Trehjulingen

Jag är 3 år och cyklar längs gammvägen på min trehjuling. Stoppas vid bron över bäcken ut mot Fjärdänge av Per-Olof och hans kusin Ann-Kristin. Hon visste att jag inte kunde säga ”s”, jag kunde således inte uttala mitt förnamn, jag kunde inte tala rent. ”Du får komma förbi om du säger ditt namn” sa Per-Olof, några år äldre än jag och höll ut armarna som stopp. Men jag kunde ju inte, det blev bara tina! Det var bara att vända trehjulingen och trampa på tillbaka. Så ledsamt…

Så småningom kom jag på uttalsknepet. Av en tillfällighet, sån´t som sker automatiskt. Jag var så lycklig. Resten av den dagen satt jag i lilla fönstret vid arbetsbänken i köket och sa gång på gång: ”skorsten – Torsten – skorsten – Torsten –skorsten…” Jag tittade ju ut och såg grannen Torstens hus och kom på att det var samma ljudande i hans namn som i ordet skorsten som jag aldrig tidigare i mitt liv klarat att uttala på vuxnas sätt. Jag var stor nu!

I det här fönstret, i mitt favoritkök, satt jag och testade nytt kunnande. Torstens hus ligger sådär hundra meter snett bortåt höger på andra sidan Kustlandsvägen, gammvägen. Är inte masoniteköket fint?

Den här trehjulingen har varit med om många barnskratt och förstås även en del tårar och skrubbsår. En del material är utbytt. Lådan där bak är senare lagad av pappa, nu med masonitebotten. Det vet jag för den gamla kunde man med en spak tippa bakåt men den funktionen försvann då den nya lådan kom till. Pedalernas och handtagens gummi är borta för den här har många barn cyklat på.


















Jomen så här klarblå var hela trehjulingen en gång i tiden.

Kanske har andra bloggare åsikter om trehjuling, cykla