27 november 2010

Pappersklipp - snöstjärna

Den här snöstjärnan klippt ur smörpapper skrev jag om redan förra året. En absolut favorit som adventstjärna. Kräver ingen elektricitet, syns väl inifrån och syns utifrån då det lyser inne i huset. Jag hittar ganska många fotografier där den syns på sin plats på mittrutan i stora köksfönstret.


Det här är garanterat före 1958 för kökssoffan är kvar och då jag inte syns på bild kan det vara så att jag inte är född. Morfar och mormor bjuds på kaffe hos mamma och pappa. Morfar har sin katt i famnen, det kan vara Micken.

I Vi Husmödrar fann mamma inspiration till den sexuddiga snöstjärnan som designats av Lisa Bauer (1920-2003), känd illustratör. Stjärnan syns högst upp på den högra bilden, vikningen syns i de två vänstra spalterna.
Jag blev också förtjust i den här eleganta adventsutsmyckningen. Då jag flyttat söderut skickade mamma en utklippt mall i kartong och en påbörjad vikt stjärna med påritad kontur för att jag skulle komma ihåg upplägget. Själv har jag tillverkat mina stjärnor av skisspapper som är vitare än papperet på bilden. Mallen har jag sparat i inspirationspärmen som jag tar fram varje år. En inspirationspärm är väldigt bra att ha, fylld med idéer i ord och bild att ta till OM fantasin skulle tryta. Men normalt har jag mycket god fantasi och idétorka blir det inte så ofta.
Här är jag med i bild och stjärnan också. Jag tror nog att det är Lucia-dukning på bordet för jag ser julgransljusen som nog står i de ljusblå stjärnformade ljusstakarna av metall. Ett ljus för varje udd på den röda stjärnformade duken mitt på bordet.
Ännu några år senare. Jag spelar Fia med morfar och min syster sitter bredvid - just då på bättringsvägen efter en svår mässling.

Det finns mycket pyssel på nätet för samtiden. Det här Kurbitsinlägget är ett av dem.

Uppdatering: här syns adventsstjärnan riktigt bra. Från skriverier den 13 december 2009.



Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

25 november 2010

Spisar att gilla

Än en gång - min favoritspis. Den emaljerade elektriska spisen Husqvarna Norrahammar.

Den har en kokplatta utbytt. Det är den lilla uppe till vänster med en fördjupning mitt på, ursprungligen var samtliga plattor helt plana. Det gällde att ha kastruller med plan botten för att ta till vara på elenergin på bästa sätt.


Här på övervåningen var el energikällan för matlagning. Hos mormor och morfar på bottenvåningen fanns en vedeldad järnspis. Jag minns, att då den byttes ut fick "skrot-Mickel" bårda Runnvik ta hand om den. Järnspisen byttes till en vitemaljerad Husqvarna med vattentank, ni vet. Bredvid den stod en likaledes vitemaljerad panna som var ansluten till radiatorenas vattensystem och värmde upp hela huset. Senare köpte morfar och mormor en elektrisk bänkspis med ugn.

I förra månaden kom jag helt oförtänkt över just en så´n där vitemaljerad Husqvarna vedspis med vattenbehållare. Jag förbarmade mej över den sotiga och otvättade tingesten som bara var till besvär för ägarna som skulle frakta den till tippen. Nu är den min, min käre man såg inte odelat förtjust ut då jag svängde in på gården med bilen och glatt presenterade Husqvarnan i skuffen för honom. Vi lagrar den för framtiden och jag är lycklig och drömmer om en framtid med den på bottenvåningen i huset morfar byggde. En murad spiskåpa fanns över järnspisen, den har jag aldrig sett eftersom den togs bort 1948-50. En gammal släkting berättade om den i år i oktober, om hur hon mindes första besöket hos mormor och morfar omkring 1940. Vad bra, nu vet jag att spiskåpen var murad. Det visste jag inte förut.

Denna bild på en Husqvarna emaljerad vedspis 3027 har jag hittat i en DN-artikel om vedspisar. Artikeln är värd att läsa!

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

23 november 2010

Brödskrinet

Vi hade två storlekar på ett så´nt här brödskrin då jag var liten. Det användes för brödförvaring och attraherade en liten jänt med sina rosor, sitt mönster och sina färger. Fortfarande tilltalar det mej trots att jag inte är någon "blommig" person, det är förstås för att det påminner om min barndom - och det är väl ett argument gott som något!? Men nostalgi vill jag inte kalla det!

Urtjusig schablonmålning. Vet inte vars det tillverkades men upplagan torde ha varit stor. Brukar återfinnas på loppmarknader. Men mitt skrin hör ihop med det här huset.

(Har massor med roliga uppdrag att färdigställa och ta tag i, så det jag nu skriver om handlar mest om tingestar. Det går snabbast att skriva om dem, andra inlägg får vänta. Bara som en förklaring ifall någon skulle reflektera över skriverierna.)

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

21 november 2010

Det är detaljerna som gör det...

Ting till nytta och nöje.
 
Temperaturen inomhus avläses på den gula termometern av trä. De platsmålade dörrarna har ungefär samma nyans. "Kvicksilvret" i form av sprit är rött!!! vilket är det genomgående färginslaget på detaljerna i köket.

Dörrtrycket sitter där det placerades 1950. Dörrarna har aldrig målats om - fantastisk färgtyp som målare Mattsson använde. Kan det vara ask i trähylsan tro? I övrigt rostfritt med tillhörande nyckelskylt fastskruvad med försänkt spårskruv. Och jodå, nyckeln finns också kvar.
Köpespegeln har väl alltid suttit här. Den har röda synliga trädelar. Kamväskan därunder, så praktiskt nära till hands.
Kamväskan är jag ganska säker på att mamma tillverkat en gång i tiden. Fyra fack, lika många som medlemmarna i kärnfamiljen så småningom blev. Samma galon som "puffen" kläddes med har här använts.
"Puffen" är förvaringsplats och sittplats i ett tillverkad av pappa 1958. Smart dubbelfunktion för compact-living! Kamflänsradiatorena ♥ ♥

Jorå, här sitter morfar Manfred på "puffen" i masoniteköket med Vegamössan, hängslen och med käppen i hand.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

19 november 2010

Masoniteköket

Jag kom på att jag nämner masoniteköket från 1950 lite nu och då, men har ingen helhetsbild på det förutom en liten i marginalen. Här kommer bilder på favvoköket som det ser ut nu. Inte mycket har ändrats från det jag var liten, bara lite färre nyttosaker står framme på de här bilderna än vad det måste ha varit då. Då syntes det nog att det bodde en barnfamilj i dessa två rum och kök.

Jo, gardinerna är nya. Plastmattan har jag köpt på loppis, här i köket låg mestadels en hemvävd trasmatta. Vattenkranen byttes till engreppsblandare för minst 30 år sen. En tidningshylla saknas i hörnet vänster om stora fönstret. Den ska flyttas dit igen. Tevagnen har pappa tillverkat, den flyttades ganska snart till sommarstugan men har kommit åter. Dubbelströmbrytaren vid ena dörren ska bytas till en lika den ursprungliga, inköpt på Tradera.
Under många år var det här ett arbetsrum med kallmangel (eldriven!), strykbräda och syplats utöver förvaring i de skåp som blev över då familjen, efter morföräldrarnas bortgång, annekterade hela huset och köket nere blev kärnfamiljens. Masoniteköket är ett genomgångsrum och passade därför inte som sovrum. Därför har det bevarats.

Den enda belysningen här är en glasglob över elspisen och en lysrör mitt i taket, båda från kökets tillblivelse. Jag är ju ingen älskare av lysrörssken men är fast besluten att detta ska finns kvar som ett minne av hur ett "funkiskök" såg ut och var inrett. (Lysrörarmaturen kommer på bild senare.) I mitt yrke arbetar vi med ljussättning genom punktbelysning, modulerar rum på det sättet. Men här ska den tidens idéer och rumsupplevelse finnas kvar. Jag har bara satt upp en enkel klämlampa över arbetsbänken som punktbelysning. Den ger ett mer ombonat sken än vad som fanns här tidigare - och den är reversibel, kan alltså tas bort utan att lämna några spår efter sig!

Det är få grejer på väggarna, få ljuskällor men mycket ljus. Det är just så det var och skall vara. Både av korta lysrör och av glödlampor finns ett lager.

Här är tre generationer tillsammans. En kaffetår med morfar på besök från nedervåningen. Jag sitter i centrum på bordet (som ser ut att vara framdraget mot golvets mitt) och studerar noggrant en teckning eller bild som morfar visar upp. Mamma studerar mej.

Kaffekopparna, Rörstrands Bengali, hamnade så småningom i sommarstugan, ett vanligt sätt att fortsätta använda gamla ting då nya inköptes. Den röda vaxduken med vita rutstreck finns bara kvar i mitt minne och på det här fotot. Nej allt kan inte sparas... Här syns att vänstra högskåpet saknade dörr från början då det användes för att hänga ytterkläder i. Farstun var ju kall under vintern.

Nej, varför skulle jag ändra på ett vinnande koncept?


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

18 november 2010

Fri horisont

Den här vyn har mött mej många, många gånger i livet. Jag kommer gående eller cyklande Hornsgatan österut och når Södermalmstorg. Där öppnar sig himlavalvet och blicken sträcker ut sig mot soluppgången då jag cyklar på väg till jobbet. Lukt av hav når näsan. Detta är navet i Stockholm, platsen varomkring bebyggelsen växte och fick stadsprivilegier på 1200-talet. Slussen är Stockholms nyckel. Från 1980 till 1986 var min arbetsplats belägen på Hornsgatspuckeln, därefter arbetade jag under några år i Gamla Stan, sen på Östermalm. Jag bodde på Söder större delen av åren och passerade Slussen så gott som dagligen. Nu är Slussen hotad av ett stort byggprojekt med byggnader och trafikleder som kommer att täppa till öppningen mot friheten.

Det här är ett av sätten man samordnar sig i Stockholm då man vill påverka sin stads utveckling och sitt boende - Stockholm skyline!

Där finns en välutbildad befolkning som väl känner till lagar och regler för hur ett demokratiskt system ska fungera. De människorna sitter inte tysta hur länge som helst utan regerar när politiker eller näringsliv försöker ta genvägar för att få igenom ”sina” byggprojekt.

Men i min lilla by finns inte den mobiliseringen då förstörande projekt smygs in av privat näringsliv och hårdföra grannar. Här säger man: "Vad tycker du? Jag tycker som du!" Vad är åsiktsfrihet, vad är demokrati? Bymentalitet kan kanske liknas med att leva i dagens Irak eller Afganistan. Man finner sig för annars kan bli "blodigt allvar" på det här  riktigt, riktigt otäcka viset, enligt en omdiskuterad amerikansk tyckarkampanj.

Över allt är himlen blå. Törs man säga så?

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

17 november 2010

This is my life

En favorit:



För livets lugn det är min tro,
behöver man så ringa.
Min rikedom är hjärtats ro,
fast skatter har jag inga.

Från bemålad hälsingegård

15 november 2010

Mjölkhämtare

Det är är en 2-liters mjölkhämtare av bucklig bleckplåt, en flergångsförpackning. Använd här på fastigheten fram tills familjen Rausings pyramidformade Tetra Pak i orange och vitt blev den mjölkförpackningen som blev rådande då mjölk köptes utifrån. En omställning stor som någon. Numera finns sådana här i omlopp och används i shabby chic inredningar. Den här den har funnits i huset sedan den inhandlades och har inte köpts för att passa in i en stylad omgivning. (Här i huset vill jag minnas att vi sa mjölkkruka och mjölkflaska om de stora behållarna som gick till mejeriet och mjölkhämtare om de här små som användes internt.)

Tillverkare: Rick Olsson Metallindustri Bälgviken (nära metallindustristaden Eskilstuna).
Och kolla den nya vaxduken från ikea. Gladprickig till tusen*** Passade på att köpa en i blått och en i rött :)
Om jag pular ner några grankvistar  i mjölkhämtaren är jag fullständigt uptodate vad gäller inredningsdetaljer inför julen, eller...


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

13 november 2010

Där jag kommer från...

Per Wirtén har nyligen kommit ut med en bok med titeln Där jag kommer från - Kriget mot förorten. Jag har ännu bara läst recensioner av den. Boken handlar om Stockholms förklemade förorter med höga hus, om miljonprogrammets förstäder, om de "orter" och platser som rymmer och har hyst så många invånare och därmed varit hembygd för så många människor, bland annat Per Wirtén.

Jag drar paralleller med min hembygd. Den lilla platsen där jag kommer från - den undangömda norrländska byn, in the middle of nowhere, en flugskit på kartan...

"Jag har fått lära mig att min hembygd inte räknas."
Det kan vi säga båda två, både Per och jag.



Jag brukar tänka att det syns inte på mej att jag är invandrare, migrant. Jag är ju svensk och har inget yttre attribut som visar att jag inte kommer från min nya bostadsort, möjligen kan röstens tonfall avslöja norrländsk bakgrund. Ibland kan det nog vara svårare att vara den typen av urbanistisk invandrare än invandrare från ett annat land. Det syns inte att jag saknar mina rötter, det syns inte på mej att jag inte hör hemma där jag bor efter flytten.

Och genom min "resa" hör jag inte heller riktigt hemma i byn där de flesta andra bott under hela sitt liv. Det är både en geografisk och mental flytt jag gjort .

Jag är en migrant.


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

12 november 2010

Finfin idé

Kolla vad jag hittade på Designtorget för något år sen. Köpte den genast med tanke på mitt 50-talskök. Färgen är rätt och idén med hängare av den här typen finns ju i städskåpet.

Den har inte hittat sin plats än men bör nog fästas på metall, kanske på det rostfria stänkskyddet vid diskbänken. Ja, det blir nog bra. Hängaren har en tejp på baksidan att fästas med.

Här kommer en hemmagjord hängare med samma princip som har 60 år på nacken:

Det här är en ram av trä med fyra runda öppningar. Mellan träbitarna har gummi klämts fast. I varje gummiplutt har ett kryss skurits. Smart anordning för att hänga upp skurtrasor, dammtrasor och handdukar utan hank. Den finns på insidan av städskåpets dörr i mitt 50-talskök.

Den trasa jag minns mest från min barndom var det gula sämskskinnet.

10 november 2010

Städa!

I 50-talskökets platsbyggda städskåp finns hyllor och finesser som inte fås i dagens standardstädskåp. Här finns slanghållare på insida dörr och hyllplan med olika djup och bredd.

Plats finns för dammsugare, sopborste, sopskyffel, vaskkäpp, hinkar, klädborste, tvättmedel, stärkelse, fönsterputs, strykjärn, stänkflaska, fläckborttagningsmedel, snöre, linjaler, hållare för fyra trasor och en hel del annat. Hyllorna är ju inte proppfulla i dagsläget.


Istället för hyllremsor har hyllornas framkanter målats röda. Och strykjärnet har rött handtag och RÖD elkontakt!!! Jag skulle själv ha varit lika glad som jag antar att min mamma måste ha varit då hon hittade detta till det nya köket. Accessoarer i rött. (Möjligen är strykjärnssladden utbytt, känner mej lite osäker om detta.)


Glimt fönsterputs. Ett litet ovärderligt lager finns. Jag näms inte använda de få paket som finns kvar. Tänk - man köpte flingor i ett LÄTT och BILLIGT paket. Sen blandade man ut det med vatten hemmavid och fick ett härligt blått putsmedel. Det var på den tiden man handlade nära, kanske cyklande eller sparkande sparkstötting till affären. Numera tar man bilen till stormarknaden miltals bort och packar in vatten som flingorna är lösta i. Det blir dyrare än utan vatten kan jag lova och därtill kommer en hårdplastförpackning som ska slängas, förr återanvändes glasflasken att blanda i.

Jag har fotat städskåpet lite från och till. Här står nu även Grumme såpa, några klädnypror i trä ligger på hyllan. De låg nog i en plåtburk då jag var liten. Och tvättmedlen då för tiden hette Radion och Surf, senare Sulfo om jag minns rätt. På bilden syns tvåltvättflingorna Lux från 1970/1980 med EAN-kod. När kom EAN-koderna till Sverige egentligen?

Jag hittar en heltintressant hemsida om tvätt och läser där att tvåltvättmedlet Radion kom i början av 1940-talet och att det antagligen var det första tvättmedlet som innehöll optiskt vitmedel. 1956 lanserades de syntetiska tvättmedlen och av dem blev Surf det ledande. Renare tvätt på lättare sätt – med Surf var sloganen från tillverkaren Sunlight i Nyköping.

Jomenvisst, jag är född i den nya moderna tidsåldern med optiskt blekmedel. Men spåren efter tidigare generationers tvättande finns kvar i byn.

På översta hyllan i städskåpet står glasflaskorna med kristallolja och Dilutin (Dilutinflaskan har alltid stått här!). Kristallolja köpte man hos Wallanders dära Vall´n. Den tomma glasflaskan togs med och fylldes på bakom disken på färghandeln. För att komma ditta Vall´n åkte vi buss.

Svinto stålull, fönsterremsor, fönstervadd och papperstejp för inslagning av paket är andra viktiga saker. Överst finns en smart hemmagjord metallhållare för snöre, då det begav sig var det nog hampasnöre här, just nu ett bomullssnöre.

En rostfri hink hör till arbetsredskapen, en liten gul plasthink med rött handtag likaså. Den flytande såpan i plastdunken är ny. Plast var en nyhet och användes inte i engångs-förpackningar utan i redskap som användes om och om igen - som en plasthink till exempel.

Let the sunshine in! Det ska vara kul att städa.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

8 november 2010

Ett Bref till fästmannen



Levar den 21 febr. 1918

Kära du!
Tack för brevet! Har så lite med bläck så du får nöjja dig med blyertspennan. Såg af brevet att Hulda var borta om sönda, tänk om jag varit nära som långt nog skulle jag besökt dej, ja i alla fall är det trefligt få sända dig ett bref även detta upplivar.

Har just idag haft bref från Ester, hon ber för död o pina att jag ej ska gifta mej så fort, stanna du hemma ett par år till sejer hon, men har nu skrivit åt henne o sagt att detta gör jag ej. Du förstår dem har så mycket präktigt o vill ej gärna fara hem, de tänker tvinga mej att som är van med hemmet stanna ännu några år, nog har jag bra, men jag tror ej jag uppfyller deras önskan.

Bref har jag haft från Hanna i Gräsmyr. Hon ville ej ha något främmande nu, men sedan skriver hon skall jag underrätta dig när jag tycker lämpligt är, så nu blir det nog ingen resa af sen framdeles. Jag kunde nästan förstå att det ej var nu lämpligt för henne.

Idag är det kusligt väder. Undrar just om du fortsätter i skogen, jag tycker du arbetar så länge nu så du borde sluta. Blir du inte alldeles uttröttad?

Undrar just vad sorts väder det kan bli om söndag, om du vågar dej ut? Vi får allt se. Det är verkligen roligt ha en fästman som hälsar på, det skulle eljest bli långsamt. Har ej tid att skriva mer, slutar nu med de allra käraste hälsningar
                Alma

Här syns systrarna Ester, Hilda och Alma. Sammanlagt fann det tio barn i familjen varav de tre äldsta var flickor.

Mormor var äldsta barnet, född 1890. Hennes far Per var sjuk då brevet skrevs och han skulle komma att dö ett knappt år senare, i januari 1919, bara 60 år gammal. Mormor själv var 28 år gammal. Hennes syskon förväntade tydligen att hon skulle fortsätta att bo hemma för att hjälpa till, speciellt som hon var äldst. Men det ville inte mormor Alma, hon ville ha ett eget liv, en egen familj, egna barn. Därför gifte hon sig senare under året 1918 med Manfred, eller Manfrid som hans namn också ofta skrevs. Det kom att bli Hilda som förblev ogift och hemmavarande. Gamla brev och släktforskning går hand i hand. Det är intressant att läsa Almas vilja, formulerad av henne själv.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

6 november 2010

Dödsdag och födelsedag

Den 6 november 1632 dog Gustaf II Adolf i Lützen. Trettioåriga kriget pågick, katoliker och protestanter bråkade intensivt.

Den 6 november var min mors födelsedag tre år efter första världskrigets slut. Det här är en difllaska av vackert blåtonat glas som använts till den lilla babyn.


5 november 2010

På rymmen

Som liten jänt´, då "jaget" började formas och den egna viljan tog form och testades, då var det här föremålet ett instrument i min hand: den lilla resväskan av brun kartong och handtag av metall och läder samt kromade alternativt förnicklade snäpplås. Så liten, så behändig den här resväskan är.


Väskan var lätt för en arg och sur liten jänt´att stoppa ner de viktigaste leksakerna i, stänga locket, snäppa till låsen, ta väskan i handen, gå mot dörren och högt säga nånting i stil med: "Nu rymmer jag hemifrån därför att... du är dum, mamma!" eller nå´t i den stilen. Ut genom dörren - bang - den stängdes och sen... (Kan nämna att dörren till 50-talsköket inte är massiv och därför har en ljusare bang än massiva dörrarna som fanns på bottenvåningen hos mormor och morfar.)

Bortavaron blev inte långvarig, aktionsradien var inte stor. Jag återvände hem igen. Någon gång på eget bevåg, någon gång efter övertalning av mamma som hittade mej surande ute i något skrymsle.

Just de här minnena och den erfarenheten förmedlar mej den här lilla kartongresväskan när jag ser den. Numera rymmer den saker jag sparat från barn- och ungdomstiden. Kanske gläntar jag på locket för er framöver...

Observera att på bilden syns även den gamla fernissade korkmattan från 1930-talet. Åhhh, bevaransvärd i sin brunmurrighet. Like it!

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

4 november 2010

Kallkällan

I morfars hus får vi vatten från en kallkälla en knapp kilometer bort med hjälp av självtryck. Tillsammans är vi åtta hushåll i byn som har eget vatten via den sprudlande källan. Det var 1962 som man genomförde projektet och grävde ner ledningar med Dorian Johansson från grannbyn som grävmaskinist.

Kallkällor ska man vara rädd om. Därför har Källakademin bildats som vill:
  • främja intresset för källor
  • medverka till att källor bevaras, vårdas och nyttjas.

Den här kallkällan på bilden, som jag antar det är, körde vi förbi igen i somras. Skylten hade rustats upp sedan pappa visade mej den första gången just då jag tagit körkort och vi tog en sväng. Av den här skylten, som finns i Banafjäl,  förstår man vikten av vattenhål för hästarna. Förr var ju bränslet till transporterna havre, hö och vatten. Nu för tiden är det bensin och diesel som gäller.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ,

2 november 2010

Cyklon - en virvelvind i köket

Turbovispen Cyklon från Nilsjohan ersatte ståltrådsvispen, typ luffararbete, här i huset någon gång kring skiftet 50-60-tal. Det är en otrolig skillnad på lättheten att vispa grädde, vilket var det som jag brukade hjälpa till att vispa. Grädde till tårtor och efterrätter. Eftersom här inte fanns frysbox i huset förrän omkring 1970 så var det grädde som gällde! Det går lätt som en plätt att vispa med nya Cyklon. Fortfarande är den en hjälpreda och användbar.


Här ligger den på den arbetsbänken med den nötta svarta laboratoriebetsen. Än återstår det att komma fram till vad jag ska använda för slags bets då ytan ska ses över igen. Laboratoriebets finns väl inte längre och Herdins bets, som jag provat i andra sammanhang, färgar av sig om den blir blöt.

Vispen Cyklon är röd och grann som så många andra accessoarer i 50-tals köket. Röd plast och svenskt rostfritt stål var det som gällde då. Made in Sweden. Nowhere else.


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

1 november 2010

Back to reality...

Tillbaka till den lilla välkända världen.
Till min lilla, lilla skärva av kultur och kulturhistoria.
Under veckan som gått har principer och guidelines i restaureringssynsätt diskuterats då det gäller byggnader, städer och landskap. Här hemma blir arbetet så mycket mer praktiskt. En av mina favoritdikter kommer här igen:


Akropolis soliga massa
soliga massa
skrämmer mig ej.
Jag har sett
den finska kullens
grå lada,
dess tempellika
proportioner
utan tyngd
resa sig
mot vårhimmelns
ändlösa
vidd.

Rabbe Enckell ur "Vårens cistern" 1931


Den översta bilden är en timrad lada med gammalt spåntak i Leduå, den nedre är en av många bilder av Parthenon på Akropolis i Athen som jag tog under en tågluff 1977.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...