27 februari 2010

Gyllene Korsets apelsiner

De sicilianska blodapelsinerna Gyllene Korset är väldigt goda tycker jag. Härligt saftiga, smakrika och lättskalade. De hör ihop med vinter, skidåkning och sportlov. I år har jag inte fått tag i några ännu, men det är ganska fantastiskt att detta varumärke finns fortfarande precis som "alltid". En del av apelsinerna är invirade i tunt "kreppat" papper med nedanstående emblem:

Lite mer information om sicilianska apelsiner: "Den sicilianska blodapelsinen tarocco, med sin perfekta balans mellan syra och sötma, anses av många kännare vara världens godaste apelsin. Men den är en sällsynt gäst i våra butiker. Livsmedelskedjornas inköpare gör bedömningen att vi svenskar har en alltför outvecklad smak och inte förmår uppskatta den dyrare taroccon, som mest säljs i Italien och närbelägna länder.

Dessutom finns under taroccosäsongen, februari-mars, en annan blodapelsinsort på den likriktade svenska marknaden. Den heter moro och saluförs gärna inslagen i papper med märket Gyllene Korset. Även denna blodapelsin håller hög kvalitet, smaken är dock något kärvare än taroccons. Som bäst är moron i slutet av januari och i februari då den är härligt blodröd."
 
HÄR har jag hittat uppgifter om denna äkta vara! (Det är värst vad man lär sej mycket genom att blogga...)

*
En minnesbild med andra citrusfrukter från våren 1991. Resa med arkeologer på Sicilien. Jag ensam kör hyrbil på väg till Acrai och Pantalica, antika bosättningar 1200 - 600 f.Kr. Plötsligt stillastående bilkö på den smala slingrande vägen med frukträd på båda sidorna. Vad har hänt? Försiktigt kör jag fram förbi alla de tomma personbilarna. Alla italienare har gått fram för att se vad som hänt och står där och talar i munnen på varandra, gestikulerar och argumenterar. Då jag inte kan köra längre ser jag en klarblå lastbil som står tvärs över vägen. Flaket har varit lastat med citroner. Lastbilen har tappat den gula lasten på vägen. Det var en oerhört vacker olycka!!!

25 februari 2010

Första skolfröken

Jag gick mina första sex år i en modern skolbyggnad byggd 1957. Skolan var murad med gult tegel, hade kalkstensgolv i korridorer, kalksten i fönsterbänkar, mycket fina stora vitmålade fönster, brunbetsat trä i planket som band ihop de två vinkelställda byggnaderna - klassrum/bibliotek och gymnsatik/matsal. Den grå kalkstenen hade spännande utdöda djur som syntes som vita inläggningar - ortoceratiter. Enormt intressant för liten tös. Skolan var ytterst god folkhemsarkitektur som återfinns lite varstans i landet. Numera är skolan ganska förstörd rent arkitektoniskt.

Jag minns självklart min första småskollärarinna Tora Strömgren. De tre första åren försökte hon lära oss vad vi behövde veta för att klara oss i livet. Hon var sträng, hon var gammal och gick i pension efter att vi gick ut trean. Vi var hennes sista klass. Tora var liten och rultig med en liten knut i nacken. Är det inte så som nidbilderna av lärarinnor ser/såg ut? Jag respekterade fröken, kanske var jag lite för respektfull, kanske var hon respektingivande. Nä, jag tror förhållandet oss emellan var ganska normalt för den tiden. Jag minns att hon ett par gånger vred om örat på buspojkarna. Den gången jag inte kunde 8:ans multiplikationstabell på läxförhöret sa hon bara till på skarpen att jag måste läsa läxan bättre! Oj, va pinsamt det var tyckte lilla jag...

Fröken Tora minns jag iförd en klänning med skjortkrage och långa ärmar. Den var smalrandig i brunt och beige i flera nyanser. Klänningen följde frökens runda kropp. Då vi hade gymnastik i den ljusa moderna hallen bytte vi barn om till gympakläder. Tora bytte bara om till gymnastikskor av blå smärting och försåg sig med en visselpipa. Sen kunde lektionen börja. Visselpipan, med träkula och läderbit att fästa i en knapp, måste ha varit alla gymnastiklärares bästa vän.

Nå´t nöje i gymnastiken såg jag sällan. Ofta lagsport typ handboll eller basket fast det hette något annat som jag inte minns.* Jag och flera andra jäntor som inte hade något större bollsinne blev sent valda av lagledarna. Band i var sin färg, som träddes tvärs över bröstet, skilde lagen åt. Eller så hoppade vi bock, tja det gick väl bra men kul var det inte. Ringar, balansgång... Roligast tyckte de flesta att det var med "hela havet stormar". På behörigt avstånd stod fröken Tora med visselpipan i beredskap.

Jag är lite ledsen över att jag inte har någon bild på min första skollärarinna. Hon finns inte med på klasskorten.

* Korgboll hette det ju för sjuttsiken. Jag blev påmind av en som visste bättre.

24 februari 2010

Mattiasdagen

Mattias med sitt blida skägg, lockar barnen bakom vägg...
Den 24 februari ska dagsmejan göra att det droppar vatten från istapparna vid takfoten. Det ska droppa så mycket att tuppen ska kunna dricka sig otörstig på Mattiasdagen. Så säger bondetraditionen jag lärt mej.

22 februari 2010

Nivea

Nivea hör hemma i min barndoms vintrar. Ansiktet som inte kunde täckas med mössa eller halsduk blev av mamma insmort med fet salva, Nivea. Som luktar gott och fortfarande är ett starkt varumärke. Minns ni så blank man blev? Efter den proceduren behövde mammorna inte oroa sig lika mycket för att barnen skulle förfrysa ansiktet och näsan.

Den här vita krämen är fortfarande gångbar. Självklart har jag Nivea creme -  mest för att lukta på. Så här står på undersidan av en av burkarna: Nivea sol- och friluftscreme är en vattenfri, solfiltrerande vintercreme för hela familjen. Nivea ger en jämn, vacker solbränna samtidigt som den skyddar mot väder och vind. Nivea gör huden mjuk och smidig.

Jag brukar köpa Nivea där jag kommer åt. Den största burken jag har är svensk, tom och numera ett smyckesskrin. Alla burkar, vare sig de är italienska, finska eller syriska eller..., är blå och har ordet Nivea med samma typsnitt världen över. Övrig text är på respektive språk.

Nivea är en tyskt produkt, tillverkat av Beiersdorf sedan 1911.

19 februari 2010

Doftminne

Det är vinter på 60-talet.

Ett tunt lager kallsnö på den plogade gammvägen, Kustlandsvägen. Jag är på väg hem från skolan i grannbyn där jag gick årskurs 1-6. Det är kallt och härligt friskt i luften, det knarrar under skosulorna.


Färska fotspår syns i det tunntunna snötäcket. Vuxenspår. Fotspår efter någon som gick utåt med tårna. Någon har gått ganska sakta i samma riktning som jag.

Alldeles strax kommer doften, den underbara. Klar och frisk cigarrdoft! Ja, faktiskt klar och frisk - utspädd med den kalla vinterluften.

Ja, här gick Harald Lindgren för några minuter sen, nu försvunnen ur sikte. Harald var ungkarl, gammpojk, och bodde på ett av byns äldsta gårdstun.

Detta är ett av de allra bästa doftminnen jag har!

18 februari 2010

Tidens gång


ETSNING

Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist
ur ”Äril” 1998

















Tidens gång är obeveklig och kan kanske kännas skrämmande men tickandet från det här vägguret innebär trygghet för mej. Tickandet och slagen har jag hört sen barnsben. För mej är det lugnande och det är inget problem att sova trots dingdongandet varje hel- och halvtimme även under nattetid.

17 februari 2010

Spartips!

Jo ja nej, jag tänkte ju skriva om gamla hus och om förr i tiden - inte lägga mej i dagens samhällsfrågor. Och absolut inte skriva om politik trots att allting är politik.

Nåväl, jag blev uppmärksammad på följande notis och kan inte låta bli att visa hur en kommun kan spara pengar. Detta med tanke på mitt skriveri om pengar till bortjagande av jantelagen. Alltså: 600000 räcker nog bara till lönen till den projektanställde mentalitetsförändraren.

Om man skär bort fler verksamhetschefer, ja då sparar man ännu mer ju. Klart som korvspad!

Jag är ingen ivrare för centralisering och stora enheter vad det än gäller. I hyllan har jag Litet är vackert av Ernst Friedrich Schumacher. Den kom ut 1975 på svenska och behandlar ekonomisk teori.

Men då det gäller riktigt små kommuner undrar jag om inte en kommunsammanslagning vore av godo för innevånarna. Mindre jäv, mer ifrågasättande (inte bara käbbel), större urval människor att välja mellan, framför allt då det gäller politiker. Färre hållhakar, mera koll på att allt går rätt till, högre i tak helt enkelt...

16 februari 2010

Semmeldags!

Idag är det fettisdag och jag ska äta min första semla för i år. Ja, vill gärna hålla på en del traditioner, som t.ex. att starta semmelförtäringen första tisdagen efter fastlagssöndagen. Dagen före askonsdagen.

Rätt ofta hade vi friluftsdag i skolan på fettisdagen. Eleverna skulle ut i friska luften och få motion. Semlor och de sicilianska blodapelsinerna Gyllene Korset hörde till. Ibland också en termos med varm choklad, men den var tung att frakta om man gick på tur.

Men det här är kort från ett annat tillfälle. Tre jänten ha frivillit töjje schia å före öpp dell Vinsjö´n, byns enda sjö och som jag nu är delägare i. Vem som fotograferade minns jag inte. Det är uppåt, uppåt hela vägen dit - nivåskillnaden mellan byn och sjön är omkring 175 meter. Men hemåt gick det med fart. Oj, vad man hurre nefför te backa. På den tiden var skidspåren stadiga och inga  breda spår efter breda skoterband. Jag har även åkt nerför på isiga sådana och det är lite farligt, åtminstone i svängarna.

Så här ser det inte ut där i år. Nej, det här är en plats för pågåede anläggningsarbeten och hit söker sig ingen längre för naturupplevelser kan jag tro!

14 februari 2010

Mentalitet

Många år har gått sen jag läste romanklassikern En flykting korsar sitt spår  från 1933. Där presenteras Jantelagen med det som kan kallas avundsjukans tio ”budord”. Författaren var den dansk-norske Aksel Sandemose, 1899–1965. I romanen beskrivs småstadsmentalitet och avundsjuka som Sandemose hade upplevt i hemstaden Nykøbing, i bokens Jante.

Nu kan kommuner få EU-bidrag för att ta itu med sina problem enligt den här artikeln i Dagens Nyheter. Samarbetssvårigheterna har genom åren på olika sätt beskrivits i lokalpress. Tre kommunchefer har under kort tid med buller och bång slutat. Skolan har styrningsproblem med täta rektorsbyten. Politikerna kan inte samarbeta, vilket kan vara till förfång för kommuninnevånarna, och i princip byts kommunens politiska styre vart fjärde år.

Det är väl bara att önska lycka till... men undrar just om EU-medel på 600.000 SEK räcker långt i kampen för attitydförändringar. Bara projektanställningen av en person som blir följden, torde ta en hel del av summan. Frågan är om det tiodubbla skulle räcka...

Men som sagt, lycka till på vägen, kommunen! Fram för hög moral och etik.

Sandemoses formulering av ”de tio budorden”:

1. Du skall icke tro, att du är något.
2. Du skall icke tro, att du är lika god som vi.
3. Du skall icke tro, att du är klokare än vi.
4. Du skall icke tro, att du är bättre än vi.
5. Du skall icke tro, att du vet mer än vi.
6. Du skall icke tro, att du är förmer än vi.
7. Du skall icke tro, att du duger något till.
8. Du skall icke skratta åt oss.
9. Du skall icke tro, att någon bryr sig om dig.
10. Du skall icke tro, att du kan lära oss något.

Det blir lätt som söta druvan och syrliga apelsinen. Så det så!

12 februari 2010

Ladlandskapet

De som läst mina tidigare skriverier på bloggen vet att uthusen och ladornas väl ligger mej varmt om hjärtat. Jag har genom åren samlat på broschyrer och skrifter som länsstyrelser och myndigheter gett ut om ekonomibyggnader och landskap. Bilden nedanför är hämtad ur Gamla ekonomibyggnader. Råd och ideer om bevarande och ombyggnad utgiven av byggnadsnämnderna och länsstyrelsen i Jämtland 1984.


Bildtext: Hur skulle det se ut om alla våra våra ekonomibyggnader försvann...

Inget ser dock ut att kunna stoppa förruttnelsen och rivningen. Bara under min levnad har många lador i byn försvunnit (och inte bara här) och nästa typ av ekonomibyggnad som börjat försvinna här är lagårdarna. Därför har jag så smått börjat fotodokumentera dem.

Och de vackra ladorna och den fina naturkulturmiljön i det förra blogginläggets länk, de har fått pengar av länsstyrelsen. Frågan är om ladorna hade varit kvar annars?

Jag läser med intresse Catharina Svalas avhandling vid SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet Från Ladu-Gård till Djur-Stall. Ekonomibyggnader under 250 år. Och tänker på att jag lever mitt i en pågående försvinnande byggnadstradition. Först i och med flytt och studier ser jag situationen litegrann från sidan.

11 februari 2010

Tjusigt!

Jajamen, så här kan det se ut i bygden.

10 februari 2010

Vintern håller sitt grepp

Riks13 blev färdig 1945 1942 och den här sträckan var i bruk som pulsåder längs norrlandskusten fram till 1960-talets början då den ersattes av E4. Jag försöker leva mej in i hur byns kommunika-tionsmönster såg ut innan dess. Hur man rörde sig på vägar och stigar och spångar.

Riks13 vintern 1953
Flera gamla fina hus revs i samma veva som Riks13 byggdes. Fortfarande finns en stor och ful jättegrop uppe i Degermyra som påminner om grustäkten i samband med vägbygget. Det blev sen byns soptipp med många skrotbilar. På den tiden talades det aldrig om miljöpåverkan och återställning. Lite grann samma inställning som många har idag.

Riks13 vintern 2010
Långt borta syns på båda bilderna Hyberts lilla ljusgröna hem (nu Rolfs röda) och Alfreds gård till höger.  Den gården döljs nu av trist sly. Några björkar har också slagit rot intill en stolpe. Tre stora slygranar på dikesrenen till vänster har just passerats vid fotoögonblicket. Någon som bryr sig? Busshållplatsen är borta, numera passerar inga bussar förutom skolbussen till Vallen. Alla bussarna började köra längs E4 någon gång på 90-talet efter att turerna genom byn dragits ner allt eftersom. Nu måste man ha bil för att åka med bussen.

Vinter i Sthlm
Men det här saknar jag inte - grå vinter och sen lika grå vår. Fotot fanns med på en utställning på Kulturhuset 1982 som hette Ett ögonblick i Stockholm med foton av Pico Kymén.

8 februari 2010

Starke man

I helgen tittade jag på Starke man, ett vinnande humorprogram som blir en serie till hösten. Jag såg det på SVT Play.Tro mej, kommunalpolitik med det grå kommunalrådet och tjänstemännen kan göras parodiskt och kul. Mycket om hur det kan gå till i en litenliten kommun var verkligen mitt i prick.

Ur programförklaringen: Lars-Göran är Svinarps starke man. Han styr den lilla kommunen med fast hand och klar vision. Tror han. Faktum är att han är ganska inkompetent, lat och obegåvad. Man skulle kunna säga att Lars-Göran har gjort lika mycket för kommunens rykte som Idi Amin gjorde för Uganda.
HÄR finns en lite blänkare om komediserien Starke man.


Bland annat skulle kommunen skaffa sig ny profil, bli "fräschare", efter att ha bottennoterats i en omröstning. Jag såg för min inre syn hur det gick till då "min" kommun på 80-talet skulle profilera sig. En kommun de styrande tydligen hade svårt att hitta något tydligt positivt, något som kommuninnevånarna kan vara stolta över. Resultatet blev en vajande PALM!!! med texten I den här kommunen finns ett speciellt klimat. Loggan har jag dessvärre inte kvar och lika bra är väl det, det var en mycket stel och stiliserad palm med knallgröna blad. Men jag hittade ett vykort som tryckts upp med en målad palm. I samma veva byggdes en ny aula, samlingslokal, vid högstadieskolan. Den fick givetvis namnet OASEN.

Jag kan berätta att loggan inte längre används!!! Av hänsyn till de inblandade är kommunens namn bortredigerat...

7 februari 2010

Dåtida loppisfynd

Det här köpte jag på en loppmarknad utanför Uppsala den 11 juli 1974 (prydligt inskrivet i boken) då min familj hälsade på kusinfamiljen:

* två kartor Gusums hakar & hyskor
* engelska boken Zoroaster av F. Marion Crawford
* och dessutom en grå rejäl bomullsskjorta med bröstfickor och axelklaffar (typ scoutskjorta).



Skjortan är borta, älskad, använd och utsliten trots den kraftiga bomullskvaliten. Den glömmer jag nog aldrig.

Hakarna & hyskorna köpte jag nog bara för att jag gillade utseendet på kartorna - och mängden. Det här var tiden för popkonsten och jag var influerad. Mängden, upprepningen och det gamla utseendet attraherar mej än idag! Samlare som jag är, har jag kvar dem i säkert förvar.

Men vad tänkte jag med boken? Har inte läst den ens. Kan inte påminna mej, men kanske för det ser ut att vara en historisk roman om Persien. Det intresserade tydligen redan då. Med tiden har jag läst "antikens kultur och samhällsliv" på universitetet eftersom de gamla grekerna och romarna intresserar. Och grekerna och perserna hade ju en hel del med varandra att göra. Historia kan verkligen få min fantasi att utveckla nya fåror... När jag pluggade detta på kvällstid var det flera kompisar och arbetskamrater som undrade vad jag hade för nytta av kunskaperna. Fantasilös fråga! Vaddå nytta... Det får mej att tänka på Peter Tillbergs målning "Är du lönsam lille vän?"

Men det skulle vara kul att veta hur jag tänkte om detta köp som 18-åring. Jag minns i alla fall fascinationen över loppisen i ett gammalt uthus inte långt från mina kusiners hem - något sådant fanns inte i mina hemtrakter. Där var det sommarauktioner som gällde. Fortfarande gillar jag loppmarknader bättre än auktioner - även om jag också fyndat på de senare. Men det tar så lång tid innan föremålen jag vill ha ropas ut, uja! Och väntans tider kan jag vara utan i de sammanhangen...

5 februari 2010

Äntligen!

Äntligen har Blogger skapat möjlighet att ha flera sidor/flikar på en blogg, upp till tio stycken. Som bloggare slipper man ha all konstant information i marginalen. Yeah! Nu gillar jag Blogger ännu bättre. Snabbt och användarvänligt, ganska lätt att lära sig genom att bara trixa sig fram själv. Topp!


Å se jett ja berätt en hemlis. Ja ha fått en nätkompis! En som ha töje reda på vem ja ä å mejla me. Han berätt ôm allt möjlit, till exempel ôm källgôbben som hotese då han va litten. Vi skriv dialekten åt varann iblann, men he ä sôm han säg att he ä se jobbit att skriv vårat språk se ve ta ofta dell svenskan.

Jag har fått bra kompletteringar och funderingar om det jag skriver. Man minns lättare människor från förr då man har någon att prata/skriva med/till. Frågetecken rätas ut och nya uppstår. Hur som helst är det värdefullt för mej. Kan ni förstå – jag hade glömt bort ordet ”stötting”. Va!!! En sån syns nederst på vinterbilden. Och än mer har jag fått det hela förklarat. Hoppas han börjar blogga om sina erfarenheter.

Å han ha en kompis sôm ä masonitnörd. Ha je hört!? Han höll på å drunken te Öreälven för läng sen när bôtten på masonitkanoten lôssa. He va då barnan! Snacka om äventyr!

Ni som läser - kommentera gärna smått som stort. Jag är idel öra.

4 februari 2010

SAAB - Svenska Aeroplan Aktiebolaget

Jag minns min första bil: en Saab V4 av årsmodell 1968. Den sista modellen med runda framlyktor, sen blev de rektangulära. Saaben var grå, den hade rattväxel, helljusknapp på golvet vid kopplingspedalen och den gick att frikoppla för att ta bort motorbromsningen. Min Saab hette Puttrik.

Jag var 18 år och några dagar då jag tog körkort. En stor händelse i min familjs liv. Den enda som hade körkort var jag! Pappa hade problem med synen, mamma var ju "bara" en hemmafru och det var inte så vanligt i vårt sociala sammanhang att kvinnor hade körkort, syrran var för ung för körkort. Det blev till att köra för mej och åka för övriga familjen. Det här strax efter att vi hadd hedd bort kräka, upphörde med kreaturhållning, så sommarsemester kunde vi ta.

Året efter körde jag ner till huvudsta´n för att börja på KTH. Det var modigt gjort av mej att köra ner med bil tyckte jag då och när jag tänker tillbaka på det hela så tycker jag det fortfarande. Det krävdes stor viljestyrka. Då Sthlm uppenbarade sig i form av muren av flervåningshus med neonskyltar vid Norrtull var jag lite nervös. Det hela förlöpte bra trots felkörning. Senare var jag ute på lördagkvällar och körde för att lära mig hitta i lågtrafiken då bara jag och taxibilarna var i farten. Och numera är jag inte den som bangar att köra i än större städer. Det är ofta väldigt kul! Min man, jo jag har faktiskt en sådan, överlåter gärna ratten till mej i större sammanhang.

Min trotjänare Puttrik hängde med till 1980 då motorn skar på Liljeholmsbron i samband med att jag lånat ut den. Min sorg var stor, men lättnad fanns också där: problemet med parkering upphörde.

Det här undre fotot är från midsommarnatten 1975, hemkom-men till gården. Jag vill minnas att jag och mina tjejkompisar hade vunnit en bilorientering bland idel killar och var förstås nöjda. Kvinnor kan...

2 februari 2010

Dialekten

Jag tycker att min dialekt är värdefull. Känner lite sorg då jag inser att vissa ord är borta. I min familj var det pappa som pratade dialekt utan urskillnad. Mamma tyckte vi skulle tala mer rikssvenska. Båda hade gått i skolan då lärarna ville att eleverna skulle tala just svenska. Vi barn valde pappas linje, åtminstone så att vi försökt hålla liv i orden. Nu när föräldrarna är borta är det svårare att vidmakthålla dialekten.

Trots allt har språket förändrats bara sedan min farmor var ung. Pappa kom ihåg två dialektala ord som hon använde men aldrig han i dagligt tal. Orden är darj kangj och nôgbrô:tan. (Jag önskar jag kunde skriva fonetiskt för att kunna visa uttalet.)

Det första ordet betyder gran-gren, det andra innebär den svaga skare som håller för en människa ibland men lika ofta innebär att man sjunker igenom. Den är svårgådd alltså.

Yngve Ryd har i boken Snö gjort en kulturgärning som sammanställt och förklarat 300 samiska ord för olika typer av snö. Boken kom ut 2007.

Institutet för språk och folkminnen har ett antal enheter varav ett är DAUM: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Lyssna på dialekter HÄR och HÄR.

Nu diskuteras inom Unesco immateriella kulturarv. I princip kan dialekter immateriella kulturarv, men det gäller nog inte min. Skånskan påstås vara hotad (?), älvdalsmål och gutemål är mer comme-il-faut än "bonnskan".
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...