Gamla Kustlandsvägen

Har ni rullat i full fart nerför Tävrabacken på cykel nångång? Backen i Tävra längs gamla Kustlandsvägen kan man fortfarande glädjas över – just där finns fortfarande härligt öppet ångermanländskt landskap. Föräldrarna hade cyklat där, tillsammans och var för sig. Backen är brant, nerför går det lekande lätt men uppför... Mountainbikes fanns inte på den tiden så det var bara att kliva av och leda cykeln uppför sista biten. Själv har jag bara kört bil där ganska många gånger efter att ha blivit introducerad. Det är en del av gamla Kustlandsvägen som inte integrerats i andra, senare vägar. Som sagt fortfarande värd att köra på grund av sin skönhet. Den smalnar av efterhand men är körbar med bil fram emot Ö-visk golfbana Puttom.

Det här med gamla Kustlandsvägen skulle jag inte ha något emot ta tag i ytterligare. Pappa och jag for fram där vi kunde med bil. På sina ställen är den igenväxt så bilen tog sig inte fram och till och med min gamle far tyckte det var dags att vända, vilket inte alltid var så enkelt. Han var normalt inte den som vände om ”i onödan”. Några repor i lacken och bortkört avgasrör hör liksom till då man kör småvägar.

Vi passerade geschevars i Gommersta, gästgiveriet i Godmersta, vägen över Moheja som jag inte riktigt vet om den hör till Kustlandsvägen men tror så, vägsträckan Levar – Håknäs över Långed till gården Halvföre´ söder om Ängersjö, nu helt öde och förfallen. Titta in där vetja! Det här var bara några exempel.

Min tanke eller önskan, var att vi båda med moppe, han på sin Crescent och jag på en hyrmoppe, skulle färdas alla delar av Kustlandsvägen mellan Örnsköldsvik och Umeå som finns kvar. Det blev aldrig av. Och nu när han inte kan följa med och berätta om sina upplevelser och sin specifika kunskap om små händelser som utspelat sig, om människor han mötte som inte längre finns kvar, känns det inte lika befogat. Men vi får väl se. Hans Crescentmoppe finns ju kvar. Visserligen har det har blivit svårare att följa resterna av den vindlande grusade Kustlandsvägen då E4:an försetts med mitträcken.

I min ägo har jag Mauno Lassilas bok Vägarna i Västerbottens län. Kommunikationernas utveckling mot bakgrund av befolkning och näringsliv. Umeå 1972. Köpte den antikvariskt och jag tror att den boken fortfarande anses vara det mest övergripande och tillförlitliga som skrivits i ämnet i AC län.

HÄR finns en bra digital skrift från länsstyrelsen i Norrbotten om vägar och tillbehör samt hur värdefulla vägar lämpligen underhålls.

Det var inte bara de gamla uråldriga farlederna som intresserade min far. Högt på hans önskelista stod att få åka bil över Öresundsbron samt bron över Stora Bält. Det hann  vi genomföra tillsammans under en minnesvärd vecka i historiens och formgivningens tecken.

Kanhända har andra bloggare åsikter om Crescent, moped, kommunikationsleder, Mauno Lassila, Öresundsbron, Stora Bält