Dansarhälla

Vid förra sekelskiftet och kanske långt tidigare, var det här en plats där ungdomar samlades för att ha kul. Platsen där bakom tallarna är Dansarhälla på Hallberget, en stor och naturligt berghäll med plan yta inom byns gränser, ganska så centralt trots allt men bortanför insyn från bebyggelsen. Känner ni till den tro, alla ni i bygden som läser Timmer & Masonite men aldrig kommenterar? Kanske beror det på hur starkt historieintresset är hos var och en.


Tänk att under största delen av mänsklighetens historia har man bara haft tillgång till levande musik. Grammofonskivor, cd, Ipod, Spotify som alla kräver elektricitet för att kunna avnjutas, fanns inte. Man fick själva tillverka musiken. Att vara speleman måste ha varit mycket angenämt, med sin musik påverkade man ju människors sinnesstämning. Trots att det bara är två - tre generationer bort har jag inte hört namnet på någon speleman här i bygden.

Hit till Dansarhälla gick morfar med sina kompisar har jag förstått av min mors berättelse. Här på hällen var det dans på lördagkvällarna, här uppvaktades byns flickor, här kunde det kanske gå ganska livat till. Så småningom byggdes dansbanor av trä på andra ställen - i Mo, Olofsfors, Rundvik. Finns någon inventering av dansbanor i socknen, i länet tro? I min mans hemkommun har inventering gjorts, det gjorde starkt intryck på mig då jag för länge sedan läste om detta och jag hittar även uppgifter på nätet från andra håll i landet, där dansbanor och festplatser inventerats. Heder åt dem som genomfört detta.

Dansarhälla passerade jag på väg till låg- och mellanstadieskolan i grannbyn de gånger jag tog genvägen över Hallberget. Den traderade berättelsen om glädjen som en gång fanns här, sitter djupt i mitt sinne. Livet verkade så enkelt och rejält då - vilket är en verklig missuppfattning från min sida förstås.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Dansarhälla, dansbana, festplats, ungdom, dans, glädje, Det var dans borti vägen, Gustaf Fröding, traderad berättelse