Första skolfröken

Jag gick mina första sex år i en modern skolbyggnad byggd 1957. Skolan var murad med gult tegel, hade kalkstensgolv i korridorer, kalksten i fönsterbänkar, mycket fina stora vitmålade fönster, brunbetsat trä i planket som band ihop de två vinkelställda byggnaderna - klassrum/bibliotek och gymnsatik/matsal. Den grå kalkstenen hade spännande utdöda djur som syntes som vita inläggningar - ortoceratiter. Enormt intressant för liten tös. Skolan var ytterst god folkhemsarkitektur som återfinns lite varstans i landet. Numera är skolan ganska förstörd rent arkitektoniskt.

Jag minns självklart min första småskollärarinna Tora Strömgren. De tre första åren försökte hon lära oss vad vi behövde veta för att klara oss i livet. Hon var sträng, hon var gammal och gick i pension efter att vi gick ut trean. Vi var hennes sista klass. Tora var liten och rultig med en liten knut i nacken. Är det inte så som nidbilderna av lärarinnor ser/såg ut? Jag respekterade fröken, kanske var jag lite för respektfull, kanske var hon respektingivande. Nä, jag tror förhållandet oss emellan var ganska normalt för den tiden. Jag minns att hon ett par gånger vred om örat på buspojkarna. Den gången jag inte kunde 8:ans multiplikationstabell på läxförhöret sa hon bara till på skarpen att jag måste läsa läxan bättre! Oj, va pinsamt det var tyckte lilla jag...

Fröken Tora minns jag iförd en klänning med skjortkrage och långa ärmar. Den var smalrandig i brunt och beige i flera nyanser. Klänningen följde frökens runda kropp. Då vi hade gymnastik i den ljusa moderna hallen bytte vi barn om till gympakläder. Tora bytte bara om till gymnastikskor av blå smärting och försåg sig med en visselpipa. Sen kunde lektionen börja. Visselpipan, med träkula och läderbit att fästa i en knapp, måste ha varit alla gymnastiklärares bästa vän.

Nå´t nöje i gymnastiken såg jag sällan. Ofta lagsport typ handboll eller basket fast det hette något annat som jag inte minns.* Jag och flera andra jäntor som inte hade något större bollsinne blev sent valda av lagledarna. Band i var sin färg, som träddes tvärs över bröstet, skilde lagen åt. Eller så hoppade vi bock, tja det gick väl bra men kul var det inte. Ringar, balansgång... Roligast tyckte de flesta att det var med "hela havet stormar". På behörigt avstånd stod fröken Tora med visselpipan i beredskap.

Jag är lite ledsen över att jag inte har någon bild på min första skollärarinna. Hon finns inte med på klasskorten.

* Korgboll hette det ju för sjuttsiken. Jag blev påmind av en som visste bättre.