27 februari 2011

Uppståndelse till evigt liv

Så var det detta med husbehovsbränning och vad en rejäl fylla kan få för resultat som jag skulle berätta för er.

N´Per Nilss´n, han hade som ni såg i ett tidigare inlägg en "brännvinspanna med hatt och pipor" som var värd 16 riksdaler banco. Med den kan man förmoda att sprit destillerades av korn eller potatis, vad vet jag...
Den här anekdoten har jag hört pappa berätta men inte själv skrivit ner tidigare.

Det var vinter, det var kallt och hur det nu var så hade Per varit borta någonstans och på väg hem. Då fanns inte vägen där den går idag utan vägen hem till Rönnholm gick från Ava. Han måste ha festat till ordentligt för han var tydligen rejält berusad. Han satt i släden, slean, men var knappast den som styrde. Eftersom hästen kände till vägen hem bar det ändå av åt rätt håll. Hur som helst dåsade Per till så han föll ur släden...  Jahaja, vad gör hästen? Jo, den fortsätter hemåt och då han når gården med tom släde förstår man där att något hänt. Någon (drängar/söner?) åker tillbaka längs vägen med hästen och hittar förstås husbonden som tappat handsken på ena handen, lyfter upp honom och så bär det iväg hem. Men som vädret var mycket kallt bar he se int´ bätter än att Per hade förfrusit (förfrôdd söm ve säg e´henna) två fingrar (vilka vet jag inte) och de var tvungna att amputeras.
Släde, slea sôm ve säg. Bilden från länsmuséet i Västernorrland.

Detta sitt handikapp fick han leva med, men var säkerligen nöjd med att ha överlevt. Men fingrarna, si de fick ingen ta ifrån honom. Dessa förvarade han återstoden av sitt liv i en flaska med sprit som konserveringsmedel. Kanske stod flaskan synligt på en hylla i köket eftersom berättelsen och minnet lever kvar. Det torde ha varit sonen, min farmorsmorfar som fört berättelsen vidare till min far.  Per ville att kroppen skulle vara hel och komplett vid Jesu återkomst så att han i himlen skulle vara fulländad. Därför skulle fingrarna begravas med honom, så klart! Det var jordfästning som gällde på den tiden av det skälet att kroppen skulle återuppstå hel då Kristus kommer tillbaka. Man begravdes på kyrkogården med fötterna mot öster och huvudet år väster för att stå upp mot öster, varifrån Jesus skulle komma för att hämta hem de sina. Fint, like it!

Det var så man såg på den egna kroppen då man levde med kristendomen inpå bara livet. Jag är född i en bygd där kristendomen  var och ÄR en stark rörelse. Det har säkerligen präglat mej.

Angående kroppsliga men så fick n´Per Nilss´n problem med ett knä vid 40 års ålder och åkte in till lasarettet 1827. Det ska ni veta var ganska ovanligt i bygden, för man fick själv betala vistelsen och det var inte alla förunnat att ha råd med det. Remissen och kvittot finns kvar och de lyder som följer:

Bonden Pehr Nilsson i Rönnholm N-lings Socken, hvilken enligt Läkarintyg, besväras af Fistel i knäet, må till hälsans återvinnande, intagas och vårdas å härvarande Läns Lasarett, emot det han sjelf ansvarar för Underhållskostnaden.

Umeå den 18:e Februari 1827
På Vesterbottens Läns Lasaretts Directions vägnar
G.L. af Schmidt
O.P. Gjerding?

-----------------
Bonden Pehr Nilsson från Rönnholm, N-lings Socken Debet
Underhåll vid härvarande Läns Lasarett ifrån och med den 18:e Februari till och med den 10:e Mars 1827 gör för 21 Dag. á 12 sk.-     RDBco 5: 12:-
Summa R.D.Bco   5:12

Umeå den 30de Aug. 1827
Oläslig namnteckning

-----------
Ofvanstående Fem R.D. 12 sk. Bco betalt
qvitteras Rönnholm den 30 Decemb. 1827
HC Horney

Den väg som Per körde på väg hem till Rönnholm den kalla vinterdagen passerade tvärs över lågpunkten i den här bilden. Nu är landskapet omstuvat i samband med E4 som invigdes 1962 och Botniabanan (med ersättningsväg som bilden är tagen ifrån) som invigdes 2010. Dock fortsätter den gamla vägen i båda riktningarna men mot Rönnholm är den snart inte längre farbar. Pappa visade vägen (vem annars???) och vi kusiner cyklade den som barn då vi var i Tenavan och fiskade på somrarna. På vägen hem i skymningen kröp paddorna fram över vägen minns jag. Om jag fick bestämma skulle vägen fortsätta att hållas någorlunda öppen. Kommunikationsleder och rörelsemönster försvinner så lätt och det blir svårt att tolka landskapet. Jag kan tycka att det är nog svårt att förstå hur livet levdes här i bygden för bara två generationer sen. Trots intresse och viss kulturhistorisk kunskap.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

26 februari 2011

Violer till mej

Det kom ett brev med ett fång violer. Till mej!


Så glad jag blev. Både av violerna och den vackert handskrivna stilen och av innehållet. Det är fortfarande inget som går upp mot personligt adresserad papperspost. Tackar!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

25 februari 2011

Rika

Visst är det trevligt med arbetshästar! Idag ser man mest ridhästar, möjligtvis någon travare.


Det här är Rika och hennes ettåriga föl på en bild från i höstas. Jag tror nog de trivs väldigt bra i Sunnansjö med visst arbete i skogen.

PS. Sônnasjö tycker jag är en av de allra vackraste byarna i socknen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

23 februari 2011

Om ett gammalt porträttfoto

Kanske gick det till så här. En vacker animerad film om vad som kan ha föregått en porträttfotografering.



.
.
.

22 februari 2011

Insikt

En disig sommardag som försvann i ett minne. Ljuset är så känskt, så vackert.

Ett par hundra meter bort, till höger om högraste ljusstaken finns Mattes Isax´ns byggning och precis bakom mittposten Jakopp Isax´ns boplats. Där föddes morfar 1884. I högra rutan syns Käckens gård. Platsen är densamma som gamla byggningen men det nuvarande bostadshuset är från 30-talet. Allt finns med på laga skifteskartan men bara Mattes Isax´ns bostadshus är kvar med ursprunglig stomme men för övrigt starkt renoverad på 60-talet. Det är fantastiskt intressant att koppla ihop folk från förr med deras gårdar. Den hembygdsforskningen kommer jag att fortsätta med. I laga skiftesprotokoll kan man även få en uppfattning om husens planlösning och storlek. Perfekt.



Angående förgrunden så är fönstret ett standardfönster från SP-snickerier cirka trettio år gammalt. Inge tjusigt alls trots att spröjsen inte är fusk utan äkta, men platt och utan profilering. Det skulle rymmas persienner mellan glasen i den kopplade bågen. Äh, de har jag tagit bort. Jag drömmer om andra fönster som jag ritat själv. Det är härligt att kunna utforma dem precis som jag vill ha det och slippa standardisering.

Ljusstakarna har pappa svarvat. Ett par till mej, ett par till systern. Jag valde att måla mina med linoljefärg, pompejanskt röda.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

20 februari 2011

Om att bli äldre

Vad ett gammalt födorådskontrakt och ett långt yngre nyttjanderättskontrakt kan få mej att tänka på samhällsförändringarna som t.ex. kan beskrivas så här:

Min farmorsmorfarsfar hette således Per Nilsson. Han var efter den tidens och ortens mått mätt storbonde. Per var gift med Anna Helena Matsdotter från min by. Bröllopet stod 1819. Lena var kusin med Ulrika Jacobsdotter, Smör-Ulla kallad, som jag skrivit om tidigare. Ulrika i sin tur var min morfarsmors moster. (Deras fäder Mats och Jacob Isacsson var bröder.)

1853, då var Pehr 66 år och Helena var 54, då överlät de hemmanet på sin näst äldste son Johan, 30, med förbehåll att de skulle bo kvar och av sonen få nödigt husbehov. Uttrycken för detta är här att bo på "undantag" eller som förmånsfolk. Så här är födorådskontraktet utformat:

Vid det köp som i dag slutad är om värdet och besittningen af vårt i Rönholm by af N-lings socken ägande Hemman under Nr l. 5 1/8 -dels selan hafva vi för godt funnit göra följande förbehåll om
våra lifstidsförmåner.

Till husrum förbehåller vi oss kammaren i Östra byggningen samt förstugukammaren i sätesbyggningen, Stolpboden samt nödigt rum i Brygg och Bakstugan. Af logen förbehåller vi oss årligen Fem tunnor korn, 2/8 dels tunna råg tätt och stridt men fritt från agnar, utsädesland för 2ne kannor linfrö och 3/8 dels tunna potatis på god och välhäfdad jord och lämpliga ställen, en fjärdedels tunna salt strömming, Föda för tvänne kor och fyra får som födes i likhet med hemmansägarens samt rum för desamma i hemmanets ladugård, hemförd och upphuggen torr ved till nödigt behof samt rum för densamma i Vedlidret, Kyrkoskjuts enär den åstundas samt hästens nyttjande till andra nödiga körslor. Skulle så hända att kreaturen ej blifver försvarligt skjöt, äger vi vid ett sådant förfarande bestämma och aftaga af Hemmanet hvad till deras föda kan behöfvas.

Om någon af oss för den andra med döden afgår återfaller till Hemmanet två och en half tunna af spannemålen samt föda för en ko och ett får men det öfriga blifver oafkortad medan någon af oss lefver.

N-ling och Rönholm den 23 Aprill 1853.


Pehr Nilsson (bomärke)


Hustru
Anna Helena Matsdotter (bomärke)

Wittnar



I Viklund                            A August Rönberg


...............................................................
Med de af mina föräldrar uti föregående handling af tagna födoråds förmåner förklarar jag mig till alla delar nöjd, samt förbinder mig att till alla delar utgöra.


N-ling och Rönholm som förr

Johan Pehrsson


På en gång närvarande vittnen underskrifva

I Wiklund                     A August Rönberg


...............................................................
Det var ett kontrakt från 1800-talets mitt. Så här var kontraktet utformat då jag tog över det här hemmanet där pappa bodde kvar:

1. Nyttjanderättshavaren äger rätt att å fastigheten xxx, fritt nyttja den byggnad han nu bebor så länge han lever eller till dess Nyttjanderättshavaren säger upp avtalet.
2. Nyttjanderätten omfattar även tomt och trädgård samt i behövlig utsträckning befintliga uthus.
3. Nyttjanderättshavaren svarar för kostnader för uppvärmning och elström samt för löpande underhåll av bostaden. Nyttjanderättshavaren svarar för att byggnaden är fullgod försäkrad.
4. Nyttjanderätten får inte uppsägas av Upplåtarna och gäller även gentemot eventuell ny ägare av fastigheten. Om Nyttjanderättshavaren så önskar får han med omedelbar verkan säga upp avtalet.
5. Nyttjanderätten får inskrivas.
6. Med detta avtal förklarar vi oss till alla delar nöjda. Detta avtal har upprättats i två likalydande exemplar varav parterna har fått varsitt.
.
………………………
Nyttjanderättshavare
.
…………………………
Upplåtare
.
Nyttjanderättshavarens och upplåtarnas namnteckningar bevittnas:

……………………….         ………………………
Namn                                    Namn
.
.

Så här tänker jag då jag jämför kontrakten: andra tider har stundat. Självhushållningen tidervarv är borta. Energin kan köpas utifrån och levereras i trådar som hänger i luften. Köparen behöver inte ställa upp med egna tjänster och produkter från sin egen gård. Mat för överlevnad kan köpas i butik. Människor är mycket mer oberoende av varandra, ensamheten i samhället har ökat, segregationen mellan åldersgrupper likaså. Med ökade kvadratmetrar per capita kommer vi allt längre från varandra även mentalt. Det är väl inte så tillfredsställande...


 
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

18 februari 2011

Sommar och sol

Här sitter grannen farbror Kalle och rensar blåbär i halvskugga. En klassisk plåtbricka i knäet är till hjälp, tre plasthinkar omger honom där han sitter i gräset. Man ser på hans arm att den är lite stel efter vådaskottet han ådrog sig i sin ungdom då han stod med ett gevär med pipan i armhålan och skottet gick av. Ett minne han återkom till emellanåt. Kalle arbetade som vägarbetare under lång tid. Varje morgon, i ur och skur, åkte han iväg på sin motorcykel iförd lädermössa och "strut" mot fartvinden. Ni förstår väl vad jag menar...

När kan det här ha varit? Det är jag som är fotograf, det kan vara skiftet mellan 70- och 80-tal och jag hade utan direkt planering, börjat dokumentera min omgivning hemmavid. Farbror Kalle hamnade på "hemmet", om jag minns rätt 1994, och dog där år 2000, 94 år gammal. Vattenledningen från kallkällan gick sönder och de anhöriga ansåg att han skulle få bättre på ett äldreboende. Kalle längtade hem men ville aldrig komma tillbaka för att se sitt hus i annans ägo.

Kalles och Hildurs lagårdsgavel syns bakom och längre bak och på andra sidan Kustlandsvägen tittar morfars hus fram. Mot lagårdsväggen brukade tant Hildur ställa gamla fönsterbågar på försommaren för att ett växthusklimat skulle bildas för de köksväxter hon odlade där. Här ser odlingen ut att ha övergivits.

Bäcken, hemmansägarnas gemensamma vattendrag, numera tillika mitt,  rinner till höger utanför bild. Där fanns en tvättbrygga och där var ett av badställena för oss barn. Mamma sköljde någon gång trasmattor där. Masonitekanoten som pappa byggde låg förtöjd i närheten. Vilken bekymmersfri och glad tid det var.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om ,

16 februari 2011

Fortfarande aktuellt efter alla dessa år...

Maskinkriget


Ur Lutfisken årgång 1937.
.
- Jag är det sista skriket från Västerlandet. Jag förflyttar mej, laddar, siktar och skjuter utan hjälp av människohänder!
- Har då människan ingen uppgift i det modärna kriget?
- En viktig uppgift! ATT DÖ!
.
.

14 februari 2011

Gårdstun av klass

Det här är ett foto från början av 1990-talet (en skannad diabild). Det är samma gård som jag kommit tillbaka till i några inlägg -Gunnars gård i grannbyn. Det här tyckte jag så mycket om, att jag fotograferade den sommaren, både härifrån och annorstädes i bygden. Jag hade fått ett stipendium och skulle vistas på Svenska Institutet i Rom ett år. Året skulle ägnas åt att enbart förkovra mej inom kulturmiljövården, riktigt frossa i restaurering, konstvetenskap och arkeologi. Det var lycka det... Beslutade att ta med några bilder för att visa hur min hembygds träbyggnadskultur såg ut, något som borde vara exotiskt i Italien. Det här var en av bilderna som gjorde den långa resan i mitt flyttlass.

Titta på skillnaden på kort trampvänligt gräs utanför köksträdgården, saftigare därinne. Köksdelen användes inte 1990 för odling, bara en rabatt intill väggen och fruktträd. För en "gammpojk" kanske det inte är det vikitgaste. Men längre tillbaka odlades ätbart här. Som det var på många håll i landet. Några hembygdsgårdar har kvar den här täppan vid husväggen för att visa hur det var en gång i tiden. Högbergsgården i fiskeläget Skags udde vid nordligaste delen av Höga Kusten är ett äldre exempel, där spjälorna är högre, tätare och grånat trä.

Ett falurött spjälstaket omgärdar tomten mitt i byn. Det grå huset är korsbyggnaden som blev satt åt sidan då det nya huset byggdes på 30- eller 40-talet. Detta "nya" hus skymtar till höger i bild. På dess gavel fanns köksträdgården med ett fruktträd OCH - det staket som hindrar kreaturen från att äta upp odlingarna i kökslandet, den avgränsning som finns mellan gårdstunet och köksträdgården ser lite annorlunda ut. Det är visserligen falurött (slamfärg, inget annat) men har lite glesare mellan de lodräta spjälorna och ytterligare en tvärgående spjäla som gör indelningen kvadratisk. Så jättefint och omtänksamt! En vitmålad smal grind (säkerligen linoljefärg) leder in till odlingen. La´gårn från 1917 står till vänster utanför bild. Med hjälp av byggnader och staket skapas ett fint gårdstun med en öppen sida mot solljuset i söder samt mot samfärdsleden Kustlandsvägen/Riks13. Gården ligger mycket centralt vid en trevägskorsning.


På flygbilden från 1957 finns även kornhässjan, storhässjan, kvar. Den minns jag så väl.

Gårdstunet har också den beväxning som jag åtrår men som inte går att behålla då man börjar slå med gräsklippare. Trampvänliga grässorter och örter. Jag har diabilder med hästen som står på gårdstunet och käkar hö. Djur, människor och vagnar nötte gräset himmelens vackert!

Nu när det har blivit självklart att ha en gräsklippare kommer en sådan här gårdsplan aldrig mer igen som fenomen. Har man väl börjat klippa gräset med gräsklippare ändras floran. Min bevekelsegrund för att använda lie är rent kulturhistorisk och det är lika gott som något, anser jag, så länge man orkar och ser värdet i det.
Det är senhösten 2010. Köksträdgårdens staket är borta och det ska mycket till för att det kommer på plats igen tror jag nog. Staketer i tomtgräns är lite på "halvstång" och inte utom räddning. Om det rustas upp hoppas jag samma spjälavstånd, höjd, material och färg används. Varför ändra ett vinnande koncept? Vari består de kulturhistoriska värdena, vem talar om för en fastighetsägare hur han/hon ska ta till vara på dem? Ibland försvinner de av oförstånd, utan att man ens vunnit ekonomiskt på det.

Husgrunden har tätats vilket kan ha varit behövligt, vad vet jag. Tätningen av frigolit (?) sticker upp över mark, fogskum har använts för tätning av källarfönster. Så här skulle inte jag har gjort men är inte alls ovanligt sätt att idag försöka lösa fuktproblem. Men hur ser det ut när det är klart, vilken blir marknivån? Hmmm...

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

10 februari 2011

Brandförsäkring av år 1845

Farmorsmorfarsfar hette Pehr Nilsson. Han var född 1787 och bonde på hemmanet no 1 i "Rönholm". Pehr och brodern delade hemmanet då deras far dog.

"Rönholm" av lantmätare Jacob Cristoffersson Stenklyft, 1640-talet.

Per gifte sig 1819 med Anna Helena Matsdotter (Mattes Isax´ns dotra sôm ja berätte ôm te förre inägge, hon sôm grint över grädda hon spillt ut å feck ge namn åt n´dänn plassen där hon ramle: Lena-bärge längs fäbostigen). Elva barn föddes i äktenskapet. Deras äldsta barn föddes 1820 och den yngsta 1843. Jacob, som föddes 1837 kom att bli min farmorsmorfar, Gammelmorfar som pappa kallade honom. Pappa var 10 år då Gammelmorfar Jacob dog 1927, 90 år gammal, och han hade starka minnen av honom eftersom Jacob bodde på övervåningen i farmors och farfars hus. Med sina berättelser har min pappa alltså fört vidare minnet av en man som föddes 1837 till mej. Fascinerande...

Nå, år 1845 lät Pehr och Helena brandförsäkra sin gård. Brandförsäkringsprotokollet finns kvar. Man brandförsäkrade antagligen hemmet därför att man inte ville riskera att ägodelarna skulle bli lågornas rov och familjen ställd på bar backe utan medel att bygga upp något nytt. man ansåg självfallet även att gårdens inventarier och djur var värda en del. 1853 överlät Per och Helena sitt hemman till näst äldste sonen Johan.


Jag tycker det är intressant att se vad som fanns i ett stort hushåll och hur tingen värderades. Med viss felmarginal för att fingrarna halkat på tangenterna så fel uppstått i sammanställningen, särskilt då det gäller siffror, får ni ta del av detta. Och att få till en tabell på bloggen verkar förgjort. Så här lyder brandförsäkringen med nästan samtliga inventarier handgjorda under självhushållningens tidevarv:

År 1845 den 14de November Blefvo undertecknad kallad af Bonden Pehr Nilsson i Rönholm, för att värdera dess Lösa Egendom som i dess bo be­fans för att uti Väster Bottens Läns Brandstods Bolag intagas, för att få åtnjuta och erlägga enligt värdering som följer, Neml:
 
Guld                                       Banko R
2 st Guldringar á 18 karat á 4,16 st.  * 8,32

Silver
l st Silfver dosa * 4,-
5 st Större och mindre Silfver Skedar
          9 lod á Rgs pr lod * 9,-
l st Silfver Tumlare 31/2 lod á l Rgs * 3,224

Then
1 st ten fat  * 2,16
2 st tallrikar * -32

Mässing
2 st mässings Ljus plåtar á 12 / * 24
1 st dito staka * 1,-

Koppar
1 st Bränvins Panna med hatt och pipor * 16,-
1 st Caffe Panna * 2,16
1 st fot panna * 1:-
1 st Skopa * 1,16
1 st skål * -32
1 st dito mindre * -16

Bleck
2 st Silar 1 för 24 s, ra 12 s *  -36
2 st Skålar * -36
2 st Trattar * -24
1 Caffe Dosa 12, l st grädd snäcka 8 * -20

Glas& Postliner
4 st ½ stops Kristals flaskor á 16 * 1,16
3 st 1 ½ kans grön flaskor * 1,06
4 st 1/8 kans dito * -32
3 st Sup glas kristals * -24
2 st Toddy glas * -16
1 st glas Stop 12, l st Glasfat  * -24
1 st glas Löckta  * -8
1 st Postlins fat * 1,16
4 Dussin Djupa och flata tallrikar á 1,16  * 5,16
1 st skål * -16
1 st The kanna * l,-
6 par Caffe koppar á 8 * 1,-
1 st Spägel *  5,-
1 st Dito mindre * 2,-
1 st Rakspegel  * 1,-
9 st Stenfat á 8  * 1,24
1 st Sten skål  * -8
1 st 4 Kans gryta  * 1,16
1 st 2 Kans panna  * 1,16
1 st ½ kans dito  * 1,08
1 st 1 kans dito  * 1,-
1 st ½ kans dito  * -40
1 st sämre gryta 8 kan  * 1,16
1 st Stek panna  * -24
1 st Malm Panna och Brandjärn  * -16
1 st Caffe brännare och Qvarn  * 1,32
2 st Ull saxar  * -32
2 st Hand Sågar  * 1,16
1 st Vin skaft med 11 Borrar  * 1,-
1 st Husnafvar, 1 st Takvedsnafvar, 1 st arstang dito  * 1,08
1 st Husdrag  * -8
1 st Eldgaffel  * -16
3 st Ko Skällor  * -36
6 par Bol knifvar á 8 s  * 1,-
2 st För Skjärar knifvar á 8  * -16
2 st Gryt Låck 12, 1 st Hack knif à 8   * -20
1 st Järn kjädja 6 aln. á 8  * 1,-

Trädsaker
2 st Fäll Bord  * 4,-
1 st Stann Bord  * -32
1 st Bake Bord med bulnor * 1,-
2 st Hög Sängar med förhäng á 5 rd  * 10,-
1 st Drag Säng  * 2,-
2 st Hög Sängar utan för häng * 7,-
2 st Stann Sängar * 2,16
1 st Roskåp *  4,-
1 st Dito med lås och målad * 5,16
1 st Kista med lås och smide * 2,32
1 st Dito dito dito * 2,32
1 st Dito dito dito mindre * 2,-
1 st Dito dito dito dito * 1,16
18 st Stolar á 16 * 9,-
5 st Sjinn Stolar á 8 *  -40
2 st The Brickor * -24
1 st Sjudar Kar * 1,32
1 st Sätt Kar * 1,32
3 st Såar 24 * 1,24
1 st Dricks Tunna och Bunke á 24  * 1,-
24 st Mjölk Tråg á 4 * 2,-
5 st Baku Tråg á 16  * 1,32
7 st Byttor á 12 * 1,36
2 st Spinn Råckar * 3,16
2 st Tåg Korgar * 1,24, 1 st Sädes Korg, 1 st mindre * 2,40
4 st ½ ankar Kaggar á 18 * 1,24
3 st Sållar á 24, l rd 24, 1 st Redssel 24 * 2,-
1 st 1 st Skersmått  * 12, 1 st Kapp 4  * -16
1 st Järn Betsman * 1,16 1 st Brand Järn 40 * 2,08
1 par Väf Stolar * 3 rd, 1 st Refträd  * 12, 2 par kabbar 32  * 3,44
1 st Nyst Vin och Nyst Krona á 12 * -24
1 st Slip Sten med Järn vef  * 2,-

Kjörredskap
1 st Sjeskärra med jul och ås * 26,-
1 st Dito dito dito * 8,-
1 par Klubb jul med ås och 2ne flakar  * 9,-
1 st Åkerskrinda  * 6,-
1 st Lång Släda Järn Skod * 3,-
1 st Dito vallad  * 1,16
1 par Järn Skod Stöttingar * 3,16
1 st Åker plog * 2,-
1 st Sädes ahl 2 rd 16, 1 st Ristell 18 * 2,34
1 st Åker Harfva  * 1,16
1 st Bättre Seltyg  * 8,-
1 st Sämre Dito  * 2,-
3 par Skacklar  * 1,12

Säng och gång kläder
1 st Dun Bållster 1 10 á 16  * 11,16
1 st Dito Dito 1 10 á 16  * 10,-
2 st Dun Kuddar 18 á 16 * 6,-
3 st Dito Dito 1 10 á 16  * 10,-
1 st Nytt Bollster var af Blaggarn * 1,16
4 st Half nött Dito Dito á 1/2 rd   *  4,-
3 st Nya fällar med västgöt täcken á 8 rd * 24,-
1 st Sämre Dito Dito * 6,-
3 st Medelmåttig nötta fällar á 2 rd * 6,-
1 st Rens Hud * 1,-
1 st Ylle Täcke * 2,16
5 st Lärfts Lakan á 1 rd * 5,-
2 st Blaggarns Dito 32  * 1,16
5 st Kudd öfver Drag á 24 * 2,24
Mans gång Kläder i Ett för alt inberäknat * 66,32
Qvins gång Kläder Ett för alt inberäknat * 81,16

Diverse
7 par Gardiner á 24 s * 3,24
1 st Bord duk * 2,-
2 st Särvetter á 16 * -32
1 st Häske tåg Nytt med krok * 2,32
1 st Socker Skrin * 1,-
1 st Vägg Klocka * 6,-

Kreatur
1 st Häst Kreatur i 7 året * 100,-
8 st Kor á 17 rd * 136,-
1 st Oxe * 8,-
15 st Får á 1,16 * 20,-
Böcker för * 6,32
30 Tunnor Korn och Bland Säd á 6 rd  * 180,-

Summa Banco RiksDaler 958,06
--------------------
.
Den enskilt dyraste prylen var brännvinspannan med hatt och pipor som var värd 16 riksdaler banco. Det här var på självhushållets tid och att bränna hemma var inte förbjudet alls. Jag har en historia om vad en rejäl fylla kan få för konsekvenser med Pehr som huvudperson. Den ska jag förtälja för er tids nog.

Annars var det den sjuåriga hästen som var högt värderad, nämligen till etthundra riksdaler banco. Att jämföras med våra dagars bilar.

Västgötatäcken var värdefulla, dunbolster likaså. Kanske hade man fyllt bolstren själva med sjöfågeldun, det var ju under självhushållets tid och nära till havet. Västgötatäckena var nog inhandlade av en knalle som vandrade runt och sålde textilier från Sjuhäradsbygden. Ja, knallarnas färder sträckte sig ända hit upp. Det här skulle jag vilja forska mera i. Själv minns jag gårdförihandlaren (gålförihannlar´n) med glädje.

Det är många ord jag lyser upp då jag läser. Minns min barndoms dialekt. Den lyser igenom även i ett instrument som ett försäkringsbolag upprättar. Hela dokumentet ger en inblick i vad man ägde, hur det värderades.  Jag bara älskar ordet "roskåp". Javisst, två fanns det, det ena bemålat. De stod i ron, i vrån, för de var hörnskåp. Like it. Och bolknivar. Och dessa högsängar som jag tycker så mycket om, så typiska för bondesamhället. Fyra stycken fanns det, två med förlåt, med textila förhängen. Åsså en dragsäng som är en säng vars långsida man drar ut, också kallad gustaviansk säng. Det fanns två "stannsängar" i hushållet. som jag inte har koll på vad det innebär. Men då jag funderar och tittar i Sigurd Erixons bok Folklig möbelkultur i svenska bygder. Liggmöbler börjar jag förstå att det är ståndsäng som menas men på min dialekt, en benämning som aldrig användes i min barndom för den typen av ålderdomliga sängar fanns inte i bruk. "Med ståndsäng menar man vanligen en helsäng som ej är utdragbar och som saknar överbyggnad. Sidoväggarna är antingen inskiftade i rännor på ståndarna eller också intappade i hål på dessa."

Ståndsäng från Västerbotten. De svarvade dockorna är karakteristiska för den romanska stilen. Teckning av kapten J.A.Linder 1875. Ur Sigurd Erixons bok som nämnts ovan.

Annars har jag skrivit om sängtyper här och specifikt fållbänkar här. Sängmöbler intresserar mej, särskilt som jag har vissa planer i morfars hus. Om några år.

Undrar hur gardinerna såg ut? Färg? Hemvävda av egenodlat lin förstås, bomull var dyrt. Och två servetter. Två! Vilka använde dem? Husbond och husmor? Dagligen? Fest? Hade man med sig servetter då man var bjuden på kalas? Många tallrikar fanns i hushållet och 6 par kaffekoppar. Hade man något på golvet? Klädtrasor av linne samlades in till lumppapp, bomull var ovanligt, och då också trasmattor. Hade man någonting på trägolven?  Fasen vad lite jag kan ändå om bondesamhällets liv och leverne.

Jag skulle kunna ge många tusen kronor för att få leva med i det här hushållet under en veckas tid, ja enbart en dag skulle ge lärdomar som är ovärderliga. Undrar vilka böcker till ett värde av 6,32 riksdaler banco som fanns i den lilla hyllan eller kanske i ett bokskåp? De var säkerligen av kristen karaktär allihopa. Luthers postilla eller åtminstone Luthers lilla katekes. Hur det stod till med läskunnigheten har jag inte tittat efter om i husförhörslängderna ännu. Nä, den var nog inget vidare bevänt med kommer jag på, därför att Pehr undertecknar brandförsäkringen med sitt bomärke. Barnen lärde sig läsa vad jag vet, den äldste var 25 år då försäkringen skrevs. Alltså fanns någon/några som var läskunniga i hushållet.


Idag återstår knappt hörnstenarna efter den här, för dåtiden och socknen, rätt stora bondgården med alla
sina byggnader. Det var, som jag förstår det, laga skifet som fick den att gå under. Men pappa har visat mej platsen. Den finns kvar, där är fortfarande ganska öppet landskap men sly och ödebygdskänsla tränger sig på...

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

7 februari 2011

Gråta över spilld grädde

Anna Helena Matsdotter, Lena kallad, var dotter till Mats Isaksson, en bonde här i byn, eller sôm ve säg: Mattes Isax´n. (Med vår dialektala betoning som jag föredrar framför rikssvenskan. Det ger åtminstone en hint om hur det lät då man pratade här i byn förr i tiden.) Lena föddes i juli 1799 som nummer 4 i skaran på 9 barn.

Helena har gett namn åt en plats längs fäbodstigen som är den stig genom skogen som leder till byns fäbodar. Den har jag gått tillsammans med min far som nogsamt berättade vad han visste om de omärkvärdiga platser vi passerade.
Fotot visar en bit av Fäbodstigen som numera endast används av scoteråkare vintertid.

Platsen jag tänker på, som Helena Matsdotter fått ge namn till, är Lena-berget. Helena skulle ta med sig grädde, som skummats av under några dagars mjölkning, ner till byn. Hon bör ha varit en ung flicka då och hur det nu kom sig så snavade hon och grädden rann ur laggkärlet eller vad hon nu fraktade grädden i, kanske gick behållaren sönder. Man kan tro hon blev ledsen, grädde var dyrbart. Man kan tro att det blev omtalat i byn eftersom bergknallen gavs namn efter händelsen.

Det här är fäbodstigen och där framme syns en annan bergknalle, den med Anner-vilarställe (andra stället att vila på, räknat nerifrån byn). Ganska långt bakom oss ligger Lena-berget. Jag tror inte namnen på de här obetydliga platserna i skogen lever kvar i mer än högst en generation till. Det är också stor risk att stigen försvinner mer och mer, för här i byn brukar man normalt inte märka ut natur- och kulturminnen i skogen före slutavverkning och markberedning.
Här är Helenas vandringsväg utmärkt på laga skifteskartan från 1860-talet. Den natur som hon vandrade i var i huvudsakt av typ västlig taiga samt hällmarksimpediment beväxt med tall. Helenas hem i byn ligger längst ner på kartan, fäbodarna ligger högst upp på kartan.

Jag kan inte längre av att göra bilderna klickbara för förstoring sen Picasa gjorde om sitt system. Nån som kan berätta hur man gör?



Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

5 februari 2011

Inhägnader

Jag fick en kommentar om ryska inhägnader i förra inlägget. Som kontrast till det som där beskrevs ska jag visa några inhägnader i Ryssland som jag tycker väldigt mycket om. Här kommer den första bilden.

Det här är den ryska byns utmark, det är sönderbränd sensommar och kreaturen befinner sig på annan plats. En smal grusväg slingrar sig bortåt. Ni ser hägnen som stora bås med liggande grånande brädor. Det här gillar jag!

Något liknande detta har jag inte sett i Sverige av idag. Jag blev/blir oerhört tagen av den karga känslan i det inhägnade landskapet. Så här såg det naturligtvis ut ôppa Löta i min by vid sekelskiftet och tidigare, då jordbruket bedrevs intensivt och sommarla´gårdar var en självklarhet. Jag har aldrig sett det men genom att ha studerat många foton från det gamla bondeSverige känns det som jag minns.
Eller kan man minnas med sina gener??? Hur som helst var det inte svårt att låta tankarna fara iväg till min hemby före min tid, då jag besökte den här platsen. Trots att jag bara har ett foto sitter upplevelsen ordentligt kvar i min kropp.

Det här är också fascinerande. Inhägnade potatisland på en sluttning med de omålade bostadshusen på toppen bland bergknallarna. Yes, like it...

En ny inhägnad, träet är fortfarande ljust till skiland från det solbrända timmerhuset. Ett grånat utedass av bräder står i andra änden av inhägnaden. Här bodde jag ett par dagar och det var ett sant nöje.

Här är marken ner mot älven med ägorna inhägnade. Liggande brädor i hägnen ner mot vattnet och stående spjälor längs stranden. Att allt inte ser perfekt ut bekymrar mej inte med dessa hägn, för jag vet att de hålls efter eftersom här i byn fanns keatur som måste hållas borta från grödorna. Ingen ko får komma in här och föröda grödorna. Här fanns inga smaragdgröna gräsmattor, gubevars, utan all mark användes till odling av ätbara köksväxter eller hö. På någon liten täppa närmast huset kunde ibland finnas blommor till lyst. Annars stod potatisblasten ända in mot knuten. Det var en mycket stark upplevelse för en historieintresserad typ som jag. Så här levdes livet fram till 20-30-talet i min by och bakåt i den suddiga forntiden.

Är det något som säger att mäniskor som lever i miljöerna på bilderna har ett sämre liv än vad vi har?
Jag tog de här fotona som diabilder och har skannat av dem, vilket gör att de inte blir så väldans bra. Med ljuskänsligheten 400 ASA på diafilmen blir avskanningen väldigt kornig.



Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

2 februari 2011

Spjälstaket

Staket och gränsmarkeringar för tomter är på utdöende här. På fotona från i höstas syns det som är grannbyns enda inhägnade väg. Så här såg det ut för fem år sen. Det som syns idag upplever jag som landsbygd i förfall.
Fortfarande är inhägnaden inte bortom all räddning. Med en ganska enkel insats kan man få ordning på det här staketet utan stor penninginsats. Det är mest vilja och förståelse som behövs.
Det är inte bara tidpunkten på året och dagen som gör att de här bilderna ovanför är glåmigare än de jag tog för 5 år sen. Staketet förfaller, träd har kapats utan att nya planterats, ingen har bott på gården under några år. Här kommer två bilder från 2005:

Det står en väldigt fin korsbyggnad på den här gårdsplanen. Tegeltak, ribbad träpanel, korspostfönster med fönsterbågar i avvikande färg, fönsterfoder i väggfärg, en trästege mot takskägget - allt detta ger byggnaden karaktär. Huset blev undantag eller överloppshus då det nyare gulmålade till vänster byggdes. Antagligen är det därför som det är välbevarat förutom att Gunnar som levde här till sin död för några år sen förstod det här men vikten av traditioner, av att bevara det som bevaras borde. Han var en stolt bonde som visste värdet av sitt arbete med mark och byggnader.
De typiska elementen i landskapet, som till exempel inhägnader, försvinner då jordbruket inte drivs av markägaren. En arrendator har inte samma känsla för lägdorna, grödorna kan jag tro. Snart nog  kommer betestuggar att köra runt för att hålla landskapet öppet med konstgjord andning.
Där framme till vänster ligger byns och traktens stolthet - Modehuset i Lögd´. Det är väldigt om-och tillbyggt under årens lopp ju fler kunder man fått.  Runt huset till höger fanns tidigare ett vackert vitt staket med grind och grindstolpar.
Det här fotot är en diabild jag tog 1997 av det vita spjälstaketet utformat med finess och med stolpar av granit. Detta jättefina omhändertagande av tomtgränsen mot vägen försvann några år senare, på tidigt 2000-tal.


För i tin sågé ut e sanna. Intill skrädderiet löper en trägärsgård, n´ fassbannhagga. Staketet till höger är det så vanliga vid förra sekelskiftet: snedställda spjälor som bildade diagonalrutor. Det ersattes långt senare av det som syns på foto från 1997.

Vägen som syns är den gamla Kustlandsvägen som sedan blev den asfalterade Riks13 med ny bro över den meandrande älven. Den älv där min morfarsfarfar drunknade.

Ett par kilometer härifrån ligger en byggnadsvårdsbutik... Jorå!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

1 februari 2011

Vad som är värt att minnas

Jag blir glad av att läsa de här tankarna av 21-åriga Jonna. Att få läsa att enkel liten stuga i begynnande förfall ger goda kickar. En människans positiva barndomsupplevelser är oerhört viktiga. Hela livet.


I  min barndom bodde morfar, mormor och mamma, pappa, barn i samma hus, vi bodde i generationsboende. Här är morfar med Micken i knäet och jag uppklättrad bakom.Ofta var det tvärtom – jag satt i morfars knä i den här 40-talsfåtöljen och vi lekte "bulleri-bulleri-bock – hur många horn står opp?" Jag blev aldrig less på leken men det blev nog morfar. I skåpet bakom brukade kattungarna vara i en låda tills de började skutta runt.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...