Så här såg en hel del av min barndoms höst- och vinterkvällar ut - samling framför brasans sken. Jag minns att vi gärna drack te ur Atlanta- kopparna med blå rand här framför öppna spisen. Det måtte ha präglat mej djupt. Finns det något mer fantasieggande än brasans föränderliga och lite farliga lågor och glöd?
Mamma berättade också att man i hennes barndom gärna firade skymning. Man satt i köket när mörkret föll på, då det inte gick att arbeta med något för att det blev för mörkt. Man satt ganska tysta och vilade eller sammanfattade enkelt hur dagen varit innan fotogenlampan tändes. Det här fortsatte efter 1930-talet då huset fick elektrisk belysning. Och längre tillbaka, när morfar och mormor var små, firades skymning i deras barndomshem innan brasan i öppna härden tändes. Då hade man ingen vedspis att koka mat på utan hängde kitteln på en ställning ovanför elden.
Jag har varit med om härliga skymningsstunder själv. Lugnet i den blå timmen - så långt från dagens hets. Mörker är inte farligt.
(Just på den här bilden är jag ledsen för leksaksbilen jag håller i ska jag inte få behålla. Den ska kusin Lasse få i julklapp...)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tyck till om du vill...