Mänskor som gått före

4 november 2011

Gästgivardottern från Rickleå

I somras, på väg mot Skellefteå och Rismyrliden, körde vi bortom E4 för jag ville till byn Rickleå. Har aldrig tidigare kört genom Rickleå på gamla vägen, endast via E4:n. I Rickleå föddes min morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter, hon som gifte sig 1804 med n´Jacob Isax´n (Isaksson) från min hemby. Hon som då hade möjlighet att från sitt hem se Aspfjärdens vatten blänka. Fjärden var ju inte utdikad på den tiden.
Hemma i Rickleå bör hon ha sett den här milstolpen, den unga gästgivardottern Ulrika, född 1781. Syskonskaran bestod av elva systrar varav Ulrika var nummer åtta i ordningen. Den äldsta dottern föddes 1763 och den yngsta,  Ewa Maria, 1786. Farsan var Christian Göransson (1730-1793), morsan hette Maria Andersdotter, född 1745. Christian Göransson var gästgivare och familjen bodde på gård nr 7.

Modern, som var änka, flyttade hem till dottern Ulrika kan jag se i husförhörslängder. Ett väldigt vanligt förfaringssätt då - barnen var ju pensionsförsäkringen och hade man handskats väl med dem i unga år, gav de förhoppningsvis vänlighet tillbaka på ålderns höst.

Även lilljäntan Ewa Maria flyttade till min hemby och gifte sig där med Jacob Ersson på hemman nr. 3. Boningshuset, en korsbyggnad, har jag aldrig sett men huset låg nära mitt hemman och revs omkring 1940. Ewa Marias öde kanske jag berättar om senare. Systrarna bodde så nära varandra att de kunde se varandras hus. Allt detta kände jag till då vi gav oss av på resan norrut och svängde in mot Bygdeå kyrka och vidare mot Rickleå.
Jag tog en bild på en vacker levande 1900-talslagård i Rickleå. Se bara vilka vackra gödselstackar som förr i tiden visade på rikedom :-) Och i fållan om hörnet gick glada grisar. Läget på en höjd talar för att platsen sedan lång tid tillbaka kan ha varit bebodd. Och den gamla grusvägen passerar förbi gårdstomten - jomen visst är det gamla Kustlandsvägen.

När jag hade skrivit ovanstående gick jag igårkväll in på Lantmäteriets hemsida under fliken Historiska kartor och hittar fastighetskartan över Rickleå/Bygdeå från 1958. Gissa om jag blir upprymd!!! Jag är stolt över mig själv, över att jag läser av landskap, platser och gårdar så bra att jag hittat fram till rätt ställe utan karta. För på kartan från 1958 står tydligt att detta är Gästgivargården. Fasiken va bra jag är!  Jag behöver inte vänta tills pensioneringen för att få tid att undersöka detta, woaaahhhh...

Här framför datorn satt jag igårkväll och kom fram till att detta jag fotat var platsen. Fantastiskt med de digitaliserade historiska kartorna på nätet! Utnyttja dem!!!
Gästgivargården och milstolpen har jag markerat med röda ringar. Den äldre vägsträckningen gick via ön Holmen som jag också markerat. Man hade inte samma möjlighet att bygga långa broar utan tog hjälp av ön för att få två korta brospann.

Det är enormt tillfredsställande att vara släktforskare och knyta ihop anfäder med deras bostadsplatser. Det ger en extra dimension åt människan som levde då. Jag hävdar att landskap och miljö påverkar en människas sätt att vara och tänka, därför kommer jag närmare min morfarsmormorsmor och hennes föräldrar genom att ha sett platsen där de bodde. Självklart är ladugården av senare modell men kanske finns stommen kvar i gästgiveriet, ombyggt torde det vara hur som haver.
Ett vackert jordbrukslandskap brer ut sig längs ån som rinner nedanför. Här syns Holmen som delar av Rickleån i två fåror. Undrar just hur landskapet såg ut på slutet av 1700-talet? Hur mycket var uppodlat, hur mycket var skog? Någon 1700-talskarta över byn hittade jag inte på nätet.
Det är sällan jag ser gödselstackar utanför ladugårdar nu för tiden. Ser jag någon brukar jag stanna för att fotografera om tillfälle ges. Förr var gödselhögarna ett tecken på rikedom - många kor gav mycket gödsel vilket innebar att man hade stort markinnehav. Och gödseln användes till näring åt åkrar där säd odlades. "Äng är åkers moder" sa Carl von Linné.
I Skelleftetrakten finns ännu många betande mjölkkor ute på lägdorna. Det är ett mycket levande landskap, kanske var vår resa mot Rismyrliden så positiv just därför. I hemtrakterna är det sorgligare.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

10 kommentarer:

  1. Genom din kommentar på min blogg så hittade jag hit. Vad fint och trevligt du skriver om din släkt och ditt hus.

    Min mamma var från Västerbotten, (Vindeln-området), och jag önskar att jag visste mer om hennes släkt. Ändå vet jag mer om den än om min pappas som kom från Norrbottens kustland. Och som jag givetvis också skulle vilja veta mer om.

    Ju äldre jag blir desto mer känner jag hur det "drar" i banden bakåt; jag blir mer och mer intresserad av de tidigare generationerna och det liv de levde. Det är synd att intresset ofta vaknar när det är för sent att fråga de som kunde berättat mera. Ofta, ofta tänker jag att "det borde jag ha frågat mamma och pappa om".

    I alla fall är jag glad att jag övertalade mamma att berätta barndomsminnen vilket jag spelade in på en ljudkassett. Det är en oersättlig juvel. Dels att höra hennes röst och dels att få lyssna till hennes fina berättelser.

    Vi satte oss också ner tillsammans (också på min uppmaning) och gick igenom alla gamla foton och skrev vem eller vad de föreställde. Mycket bra, annars är de bara gamla, svartvita kort, utan betydelse. Så lite förstånd hade jag, trots allt...

    Oj, det här blev en lååång kommentar!

    Trevlig helg!

    PS. Om du har tid och lust så hittar du några av mina släktberättelser under etiketten "Nära och kära" på min blogg.

    SvaraRadera
  2. Tack för en kommentar med läsvärt innehåll! Låt oss forska vidare och lära känna tillvaron bättre genom det. Det är trots allt aldrig för sent att lära sig mer om sig själv :-)

    SvaraRadera
  3. Oj vilken rejäl "dyngsta´", som det heter här i värmland. Nu när jag renoverar vårt 30-tals uthus, "ser" jag plötsligt ladugårdar överallt. Har bara ögon för puts, gödselhögar och smidda haspar just nu... Vår ladugård används fortfarande, men bara som hönshus. Inte värst uppfriskande eller konstruktivt, men Kul att du hittade till mig, så jag fann denna tänkvärda blogg. Tycker själv att 50-tals-design är väldigt stiligt!
    mvh Värmländska "mitt egnahem"

    SvaraRadera
  4. Då är jag inte ensam som kollar in det som många tycker är "knäppt" :-) Heder åt den som räddar sin ladugård. Tack & bock!

    SvaraRadera
  5. Jag känner mig som en historie-knarkare när jag läser dina inlägg och NJUTER!

    SvaraRadera
  6. Men Anna, det gläder och förvånar mej lite... Att en okänd människas släktförhållanden kan intressera, jag blir SÅ glad. Meningen med bloggen var från början att på ett enkelt sätt få släktingar, särskilt yngre, att ta till sig berättelser om människor som levt före vår tid. Med hus som utgångspunkt.

    HISTORIE-KNARKARE var ett mycket bra begrepp!!! Tack för det.

    SvaraRadera
  7. Hejja! Jag var sommarbarn på gården mitt emot, hos Karl Erik o Aina Jonsson.
    Ibland gick jag ned till affären och köpte kexchoklad, 25 öre styck!
    På holmen var vi och badade. På Kråkmyra bärgade vi hö, där plockade jag åkerbär. Oj Vilka minnen! Jovisst, vi var till tjuren med en kossa i "din" ladugård.
    Sara fd Christer

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilka fina sommarminnen, Sara! I den by som min anmoder föddes.

      Och precis som jag har du följt med till tjuren med en kossa. Det var före inseminationens tidevarv. Barndomsminnena "gömmer" jag i mitt inre och ar fram ibland. Tänk att vi fått uppleva en "bullerbytid" :-)

      Radera
  8. Hej så roligt att få se sin ladugård, det ser nog finare ut än det är.
    Har du vägarna förbi igen är du välkommen in så kanske både du o vi får veta mer.
    Hälsningar
    Gästgivargården
    Kia Ericsson
    Rickleå

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men hej Kia!
      Tack för inbjudan, den hoppas jag kunna använda framöver :-)
      Jätteroligt att du kommenterade!!!

      Radera

Tyck till om du vill...