved den vägen. Så slipper en väg till vedboden skottas upp. Efter jordbrukets nedläggelse är dessa enheter förbundna, tidigare låg hö i vägen för den transporten. 
Jag förstod att livet förenklades för mina föräldrar men har aldrig gillat denna holk.

Det var även snön som blev dess fall. En vinter för så där tre år sedan uppstod en glipa mellan "holk" och vägg efter en snörik vinter med tung snö som rasade ner.

Då var beslutet lätt - holken revs sommaren därefter och eldades upp. Ordningen återställdes.

 

.

.

Kvinnohistoria

Besöken hos och av kvinnor, äldre än jag, är en av de stora tillgångarna i tillvaron.

Att prata feminism (även om vi inte kallar det så) med denna 94-åring känns ganska fantastiskt. Hon är född i Västerbottens inland och har gjort en "klassresa" och hållit sig inom ett kvinnodominerat yrke här i kommunen. När jag av henne fick frågan varför jag valde mitt yrke, jag som inte hade några som helst förebilder, var jag tvungen att tänka till. Något svar endast en mening långt finns inte men pusselbitar kan läggas som till sist bildar ett mönster. Det enda jag med säkerhet vet är att jag är utrustad med en stark vilja. Och en önskan om samarbeten i projektform.

Märkligt nog går det inte att prata kvinnosaksfrågor med mina få jämnåriga här i byn. Kan det bero på att de, om de stannar kvar i hembygden, som i mitt fall är norrländsk landsbygd, måste finna sig i den rådande normen, nämligen patriarkatets. Man måste finna sig i att inte ha någon större talan i sammanhang utanför hemmet. Kanske vill man inte ens ha det. Man accepterar kvinnornas roll i byn att vara "tysta i församlingen", att säga ja till det männen bestämmer. Man nöjer sig med detta därför att ingen tycker att "bråkiga" kvinnor. Gud, vad trött jag är på åsikten att någon är "bråkig" då vederbörande säger sin åsikt som kanske går stick i stäv mot normen som satts upp av män. Kvinnor i min ålder i byn med eftergymnasial utbildning verkar resonera likadant. Varför tror ni unga kvinnor flyr glesbygden - till staden där tanken är friare. (Okej, ni får tycka att jag hädar!)

Och nyss, i en fäbod, vistades jag med en äldre kvinna och ägare till fäbodstugan. Så gott vi hade det där i enkelheten. Hon och jag har samma barndoms sommarlandskap i minnet, norra Ångermanlands kustland där hennes morfar hade en stor egendom som lantställe, ett område som numera är naturreservat. När vi träffades för 20 år sedan och efter en tid upptäckte detta egendomliga sammanträffande blev banden starkare. Yrket förenar oss också. För övrigt är vi uppväxta med helt olika socioekonomiska premisser, i våning på Östermalm i Stockholm med hembiträde och född in i en känd släkt kontra landsbygdsbo med jordbrukande föräldrar av enkelt ursprung. En annan kvinna med samma socioekonomiska ursprung som jag var en god vän under många år i Stockholm. Att umgås med människor/kvinnor med olika socioekonomisk bakgrund har berikat mitt liv.
.
.