31 januari 2011

Glada burkar : )

Jag har hittat gladröda kaffeburkar i gömmorna. Cirkelkaffe och Gevalia. Isakssons och Luxus. Jag tittar och gläds. Längtar till jag får en bra plats att ställa dem på. Synliga. Ska jag göra som några inredningsbloggare - ställa dem i Stringhyllan...


Då kokkaffet i de här burkarna förbrukades drack jag inte kaffe. Jag njuter av dem nu istället - tomma.

..
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

Seriöst...

Nog behövs det väl fler byråkratiska myndigheter. Som man kan få skratta åt?


Joooooooooo....oooo..o


.

30 januari 2011

Om att känna STOLTHET

.
”Känner du hembygden älskar du den! Älskar du hembygden vårdar du den!”

Devisen ovan skrevs av Ivar Schnell och Carl Ivar Ståhle. Ivar Schnell var landsantikvarie i Södermanland 1938-1969 och han var väldigt produktiv med bl a 350 tryckta publikationer. Själv har jag stött på hans namn och verksamhet i uppdrag jag har haft med de kulturhistoriska byggnader han dokumenterade eller var antikvarisk rådgivare för vid en tidigare restaurering.

I Södermanland arbetade Schnell för att öka antalet hembygdföreningar som var fyra då han tillträdde som landsantikvarie. År 2008 fanns 65 hembygdsföreningar med mer än 20 000 medlemmar! Det är annars ganska vanligt att de kulturhistoriska myndigheterna inte ser med helt blida ögon på hembygdsföreningarnas verksamhet eftersom man anser medlemmarna som oprofessionella. Jag tycker det är ideella krafter som man absolut ska ta tillvara! Här i byarna finns ingen hembygdsförening, bara bygdegårdsföreningar som inte alls ser till byns kulturhistoria.

Själv sliter jag med frågan om min bygds folk, ja kommunens invånare, är stolta över sin bygd eller inte...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

27 januari 2011

Det som var och det som är.

En skogsbilväg byggdes här på skogen 1984. Jag är en av delägarna eftersom den går över min mark. Vägen öppnade upp för mer än skogsavverkning. Vägen gör det till exempel lättare att besöka byns fäbodplats. På väg dit ser man följande:

Sandtäkt
En sandtäkt som vid  laga skiftet betecknas som gemensamägd av byns hemmansägare hamnade nära inpå vägen. Husbehovstäkten, "grusgropen" kallad, användes en gång i tiden för sandtag till lertegel, lerklining och andra behov som ett hushåll hade. Sand hämtades med häst och kärra på den lilla kärrvägen, inga stora lass alltså.
Ända fram till 2000-talet har täkten nyttjats utan rovdrift. Men så började här hämtas sand med många vändor traktorskopor. Exploateringen har fortsatt. När jag tog med en kompis, som är sörlänning upp till fäbodarna, höjdes ögonbrynen och jag fick frågan om täkttillstånd fanns för täkten.
Det gör det nu inte. Hur kan då exploateringen tillåtas blev följdfrågan, hur ser vi på såret i marken. Det här tycker jag är symptomatiskt för olika synsätt i vårt avlånga land. Vilken norrlänning höjer ögonbrynen för en ”grop i marken”? Det är nog så att en sörlänning från ett tätbebyggt landskap bättre förstår värdet av orörd natur.
Här har många kubikmeter sand hämtats de senaste 10 åren. Utan täkttillstånd. När det för två år sedan på stämman beslutades att vart och ett hushåll i byn skulle få möjlighet att köpa 100 kubikmeter var, reserverade jag mig.

Kalhuggning och markberedning
Nästa exploatering som berör samfälld mark, alltså som vi hemmansägare gemensamt äger, rör en skogsareal vid avfarten ner mot fäbodplatsen. Fäbodarna är klassat som fornminne. För att nå fäbodarna kör man längs två av den samfällda skogsmarkens långsidor. Ytan kalhöggs helt utan stämmobeslut 2007. Året därpå röstades ifall markberedning skulle utföras eller om vi hemmansägare själva skulle plantera ytan för att behålla åtminstone något av oförstörd upplevelse då man närmar sig fäbodplatsen. Där äger ibland mindre byatillställningar rum. Stämmobeslutet blev att vi själva skulle skogsplantera och ett antal frivilliga anmälde sig. Dagen efter var den kalavverkade ytan markberedd!

Så går det till i ”vilda västern” och så går det till i min by! Inte ens den minimalt lilla kulturhistoria som finns kvar vill man värna om. Och det märkliga är att byns hemmansägare och invånare ser ut att finna sig i vad som än händer.
Vy från avfartsvägen ner mot fäbodplatsen. Vem bryr sig om kulturmiljö i skogen här uppe??? Norrland har ju enorma ytor med skog.


Så här ser det ut från skogsbilvägen då man närmar man sig avfartsvägen mot fäbodarna, vilken går framför den gröna ”väggen”. En bil syns uppe till vänster på fäbodvallens parkeringsplats. Någon känsla av gammal fäbodplats framkallas inte här.

Tja, här är det ganska svårforcerat om man skulle vilja ta en skogspromenad.

Fortfarande finns djupa vattenfyllda hjulspår. Skogsägarföreningen som avverkade och markberedde lagar inte upp efter sig. Varför skulle de det? Det kostar företaget pengar. Och ingen i samfällighetsföreningen ställer krav på avplaning och återställande.

Att det finns regionala skillnader i människors mentalitet tycker jag står klart. Det är en forskningsuppgift att försöka komma fram till bakomliggande mekanismer. Har fått höra att jag inte har något med vad som sker här uppe att göra - jag bor ju inte här, är bara en av delägarna! Norrland, Norrland!!!
Här har vi den nätta markberedningsmaskinen, så användbar och så effektiv.

På andra sidan Fäbodberget och inte långt härifrån, vid byns enda sjö, även den samfälld, har en av hemmansägarna sökt tillstånd för en bergtäkt där 1 miljon ton berg planeras att sprängas bort. Mot sjöns strand. Go, man, go... Vilken av hemmansägare i samfällighetsföreningen vågar ifrågasätta detta? Det är ju bara alldeles intill en sjö vi äger gemensamt.

Bilburna fäbodstintor
Den här bilden togs i somras då det var en sångkväll vid fäbodarna. Flera av besökarna kör sina bilar in på fäbodområdet och parkerar innanför fäbodallmänningens gärsgård. Den egentliga parkeringen ligger ett par hundra meters promenad från fäbodplatsen och det betraktas som långt att gå.

Har man kaffetermosar, varm korv och annat som ska fram för gemensam trevnad går det ju att köra undan bilen efter urlastning och rörelsehindrade kan skjutsas fram men bilen sedan köras undan. De här bilarna stör de besökare som kommer till fots, man möts av en ”otidsenlig plåtmur”. Det här har jag en mycket bestämd uppfattning om som ni förstår. Det här ger ingen som helst inlevelse i hur livet på fäbodarna en gång gick till.

(För övrigt bodde min mfmf Eric Lydig med sin familj i ett hus här uppe vid fäbodberget före laga skiftet på 1860-talet. Det måste ha varit härifrån som familjens minsting Klara Johanna drogs på vinterföre av sina äldsta syskon ner till byn för att bo och uppfostras hos morfar Jacob Isaksson - Jackop Isax´n - och moster Ulrika -  Smör-Ulla.)

Minns ett besök på Biby herrgård i Sörmland på 1980-talet. Vi var ett gäng med kulturhistorisk inriktning som gjorde ett studiebesök för att se de turkiska samlingarna av 1700-tals textil och porslin. Bussen körde inte allén ända fram utan vek av från huvudaxeln för att parkera. Vi närmade oss den karolinska herrgården till fots i allén, som sig bör, för att få rätt historiskt perspektiv.

Så borde man också göra på en obetydlig liten plats som de fäbodar jag är delägare i anser jag. Jag har inte ens brytt mej om att ta upp frågan, ingen skulle förstå, för här gäller helt andra lagar, andra tankesätt. Av det som händer inser jag att vi saknar stolthet över vad vi har, vår by... Vad skulle min naturälskande morfar ha tyckt?

Det finns fler exempel på förstörda samfällt ägda ytor. 1996 totalavverkades för första gången skiften synliga i byn. Tre fastighetsägare gick samman. Då förstördes och markbereddes en fin kärrväg som hemmansägarna ägde. En vacker väg som jag ofta vandrade från det att jag var barn fram tills det att den försvann i ett nafs på ett par timmar. Avverkningen fick även till följd att lövsly slår upp på den stig som gick precis utanför den fastbandhage som inhägnade byn, fätåe, fram till 1940-talet. Stigen kommer att försvinna helt om vi inte går samman och rensar upp den. Så lär det inte bli då intresse för kulturhistorien saknas. Jag i min tur hävdar här och nu att kunskap om den gemensamma historien ger stolta människor. Och att det skulle gynna hela bygden.

Skriverier som inte är positiva genererar normalt inga kommentarer och minskar antalet  läsare. Men faktiskt kan jag inte låta bli att ta upp detta, det är en del av att bli hemmansägare i den här byn, i "Norrland". Min utblickspunkt på tillvaron är tydligen så väldigt eljest, eljest...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

26 januari 2011

Blue and empty

Blått är flott.
Glasskålen är fin även som tom, men egentligen pockar den på att fyllas med gelehallon. Men fylls den de röda sockerprickarna blir de aldrig kvar länge. Och så är det bara blått igen...

Den här tjusiga skålen har jag köpt secondhand. Jag som har bestämt att allt som köps hit ska vara av senaste årsmodell, bara för att inte blandas ihop med de prylar som fanns här innan jag tog över. Skålen är från 60-talet, kan vara Flygfors och min idé att bara köpa saker från nutid höll inte hela vägen.
.
.

24 januari 2011

Det räcker!

Minns ni varumärket Algots? Algot Johansson AB, Borås.

Säg Algots - det räcker!

Det räckte till 1977 då företaget gick i konkurs pga den hårt härjande tekokrisen. Algots klädde mej och många i min generation då vi var små. Företaget var även Kunglig Hovleverantör visar det sig.

Minns ni toppluva, lovikkavantar, livstycke och långa ribbstickade bomullsstrumpor, sen kalasbyxor, elastabyxor, hängselkjol, parkas, lottapäls, slamkrypare, luddor. Allt detta hade inte Algots men det ingick i min utstyrsel. Det var fina grejer det! Lottapälsen i grön smärting med 4-5 stora melerade knappar, stora utanpåliggande fickor med lock och konstpäls fårskinn på krage och som foder blev jag så förtjust i att den gick jag omkring med inomhus till en början minns jag. Men bara minnet finns kvar.

På vykortet från 1955 sitter rader av sömmerskor hos Algots i Borås och syr allt vad tygen förmår. I välfärdlandet Sverige, folkhemmet, var det finare att klä sina barn i köpekläder än i hemsytt! Kvinnorna skulle ut i arbetslivet, inte ägna tid åt att sy till sina egna barn men kanske till andras. Nu verkar det som om pendeln delvis håller på att svänga.

Min egen mamma arbetade ett kort tag som sömmerska i en syfabrik på 40-talet. Hennes berättelse om tidsstudiemannen gillar jag, kanske drar jag den sen nån gång. Det är en berättelse om taylorismen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

23 januari 2011

Svepask

Undrar just vad som hände den 5 mars 1913? På insidan av locket till den här lilla svepasken står det med blyerts      Minne 1913  5/3.


Morfar var kappast glad då. Kärestan hade svikit vad jag förstår med mina tolkningar så här långt i efterhand. Mormors situation som dåvarande 23-åring har jag ingen aning om. Kanske ville hon minnas något.

Jag studerar bemärkelsedatum i släkten. Farmor och farfar gifte sig i november 1913. Aha, var det farmor Olivias och farfars Gottfrids förlovning som skulle minnas kanske? Kanske är asken tillverkad av farfar Gottfrid. Kanske låg däruti en ring?

Svepasken, den säger ingenting.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ,

21 januari 2011

Ångermanland

Ett sånt här landskapsvapen hade mormor och morfar på väggen. Det var gjutet i aluminium som därefter målats. Det finns inte kvar här i huset men jag har köpt ett nytt på Tradera.

Ångermanlands symbol är tre silvriga laxar, men det är långt ifrån priset på landskapsskölden. Kanske är det för att jag såg det här från barnsben, från det jag började läsa, som Ångermanland är viktigare än Västerbotten för mej?! Landskapet jag föddes i är viktigare än länet. Ett landskap har ett äldre ursprung, landskapsindelningen ser till topografins utformning, länet är bara administrativa gränsindelningar. När jag tänker på Ångermanland ser jag mjuka toppar och däremellan dalar, jag ser blånande berg, kobbar i havet, branta kuster, skravelrösen, fackelblomster och almyche (rallarros, mjölkört).

Jag parafraserar Pelle Molin och skriver: Det är Ångermanland, Guds verk, då han på samma gång log och vredgades!  Ur Ådalens poesi 1904.

Morfars hus befinner sig i skärningspunkten där omlanden från två städer möts, Umeå och Örnsköldsvik. Den som läst kulturgeografi vet vad detta innebär då en ort faller emellan två stolar, då man har lika långt till två städer. Det är alltså långt till residensstaden, det är först nu med bilismen som avståndet minskat i restid. (Det är ju symptomatiskt att Sverige börjat indelas i storlän.)

Vi befinner oss nära länsgränsen. Vid administrativa gränser brukar det finnas lite "outforskade" och obebyggda områden. Det är en avkrok alltså. Visst är det så. Administrationen når inte riktigt hit i alla sammanhang. Människor har präglats av detta. Som kulturhistoriskt bevandrad ser jag mig dock mer som präglad av landskapets utformning och förutsättningar än av statens administrativa gräns. Det är därför jag sätter upp landskapsskölden och säger mig vara ångermanländska.

Ångermanland är som landskap äldre än landskapet Västerbotten. Fram till 1620-talet var hela övre Norrland, dvs. nuvarande Västerbotten, Norrbotten och Lappland samt finska Österbotten, en enda administrativ enhet. Västerbottens län skapades år 1637. En senare länsdelning 1810 ledde till att namnet Norrbotten kom tillbaka och att den norra delen av Västerbotten snart började uppfattas som ett eget landskap. Tja, lite krångligt är det allt… En annan stor fråga här är vilka som befolkade Övre norrland först: kväner eller samer. Den frågan har konsekvenser för bygden än idag med pågående rättsfall.

Läs mer om Ångermanland  (landskapsblomma Styvmorsviol)
Läs mer om Västerbotten  (landskapsblomma Kung Karls spira)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

19 januari 2011

Familjebilder

Över jul- och nyårshelgerna lånade jag den nyutgivna boken Stora boken om familjebilder på biblioteket och insåg att den måste jag äga själv. Författare är Björn Axel Johansson och den utgavs av Historiska media 2010. Nu är den beställd på Adlibris för 209 kr. Ni kan provläsa HÄR:
Efter att ha läst den klarnade en del av mina funderingar över fotografier i morfarsfars styvfar Jonas Forsbergs två samlaralbum med porträtt av familjemedlemmar, bekanta samt dåtidens kändisar.

Här kommer två sidor ur boken Familjebilder:
Förutom att beskriva de olika fototeknikerna, med början med daguerreotekniken på 1840-talet, beskrivs hur fotokonsten och kopiorna utvecklas fram till nutid. Från början var helfigursbilder vanliga och korten på papper benämndes visitkort. Från början fanns ingen fotograf angiven på bilderna.
Här är andra exempel ur boken. Till vänster har den avporträtterade själv skrivit sitt egennamn på baksidan. I mitten finns på baksidan en stämpel med fotoateljéns namn samt ett handskrivet namn på den fotot föreställer. Till höger är fotoateljéns namn förtryckt på kartongen som bilden klistras upp på.

De jag tycker är bra att veta är att de tidiga korten är ojämnt tillskurna av fotografen. jag trodde att det var gjort hemma men har antagit fel. Längre fram får visitkorten ateljéns namn tryckt på kartongens framsida och under senare delen av 1860-talet blir trycken väldigt snirkliga och återkommer både på fram- och baksida av porträttet.
Morfarsmormor Katarina Eskilsdotter med sonen Johan Olof var verkligen i Stockholm och lät sig fotograferas i C.J. Malmbergs ateljé på Norrtullsgatan no 21 därstädes. Själva pappersfotot är ojämnt tillklippt och ser lite slarvigt monterat ut på kartongen med tryck. Så gjorde proffsen har jag nu lärt mej.

Undrar just varför de åkte till hufvudstaden? Vad gjorde de där? Hur reste de? Reste de ensamma? Jag gissar att Jonas Forsberg, Katarinas andre man och Johan Olofs styvfar var med.  Han var ju handlare i byn och gjorde nog flera inköpsresor. Jag gissar också att tiden för fotograferingen är andra halvan av 1860-talet och Johan Olof är högst 20 år.
Det är ingen bygdefotograf som tagit det här kortet heller. Det är ateljéfotograferat och finns i handlar´ Forsbergs samlaralbum. Likaså de här nedanför.


Också den buttra kvinnan som jag sympatiserar med har gått till fotografen i ateljén. Vardå tro? Inget skrivet, inget tryckt.
Här har vi ett lite senare foto. Mannen som porträtterats heter Jacob Öberg och bodde i min by. Fotograf var J A Wikman vars ateljé jag ännu inte vet var den låg. Jacob var en av de starke männen i samband med Vallens baptistförsamlings bildande. Den andre var Jonas Forsberg. De alternerade under flera år som föreståndare vilket framgår av en liten pamflett över baptistförsamlingens första årtionden som jag har i min ägo. En annan man i byn var också aktiv. Honom ska jag berätta om sen någon gång för han intresserar mej.

Till sist några tips: skannar ni av gamla foton, glöm inte att ta med ramen, fotografens tryckta text, hanskrivna texter på baksidan osv. Alltihop ger en gemensam bild och kan ge förklaringar med tiden som du inte har då du skannar. Med hjälp av golvmaterial, bakgrund och rekvisita kan fotografateljén identifieras. Klädmode, rekivista och ateljénamn kan datera bilderna.

Nättidningen Rötter har en porträttsamling. Klicka på Porträttfynd i vänstermarginalen. Bilderna är indelade landskapvis.

En alldeles utmärkt förteckning över fotoateljéer i landet finns också på Rötters hemsida.

Och här har vi då morfar Manfred som ung man. Enfärgad bakgrund, ingen rekvisita och fotoateljéns namn djuppräglat på kartongen. Här är vi framme vid förra sekelskiftet.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

17 januari 2011

Opassande

Tillåt mej att generalisera.
Jag tycker
  • att det är opassande med gatlyktor på bondgårdar eller hus på landsbygden.
  • att det är opassande med gatuadresser och därmed gatunummerskyltar på fasader på landsbygden
  • att det är onödigt och trist med elektriska ringklockor vid ytterdörrar på landsbygden
.
Jag tycker om
  • lampa på knuten som inte har alltför stickande starkt sken
  • adresser med gamla gårdsnamn eller byanamn, postlådor med nummer
  • att knacka, bulta på ytterdörren
.
Stad och landsbygd skiljer sig åt. Så tycker jag att det kan få vara.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

14 januari 2011

Hässj´störar

I somras kom de tillbaka till sin plats på rökbastuns långsida. Hässjstörarna. Inte ska de stå och ruttna heller.
Den här lösningen ordnade pappa sedan jordbruket upphört och han någon gång på 80-talet fixade med den timrade rökbastun. Tro det eller ej, men mamma och han frågade mej om de skulle elda upp större delen av störarna. Gissa vad jag svarade? NEJ förstås. Så klart.

Det här är smart pappalösning tycker jag. Reglarna som håller störarna på plats är spänd mellan takfot och syllstock. Störarna fanns på samma ställe tidigare när jordbruket var i funktion, men med en annan, fristående konstruktion. Under de två senaste årens vård av rökbastun flyttades störarna. Men vi borde ha vänt den spetsiga sidan av störarna åt samma håll när vi nu la dit dem igen!

Älskade störar av gran! Att användas till linhässjor. Vore jag etnolog skulle jag studera de olika sätt att torka hö som förekommer och förekommit i världen! Hässjor är en ganska sen företeelse, så torkades inte höet då min mamma var barn på 20-talet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

13 januari 2011

Tjugondedag Knut

Jul slut. Slut jul.


Nu väntar vi på dagsmeja och talgoxens vårlåt...
.
.
.

11 januari 2011

Känslor för snö

Jag gillar snö!
Min lilla enkät om bloggbesökarnas känsla för snö är över. Stora flertalet gillar snö precis som jag.
Faktiskt har jag fler likasinnade i cyberrymden än i verkligheten. I många år tycker jag mig ha umgåtts med människor som till stora flertalet vill resa till sol och värme då vintern kommer. Som ogillar minusgrader. Det handlar då mest om sörlänningar. Men nu vet jag att fler som tittar in här gillar snö, precis som jag.

Hej kompisar!
Av 32 svar tycker två att den passar på skidorter, tre tycker den är för kall och hela 27 personer tycker den är härlig och vacker. Själv har jag ett starkt doftminne förknippat med snö. Om det kan ni läsa HÄR.
Nu lever jag på ohôgan att den ska töa bort för fort.
.
.

9 januari 2011

Sladdvinda

Japp, nu får den här ojordade sladdvindan läggas undan. Tyvärr!

Visst är den vacker och praktisk! Sladden viras in i höljet då man vrider under- och överdelen mot varandra. Mera sådant vill vi ha men för jordade uttag, hör ni det formgivare!
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

7 januari 2011

Minnet av ett landskap

Allt eftersom förändras landskap och bebyggelse i en pågående process. Den processen kan man påverka, inte bara se på... Här i trakten tycker jag det har går fort för att vara glesbygd. Kommunikationsmönster med vägar, stigar, broar, spångar tappar sin funktion och växer snabbt igen. Dagens skogsbruk förstör oändligt mycket kulturhistoria – i norra Sverige sägs förstörelsen av fornminnen vara allra störst enligt Riksantikvarieämbetet. Här finns något mycket läsvärt: Konsten att läsa det förflutna i landskapet.

Vid krigsslut brukar den segrande sidan ge nya namn på platser man intagit för att markera förändringen och för att mentalt slå ned de besegrade ytterligare. Här gör vi det av oss själva! På andra platser finns hembygdsföreningar eller andra kulturföreningar som bevakar samhällsförändringar och försöker påverka i den riktning man anser vara minst förstörande, man lägger sig i samhällsutvecklingen. Var finns de som står på kulturens sida här?


Hur många vet var de nedanstående platserna i byn finns? De finns omnämnda på gamla kartor från 1796 och 1819:

Knösen
Räfveln
Storgärdan - åker
Storstycke och Radden - åker
Nywärke - åkern
Nysvedjan - åker
Halla - åker
Hjulholmen - åker
Stubbrödningen - åker
Qvarnhusfällan - åker
Wipperfällan - åker
Gammrödningen
Ladusvedjan - åker
Åkersvedjan
Norråkern
Bredlandet - åker
Halldaln - åker
Norråkern
Nyåkern
Stomtegarne
Sundssvedjan - åker
Mjurntegarne? - åker
Lill Aspängsrödningen
Strandrödningen eller Långfällan
Årödningen
Ladu rödningen
Kråkbo

Jag har hört en del av benämningarna men inte på något sätt allihop. Platserna finns dock utmärkta på de gamla kartorna men de flesta är sen länge borta på den gällande fastighetskartan. Ett annat syndrom är att man på nutida kartor missförstått betydelsen av den gamla benämningarna och gett platsen ett helt nytt namn. Ett tydligt närliggande exempel är Hemörssundet som blev Himmelsundet.
Det jag vet är att när vi tappar namn på platser, är det så mycket lättare att förändra landskapet eftersom namn och benämningar innebär att platsen betyder något för människorna som bor i bygden.


ETSNING
Tre hässjestänger i snön
och en gärdsgård
Övergivna på ängen
sedan många år

Skuggar i maj
ett flugsnapparbo
Skyler om vintern
skogsmusens hål

Minnet av slåttermaskinen
försvagas
Minnet av hästen
doften av kärnmjölk och hö

Skogen närmar sig
rötan och mörkret
Bild utan namn
svart och vit

Lars Lundkvist
ur ”Äril” 1998

Hur vill vi att man ska minnas oss? Hur för vi det kollektiva minnet vidare till nya generationer? Hur förmedlar vi kunskap om och känsla för det som var? Vi skapar ju som människor och mänsklighet vår egen historia.
.


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

6 januari 2011

Stenklyfts kartor över socknen från 1640-talet

Riksarkivet har på sin hemsida lagt ut scannade jordebokskartor, de första geometriska lantmäterikartorna över Sverige. Jag har tankat ner kartorna från byarna i min socken. Karttexterna är tolkade i separata pdf-filer. En fantastisk källa att ösa ur om man är historieintresserad och hembygdsforskare. Hela landets socknar har inte scannats än. Här är länken: http://www.riksarkivet.se/default.aspx?id=21561&refid=22519För att se dem laddar man ner ett gratisprogram och sen går man till kartsamlingarna. Via den här länken http://jordebok.ra.se/browse/index.php?anr=X1:Framsida kommer man till socknarna i norra Ångermanland.


Det här är centrala delarna av Järnäs by där min morfarsfarfarsfarfarsfar föddes cirka 20 år efter att kartan ritades och blev utnämnd till kronolots på den här platsen 1725.

Och detta är ett utsnitt av Kyrkvall´n med Prästbäcken och österut går vägen till Levar med gästgiveri.

Min hemby är beskriven så här:
Aßpa ähro 6 gårdar, Skattar
alle tillhoopa                                                     2 mantal
Vthsäde till heela byn i brukat åker
A Vthsäde j åkergierdett                                  8 7/8 Tunnor
B Vthsäde j wreterna                                       1 1/2 Tunnor
C Obrukat åker alles                                        6 1/8 Tunnor
D Höö aff lägdor och lindor                              15 Gillingar

Denne byn haffwer kiöpt ifrån
Lygde 1/7 vthi deras enger
Ther förre thee skattar aff benembte
Lygdes byskatt                                                  9 Säland
Bekommer höö till

Till denne byn ähr ingen engh
eller engzrödningh, Strömingz-
fijske ähr här tämmeligit godt
men icke synnerligitt fielfiske
mulebeet och tarffweskogh
finnes till nödtorfften.

Någre starr myror ähro be-
lägne på denne byns vthmark
Hwilka sällan kans slås eller
bärgas, Bekommer höö
stundnan till                                                        5 Gillingar

Numero 1 skattar                                                2 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö alles till
En engzlott till denne garden¹ j Ronholm
Skattar 1/2 Säland, Bekommer höö

Numero 2 haffwer i byamål                                  8 1/2 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö till

Numero 3 haffwer j byamål                                    7 Säland
Vthsäde alt sammans obrukat åker
Vthsäde å detta nywerket brukat åker
Bekommer höö aff benembte sine obrukat
åker eller lägdor                                                      8 Gillingar
Höö aff åkerlinderne

Numero 4 haffwer i byamål                                      5 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö alles till

Numero 5 haffwer i byamål                                       8 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö alles till

Numero 6 haffwer i byamål                                       12 Säland
Vthsäde j brukat och obrukat åker
Bekommer höö alles
Denne garden¹ haffwer engzlott j Ronholm
Skattar 1/2 Säland, Bekommer höö

Numero 3 i Affwa brukar denne wreten medh
Littera E Noterat, för hwilken skattas                         2 1/2 Säland
Vthsäde

Detta medh Littera F Noterat lyder till Numero 1 i Lygde
derförre skattas
Vthsäde obrukat åker                                                 2 3/4 Tunnor

(Karttext:)
Sandh mylla
Sandh mylla
Sandh mylla
Hårdh wall
Sand mylla
Star
--------------------------------------------------------------------------
¹ D.v.s. gården.

Yes, kan knappast bli bättre för en person som sedan 1980-talet haft delar av kartan på en diabild utan att ha kunnat tyda texten.
.
.

5 januari 2011

Sextio år gamla elledningar

Å, så skönt. Nu är de gamla elledningarna utbytta mot nya på övervåningen.

Proppskåpet, elcentralen, sitter i farstun. Made of Masonite.

Ett riktigt otäckt ormbo bakom doslock av plåt. På vissa kablar syntes koppartrådarna bakom textilhöljet. De gamla doslocken som är målade i väggens färg ska tillbaka. Några av metall, andra 70-tals plast men målade.

Innan locket sätts på.
Flera korta kablar drogs ur rören som är inbyggda i väggar och tak. Med hjälp av dragtrådar gick det nästan som en dans att dra in de nya.

Närbild på en sextio år gammal textlsladd. Ni lägger väl märke till min favoritlinoleummatta - Jaspé!


Här tittar nya ledningar ut. Det blev ordning på detta också. Egentligen borde jag ha dokumenterat bättre för inget av allt detta märks ju nu då doslock, strömbrytare, uttag och armaturer är på plats. Och nu är alla eluttag jordade enligt gällande elföreskrifter. Jag sörjer några av de gamla uttagen med i mitt tycke vacker design som inte får vara kvar. Det är livsviktigt att komma ihåg att allt det här måste utföras av en behörig elektriker. Allt annat medför livsfara och kanske brandfara. En del av arbetet utfördes under ficklampssken eftersom dagsljuset inte visar sig så lång tid på dagen just nu.

Och allt detta jobb kom sig av att jag införskaffat en ny taklampa som krävde ingrepp i det befintliga lamputtaget. De söndersmulade ledningarna blev påtagliga.
Äntligen finns ikeas taklampa Maskros i en mindre variant som gör att den platsar i ett hus med normal takhöjd. Diametern är 55 cm, toppen!

Här är så mörkt att det är svårt att fotografera, särskilt inomhus. Men det är otroligt vackert med upplega på grenar och ett kallt stilla snöflister i luften. Här syns målningsskarven på lagårdsväggen. Det omålade tar jag till sommaren.

Jag trodde julhelgen skulle kunna ägnas åt många blogginlägg men ack vad jag bedrog mej - här har det gällt att fånga dagens verkligheter. Inte alls dumt det heller! Nu mot Ö-vik.
.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

4 januari 2011

Om att leva

Leva: det är att bo på ett katastrofområde och vägra att flytta.


Rabbe Enckell










Han är min favorit, denne Enckell.

3 januari 2011

Nytt år, nya utmaningar!

Ja, det här året kan bli precis vad som helst. Året blir taggigt och krumbuktigt som ett korallrev om man får tro tennet som stöptes på nyårsnatten. Sleven som pappa brukade stöpa tenn i då vi var små återfanns, tenn införskaffades dagarna före jul. Det kändes bra att återuppleva barndomens tradition i brasan i öppna spisen. Här är huset just nu fyllt av levande ljus och snittblommor. Ljus behövs för elledningarna på övervåningen håller som bäst på att bytas ut.


Funderar en del på bloggandet. Jag fortsätter med skrivandet så länge uppslag rinner till. Jag kan tycka att det är lite märkvärdigt att ni hittar hit och läser skriverierna. De handlar ju bara om ett ytterst vanligt människoliv! Det är ingen deckare, inga mord, inga äventyr, inga strapatser, ingen författarkunskap - bara några av mina tankar.

God fortsättning på det nya året till er alla!
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...