Mänskor som gått före

29 april 2011

Fragila lämningar

Det här är bilder från skogen. Ett stycke skogsmark i min hemby. Fotona tog jag för några år sedan så det är osäkert hur här ser ut idag. Än sen då?

Hur som helst är detta kulturmiljö i skogen. Det är ett kulturminne som länsstyrelsen i Västerbotten inte har med i sina register. Däremot har länsmuseet i Västernorrland inventerat det med min pappa som ciceron. Det var även han som visade mej platsen för första gången.

Det som syns närmast i bild, den halva mossiga ovala stenringen, är arran, en samisk eldstad. En platsmarkering har satts upp, det är trästören i stenröset som syns bak i bilden. Någon har "förbättrat" röset och använt stenar ur kultur-minnet arran. Gud hjälpe vilken vettvilling! Hoppas det var omedvetet, men säker kan ingen vara, en fejd har ju rasat här.

Kring arran var en transportabel bågstångskåta uppförd.

Detta är således ett fragilt kulturminne, sådana är alla samiska fornlämningar. Fragila, lätta att förstöra och därmed lätta att glömma. Lätta att förstöra med skogsmaskiner, lätta att förstöra för den som vill.

Detta är ett träd på rot som varit stolpe till njalla, en stolpbod upphöjd från marken för att skydda den mat som förvarades där från rovdjur. Man kan se människogjorda märken i stammen (för stegen man tog sig upp på antar jag). Stammen är cirka 1,9 meter hög.
"Stubben" har markerats med gult pappersband. Antagligen för att inte tas bort då det avverkades på skiftet intill. Gott så!
Det ni sett på bilderna ovan är resterna av vintervistet för Grans sameby i Ammarnäs, använd in på 1900-talet. På byns skogsmark finns resterna av två samevisten. Senare på 1900-talet, berättade pappa, bodde samer tillfälligt däre lill-Antes dära Marningen (nära Lungdalsviken). Detta huset revs då Botniabanan drogs fram.

Enligt morfar, som berättat för min intresserade pappa, provianterade lapparna salt, mjöl och annat som renskötsel och natur inte gav, genom att spänna en härk för ackjan och fara ner till lanthandeln "Lögdboa" och köpa det som krävdes. Morfar, som bodde nära vägen på Halla, berättade att en gång då en same kom körande med en mjölsäck i ackjan, vägrade renen att igenom grindhålet med höga stolpar på sidan som den var rädd för. Efter en hel del besvär passerade de dock och kunde via Löta ta sig upp till "fjället".

Morfar berättade också att han som ung inte hade en suck att på skidor hänga med den lapp som tog sig uppför Hallberget på skidor med stigskinn och med en enda stav.

Enligt morfars berättelse, ska en av samerna som bodde i vintervistet här nere vid kusten, ha varit nämndeman i Lycksele. Två dagar innan ting skulle hållas, klev han på skidorna, lade staven på axeln och skidade iväg till Lycksele, en sträcka på cirka 12 mil fågelvägen. Det ni!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

3 kommentarer:

  1. Så mycket skört. Så många nästan dolda spår. Så mycket som ligger och drömmer under mossa och lager av damm som obetänksamma och klumpfötter bara kan hyvla över. Jag hoppades - jag önskade - att vi med våra "minnasdetgamlabloggar" kanske kunde få upp ögonen för bara något litet hos dem som inte minns och inte vet... Fjärran från trender och krimskrams.

    SvaraRadera
  2. Fint skrivet Mira.
    Jag misströstar dock då det gäller bevarandet det pyttelilla kulturhistoriska som finns kvar i min hembygd... tyvärr! (Du anar inte allt som här sker.)

    SvaraRadera
  3. Hallå!

    Kan jag få återpublicera denna text i Saepmie Times?

    Hör gärna av dig snarast på FB (mitt namn, Peter Ericson)
    eller till rentahistorian@gmail.com! / Peter

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...