Gott Nytt 2012!

Nyårsafton innebär ofta fyrverkerier. Kanske även smällare även om det minskar. En nyårsafton sotade jag ner en postlåda med en kraftig smällare. Det lät ordentligt men blev lite besvärligt eftråt :-)

Bilden var symbol för Linnéåret 2007. Jag bara tycker så mycket om detta fina fyrverkeri - ståndare och pistiller rakt uppstigande från skogen mot den mörkblå himlen där stjärnorna är en del av naturens fyrverkeripjäs. Kongenialt tycker jag.

Här hemma var det pappa som skötte skjutandet. Till övriga familjens förskräckelse tog han ut salutkanonen till vilken han hade tillverkat en lavett av trä. Jodå! Han laddade med tygbitar (absolut inga metalldelar) och svartkrut, anslöt en tändtråd och packade till med laddstaken. Sen i med fängkrut i fänghålet, en tändsticka och POOFFF vad otroligt mycket rök som kom efter den dova smällen. Så inleddes det nya året ibland hos oss, kanske efter att ha vi stöpt "framtiden" i tenn. Vilka tider det var!!!
.

Lapp-W

En Teliaräkning damp ner i mellandagarna. God Jul stod det på kuvertet och textslingan fortsatte vidare ut i en julgran. Snyggt var första tanken som sedan genast gick till Renlund i Håknäs. Jodå...

Renlund sålde produkter från Lantmännen. Det jag minns mest var torvströ i balar, eller röta som vi sa, men han bör ha levererat kraftfoder, saltsten, höfrö och grönfoderfrö också. Kanske ännu något mer som behövde köpas in till jordbruket. Huset där han hade sitt lager står fortfarande kvar.

Denne Renlund tog sig tid att sitta ner vid köksbordet då han med sin lilla bulliga lastbil lämnat av varorna. Det var ju så på den tiden, alltså 50- och 60-talet, man tog sig tid för varandra. Om vi barn var hemma frågade han om vi kunde rita ett lapp-W. Det kunde vi aldrig och då tog han fram pennan och ritade detta snirkliga W på ett vitt papper, kanske var det på baksidan av räkningsblocket.

Jag kan fortfarande inte rita ett lapp-W trots att Renlund visade detta vid flera olika tillfällen. Hur det ser ut får ni föreställa er (om ni inte redan vet). Vad han fått benämningen ifrån har jag ingen aning om men bokstaven liknade det sätt man före skrivmaskinens uppkomst brukade börja myndighetsbrev - med en ornerad bokstav, det som kallas anfang.  Detta var under skrivstilstidens höjdpunkt och en hel del sådana kommer jag i kontakt med då jag läser äldre handskrivna dokument. Kanske var Renlunds lapp-W en reminiscens från dåtiden.

Det här barndomsminnet sitter ganska djupt eftersom Telias räkning gör att tanken på ett lapp-W dyker upp. Det var trevligt att vara barn och få vara i centrum för en förnöjelse. Så lätt det såg ut men så svårt det var att härma.

Vad gör ni med alla dessa minnen som dyker upp när som helst?
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Lapp-W, anfang, skrivstil, Lantmännen, Håknäs, torvströ

Granntanterna

Hildur och Nanny var de närmaste granntanterna i byn. De var svägerskor och bodde grannar med oss och varandra. Båda var jordbrukarhustrur under sina verksamma dagar. Det var alltid mycket trevligt att bli bjuden hem till den ena eller den andra på kaffe med hembakt. På den tiden umgicks kvinnorna på dagtid över en kopp kaffe, även mamma fastän hon var bra mycket yngre. Blev hela familjen bjuden var det en helgkväll som gällde, oftast under vintern. Under barmarkstid hade alla mycket att stå i. Så många trevliga berättelser jag hört och upplevt, särskilt i Hildurs och Kalles lilla fina faluröda hus tvärs över gamm´vägen. Hälsade jag på ensam bjöds det alltid på Kungen av Danmark. Ni minns väl de bröstkaramellerna?

Hildur flyttade till byn då hon gifte sig med Kalle. Hon var född 1905 i Byviken vid Yttre Lemesjön söder om länsgränsen. Här är hon väldigt nypermanentad, mer än vanligt vågig, och glad som oftast.

Här är jag hemma i byn någon höstvecka på 80-talet. Mamma och Hildur bjöds in på 11-kaffe till tant Nanny. Jag med. Vilken lycka att jag tog med kameran även om bilderna inte på något sätt är toppkvalité. Efter kaffet hade Nanny ett korsord hon inte lyckats lösa helt så vi engagerades i detta. Med stort allvar slår tanterna ihop sina kloka huvuden.

Tant Nanny var späd och hade långt fint grått hår med flätad knut. Hon var född i byn 1903 och tog över föräldrahemmanet efter giftermålet. Hennes bröder var Kalle som gifte sig med sin Hildur, Gotthard, Helge, Paul och John. Alla utom Paul och John, som blev EFS-predikant, bodde kvar i hembygden.

Hildur dog 1988 och farbror Kalle var näst intill otröstlig. Nanny var redan var änka då hon dog 1992.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om tanter, 11-kaffe, korsord, kaffe med dopp, härliga tider, grannar

Julotta

På juldagsmorgonen lyste ljus i varje fönster på västerbottensgården där morfar växte upp. I det gamla timmerhuset var ljus tända i varje fönster i arla morgonstund.

Alla julottebesökare som åkte släde förbi på väg till julottan dära Vall´n skulle se att det var en speciell högtid. Det här var före elektrifieringens tid och det var noga att passa på stearinljusen så att de inte gav upphov till brand. Idag är det lätt ordnat med belysning, ja det kan till och med bli lite väl mycket ljusslingor och lampor i och på många hus.

Här i röda ringen, dära Halla, vid foten av Hallberget och alldeles intill gamla fina Kustlandsvägen, låg timmerhuset där Klara såg till att ljusen brann i varje fönster på juldagsmorgonen. Ni som bor i bygden känner nog igen er även om Riks13 inte fanns då laga skifteskartan ritades 1869. I detta huset växte morfar Manfred upp från tidig skolålder efter att familjen flyttat från gården direkt till vänster på andra sidan bäcken. Den fastigheten övertog äldste sonen Johan, morfars betydligt äldre bror, i samband med flytten.

Morfars bror Adrian, Klara och Johan Olofs yngste son, tog över föräldrahemmet. Det var en timrad parstuga i 1,5 våningar, en västerbottensgård, som han senare rev och lät bygga ett regelhus på 30-talet. Det är det huset vi ser här och delar av det äldre västerbottenshuset syns där bakom, där där stearin- eller talgljusen brann på juldagsmorgonen. Tråkigt på ett så gediget timmerbygge, men ack så vanligt i denna bygd.

Hur som helst så skulle det vara intressant att få se hur en jul vid sekelskiftet firades i den här lilla byn. Eller på 20-talet. Mamma berättade om julbocken som skrämde barnen genom att bulta på dörren och kasta in paket. Jolå. Basattnivet!

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om julfirande, julbock, julotta, slädfärd, tända ljus i alla fönster, timmerhus, västerbottensgård

God Jul

God jul önskar jag alla som tittar in här.

Mer stämningsfulla julkrubbor än i Rom får man leta efter. Den här fanns för några år sedan i S. Maria in Via där stadens vackraste krubba byggs varje år, ingen lik den andra från år till år. Den första krubba jag såg hade gatumotiv och ett helt dygn förlöpte under knappa 5 minuter. Och under den tiden hann åskan mullra och regn falla i krubban i form av riktiga vattendroppar. Makalöst hänförande tyckte jag, van vid de enklare krubborna i Sverige.

.

Egentid

Jag ser fram emot julledigheten. Då ska jag ta mej tid att släktforska tänkte jag. Det är nästan så det pirrar i magen av förväntan att få tid till detta. Det är spännande kan jag lova. Ska jag hitta Johanna som blev fältskär? Jag tappade henne då hon flyttade till Sundsvall.

Jag tänker mej att träffa dessa personer och många fler som inte finns avbildade över huvud taget. Och några levande förstås!

Men först julskinka, julkött, julbakat, kakor och godis.
.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om släktforskning, julledighet, egen tid, arkivsökning

Spretande hårtestar

Det här har jag berättat förr men nu i julruschen är historien väldigt bra tycker jag. Den visar också på livet på 20-talet, hur köket var familjens allrum där det mesta hände.

Det var julförberedelser i Rundvik. Farmor höll på med karamellkok, bakning och matlagning. Järnspisen var samlingspunkten. Där värmdes även vatten. Pappas bror skulle tvätta håret. Han tog kitteln med vatten (som visade sig vara sockerlag) spädde med kallvatten och tvättade håret i baljan som stod på zinkbänken i köket. Ganska så snart upptäcktes med all tydlighet att håret spretade åt alla håll och kanter och gick inte att kamma ner.

Det var bara att tvätta bort sockelagen och allt blev som vanligt igen. Punken var ännu inte uppfunnen, den kom 1977, så där 50 år efter denna händelse. Pappa berättade den alltid med en glad min, alla i familjen hade nog roligt åt detta länge efteråt.

Själv minns jag då lillsyrran, så där 2 år gammal, satte sig i tårtan då mamma uppvaktades med tårta i sängen på morsdag :-)

.

Amaryllis

Det är ju snart jul. Det märks inte på denna blogg. Men en amaryllisknopp passar väl in. En bild med ett underbart färgstarkt textiltryck ger minnen från förr.

Textiltryck av Lova Lindroos

Textilgruppen

I samma byggnad som Textilgruppens galleri fanns, på Hornsgatspuckeln i Sthlm, arbetade jag några härliga år i början av mitt yrkesliv. Hur ofta svängde vi inte inte till detta galleri eller något av alla de andra som finns/fanns på Hornsgatspuckeln på lunchen...  Och vilka härligt minnesvärda julfester vi hade då hela husets invånare var inblandade - textilgalleriet, arkitekterna, båtbyggarens familj och boende i huset. Hur vi började längst ner och rörde oss uppåt i huset med avslutning framåt natten med dessert och allsång till pianoakompanjemang hos M.

10-gruppen är en annan kollektivverkstad med textilkonstnärer som fortfarande finns kvar om än färre än tio numera. Nu finns de på Götgatan, då för tiden på Gamla Brogatan.

Nu har jag inga konstnärer som närmaste grannar. Så bra att jag tidigare har tagit in så mycket stimulans att jag kan leva länge på det :-)

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om Textilgruppen, textiltryck, Lova Lindroos

Masoniteskrinet

I Masonite-land tillverkades allt som bara går att tillverka av dessa pressade träfiberskivor. Det här fernissade skrinet tillverkade pappa, kanhända på 30-talet. Sedan länge är det mitt och jag gillar verkligen detta skrin med affektionsvärde! Vad som finns i - jomen, det är en hemlis.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Masonite, masonit, skrin, hemgjort

Sparklådan

Numera gäller det att särskilja sig, att slippa vara en i mängden, ta vara på särarten. Visa att norrlänningar minsann inte låter någon sätta sig på en, att norrlänningar har en egen tradition. Yes!

En vacker och fin traditionell sparklåda att skjutsa småbarn i var så vanlig förr. Den fästes med läderremmar runt sprakstöttingens hörnstolpar. En sådan åkte jag i som litet barn - nu borta.

När jag blev ett större barn byggde pappa en sparklåda till min docka. Det är den jag hittat här och fotat. I sparklådan med fårskinn, kudde och filtar åkte min docka Molly. Kicki-Maja var för lång och Anna för liten. Det blev alltså min tredje docka Molly som låg skönt i den här farkosten. Molly var en knubbig och söt negerdocka med chokladhy och lockigt kort svart hår, som kunde blunda och säga ma-ma.

Sparklådan har sidor av trä på vilken den formbara masoniteskivan böjts och nubbasts fast. På undersidan har pappa inte ödslat någon färg på masoniten. Precis som det ska vara.

Bokmärket klistrade jag dit själv.

Jag ser många mammor som kommer skjutande sin barnvagn framför sig i snön längs gamla Kustlandsvägen. Det ser bakvänt och slitsamt ut.

Det här med spark och sparklåda vore något för unga stolta mammor och pappor att profilera sig med, att ta vara på det norrländska ursprunget, att stolt visa upp särarten. På vintern är en sparklåda i särklass bättre än en hjulförsedd barnvagn, vare sig den är retro eller av senaste modell, avsedd för barmark :-) Och så mycket mer genuint.

Fotot kommer härifrån.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om sparkstötting, sparklåda, barnvagn, åkpåse, ursprung, genuint, särart, norrländskt, snö, vinter,  barnvagn, masonite, stolthet, tradition

Våra kossor

Längst bak i hushållets loggbok kan jag läsa pappas prydliga handstil som antecknat de kor som funnits här på den lilla gården, det lilla jordbruket, efter övertagandet av gården 1950. Kossorna var egna individer, ja riktiga personligheter.

Gullan
född 1942, såld nov. 1955

Lycka
född 1942, såld nov. 1956

Silja
född i mars 1950. såld nov. 1957

Krona
född i nov. 1953, betäckt f. g. 30/5 1955. Kalvade första gången den 18/3 1956, såld 14/11 1961.

Rena
född 1956 18/3, dotter till Krona. Kalvade f. g. 1959, såld 8/8 1964.

Stjärna
köpt av Verner Jonsson den 16/11 1957 (Svana), såld d. 14/11 1961.

Rosa
köpt (genom slakteriet) av Otto Lidström, Tjälen, Sävar d. 14/11 1961, kalvade 5:te kalven i januari 1962.

Gullkrona
dotter t. Rena, dotterdotter t. Krona, född i sept. 1962. Betäckt f. g. 22/3 1964, kalvade första gången d. 25/12 1964, såld till slakt d. 13/9 1968. Råmare.

Snygga
dotter t. Rosa f. 2/2 1968, betäckt f.g. 3/6 1969, såld t. slakt.

Frigga
köpt d. 13/9 1968 av N Th. Jonsson, Bullmark, Sävar genom slakteriet. Född d. 14/9 1966. Kalvade f.g. d. 29/9 1968

Jag funderar över hans benämning på kalvar efter en kär ko, de kallar han döttrar till kon i skrift. Själv skulle jag kanske ha skrivit avkomma efter..., kalv efter... men han kallade dem så mycket mer personligt än så, som människobarn.

De två sista kossorna Rosa och Frigga såldes till två andra bönder i byn som hämtade dem i maj 1971 då höet var slut och vi la ner. Det var en mycket ledsam dag. Mina föräldrar fick 1200 kr  för Rosa och 2000 kr för Frigga.

Här kommer några kor och kalvar ur albumen. Jag har själv inte fotograferat en enda av våra egna!!!  De var så självklara och centrala i livet och jag trodde nog aldrig att de skulle utgå. Kossorna gav så stort intryck på mej att jag lever kvar med en längtan efter trygga, fina kor. Ingen i min närhet verkar förstå utan tror det är en lustig ploj jag kör. Förutom min man som efter många år verkar ha förstått :-)

Samtliga ovanstående foton har nog min pappa tagit.

Som 15-åring blev mitt liv ko-löst. Jordbruket lades ner och jag flyttade till Umeå för att börja gymnasiet. I den åldern tänkte jag aldrig på att dokumentera livets självklarheter. Men minnena finns kvar både som händelser, dofter och ljud. Det är klart jag inte förskönar, inte alls! Det var underbart att växa upp med jordbruk och djur. Men jag hade inget huvudansvar för gårdens djur utan var ett bekymmersfritt barn.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om kossor, kor, Gullan, Lycka, Rosa, Frigga, Rena, trauma, gårdens djur

Onödigt?

Vad visste man i byn om arkitektur? Vad visste jag om arkitektur? Vad visste mina föräldrar? Det jag minns att mamma frågade mej, när jag bestämt mej att bli arkitekt, var ifall jag insåg att det var ett mansdominerat yrke och om jag förstod vad det kunde innebära. Så framsynt hon var. Javisst svarade jag, inga problem! Ung, oerfaren och orädd.

Då jag på förfrågan nämnde min yrkesinriktning och att jag skulle flytta till Sthlm, fick jag som hälsningsord av en av mina kamraters pappa som var byggnadssnickare "He behöffs väll ingen architekt för å bygg e hus!"  Den inställningen finns kvar här 35 år senare.

Målning med oljekrita av Christina Ärlestig

Förr kunde vilken händig karl som helst bygga sig ett hus. Proportionerna blev aldrig fel - man hade männsikans mått och timmerstockens längd som mall. Fönsterstorlekarna blev likartade av tradition och glasrutornas möjliga storlek. Det kunde inte bli fel. Morfar var en av alla dem som byggde sitt eget hus. Men så började man bygga med regelstommar, storleken på husen blev friare, möjligheterna fler, glasrutornas storlek kunde med ny teknik göras större. Här i byn uppfördes det första lösvirkeshuset strax före 1910. Då Söderström börjad resa reglarna var det en sådan sensation att folk kom långväga ifrån för att betitta bygget. Folk trodde det skulle blåsa omkull, huset som blev isolerat med torvströ. Timmerhus rivs och banar väg för regelhus på fastigheten istället. Här i bygden finns oräkneliga exempel på detta.

Alla dessa valmöjligheter som idag finns gör att det folkliga byggandet inte längre har några normer och regler. Allt är möjligt. Byggmateriabranschen hakar på och kommer ständigt och jämt med "underhållsfria" material (dvs. material som inte går att underhålla utan måste bytas ut när de är slut). Olika sorts limmer, fogmassor, spackel, flytspackel, latexfogar, silikon, akrylater, polymerer med mera, med mera, gör att precision i byggandet inte krävs - allt går att "reparera" med fuskmaterial. Inte underligt att fuskbyggandet breder ut sig. Själv föredrar jag traditionella material och metoder i de projekt jag har makt över och självklart i mitt eget boende.

Naturnära material? Nej! Bra för huset? Knappast! Bra för människan? Nej! Lika illa som all skräpmat vi får i oss.

Och titta på nybyggda villaförorter i städerna, utbudet är stort av kataloghus som konkurrerar om uppmärksamheten. Oproportionerligt. Alla vill synas. Och dessa plansprängningar och nivellerade krossgrusytor med ibland djävulska slänter som följd. Harmonin i ett område är förstörd då allt släpps fritt. Den fina naturen förkvävs.

Bakom de offentliga byggnaderna och de arkitektoniska små och stora pärlorna finns en arkitekt från helhet till detalj. Alltifrån Vitruvius, Alberti, Serlio, Palladio...  Nog behövs arkitekter allt. Arkitekter vet att människan påverkas av sin omgivning och av sin boendemiljö. Arkitekter behövs för att planera en bra livsmiljö - för det kan vi även om uttrycken tar sig olika vägar.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om arkitektur, timmerkonstruktion, resvirke, regelhus, proportioner, underhållsfria material, god livsmiljö

En stilig tegelbarre

Denna byggnad är en stark symbol för sin stad. Är så välbyggd, har fin arkitektonisk helhet och detaljer, gott hantverk och utmärkta byggnadsmaterial. Stadshuset stod färdigt 1923 efter en mycket lång byggprocess, alltså färdig ett decennium efter morfars timrade hus. Morfar lät skolläraren i byn göra en ritning till sitt timmerhus, till Stadshuset krävdes en skicklig arkitekt för att få till det.

Tegelbarren sedd från Södermalm över Riddarfjärden. Fotograf: Isak Aronsson.

.
.Men även en byggnad av utmärkta material behöver vård. Såklart. I det projektet ingår jag.

Anna-dagen

Idag den 9 december är dagen att lägga den torkade lutfisken i blöt, i lut. Det vore väl intressant och roligt att någon gång i livet själv luta fisk och få härlig oplastad lusfisk till jul.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om lutfisk, lägga i blöt, Anna-dagen

UPPTÄCKTEN

Jag tror på den darrande
handen,
jag tror på den ödelagda
karriären,
jag tror på åratals bortkastad
möda.
Jag tror på hemligheten
som tas med i graven.
Orden svävar för mig ovan
alla regler
     de söker inte stöd i ett
     enda exempel.

Min tro är stark, blind och
utan grund.


Wislawa Szymborska,
född 1923 i Polen, Nobelpristagare i litteratur 1996.

 Poeter är fantastiska som kan formulera det som ligger oformulerat inom mig själv. Lyrik är livet självt!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om dikt, lyrik, Wislawa Szymborska, Nobelpris

En ganska viktig bro

Här har något fotograferat pappa sittande på broräcket till den nya bron över Lögdeälven med Mobacken i bakgrunden. Broar var något som fascinerade honom, de sista broarna vi besåg tillsammans på hans uttryckliga önskemål var den nya Öresundsbron samt bron över Stora Bält.

Då Riks13 byggdes genom byarna var den gamla bron över älven alldeles för omodern. Den nya bron bör ha invigts 1942, samma år som riksvägen invigdes. Skulle den här bron bli ofarbar blir det ramaskri.

Den gamla bron var en låg träbro några 10-tal meter uppströms. Vid lågvatten kan man fortfarande se konstruktionen. Själv har jag aldrig sett något foto av den. Innan det över huvud taget fanns någon bro blev man rodd man över älven.

Tänk er, lika viktig som bron över Lögdeälven var även bron över Degermyrbäcken i min hemby en gång i tiden. Utan den bron hade färd på Kustlandsvägen längs Norrlandskusten varit betydligt svårare. Kommunikationer är en viktig del av vår gemensamma historia...

Har du någon bro du värnar om?

.

.

Kustlandsvägen

Fotor visar gammvägen, Kustlandsvägen, år 1922. Min mamma var ettåring den gången. Fotografen har placerat sig en bit upp på Hallberget på den plats som nu är övergiven slalombacke. Det tål att påminna sig om att den grusade gammvägen var den enda vägen genom byarna fram till 1942. Kustlandsvägen var en livsviktig ådra. Vore jag småskollärare i byn idag skulle jag försöka få barnen stolta över sin bakgrund. Ett sätt skulle vara att känna till sin hembygds historia. Livet längs landsvägen från 1600-talet och framåt skulle kunna vara en bra utgångspunkt.


Själv är jag glad över att ha växt upp längs den väg som kom till under drottning Kristinas tid för att befrämja posttransporterna längs den vilda norrlandskusten. Skjutshåll i form av gästgiverier uppstod. Längs denna väg  red Carl Linneus på sin lappländska resa 1732. Dära Valln stannade den unge Linné till för att besöka sin gode vän  Peter Arctaedius föräldrar.

Kanhända hade den väg/ridstig som föregick Kustlandsvägen samma sträckning genom byn. Norrstigen kallas den.

Den stora röda byggnaden långt bort på vänster sida med fronten mot fotografen är Lögdeå gamla skola. Den fanns kvar i min barndom, kanske var jag 10 år då den revs till sist. En fin byggnad, då med sönderslagna fönster och öppna dörrar. Så där stilig så att jag som barn funderade på varför ingen brydde sig om huset dit vi ibland gick in och kikade.

Men det är gamla Kustlandsvägen och folkmassan som är i centrum här på bilden. Vad är det som pågår här då? Jo, en demonstration inför folkomröstningen för ett förbud mot rusdrycker med mer än 2,5 % alkohol. Det här måste vara den absolut största demonstration som någonsin skådats i bygden, den bygd som annars böjer sig och inte vill orsaka uppståndelse.

Omröstningen gav som resultat att i landet röstade 49 procent ja och 51 procent nej till ett förbud.  Av kvinnorna röstade 58 procent ja till ett förbud och 41 procent av Svea rikes män röstade ja.

Detta är en bild från Hallberget taget en sommarkväll för några år sedan. Gammvägen fortsätter rakt in i bild, den nya Smedsvägen in mot 70-talets villakvarter, går in till höger. Idag brukas inte lägdan till höger om vägen och den kommer att slya igen.

Har du någon gammal vägsnutt som du värnar om? har du tänkt på hur kommunikationsmöster förändras över tid?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om Kustlandsvägen, postväsendet, 1600-tal, drottning Kristina, grusväg, hembygdshistoria