25 oktober 2010

Borta på den gröna ön

Nu bär det iväg hit på konferens om Heritage and Social Change.










So long for a while!

23 oktober 2010

Morfar

Det här är mannen som byggde huset och lagårn som nu är mina - unge morfar Manfred född här i byn år 1884:
Vad glad jag är att han var bondson och kunnig mångsysslare, bland annat timmerman. Jag var sju år då han dog och inte mogen att kunna ställa alla de frågor jag nu har. Av morfar Manne finns både materiellt och immateriellt arv kvar! Det är jättespännande att genom gamla dokument mejsla fram ett liv eller delar av ett liv.

20 oktober 2010

Stapelföda

Saltsill har ätits mycket av i det här huset. Även som morgonmål. Att man då får den förpackad i tjusiga små hinkar gör inte saken sämre.

Här är det Kooperativa Förbundet CO-OP som lagt ner energi på en vacker förpackning för den sill man sålde.

Vad är Fladen: "Fladen är ett grundområde i Kattegatt med ett djup mellan 5 och 65 meter beläget i utsjön ca 17 km från svenska kusten. Bottnarna utgörs av block, sten, grus, sand och skalgrus ner till ca 30 m djup och är fria från sedimentation på grund av bottenströmmar. Genom det stora avståndet till land är vattnet klart och salthalten högre jämfört med närmare kusten på grund av lägre grumlighet i vattnet och en mindre inverkan av den Baltiska ytströmmen."
Mer att läsa HÄR.

På baksidan av sillhinken finns en symbol med en våg och text under:  Väg pris mot kvalitet

Denna burk med fiskelägemotiv innehåller c:a 35 st fladensillar utan huvud. Sillarna är inlagda i stark saltlake (25 %) och bör därför urvattnas c:a 12 timmar innan den anrättas. Ypperlig som stekt, inlagd eller spicken. Se till att att laken alltid täcker sillen och att burken förvaras svalt.
Koopertiva förbundet
Stockholm Göteborg

















Greppvänligt format handtag av trä!




Ni kan ju bara ana hur många timmar jag suttit som liten och skärskådat bilderna på den här hinken med sill från Fladen på västkusten. Jag, boende på östkusten,  hade aldrig varit där då, men bilderna ger verkligen den rätta stämningen av Bohuslän. Kan jag säga nu. Den här sillhinken gillar jag skarpt!

Kanske har andra bloggare åsikter om , , ,

18 oktober 2010

Storytelling

Västerbotten kallar sig Berättarnas län med all rätt. Här finns numera även landets enda berättarantikvarie som har att ta tillvara ett immateriellt kulturarv.

Ni känner kanske till några av de här berättarna från länet:
Per Olov Enquist, Linnea Fjällstedt, Helmer Grundström, Sune Jonsson, Thorsten Jonsson, Sara Lidman, Torgny Lindgren, Åke Lundgren, Lars Lundqvist, Bernhard Nordh, Elisabeth Rynell, Kurt Salomonsson, Anita Salomonsson, Lars Widding, Birger Vikström, Astrid Väring.

Fantastiska och märkvärdiga ortnamn kan suggerera fram skrönor, det kan jag nog tro…
Här har jag fotat av en vacker handduk i linne som finns i min ägo.

Berättarna hör ihop med orterna:
Umeå
Hörnsjö
Nyåker
Innertavle
Norrbäck
Stalon
Marsliden
Svanavattnet
Östra Hjoggböle
Västra Hjoggböle
Kusmark
Missenträsk
Granbergsträsk
Raggsjö

Har i hört den HÄR?

16 oktober 2010

Snipp-Snapp-Snorum

Sagan om Snipp Snapp Snorum skrevs av Vivi Laurent 1926. Den är jag uppväxt med och har många gånger, även som vuxen, beskådat de fantasieggande målningarna och teckningarna som gjordes av Eva Andersson. Barnboken utgavs på Åhlén & Åkerlunds förlag i Stockholm.
Med den här härliga målningen slutar boken. Det blir vinter och allt och alla går till skön vila inför nästa vackra sommar.

Som vuxen kom jag att läsa om Vivi Täckholm (1898-1978), en svensk biolog som var verksam i Egypten, professor i botanik och den som återupptäckte papyrus. Jodå, det är samma person som skrev om Snipp, Snapp, Snorum. Vivi gifte sig till namnet Täckholm.

I boken Sagan om Snipp, Snapp, Snorum finns en dedikation: "Till Klas på examensdagen år 1927."
Den unge gossen, som skulle komma att bli min far, hade utmärkt sig på något sätt, vad han berättat  om detta minns jag inte. Det här var min barndoms bilderbok – säkert lika intressant för mej som för pappa i hans barndom en gång i tiden. Den handlar om naturen och hur fantastisk den är då man tittar riktigt nära inpå. Jag känner samma samhörighet med naturen idag som då jag var litet barn, jag känner mej ganska ensam om den inställningen i min by. Man verkar anse att naturen ska utnyttjas, exploateras, inte vårdas.
    Det här är första klass i Rundviks skola år 1924. Pappa Clas syns på första bänk i mitten. Han såg dåligt då han var blind på ett öga och närsynt på det andra.

    Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

    14 oktober 2010

    Första snön

    Härligt med nyplöjda tegar, det har jag nämnt förut att jag tycker om. Nu har lägdan nedanför stugan, som var familjens sommarbostad på andra halvan av 50-talet, jordiga tiltor. Så här såg det ut går:

    Så här såg det ut i morse då vi gav oss iväg hemifrån. Den första snön anländer. Då vi kom tillbaka hade den försvunnit här vid kusten.

    Vi tog en sväng till stan och körde inlandsvägar hemåt. Vintriga och vackra syner mötte oss!

    Här har någon plöjt under dagen så förmiddagens snö hann inte falla på tegarna som lyser mörkbruna mot grönvita lägdor. Husen ligger uppe på höjden. Rätt tjusigt landskap tycker jag.

    För övrigt är golvet i rökbastun nu tillbakalagt med ny primärbärning på de gamla naturstenarna och med de gamla golvplankorna på plats. Skönt men ganska trista bilder blir det allt, visar kanske senare.

    Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

    13 oktober 2010

    Hyllpapper till vardags

    Här i 50-talskökets skåp och lådor som pappa byggt och Målar-Mattsson bårda Runnvik har målat, ligger hyllpapper som skydd. På den tiden målade ju inte mer än som behövdes och inte kommer jag att ta bort tidsandan genom att stryka färg över alltihopa. Hyllpapper sparar träet och hjälper till att hålla det fräscht, kalla det en typ av byggnadsvård! Idag är alla köpefärdiga skåpstommar behandlade med melamin eller sprutmålade. Alltså  behövs inget hyllpapper...


    Här i köket finns hyllpapper som jag antar är från sent 1960-tal. Köket på övervåningen övergavs ju omkring 1968 till förmån för köket på nedervåningen då den äldsta generationen (morföräldrarna) var borta.

    Överskåpets hyllkant är målad röd. Istället för hyllremsa kanske... Smart och tilltalande detalj tycker jag.
    I snö-skåpet, snedskåpet, ses Atlanta-servisen med blå rand från Gustavsberg, formgiven av Wilhelm Kåge, på hyllpapper i rött.

    Kanske har även andra bloggare åsikter om ,

    11 oktober 2010

    Tugga tuggummi, tugga kåda

    Gullapan undrade då jag skrev om kåda från en gran hur det egentligen går till att få fatt i kåda att tugga. Okej, let´s go - här kommer en lektion. Allt praktiskt jag har lärt mej om att tugga kåda det har jag Åke att tacka för, som jag tog med ut i skogen en höstdag. Tack Åke!

    Man tager en gran…

    En gran som blivit skadad och därför levererat kåda. Kådan ska inte vara den vackra, färska typen utan en HÅRD gammal ansamling. En bit kratsas loss med en kniv eller med fingrarna om man har hårda nypor.

    Den här granen har fått körskador då någon passerat lite väl snävt då vägen svängde. Perfekt för kådtuggare.


    Den här bärnstensfärgade kådan provade jag aldrig att tugga på efter inrådan från Åke. Den fastnar! Den hann klibba fast mellan ringarna under den korta tid bitarna låg i handen och värmdes upp. Om den fastnar i gom och på tänder är inte vara kul, det vet Gullapan!

    Den losstagna, hårda biten kan ev. rensas något, men är inte ett måste.

    Man stoppar denna hårding till bit i munnen. Låt den värmas upp något innan du börjar tugga. Börjar man tugga genast faller den i bitar och man kanske inte orkar/vill fortsätta tugga utan spottar ut småkrafset. Så skedde för min käre man som inte tyckte det här var så skoj. Det smakar gran minsann! Jag värmde, tuggade lite försiktigt och sockriga bitar lossade. De spottade jag ut och spotta gjorde jag ytterligare ett antal gånger. Att hålla till utomhus är således en fördel. Så håller man på några minuter – ge för allt i världen inte upp i detta skede!

     
    Tugga, tugga, tugga...

    Så här ser det ut efter 5-10 minuter. Kådan har blivit ROSA och mjuk! Ja det är sant, det ser nästan ut som ett BUGG tuggummi. Eller BAZOOKA… Sen kan man tugga tills kådan blir hård igen. Min korta erfarenhet säger mej att ett artificiellt tuggummi håller sig mjukt längre än en bit kåda.

    Det här ser inge kul ut men är det är en ovetenskaplig dokumentation i lampans sken!

    Längst bort t.v. Åkes tuggade kåda format i efterhand mellan tumme och pekfinger.
    Längst fram t.h. kådan jag tuggade och tog ut för dokumentation.
    Uppe t.h. ganska färsk kåda som blir väldigt kladdig om man tuggar den.
    Längst fram t.v. en hård bit kåda färdig att stoppa i munnen. Den här biten tror jag kan sparas väldigt länge för framtida behov.
    Tugggummikåda från vår skogstur: tuggad och otuggad kåda.

    Och inte nog med de här tuggummina, äldre än så har påträffats. Det måste vara riktigt intressant att vara arkeolog minsann... Kåda istället för tandkräm, som tätningsmedel - you name it!
    Foto: Ola Kronberg
    Från bloggen Kulturmiljö Mälardalen kopierar jag följande text:

    "På en tidigmesolitisk boplats som heter Huseby Klev på Orust har man funnit hartsbitar som är cirka 10 000 år gamla. I Bökeberg i Skåne som är en senmesolitisk boplats har man funnit tuggad harts som är cirka 6 500 år gammal, och ifrån Bjärstamon utanför Örnsköldsvik har man hittat ”tuggummin” som är någonstans mellan 4 800-4 000 år gamla, det vill säga neolitiska. Det betyder att människor har tuggat harts under en mycket lång tid.

    Björkharts är framställt genom att man bränner björknäver med tillstrypt syretillförsel. Det som blir kvar är en seg brunsvart klibbig massa. Det har förmodligen funnits många olika användningsområden för harts under förhistorisk tid.  Ett vanligt användningsområde var som klister, till exempel för att fästa pilspetsar eller styrfjädrar på pilskaft. Till exempel hade ismannen Ötzi från Alperna, som är från yngre stenåldern, använt björkharts för att fästa sin kopparyxa vid ett träskaft och sina pilspetsar på pilskaft. Hartsen kan också ha fungerat som tätningsmaterial. På Huseby Klev boplatsen har man hittat hartsbitar som har ett T-format tvärsnitt. De bitarna tror de har fungerat som tätning till kanoter, man har helt enkelt tryckt in en bit harts i en spricka i kanoten."

    Ytterligare lite mer intressant finns att läsa på Kulturmiljö Mälardalen.
    .

    Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

    8 oktober 2010

    Fruktfat

    Gillar detta fat från Uppsala-Ekeby av Anna-Lisa Thomson fyllt med frukt och Folke Arstöms fruktknivar i Thebe-serien. Det dröjer nog innan jag blir less på detta - om det någonsin inträffar!


    Kanske har andra bloggare åsikter om , , ,

    6 oktober 2010

    MDCDLX

    Här sitter morfar Manfred med barnbarnet i knäet, hon som är min syster. Morfar ser glad och lite stolt ut. Fadern och fotografen kom också med i bild med sin Kodak-kamera.
    Det har gått nästan ett halvt sekel sen bilden togs i lillrummet. Tänka sig och grattis!

    5 oktober 2010

    Typiskt välkomnande

    En bro i norra Sverige. Jo, vi säger bron här om entrétrappan.

    Jag är lite förtjust i mattan som ligger på bron. Här är det en plastmatta men lika ofta ligger trasmattor av tyg på broarna. Visst är det väl välkomnande? Vilket extrabesvär husets invånare skaffar sig. Åsså står "piassavakvasten" med plaststrån där och borstställningen för att få bort snön från skorna står på plats året om. Så typiskt för hus i hembygden där äldre bor.



    Det här huset är väl från 1940-talet kan jag tro. Panelen är senare utbytt till lockpanel och ommålad. Huset kan mycket väl ha varit målat i en ljus linoljefärg ursprungligen men sen ville ägaren på 70-talet eller kanske 80-talet ha en röd stuga (det var vanligt då) men slamfärg (Falu rödfärg) går inte att stryka på annan färgtyp. Eller så var huset falurödfärgat men ansågs inte vara tillräckligt fint eller så sa färghandlarn att det lasyr eller latexfärg var bättre. Färghandlare har stor makt minsann. Ytterdörren byttes i samma veva och broräckena också.

    Den onödiga dörrklockan med Friedland som namn installerades säkert också på 70-talet. Taket försågs med plåt och att den inte är inte underhållsfri syns ju. Det hela är inte min stil, som byggnadsvårdare ser jag hellre andra material och allra helst de ursprungliga. Men ändå ser jag något rörande i det hela - det är nog mattan på bron...

    Jag vet inte vem som bor här. Huset ligger inte i min by men skulle kunna göra det. Mitt och morfars hus har också förändrats men på andra sätt. Det vill jag i min tur ändra på lite försiktigt.
    .

    Kanske har  även andra bloggare åsikter om , , ,

    4 oktober 2010

    2 oktober 2010

    Att förstå en annan människa

    Vad tror ni om anfäderna och anmödrarna flera generationer bort? Tror ni att det går att förstå deras val i livet, deras syn på tillvaron? Tror ni att det går att sätta sig in i deras situation? Svaret beror nog på vilka filosofiska glasögon vi använder.

    POSITIVISM: enbart det påvisbara är användbart inom forskningen.

    MODERNISM: de äldre samhällena anses lik den egna tiden.

    PRIMITIVISM: motsats till modernism. Kanske just nu på modet.

    Hur tänkte de här två kvinnorna? Skulle jag kunna förstå hur de resonerade? Kan jag förstå deras syn på tillvaron med tanke på den sociala samhällsstruktur jag lever i idag? Konvenansen var så annorlunda under 1860-1870-talet jämfört med nu. För att inte tala om ännu längre tillbaka, hur tänkte verklighetens människor i den tid då kameror inte fanns. Skulle jag tycka att de var inskränkta, humoristiska, fritt tänkande, ifrågasättande, dogmatiska, toppstyrda, rena rama ufon? Kunde de skriva? Undertecknade de viktiga dokument med namnteckning eller bomärke?

     























    Kvinnorna på fotona, säkerligen porträtterade av en byfotograf, finns i min morfarsfars styvfars fotoalbum, i Jonas Forsbergs album. Det är kvinnor från bygden men jag har inga namn på dem. Den övre, lite manhaftiga och surmulna tanten tänker jag dock kan vara någon som står mej lite närmare - men vet gör jag inte. En trulig bondtant som sitter lite valhänt men ändå på ett sätt som gör att jag tror att hon har gott självförtroende. Den andra i vackerklänning och vackerfrisyr är lite mer avvaktande, eller är det bestämmande? Armarna i kors över bröstet. Men ohhhh så gärna jag skulle veta vilka de är!!! Tänk om min släkt- och hembygdsforskning i framtiden skulle komma fram till det. Det är allt en dröm det!

    Kanske har andra bloggare åsikter om , , , , ,
    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
    Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...