30 augusti 2010

Jag kan inte rå för att jag tycker det är trevligt...

...att städa, hitta sådant som sparats, gömts, glömts...
Jag trivs som upptäcksresande i mikrovärlden här i mitt barndomshem.

Varför har jag blivit så här? Kanske vill jag försöka förstå det med hjälp av detta bloggande?? Varför är jag så glad i och intresserad av det som var, av det lilla formatet, av ett litet omärkvärdigt hus och tingen som hör därtill??? Varför finns så få, ja ingen, i min umgängeskrets som tänker på samma sätt...

Jag hittar mjölksilen, så välkänd, en navare som morfar använt, ett lakan som mormor vävt. Här finns kylrummet för mjölken kvar, vävstolen som använts av flera generationer kvinnor. Till exempel.

Del av en stor härlig mangel
Många köper en fastighet och köper till prylar och möbler; gammal, nytt, nött osv och vill ge föremålen en historia, köparens egen historia. Jag ser det på så många bloggar. Men så behöver inte jag göra. Jag är ju hemmansägare och till hemmanet hör många byggnader, mark och prylar. Vissa saker som gått i arv i generationer. Gamla, vackra tycker några, oanvändbara tycker andra. Jag bara tycker enormt bra om dem för att föräldrar, morföräldrar, farföräldrar, morfars och mormors föräldrar osv har ägt dem, tagit i dem, använt dem. Det är coolt! Saknas nå´t väljer jag oftast att köpa in moderna saker istället, sådant som kan hänföras till mej. Oj, vad jag är stolt och glad över mitt lilla enkla hemman, hörrni.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

28 augusti 2010

Skapandet är det viktigaste i skogen

Som varande skogsägare får jag flera tidskrifter om skogsskötsel. Från staten och statligt bolag kommer:

* Skogseko - Skogsstyrelsen
* Forum Sveaskog - Sveaskog

... och från privata näringslivet får jag:

* Norra Skogsmagasinet – Norra skogsägarna
* Din skog – SCA
* Nytt från Martinssons - Träförädlingsindustri här i norr















Meningen är att jag ska vilja sälja skog. Ofta handlar det om den stora nyttan med stora skogsmaskiner, om granbarkborrar, virkespriser, om att låta ett företag sköta din skog om du är utbo mm. Emellanåt kommer pliktskyldigast en text om alternativ skogsskötsel. I statliga Skogseko nr 2/2010, fanns på sista sidan artikeln här nedanför som jag tyckte riktigt bra om:

Skapandet det viktigaste i skogen
Pia Seehuusen vet vad hon vill med sin skog: det ar skapandet, inte säljandet som är det viktiga. På hennes och maken Sörens fastighet i närhe­ten av Gränna finns massor av möjligheter.

Både Pia och Sören Seehuusen har dansk bak­grund och ett förflutet inom flygbranschen. När de definitivt flyttade till Sverige i mitten av 90-ta­let blev det Gränna eftersom det där finns ett riksinternat där barnen kunde gå.
Efter att först ha bott på ett annat ställe i trak­ten hittade de fastigheten Vässingarp. Till att börja med bara huset med omgivningar; skogen fick de möjlighet att köpa först senare.
- Då tänkte vi "hur gör man nu då?". Vi hade en handsåg och en motorsåg så det blev mycket in­vesteringar. Och vi hade tur, Skogsstyrelsen var snabbt här och tog hand om oss, säger Pia Seehuusen.

Poängen för henne med att äga skog är känslan av att skapa, av att själv starkt bidra till att skogen
- Du skapar miljöer och får lov att göra det. Vi har tagit bort skog som var "fel" att ta bort för att ta fram de gamla ekarna. Det blir en jättevacker ekbacke. på ett ställe kan en grupp tallar få stå, på ett annat växer speciella blommor, så där får de inte köra... Det är som en jätteträdgård.
Pia Seehuusen talar också varmt om själva ägandet av skog, eller kanske snarare känslan att äga.
- Om jag går upp på en höjd och tittar kan jag tänka att det här är min skog, i alla fall i mitt liv. Jag kan inte ta med den, men jag kan vara i den.

Pia Seehuusen säger att man som skogsägare har ett stort ansvar - inte bara för att producera, utan också för att värna kulturminnen och naturvär­den.
Samtidigt ska det finnas en balans - den sor­tens värden får inte ta över helt, utan skogen måste också skötas så att det går att få ekonomi i skogsägandet.
Målsättningen är klar: barnen ska så småning­om ta över Vässingarp, och då vill Pia Seehuusen lämna över en riktig skog.
- Det ska vara en varierad skog där djur och växter är i harmoni, det ska inte vara några träd­slag som inte passar in. Det ska finnas kantareller och vildsvin, det ska vara mångfald. Det ska vara en vårdad skog, inte ett vårdat hygge.

Rikard Flyckt
Pia Seehuusen
Ålder: 57
Familj: Man, fyra barn, två barnbarn
Yrke. Exflygvärdinna, skogsbonde
Bor: Vässingarp utanför Gränna
Skogsinnehav: 105 ha produktiv skogsmark, med mycket blandskog.

Observera att den intervjuade är kvinna, medelålders, född och uppvuxen i ett land där skog är bristvara och den som finns är viktig för rekreation och fritid, där allemansrätten inte finns, ett tätbefolkat land, blev skogsägare i medelåldern. Det vill säga en människa som förstår att uppskatta sitt innehav av skog inte enbart som en direkt förmering av placerat kapital i reda penningar. Javisst, jag håller absolut med, det finns ju andra värden i skogen... även väldigt roliga och fantasifulla!















Här ovan planeras för avverkning. Skogen är inte min, men vattnet är gemensamt för byns hemmansägare.  Detta har dock fallit i glömska. Vad som är satt att skötas gemensamt känner inte alla till. kanske är det vanligt att det är så i Norrland? Jag är storligen förvånad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

26 augusti 2010

Sommarens sista

Så´n är stämningen just nu. Versionen med Lundells text i Totta Näslunds och Marie Fredrikssons tappning gillar jag skarpt. Men se, den fanns inte på YouTube. Så här ligger landet nu:


25 augusti 2010

Försiktig byggnadsvård

Jag tittade in på bloggen Torpet Berget och fick läsa ett trevligt inlägg. Blev uppmärksammad på att de första avsnitten av Sommartorpet ni vet, gick år 2000. Va, tio år sen... Time flies.

Jag minns hur glad jag blev över det varsamma omhändertagandet man gjorde av det gamla huset i programserien. Det var så eljest än vad Timell-programmen visade upp: där man tog/tar nya byggnadsmaterial och tjopp, tjopp, tjopp så är allt klart. Overkligt och lite väl mycket produktplacering. I dåvarande Sommartorpet var även byggnadskonstruktionerna satt i fokus - inte endast yta, inredning och Ernst.

Det är ofta att man tänker för lite på byggnadens stomme och konstruktion innan man går loss med verktygen. Jag har sett så många timmerhus förstöras av motorsågsmassaker för att sen få hjälpstöttor av stålbalkar och stålpelare. Ett konstgjort skelett. Timmerhus, som är så elastiska i sig, blir ohjälpligt förstörda.

Då är det roligt att läsa om lyckade insatser av amatörer/byggnadsälskare som vågar. Litet torp gjorde en god insats i somras.

Titta på det första programmet i serien Sommartorpet: http://svtplay.se/v/1708799/oppet_arkiv/det_forsta_programmet?
Tre till program finns att titta på. Har ni inte sett dem så gör det. Så bra det är med svt play!

Men som bild till de här skriverierna tar jag inte ett timrat torp utan en detalj från det coolaste flerfamiljshuset "dära Vall´n". Det kommer jag att skriva mer om framöver. Hoppas det fortfarande ser ut så här då när man lyfter blicken! Störtskönt var ordet.

23 augusti 2010

Köksstolar av björk

Köksstolarna av björk har hängt med sedan 1950. Jadå, men de har flyttats på. Nu är de återbördade till ursprungsplatsen, 50-talsköket på övervåningen i mitt hus. Fyra björkstolar tillverkade pappa inför giftermålet. Då köket på nedervåningen renoverades på tidigt 70-tal blev de över och fick stå kvar i det gamla 50-tals köket tills jag bad att få ta dem till Stockholm. Jag har alltid gillat dem. Rena linjer, björkkvistar som skönhetsfläckar… De hamnade i min funkislägenhet på Gärdet. Tyckte att de passade in vid matbordet. Gör inte mycket väsen av sig, är nätta och lätta.


En annan stol från 50-talet som jag tycker oerhört mycket om är den italienske arkitekten Gio Pontis ”Superleggera”, nästan lika lätt som en fjäder. Finns hos Cassina.

Superleggera av Gio Ponti
Då jag läste arkitektur var Konstfacks drakfest på Gärdet ett givet vårarrangemang att besöka med kompisar. Där har jag haft picknick i glada kompisgäng ett antal år, där var alltid många arkitekter och inredare. Jag läste arkitektur samtidigt som det då blivande möbelföretaget Norrgavels grundare och efter en drakfest då vi allesammans gick hem till mej efteråt, fick jag en fråga om stolarna som han uppmärksammade. Jag berättade om ursprunget, vilket var kul att göra. Stolen är ju enkel, omärkvärdig, formen är klassisk, så har stolar sett ut under lång tid.

Jodå, Superleggera och Stolen BAS från Norrgavel är kändisar, riktigt ordentligt. Jag hoppas ingen tycker det är förmätet, men jag håller mej till pappas hemgjorda i 50-talsköket på övervåningen i morfars hus. Hit har de kommit tillbaka och här hör de hemma.
Stolen BAS, Norrgavel

Kanske har andra bloggare åsikter om , , , ,

21 augusti 2010

Fernissat trägolv

Trägolvet med smala, jämnbreda bräder i vardagsrummet på övervåningen är fernissat. Jag tänker fortsätta ha det så. Det ska inte slipas och därefter lutas eller såpskuras. Eller målas för den delen. Det har alltid varit fernissat sen det las in 1949-50 och skall så förbli så länge jag får bestämma. Det är absolut inte trendigt med fernissade trägolv idag, totalt ute, men jag gillar det här... Det får fortsätta knarra på vissa ställen.
Springorna får vara kvar, jag ska inte fylla i något material.
Jag minns hur mamma inför jularna låg på knä och fernissade det här golvet. Det luktade gott. Det luktade festlighet. Jag ska fortsätta fernissningens historia.
Här vid garderobsockeln ser man hur murstocken satt sig de sista åren. Pappa eldade inte varje dag efter mammas bortgång, han blev med rätta bekväm och tillät sig eluppvärmning med lite stödeldning med ved. Ett helt liv hade han burit in vedkorgar och kokshämtare. Efter 1997 började sättningen då torpargrunden inte längre fick konstant spillvärme från murstocken. 

Herrbetjänten som vi kallar Brevettato (betyder patent) har jag införskaffat för att försöka få styrsel på "droppade" klädesplagg...

Kanske har andra bloggare åsikter om , , , . .

18 augusti 2010

Ko-rús

Jag gillar kogödsel!
Jag gillar ko-rúsen!
Kobajs - jajamensan!


















Äng är åkers moder sa Carl von Linné. Yes, så sant som det är sagt!
Det betyder att ängens hö är nödvändigt för att boskapen skall överleva under vintern och i sin tur ge gott om gödsel för åkern. Ju mer gödsel det fanns, desto större åkermark och bättre skörd av säd kunde bonden få. Inte underligt att en stor gödselstack innebar rikedom!!! Jag gillar när jag kör genom landskap och ser en gödselstack utanför en lagård, där finns levande kossor! Här i norr upplever jag det knappast.

Sörmlands museums hemsida kan man läsa det här som jag tycker är bra och lägger ut direkt på Timmer & Masonite:

"Uttrycket ”äng är åkers moder” visar hur viktig ängen var. Den gav vinterfoder till djuren, som gav gödsel till åkern. Storleken på ängen styrde alltså hur mycket åker som kunde brukas.

Efter 1946 förändrades jordbruket radikalt. Efterkrigstiden innebar specialisering, rationalisering, effektivisering och stordrift inom alla områden i samhället. Industri och kommunikation växte i snabb takt, landsbygden avfolkades, naturresurser exploaterades. Ensidigheten, med djur på en gård och spannmål på en annan gård, betydde att konstgödsel och kraftfoder måste köpas eftersom det inte producerades på gården. Det behövdes inte djur på gården för att man skulle kunna odla. Det urgamla uttrycket ”äng är åkers moder” gällde inte längre.

Naturtypen ängen har minskat mycket kraftigt. Idag finns endast små spillror kvar av ängarna, de som en gång var stora och viktiga delar av odlingslandskapet. Men varför behövs ängen? Den är unik för att det finns så stort antal arter där. En äng kan hysa 40-50 arter av blommor och gräs per kvadratmeter! Växterna ger föda åt insekter som i sin tur blir mat till fåglar."
Allan Karlsson, Altsjö, Småland kör gödselspridaren. Foto av mästerlige dokumentär-fotografen Sune Jonsson från Västerbotten.

Det var länge sen jag såg en gödeslspridare in action nu. Konstgödsel är förhärskande kan jag tro.

Då höstterminen börjat och jag gick i skolan i Lögd´, brukade jag promenera hem. Gick jag längs Riks13 brukade mamma ropa nerifrån gården att jag skulle släppa loss korna som stod tjudrade på lägdornas frodigt gröna återväxt. Det var ett nöje att göra det, kossorna ville så gärna hem till lagår´n för att bli mjölkade. Och efter sig lämnade de nyttig gödning.

Som vuxen har jag lärt mej att här trivs till exempel dyngbaggen men att den får svårare och svårare att överleva då tamboskap inte går ute. Jag som åker titt som tätt från mellan- och norra delen av landet och märker tydligt hur få kreatur som går ut norr om Dalälven. Utegångsdjur finns i mellersta och södra Sverige.

Det här är lycka för mej att se. Just de här korúsen är årsgamla och fotograferade i ett naturreservat i mellansverige. Jovisst, just de här finns där för att länsstyrelsen betalar bonden för att ha djur gående här sommartid. Antagligen är det spår efter köttdjur och inte mjölkkossor.

Hur som helst gör de mej glad... det här är landskapsvård och mycket mer. Jag tar bilderna igen och igen...























Om ni inte visste det redan så är år 2010 FN:s internationella temaår för biologisk mångfald, eller biodiversitet. Syftet med året är att bland annat öka kunskapen om biodiversitetens betydelse och stoppa den snabba utarmningen av den biologiska mångfalden orsakad av människans aktiviteter.

Och den 7 augusti i år ordnade naturskyddsföreningen Ängens dag.

Vi hänger på med det lilla vi kan göra, jag och mannen min, med liar och räfsor.


Kanske har andra bloggare också skrivit om , , ,

16 augusti 2010

Tjurpengar

1945 bildades en tjurförening här i byn. Myndigheterna hade beslutat att bönderna skulle använda tjurar godkända av hushållningssällskapet vid betäckning. Tjurhållningen gick ut på anbud och den av hemmansägarna som lämnade lägst anbud höll tjuren i sin lagård. Fritiof Löfgren, som var den förste tjurhållaren, ersattes med 580 kronor för 14 månader. Varje bonde betalade till föreningen ett visst pris per ko och år. 1960 upphörde man med tjurhållningen i byn då den som då höll byns tjur, ville upphöra med det. Och som det står i hembygdsboken: "i och med detta år slutade nästan alla jordbrukare med kreatursskötsel".

I byastämmans protokoll från den 25 maj 1960 står följande att läsa:

§ 2
Enär byns tjurhållare Oskar Jacobsson sagt upp tjurhållningen fr o m den 1/6 1960 upptogs till förhandling huru i saken skulle förfaras. Då det ansågs omöjligt att placera tjuren hos någon annan person inom byn beslöts enhälligt att sälja tjuren till Västerbottens slakteriförening.
Från Jacobsson inkommen räkning angående tjurhållningen bordlades till kommande bystämma, som skall hållas den 13 juni 1960.
Min familj höll ut 11 år till. Jag minns hur jag följde pappa med en av våra vita kor längs gammvägen, Kustlandsvägen, till tjuren som då fanns i Lögd´. Jo, det har jag gjort och det var på 60-talets sista år!
Ett trevligt foto från 50-talets början. Pappa och sommarpojken Gunnar från Stockholm med en kviga.

Här nedan en mycket äldre sammanställning av några personer i byn som tillsammans höll en tjur. Ur byakistan. Av namnen att döma hör detta till 1800-talets slut.
Förr hade byalagen hade en reglerande funktion. Det kan man se genom att stämmor hölls inte endast en gång per år. Numera har byalagen en förvaltande funktion. 1973 kom samfällighetslagen och anläggningslagen som de flesta  "byalag" numera sorteras in under. I min by har man inte riktigt hängt med i svängarna utan man lever kvar i tron på byåldermannen med oinskränkt beslutsrätt trots att en bysamfällighetsförening bildades senhösten 2007.
.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

14 augusti 2010

Hugin elektrisk symaskin

Den metallic-gröna symaskinen från 50-talet finns kvar. Den fick jag med mej då jag flyttade hemifrån. En nyare fanns då i föräldrahushållet.


Den har ett rejält och vackert arbetsbord av björk.

Inredningen i 50-tals köket på övervåningen består av målad masonite i lådförstycken och luckor samt lådhandtag av fernissad björk. Arbetsbänken har träskiva kantlistad med fernissad björk och fastskruvad med försänkt spårskruv med kullrigt huvud. Bakbordet syns under bänkskivan och är alltså utdragbart. Finess! Arbetsbänken är behandlad med svart laboratoriebets, så vanligt på 50-talet.

I instruktionsboken kan man se hur fotpedalen ska användas. Jag har alltid vänt den tvärtom eftersom jag tyckt det varit bekvämast, kanske för att jag inte har höga klackar när jag syr?

 
Nu är det så att spolanordningen inte fungerar som den ska. Jag funderar på att lämna in den för översyn till en symaskinsverkstad. För visst vore det bra att ha en helt fungerande vacker mekanisk elektrisk Hugin symaskin.

Hema-stolen från Industristolar AB i Stockholm, fyller fortfarande sin funktion. Höjden anpassas genom att den snurras. Praktisk för en vuxen, rolig att leka med för ett barn!

  
I den här läderskodda väskan förvaras min Hugin symaskin. Snyggt!


Det här är min nya symaskin, den första jag köpt själv faktiskt. Nyligen. Den är elektronisk och har många mönstersömmar men jag tror inte jag behöver dem. Den har bara en mjuk plasthuv som skydd då den inte används. Den saknar sybord. Det gick dock väldigt bra att sy gardiner i tunt bomullstyg från 50-talet. Den har också nålpåträdare vilket kan vara till hjälp nu när jag nått mogen ålder. Och den lär ska kunna köra rakt över dubbla, ja fyrdubbla sömmar, utan att nålen går av eller att man behöver hjälpa till genom att dra runt remmen med hjälp av handhjulet.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

12 augusti 2010

Jakten på Slottssenapstuben # 3

Hittade ICAs historiska hemsida och tittade runt litegrann sökande på "Slotts" och "senap". Hittade där nedanstående bild:
Ser ni vad jag ser? Längst ner till höger! En senapstub från Slotts AB skymtar fram!!! I en stringback. Wow...

Nu vet jag alltså lite mer: tuben var vit upptill, typsnittet verkar vara detsamma som på reklamen nedan fast troligen svart. Jag minns med bestämdhet att korken var röd. Men hur såg tuben ut nertill, vilken färg hade den??? En liten bit har minnet har i alla fall fräschats upp








Korken var av den äldre typen som var 6- eller 8-kantig, inte den nyare runda med räfflad kant för bättre grepp och med konform för att göra hål för öppning (den till höger i ett försök att illustrera vad jag menar).

Det här fotade jag i Västerås efter tips från en vän som hörde om min jakt på senapstuben. Trevlig neonskylt med SlottsSenap men ändå inte det jag letar.

Jakten på Slottssenapstuben # 1
Jakten på Slottsenapstuben # 2



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

11 augusti 2010

Landskap

Det finns så många olika landskap att tycka om, inte bara mitt.
Jag känner samhörighet med den som kan fömedla en känsla som i den här dikten:



Landskap


Bakom huset mitt emot
har månen stigit upp
Kvällens svalka har sänkt sig
På avstånd slamrar spårvagnen
Doften från havet tränger ända hit
o detta landskap gör mig helt förvirrad


Orhan Veli

10 augusti 2010

Vaxduk revival

Den här vaxduken från 1960-talet hittade jag i juli hoprullad och undanlagd, undangömd. Återseendet var kärt ska jag säga. Visst har den rosa färgen förändrats men för övrigt är mönstret lika häftigt nu som då den låg på matbordet. Det ingår inte i min städningsfilosofi att slänga den... den ska få ligga och släta ut sig bara.





















"Trattoria" av J.J. Locatelli Anneberg


Kanske har andra bloggare åsikter om , ,

9 augusti 2010

Sirap

Minns ni SSA - Svenska Sockerfabriks Aktiebolaget? Sockerlådor av trä är fortfarande hett bland shabby chic-inredarna. Jag städar skrymslen och hittar både sockerlådor av trä och en numera skör plastflaska som innehållit sirap. Och en mindre skör med EAN-kod. De blev avfotograferade på 50-talsdiskbänken på övervåningen.

Jag arbetade med flera projekt på Gotland i början av 90-talet. Det var intressant att se de stora traktorlassen med betor anlända och lämpas av i sockerfabriken i Roma på höstarna. Just då köpte danska Danisco upp SSA och oron för de gotländska sockerbetsodlingarnas framtid var stor bland öborna. Nu är det Daniscos logotype som gäller. Ett tag framåt tills den blir historia. Antagligen minnesvärd för några.


Kanske har andra bloggare skrivit om , , ,

7 augusti 2010

Källan

TRYGGASTE VANDRING I VÄRLDEN

Vildbin surrar vid källan och backens ljung
Mor och jag genom hagen med korna. Mor är ung.
Detta är längesedan. Innan din väg blev tung.

O denna tid av ro för mej, oro för mor!
Hagen är Äventyret! Källan är öppen och stor.
Källbusen här i blåsvarta källgapet glor.

Tryggaste vandring i värslden, vandring med dig.
Söndagsklänning som lyser på kossornas vattenstig.
Ändå din oro: Pojken. Källan. Gud hjälpe mig!

Hastiga steg! Det är långt till källan ännu.
All din ängslan förgäves. Nog hinner väl du
långt före plasket och vattenspegeln itu!

Tryggaste vandring i världen: En hand som tar
barnets i sin vid en källa, speglande klar,
håller den hårt i sin medan faran är kvar.

Länge vandrar vi vilse i somrarnas brand.
Slutligen når vi källornas brådsvarta rand.
Griper då minnet trofast en trevande hand.

HOLGER WASSTORP



En sida med en illustrerad dikt ur en veckotidning uppklistrad på en masoniteskiva blev till en tavla i sommarstugan. Så enkelt och effektfullt. Mamma ordnade detta förstås...

(Holger Wasstorp, vars namn följt mej sen barnsben via den här tavlan, googlade jag på och fick då veta att han levde mellan 1914- 2003. Bland annat kom han 1944 ut med diktboken Jorden blommar idag.)
.
Läs även andra bloggares åsikter om , ,

6 augusti 2010

Bakom lagår´n

Ja, så är då den lilla timmerbyggnaden flyttad. Lad´n som vi sa då jag var liten.
Här leker vi kusiner hästskjuts med Lasse som dragare, han var ju stark pojke. Den blåmålade pinntrillan var en härlig vagn för lek. Men så skräpigt det var vid ladan bakke lagår´n i det levande jordbruket på 60-talet. Rökbastun/ladan syns knappt bakom allt staplat material men en knut samt dörren skymtar. Livet var otroligt härligt!

















Tremänning S. sitter i gungan som hänger i träbjälken mellan lagårdsvägg och rökbastu. Den som också användes då grannen, slaktaren Oskar Öberg, kallades hit för att slakta en kalv.

Nu har vi tagit ner bjälken och flyttat rökbastun/ladan några meter längre från lagårn. Förhoppningsvis är det mindre fuktigt så.


Hur flytten gick till? Ja det ordnades med två plankor längs varje långvägg. På dessa fyra rullar vardera. Med hjälp av spjärn mot marken samt domkrafter från Nike, skjöts rökbastun sakta men säkert de tre metrarna som behövdes. Nu återstår att lägga tillbaka det "flytande" golvet. På bilderna är inte hörnstenarna på plats men det är de nu.



Marken planades till med hjälp av trakor med skopa. Nästa år gör vi justeringar för så här ska det inte se ut för alltid. Nu täcker vi marken för att ogräs inte ska etablera sig. Bilderna är inte vackra men det är väldigt skönt att ordna bra för byggnaderna. Vi låter det ta sin tid.

Jag har studerat kartan från laga skiftet och letat mindre ekonomibyggnader på de två hemman som rökbastun kan komma ifrån. Min morfar fick den av sina föräldrar Klara och Johan Olof då han timrade sig ett hus längre söderut i byn. Hemmanen numro 1 och 4 tillhörde familjen. Jag har markerat de små byggnader som 1869 fanns på dessa gårdar. Jag tror att en av dem är den rökbastu som jag nu är ägare till. Morfars hus ligger några hundra meter sydväst utanför kartan.

4 augusti 2010

Liar

Jajamen, nu har vi gjort det! Något riktigt uppfriskande. Varit på kurs och lärt oss mycket om liar och provat på det hela praktiskt. Olika utformningar samt längder på orvet, liebladets jordläggning, slipning, vispning och bryning och vinkelinställning beroende på stråtyp som ska slås av. När de detaljerna var utförda kom vi till själva slåttertekniken. Jättebra att få en pedagogisk genomgång. Tipsade oss gjorde gärsgårdsbyggarna för tre veckor sen. De var på slåtterkurs förra året.

Gamla lieblad, ca 1/3 av den samling som visades upp.

Instruktion hur en lie slipas. Det krävs träning för att få till det vasst. Ni sparar väl era gamla slipstenar! Här i byn ser jag hur de försvinner allt eftersom från sin plats vid lagårdsväggen. De är väl i vägen för åk- eller mototgräsklipparen. Spara slipstenen är tipset.

Vi var 24 stycken glada entusiaster som värnar markernas biologiska mångfald, som samlats i Överhörnäs igår. Värdinnan Lena, vars ängsmark vi skulle slå, hade ordnat med god mat med svagdricka och kaffe under dagen. Kursledare var Kjell Gustafsson från Ängagärdets Natur och Kultur, Växjö, med assistenten Ossian. Kursen ordnades av jordbruksenheten på länsstyrelsen i Västernorrland. Den har hållits på tre platser i Västernorrrland i år, och det var inte första året Y-länsstyrelsen var förutseende. Och den var gratis. Vi betalade bara för maten. Fantastiska Västernorrland, fantastiska Ångermanland!

Jag som under 20 år tillsammans med pappa varje år slagit ängen ôppe hägna (uppe vid sommarstugan där sommarlagårn stod), först som räfserska, sen som lärling för att bli ”liekvinna”. Det var en reminiscens av slôttanna som vi båda tyckte om att hålla vid liv och minnas. Ibland hässjade vi i en linhässja som var vanliga här i byn då jag var liten. Det är med allra största säkerhet den enda arealen i byn som alltid slagits med lie, dit ingen trimmer eller gräsklippare nått. Jag är nog allt lite stolt över det och klarar av att lyssna till de invändningar om bakåtsträvan som kan höras, med ett litet leende på läpparna.

Pappa lärde mej det jag hittills har kunnat om lieslagning, nu har kunskapen fördjupats och det som var allmängods och självklarheter för honom, och därmed svårt att förklara, har nu fått en teoretisk förklaring. All praktisk kunskap som förts över mellan generationerna genom "titta och lär-metoden" eller den som har traderats, försvinner på en generation om den inte hålls vid liv den. Så fragilt!

Vi hade fyra liar och en räfsa med oss till kursen. En slylie med blad från Hammerdals liefabrik, två liar för åker eller säd och en myrslåtterlie. Orven med ”spadskaft” är typiska för norra Ångermanland, orvet på myrslåtterlien är enligt Kjell ett jämtländskt orv, fjöl på jamska. Andra benämningar är långorv eller stjärtorv. Räfsan var brännmärkt MSS så den hade alltså morfar gjort. Här i byn har vi hemmansägare kvar en bygemesamt ägd plats för torkning av starrgräs utåt fjä´rn, fjärden. Eftersom det växer skog där idag är det nog inte många delägare som vet vad platsen ursprungligen använts till.

Då vi körde hem hade vi fem liar med oss eftersom min man alltid saknat en lie anpassad till hans längd, han har fått gå böjd. Vi köpte ett finskt lieblad med tjock rygg - ”Härmen Taonta Alahärmä” och ett norskt industriellt tillverkat långorv från Geilo som liknar det jämtsländska. Denna lie är nu anpassad och jordlagd efter min mans arm- och totallängd. Bra för honom!!! I Sverige finns ingen lietillverkning längre. Den sista liebladsfabriken lades ner för ett antal år sen. Jag minns att jag klippte ur notisen ur DN och klistrade in i min tankebok. Och den sista orvfabriken i Sävsjö upphörde för cirka tio år sen. I handeln finns nästa enbart liar med röda metallorv från Fiskars numera, men det är inte så mycket till lie faktiskt.

Som alla förstår var det här en givande kurs på många sätt. Bara vetskapen att fler än vi är intresserade av att behålla ängens och hagens biologiska mångfald, som utförs bäst med lie, kändes stärkande. För 150 år sen slogs 4 000 000 (4 miljoner) hektar med lie, örterna var många. Idag finns 3000 – 4000 hektar kvar som inte är söndergödslat, igenslyat eller skoggått. Jag gillar att titta på och läsa laga skifteskartan över byn för att förstå hur det såg ut på 1860-talet. Så annorlunda mot idag. Det vi gör är bara en droppe i havet men kulturbärare är vi allt. Tänk om vi hade möjlighet att själva sköta våra lägdor också.

Här har Kjell en kort betraktelse över en bra räfsas funktionella uppbyggnad. Och hur hö torkades innan man började med hässjor, som är en sen företeelse. Hur det gick till här i byn innan man började hässja, har jag intervjuat min mamma om.

Jag kan rekommendera Kjell Gustafssons kurs. Nästa år kommer han att hålla en kurs i västerbottniska Vargträsk, Bjurholms kommun. Skulle inte Stiftelsen Olofsfors Bruksmuseum kunna ordna en kurs nästa säsong? Landskapsvård vore väl bra som komplement till brukets byggnadsvård. Hus och omgivning hör ju så intimt ihop. Länsstyrelsen i Västerbotten skulle kunna stå för kurskostnaderna, det handlar om levande landskap! Det är inte bara naturreservatens ängar som ska leva tycker jag.

Länge leve lien!


Kanske har andra bloggares skrivit om , , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...