Mänskor som gått före

13 november 2011

Fars dag

Det är pappa som fått mej intresserad av kulturhistoria och släktforskning. Otaliga, ja otaliga är de gånger han svarat på mina frågor om släkten och hembygden. Hur han orkade svara på samma fråga gång efter annan är ofattbart, särskilt som tonåring är man ganska nonchalant inför sin historia och inser inte att känna till sin historia ger trygghet framöver. Pappas svar fastnade ju inte med en gång precis. Det är ofattbart att han orkade. Tack i din himmel! Och han svarade lika gärna på frågor om sin egen släkt som om min mammas. Traderad, muntligt överförd kunskap, är GULD värd men försvinner så lätt i dagens informationssamhälle då vi blir översköljda med ljud och rörliga bilder. Upprepning är all kunskaps moder!

Det tog många, många, riktigt många år innan jag blev SÅ intresserad att jag skrev ner och själv engagerade mej i släkthistorien.  Det var då jag började förstå att inget varar för evigt och snart är jag äldst i min familj då de före mej dött bort och ingen skulle finnas kvar att fråga. Jag intervjuade människor, jag antecknade, spelade in på en kassettbandspelare, jag fotade, besökte platser där anfäder bott (gärna med pappa som ciceron). Med tiden har jag formulerat mitt eget valspråk:  Jag lever nu - blickar bakåt - tänker framåt.
Någon som sett vägglampan, tavlor, soffa och soffbord förut? Någon?

Att jag började släktforska på egen hand berodde på att pappa själv bara kommit tre generationer bakåt på sin fars släktgren. Min farfarsfar kom från att annat län och innan mikrofilm och Internet fanns, var det svårare att komma vidare. Särskilt för en person som var heltidsanställd och med litet jordbruk dessutom. Javisst, pappa hade skrivit till prästen i den församling där min farfarsfar var född och fått ett svar som inte sa så mycket förutom födelsedata och utflyttningsår. Pappa kände till förnamnet på sin farfarsmor. Jag fick hennes namn då jag döptes insåg jag i vuxen ålder. Då Riksarkivets avdelning Svensk Arkivinformation (SVAR) i Ramsele hade öppnat åkte vi dit 1997 och hittade fler uppgifter om henne och hennes familj. Hon föddes den i december 1824 och blev faderlös tre dagar senare och moderlös vid 6 års ålder. Det var en situation som inte var lätt för en sexåring, vare sig då eller nu. Hon hade tre äldre bröder och syskonskaran splittrades. Jag har med tiden kommit en bit längre bakåt i anorna. Och innan pappa dog hittade jag årtalet för hennes bortgång i Riksarkivets filial i Arninge, Stockholm, och kunde berätta för honom - hon dog den 15 november 1918 i en ålder av 93 år. Han föddes den 5 juli 1917. De existerade alltså ett år samtidigt här på klotet. Det hade han inte känt till.

Om detta har jag skrivit förut men det är en så viktig del av min historia att det tål att formuleras igen, till exempel idag då det är Fars Dag.


.

4 kommentarer:

  1. Det där valspråket tyckte jag om! Jag önskar att jag själv kunde leva så, men inser att jag tittar mer bakåt än framåt. Fint inlägg för övrigt. Tänkvärt.

    Vägglampan kände jag igen och Gunnar Nylunds hermelin på bordet... http://mirasmirakel.blogspot.com/2009/09/nylunds-rav.html

    SvaraRadera
  2. Hej Mira, jag som trodde lampan var hemgjord men så är väl inte fallet. Jag gilar fasonen och färgerna på det tunntunna tyget och hoppas att det håller i all evighet :-)

    Och Nylunds hermelin står är den står på sin träplatta.
    Lustigt att vi verkar ha så pass mycket gemensamt från våra barndomshem då platserna i landet är inte desamma och inte heller de kulturella prefereserna.

    SvaraRadera
  3. Min räv fick jag i arv efter min svärmor. Varifrån hon fick den vet jag inte, bara att hon - liksom jag - var förtjust i rävar. Jag tror det för hennes del började med Antoine de Saint-Exupérys räv från Lille Prinsen.

    Jag minns inte exakt var jag sett liknande lampor, men jag har sett dem.

    SvaraRadera
  4. Det är väl tidsåldern vi föddes i som ger en del likartade referenser.

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...