Stolarna är A2 och stol 1 från Grythyttans stålmöbler. Av oljad ek och grönmålade ståldelar. På ett konditori i Vansbro 2003, med uteservering under knotiga äppelträd där gamla Grythyttemöbler användes, insåg jag att sån´a stolar skulle jag införskaffa.
Trädgårdsbordet är gammalt grått och obehandlat. I min barndom hade vi en fast bänk utan ryggstöd i vinkel stående i trädgården. Bordet användes även då. I det bordet har pappa ristat in några namn, bland annat mitt. Jag brukar även använda bordet då jag tvättar trasmattor. Ytan är mycket len.
Den här bilden är från en sommar för länge sen i trädgården. Pappa sitter med mej på den fasta bänken av fernissad furu (som syns i bakgrunden). Jag äter på en hallonrem helt obekymrad om framtid och dåtid. Där levde jag i nuet.
Härlig bild på dig och din pappa! =)
SvaraRaderaHej! Kan bara hålla med - härlig bild på er båda. Och så kände jag så igen mig i ditt förra inlägg om att vara ensam (fast man inte ändå är ensam, du vet vad jag menar?) efter att föräldrarna dött. Det är en märklig känsla, eller jag upplever det så; man är liksom först och äldst och ändå någons (som inte längre finns)barn...Oj, det blev lite råddigt dethär, men din text berörde mig, det ä rjust så som du skrev:)
SvaraRaderaHej! Ja de stolarna är helt underbara! Vill också skaffa dem. De är ju inte bara snygga att se på, de är helt fantastiska att sitta i också... Mycket fika blir det...
SvaraRaderaHa det gott!
Tack för kommentarerna!
SvaraRaderaJa det här har blivit minnenas blogg.
Josefin, jag har sett att du själv har din pappa med dej på bild. Fint!
Tuvull, jag tror vi förstår varandra då det gäller känslan av ensamhet då man själv blir äldsta genetrationen - trots att syskon och andra släktingar är verkligt levande. Det är märkligt att det inte går att förestäla sig helt innan föräldrarna är borta. Kanske blir tanken på ens "egen förestående bortgång" tydligare???
Färgtrappan - ja det är riktiga sköna "gungstolar"! Trevligt att läsa om renoveringen av ert hus på din blogg.
Såna stolar fanns hemma hos mina föräldrar också, men far tyckte det var för jobbigt att fernissa om dem och träet började ruttna. Bordet som hörde till var väldigt stabilt. När vi skaffade pinnsvets (transformatorsvets) på 1970-talet gjorde vi snabbt om bordet till svetsbord! Som sådant finns det fortfarande kvar, troligen är vi inte alltför många som har ett svetsbord från Grythyttan.....
SvaraRaderaPer
Jag tycker bra om recycling och fantasifulla konstruktioner! Det du beskriver är verkligen värt att notera på återanvändingslistan! Undrar just om det finns kvar och i bruk?
SvaraRadera