Liar

Jajamen, nu har vi gjort det! Något riktigt uppfriskande. Varit på kurs och lärt oss mycket om liar och provat på det hela praktiskt. Olika utformningar samt längder på orvet, liebladets jordläggning, slipning, vispning och bryning och vinkelinställning beroende på stråtyp som ska slås av. När de detaljerna var utförda kom vi till själva slåttertekniken. Jättebra att få en pedagogisk genomgång. Tipsade oss gjorde gärsgårdsbyggarna för tre veckor sen. De var på slåtterkurs förra året.

Gamla lieblad, ca 1/3 av den samling som visades upp.

Instruktion hur en lie slipas. Det krävs träning för att få till det vasst. Ni sparar väl era gamla slipstenar! Här i byn ser jag hur de försvinner allt eftersom från sin plats vid lagårdsväggen. De är väl i vägen för åk- eller mototgräsklipparen. Spara slipstenen är tipset.

Vi var 24 stycken glada entusiaster som värnar markernas biologiska mångfald, som samlats i Överhörnäs igår. Värdinnan Lena, vars ängsmark vi skulle slå, hade ordnat med god mat med svagdricka och kaffe under dagen. Kursledare var Kjell Gustafsson från Ängagärdets Natur och Kultur, Växjö, med assistenten Ossian. Kursen ordnades av jordbruksenheten på länsstyrelsen i Västernorrland. Den har hållits på tre platser i Västernorrrland i år, och det var inte första året Y-länsstyrelsen var förutseende. Och den var gratis. Vi betalade bara för maten. Fantastiska Västernorrland, fantastiska Ångermanland!

Jag som under 20 år tillsammans med pappa varje år slagit ängen ôppe hägna (uppe vid sommarstugan där sommarlagårn stod), först som räfserska, sen som lärling för att bli ”liekvinna”. Det var en reminiscens av slôttanna som vi båda tyckte om att hålla vid liv och minnas. Ibland hässjade vi i en linhässja som var vanliga här i byn då jag var liten. Det är med allra största säkerhet den enda arealen i byn som alltid slagits med lie, dit ingen trimmer eller gräsklippare nått. Jag är nog allt lite stolt över det och klarar av att lyssna till de invändningar om bakåtsträvan som kan höras, med ett litet leende på läpparna.

Pappa lärde mej det jag hittills har kunnat om lieslagning, nu har kunskapen fördjupats och det som var allmängods och självklarheter för honom, och därmed svårt att förklara, har nu fått en teoretisk förklaring. All praktisk kunskap som förts över mellan generationerna genom "titta och lär-metoden" eller den som har traderats, försvinner på en generation om den inte hålls vid liv den. Så fragilt!

Vi hade fyra liar och en räfsa med oss till kursen. En slylie med blad från Hammerdals liefabrik, två liar för åker eller säd och en myrslåtterlie. Orven med ”spadskaft” är typiska för norra Ångermanland, orvet på myrslåtterlien är enligt Kjell ett jämtländskt orv, fjöl på jamska. Andra benämningar är långorv eller stjärtorv. Räfsan var brännmärkt MSS så den hade alltså morfar gjort. Här i byn har vi hemmansägare kvar en bygemesamt ägd plats för torkning av starrgräs utåt fjä´rn, fjärden. Eftersom det växer skog där idag är det nog inte många delägare som vet vad platsen ursprungligen använts till.

Då vi körde hem hade vi fem liar med oss eftersom min man alltid saknat en lie anpassad till hans längd, han har fått gå böjd. Vi köpte ett finskt lieblad med tjock rygg - ”Härmen Taonta Alahärmä” och ett norskt industriellt tillverkat långorv från Geilo som liknar det jämtsländska. Denna lie är nu anpassad och jordlagd efter min mans arm- och totallängd. Bra för honom!!! I Sverige finns ingen lietillverkning längre. Den sista liebladsfabriken lades ner för ett antal år sen. Jag minns att jag klippte ur notisen ur DN och klistrade in i min tankebok. Och den sista orvfabriken i Sävsjö upphörde för cirka tio år sen. I handeln finns nästa enbart liar med röda metallorv från Fiskars numera, men det är inte så mycket till lie faktiskt.

Som alla förstår var det här en givande kurs på många sätt. Bara vetskapen att fler än vi är intresserade av att behålla ängens och hagens biologiska mångfald, som utförs bäst med lie, kändes stärkande. För 150 år sen slogs 4 000 000 (4 miljoner) hektar med lie, örterna var många. Idag finns 3000 – 4000 hektar kvar som inte är söndergödslat, igenslyat eller skoggått. Jag gillar att titta på och läsa laga skifteskartan över byn för att förstå hur det såg ut på 1860-talet. Så annorlunda mot idag. Det vi gör är bara en droppe i havet men kulturbärare är vi allt. Tänk om vi hade möjlighet att själva sköta våra lägdor också.

Här har Kjell en kort betraktelse över en bra räfsas funktionella uppbyggnad. Och hur hö torkades innan man började med hässjor, som är en sen företeelse. Hur det gick till här i byn innan man började hässja, har jag intervjuat min mamma om.

Jag kan rekommendera Kjell Gustafssons kurs. Nästa år kommer han att hålla en kurs i västerbottniska Vargträsk, Bjurholms kommun. Skulle inte Stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum kunna ordna en kurs nästa säsong? Landskapsvård vore väl bra som komplement till brukets byggnadsvård. Hus och omgivning hör ju så intimt ihop. Länsstyrelsen i Västerbotten skulle kunna stå för kurskostnaderna, det handlar om levande landskap! Det är inte bara naturreservatens ängar som ska leva tycker jag.

Länge leve lien!

Kanske har andra bloggares skrivit om slåtter, slåttanna, lie, orv, räfsa, hö, jordläggning, hässja