30 mars 2011

Retrorätt

Även inom retrovärlden styr trenderna.

Här i morfars hus finns saker som idag är rätta, imorgon ute - som har varit inne men som är på väg ut.
Det fina med morfars hus är att jag inte behöver bry mig om detta. De saker som finns här finns här och ska vara här. Oavsett om de är retrorätta eller inte. De är de rätta här för de hör till mitt barndomshem. Ni har väl förstått att jag bloggar just för att visa på den inställning jag har till just denna gård och detta med prylhysterin. Antishopping. Det handlar om avväganden om saker ska "förbättras", göras om, göras nytt, vara som de är. Det som kan vara svåra avväganden för mej är sådant som många aldrig reflekterar över. Det är så självklart att göra nytt, byta ut och då kanske "barnet slängs ut med badvattnet".
Men för det mesta gör det livet lätt att vara nöjd med, att uppskatta det som redan finns eftersom jag inte behöver leta efter inneprylar. Det är faktiskt ganska lyxigt att ha det så här.
Jag slipper köpa en massa prylar för att skapa mig en identitet. Bra va?
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

28 mars 2011

Mitt hjärta rymmer många kor

En Stockholmsweekend. Massor med bra inplanerade saker att göra. Men på lördageftermiddag fanns ett hål i schemat och då fann maken på att vi skulle gå på bio. Han känner till min bless för kor.

Han föreslog "Ko-kvinnorna" av Peter Gerdehag och Tell Aulin som gick på Zita på Birger Jarlsgatan. Filmen är inspelad i Sibbalt, Halland. Handmjölkning är mer sällsynt än havsörnar och pilgrimsfalkar idag faktiskt. Men för 50-60 år sen såg det ut så här på en halv miljon ställen i Sverige.
Den här filmen är beklaglig, delvis vacker, oromantiserad, beklämmande. Både riktigt stor olust och igenkännandets glädje hann fara genom kroppen ett antal gånger. Så här gick det inte till i min barndom.

Filmen tog nittiofyra minuter av mitt liv och de var inte bortkastade. Se här en liten trailer.

Filmen Hästmannen av samma Gerdehag och Aulin har jag sett två gånger. Gerdehag har en förmåga att i film hitta udda personligheter. För övrigt har han fotograferat vackerboken Bygden där vinden vände. Skrev gjorde Mårten Aronsson. Hela boken är en kärleksförklaring till det levande och vackra småbrutna småländska landskapet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

27 mars 2011

Uppkörningsbro

Norra Ångermanland ♥  I detta landskap känner jag mig hemma.


En avscannad diabild från andra halvan av 1990-talet. En bondgård. En uppkörningsbro på lagårdsgaveln där höet kördes in, ladades. Mellan lagård och bostadshuset som skymtar anar jag en öppen och trivsam gårdsplan med tramptåligt gräs. Och där bakom en djup, smal vik av Bottenhavet. Jag vill minnas att fotot är taget i Fanbyn.

På lagårdstaket ligger galvad pannplåt, på bostadshusets tak ser jag lertegel. Fasaderna är klädda med träpanel, lite mer påkostat målade på mangårdsbyggnadens i ljusa toner, vacker äkta falurödfärg på ekonomibygganden.

Och vad skådar mitt norra öga - jag tror jag ser en vattenvärmare skymta bakom uppkörningsbrons grund, ett långt rör sticker upp. Japp! Vad var det jag sa: i de här trakterna känner jag mig hemma!!!
.
.

25 mars 2011

Jordens timme

Klockan 20.30, mellan halv 9 och halv 10 på lördagkväll den 26 mars, släcker den som vill belysningen en timme för stjärnhimlens och för en ljusare framtid. Då infaller jordens timme eller Earth hour.


Brasans sken och sprakande känns tryggt än idag.

Många kommuner har annonserat om att man är med i manifestationen. Än har detta icke nått kommunen på de breddgrader där morfars hus är beläget. Själv släcker jag eftersom jag ifrågasätter vår livsstil men främst för att jag gillar mörker och tycker att ljusförstörelsen är alldeles otroligt stor. Ljusnedskräpningen innebär att sedan elektrifieringen av världen är det allt svårare för astronomer att se ut i rymden t. ex. Vi har svårare att se enskilda stjärnor, Vintergatans system eller norrsken.
För stjärnhimlen och för en ljusare framtid.


Bild från NASA, Defense meteorological satellite program


Här kommer en artikel ur Vanliga almanackan, "lingonkransalmanackan" från år 2000 som visar på ljusförstörelsens baksida:

Adjö, universum, vi ses kanske igen
av Aage Sandqvist

”Redan i början av 1930-talet märkte astronomerna att det inte längre gick att be­driva seriösa astronomiska observationer från gamla Stockholms Observatorium på Observatoriekullen i centrala Stockholm. Det hade man kunnat göra sedan 1753, när observatoriet invigdes, men människans behov att fördriva nattens mör­ker i sina stora städer hade lett till så mycket gatubelysning att himlen hade fått ett ljussken som aldrig försvann. I staden försvagades möjligheterna att se stjärnorna på himlen, Vintergatan kunde endast ses på landet och stadsmänniskan förlorade därmed kontakten med de urgamla stjärnbilderna Astronomerna fick anpassa sig och flytta om de ville fortsätta att bedriva astronomiska observationer. Med hjälp av en generös donation på en miljon kronor (som senare höjdes med 300 000 kro­nor) från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse byggdes och invigdes år 1931 Nordeuropas största observatorium långt borta från den ljusa stadskärnan, nämli­gen på det 55 meter höga Karlsbaderberget i Saltsjöbaden.

Det tog bara fyrtio år och sedan var även stjärnhimlen över Saltsjöbaden för­störd av Stor-Stockholms ljushav De svenska astronomerna förenade sig med an­dra europeiska astronomer, som drabbats av samma problem på hemmaplan, och byggde European Southern Observatory på ett två-och-en-halv kilometers högt berg långt ute i Atacamaöknen ide Chilenska Anderna på södra halvklotet. Här är himlen än så länge mörk på natten, här har man fortfarande en djup efterlängtad kontakt med det universum ur vilket vi alla uppstått. Att stå och se med blotta ögat på den gnistrande Vintergatan, eller söka nya okända stjärnbilder, eller försöka identifiera upp-och-ner-vända mer bekanta stjärnbilder ger en känsla som skakar om även den mest orörliga själ. Några få andra observatorier finns på avlägsna platser där himlen fortfarande är (nästan) ostörd av människans påverkan, såsom La Palma på Kanarieöarna, där Sverige är delägare i Nordic Optical Telescope, el­ler på Hawaiis höga sovande vulkan Mauna Keea. Men vid många andra stora ob­servatorier pågår ett krypande intrång av det kringliggande samhällets ljus, vilket kommer att förstöra möjligheterna att erhålla astronomiska resultat som ligger i forskningsfronten.

Vi människor tillhör inte en sparsam art. Kan vi producera och använda ljus, då gör vi det och med förkärlek i stor skala. Hur många släcker ljuset efter sig när de lämnar ett rum? Under lång tid har vi dessutom inte bekymrat oss om hur effekti­va lamporna är och åt vilket håll ljuset sprider sig. Mycket belysning går till spillo (uppåt). Begrunda bara bilden härintill. Detta är ingen ritning över Europa utan ett fotografi taget av kontinenten under nattetid från en satellit och producerad av Defense Meteorological Satellite Program (DMSP). Det är ett vackert men ska­kande bevis på vår energiförbrukning. Det finns idag ingen plats i Europa där man skulle vilja bygga ett nytt astronomiskt observatorium. Och så ser det ut över myc­ket stora områden på jordens kontinenter. Om man har tillgång till Internet bör man besöka www.darksky.org och begrunda alla vackra satellitbilder som DMSP presenterar där av mänsklighetens strävan att belysa hela jordklotet. Vad som är vackert ur en synpunkt är dock ur en annan synpunkt ett slags förorening som hin­drar oss från att se stjärnorna Denna webbplats informerar också om vad den en­skilde kan göra på hemmaplan för att dämpa denna ljusförorening som hotar att fjärma stjärnorna från vår personliga sfär av erfarenheter.

Sorgligt nog för astronomerna, och kanske tyvärr lika sorgligt för mänsklig­heten, är det inte endast inom det optiska våglängdsområdet som våra studier av universum nu är allvarligt hotade Även många radiovåglängder har kommit i farozonen så att radioastronomins möjligheter kraftigt begränsas. Det är genom ra­dioastronomin som man har upptäckt hundratals olika interstellära molekyler (de flesta organiska), pulsarer, kvasarer och bakgrundsstrålning från Big Bang. Det är också genom radioastronomin man genomför de numera omfattande SETI-projek­ten, som har som målsättning att hitta signaler från eventuella utomjordiska intelligenta civilisationer. (SETI står för Search for Extra- Terrestrial Intelligence.) Just när dessa projekt kommit igång ordentligt hotas alltihop av att drunkna i signaler från jordiska intelligenta (?) civilisationer Hotet heter mobiltelefoni.

Det finns bara ett begränsat antal radiovågsområden och det är många som vill ha sin del av dem. Vad gäller radioastronomin är detta fält en passivanvändare av radiosignaler, dvs. man producerar inte själv radiostrålning, utan observerar en­dast andra källor. Radiokällorna i universum är ofta mycket långt borta, t.ex. kva­sarer kan befinna sig på ett så stort avstånd att det tagit strålningen miljarder år att nå fram till oss. Detta betyder att det rör sig om mycket svaga signaler som våra radioteleskop observerar. Radioastronomerna har därför tvingats utveckla oerhört känsliga mottagare och mycket stora teleskop som t ex. 305-meters Arecibo-skå­len. Många radioobservatorier har lokaliserats i områden där det inte finns radio­störande kringliggande samhällen. Ibland har man internationellt lyckats fridlysa vissa våglängder. Men den tiden är nu på väg att ta slut. Det nya satellitburna mobiltelefonisystemet, IRIDIUM, består av 67 satelliter, som täcker hela jordens yta, inklusive radioskyddade radioastronomiska observatorier. Dessa satelliter skickar ut strålning som är många gånger starkare än den svaga strålning som kommer från universums många olika typer av objekt som är radiokällor. För radioastrono­min blir resultatet en radiostrålningsförorening utan like! På dessa våglängder går det inte att observera samtidigt. Förhandlingar har dock ägt rum mellan den Internationella Astronomiska Unionen, olika observatorier och IRIDIUM och ett avtal har nåtts för Arecibo-observatoriet som tillåter en del observationer. Men vid horisonten lurar ett nytt system bestående av tusentals satelliter för att kunna surfa på Internet.

Det är inte min mening att här värdera vikten av stadsbelysning, mobiltelefoni och Internet mot vikten av optisk astronomi och radioastronomi. Förhoppningsvis kan en kompromisslösning så småningom uppnås. Men till dess bör man vara medveten om att när man låter ljuset brinna i sin trädgård hela natten eller berättar för sin maka via mobiltelefonen att man nu sitter på tåget, har man gjort ett val och bestämt sig för att de svaga budskap som når oss från universum är mindre viktiga.”
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

24 mars 2011

Cool

Lugnet självt
ända till en fågel sätter sig på fönsterblecket...
.
.

23 mars 2011

Ljusinstallation

Ljus är fascinerande. Kanske är det därför jag gillar mörker så mycket. Det börjar bli bristvara i byn, i omgivningarna utomhus, ja i världen. Nu börjar man till och med sätta upp lyktstolpar på gårdstunen, lyktstolpar som alltid varit förbehållet staden och på sen tid landsvägen. Nä, säger jag, och inser att jag har andra värderingar än att uppskatta smaklösa och snirkliga lyktstolpar på bondgårdar och f.d. sådana, köpta för en spottstyver på Jula.


En förutsättning för ljus är just mörker. Bilden visar Carolina Linnés examensarbete konstljus för inomhusbruk. Sån´t här gör mej glad! Konstfullt ljus, konstljus. Keramikern Carolina ha flytte ditta bruke.
.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

21 mars 2011

Elektrifiering 1924

Mamma var 3 år då morfars hus fick sina första glödlampor, 4 st, år 1924. Hon berättade att hon minns från sin barndom att lamporna blinkade, att strömmen inte var så tillräknelig utan ljustyrkan gick långsamt ner för att blinka till och öka. Jag förmodar att den glob av opalvitt glas med förkromad upphängning och takkopp som alltid funnits i huset i min levnad, var den lampa som hängde mitt i kökstaket, ovanför matbordet. I lagår´n finns rester av tvinnade textilledningar och porslinsisolatorer så även där drogs ström in.

Man firade skymning varje afton innan glödlampan tändes. Då var det väldigt rofyllt i köket, tyst och utan jäkt gick man igenom vad som varit under dagen. Man samlade ihop dagens intryck eller satt tysta.


Trots att elljuset gjort att vi kan förvända natt till dag och inte är beroende av dagsljuset längre blir vi inte mindre stressade. Vår fritid ökar eftersom semesterdagarna blir fler och fler, vi arbetar femdagsvecka numera, de eldrivna redskapen och datorerna gör att kortare tid läggs ner t ex på arbetsmomenten i matlagning och på bankbesök. Nu är männsikan istället stressad av att inte ha något att göra på fritiden, man jämför sig med andra och vissa måste finns för att hänga med grannar och bekanta osv. Elektriciteten är inte bara av godo, eller hur? Jag har aldrig levt utan elektrisk ström. Jag försöker föreställa mej hur det var i morfars hus före 1924 men det är inte helt lätt att föstå en arbetsår i mormor och morfars tid som nygifta.

Och vi brukar fira skymning. Inte var dag men väl åtminstone en gång i veckan. Earth Hour den 26 mars kan kanske vara en möjlighet att känna lugnet utan elektrisk belysning.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

20 mars 2011

Vårdagjämning

.
En glad hälsning vill jag bringa dig , vår.
jag vill hälsa dig, du livets stora skämtare.
Ditt humör smittar värre än en gäspning.
Din stilla natt berusar med ett vin jag inte smakar,
med en doft jag inte känner,
med ett ljus som inte aktar nattens gudar.



Rabbe Enckell
ur ”Flöjtblåsarlycka”
1925
.
.

.
Vårdagjämningen 2011 inträffade den 20 mars klockan 22.21
.
.

Mitt hus

Morfars hus i vintersol omkring 1970. Mycket har hänt sedan 1913 då det byggdes.
Varför tog jag fotot? För att jag skulle börja gymnasiet och flytta hemifrån och ville ha ett minne? Kanske var det så, jag minns inte. Kanske tyckte jag om den lågt stående solen, min skugga faller på väggen. Den stora häggen med len bark skymtar till vänster, den som föll i en storm. När jag efter ytterligare några år flyttade vidare söderut fick jag ett brev från övriga familjen. I det låg ett gammalt flygfoto från 50-talet på barndomshemmet. De kunde inte veta att det inte var någon risk att jag skulle glömma vare sig människor eller byggnader.
Mitt lilla hus på en obetydlig plats på jorden. Så glad jag är över det..
..
.

17 mars 2011

Mura en bakugn

Det här gör mej själaglad! En ny bok kommer ut om hur man murar en bakugn, Bakugnsboken. Vi lever i bagarstugornas förlovade land. Fortfarande finns många gamla kvar som inte används.

Bakugnsboken är en bok om hur du murar din egen bakugn. Den är en handgriplig guide till hur man murar en västerbottnisk bakugn, hela vägen från den första stenen till den första tunnbrödstöpan. Muraren Bo Dahlgren är den som håller i brukssleven och delar med sig av hela sitt gedigna yrkeskunnande. Fredrik Petrusson står för dokumentationen och sammanställningen.

Som instruktionsbok är Bakugnsboken helt unik i sitt slag. Något liknade har aldrig tidigare gjorts. Men den går precis lika bra att läsa som en lustfylld och bildrik hyllning till bakugnen, bagarstugan, brödet och hela den västerbottniska matkulturen.

De sju kapitlen är indelade enligt följande:
1. inledning
2. kort historik
3. intervju med murarmästare Bo Dahlgren
4. verktyg
5. ritningar
6. bygginstruktion, steg för steg
7. recept

Hoppas innerligt att detta spiller över på min bygd.
I grannbyn höll en på att rivas för några år sen då ägaren bara tyckte den var till besvär. Av någon anledning ändrade sig Lennart till sist. Bröjstun står kvar men bakugnen, med järnhäll från Olofsfors bruk, går inte att elda i. Än.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

Respekt och stolthet

Inte är det lustigt att läsa en sådan notis i lokalpressen 600 kilometer längre söderut. Känner mej inte stolt över min hemkommuns krassa inställning till sjuka, till döden och till efterlevande. Det kostar pengar att förvara de döda. När beslutet togs vet jag inte - vilken politisk majoritet som än råder brukar det vara tjafs och rävspel vilket inte gagnar kommunens invånare. Jag känner mej åtminstone tillfreds med att anhöriga ifrågasatte kommunens beslut. Man satsar på Anti-Jante för medborgarna men jag tycker den satsningen borde göras inom kommunhusets väggar bland politiker och tjänstemän.

 Klicka på bilden för att läsa mer.

Jovisst, jag är spydig. En annan häcklare av kommunen skriver så här:
"N-ling har en ny kommunslogan. Efter kommunens två senaste, smått suicidala, slogans:

Hoppet finns alltid, och, Havet är nära kommer nu:
Vi vet att vi är något!
Jaha?"

Kommunen har 7098 invånare, en minskning med 107 personer under 2010. Stolta invånare skulle med säkerhet kunna lyfta en sådan här avfolkningskommun på många olika sätt. Tänk om utflyttade fick chans att tala positivt om och "sälja in" kommunen ute i landet, i världen! Barockfestivalen, Nordic Baroque Music, var en sådan återkommande positiv kulturell tillställning under några år. Kultur ger mervärde!

.Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

16 mars 2011

Slearíe

Jojomen, ve je va slearie ä för nanting? Slearíe med betoning på i:et. Jag älskar ordet men har ytterst, ytterst sällan användning av det. Den enda jag hört använda det under nutid är min barndomsvän som använder det på ett helt självklart och underbart sätt med de rätta betoningarna som hon lärde in som barn. Slearie betyder garage, fast dåtidens garage: vagnsskjul, slädens plats under tak. Ria är en torkplats för säd, kanske betyder det även ett torrt förvaringsställe, det vet jag inte riktigt.
Slea, det är släde på mitt språk.
Då jag var liten fanns inga stränga förhållningsorder i skolan att prata rikssvenska vilket bara generationen innan varit utsatt för. Hemma hos oss var inställningen till dialekt delad. Min mamma som bott "söderut" tyckte om rikssvenska, pappa han använde sin dialekt rakt av.

I ett slutet geografiskt område som saknar social stratifiering som vår bygd, användes olika sätt att försöka göra sig förmer än grannen. Det klassiska är ju vilket bilmärke man kör. På 50-talet kunde det gälla att ha bil över huvud taget. Annars kunde användingen av det senaste fasadmaterialet på huset placera in en "rätt" på försöket att upprätta en social stege, umgängeskretsen utanför byn kunde vara viktig som social markör.
Eller så kunde man använda språket som social indikator. Det gäller fortfarande och därför är jag så ytterst glad då jag hör någon tala dialekt, använda dialektord och inte bara ha "norrländsk" betoning och meningsbyggnad. Jag upplever att alltför många skäms för sin dialekt, sina specialord, kanske särskilt i norr, istället för att se det som en levande kulturhistorisk tillgång.

Jag minns så väl ett försök av min barndomskamrat att prata "fint". Bron, som vi sa om trappan framför ytterdörr´n, trappa framför döra, blev broden. Men det visade sig inte stämma med rikssvenskan. Ska man tala svenska kanske entrétrappan passat bra. Men hu så trist - jag tycker vi kör BRON.

Och vet ni vad darj kangj betyder, ett ord farmor använde?
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

15 mars 2011

En skokartong

Är det bråte jag hittar då jag går igenom skrymlsen i huset.  Ska det slängas?

Jag hittar en skokartong från Sven H. Nilsson i Falkenberg. Jahaja... Slänga?

Minnen om postorderkataloger från Rowells, Ellos och skokataloger från just Sven H. Nilsson bubblar upp. Hur jag bläddrade igenom de glansiga bilderna. Kläder var inte mitt stora intresse. Intressantast var kanske katalogen från Clas Olsson från Insjön med distinkta svart-vita teckningar av produkterna. Pappas favorit. Katalogen i det lilla formatet kom varje år. Det jag minns allra mest var dockögon på skaft som såg oerhört konstigt farliga ut som tecknade. Varje år återkom jag till den sidan - tills de försvann men då hade jag hunnit bli tonåring och börjat gymnasiet i sta´n. Och förstått att postorder det handlar bara lantisar via. Vem anade då att näthandel skulle bli en framtida melodi för folk i farten och andra?
Den här katalogbilden hittade jag på Tradera då jag googlade Sven H. Nilsson. Själv har jag inte hittat någon katalog, men väl en skokartong. Jag tror jag sparar den och använder den till något nyttigt förvaringsändamål! Ja det gör jag.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

14 mars 2011

Ord, ord, ord...


Från mars -79

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön.
Språk men inga ord.



Thomas Tranströmer
ur Det vilda torget, 1983

Han är bra denne Tranströmer, på att kondensera väsentligheter till en dikt.
(Det här inlägget betyder inte att jag tänker lägga av att blogga men helguppehållet var skönt. Det betyder inte heller att jag inte ser fram emot kommentarer, absolut inte  :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

11 mars 2011

Torka tvätt inomhus

Då jag var barn torkade vi tvättade mindre plagg inomhus på vintern. Det skedde på ställningar vid elementen. Stora saker torkades på klädstreck i ett av uthusen, ingen tvättstuga fanns och absolut inget elektriskt torkskåp.
På det här fotot, där jag och nallen försöker somna i lillrumme, syns en ställning utformad av rundstavar och järntråd i bakgrunden. Den kan mycket väl vara hemmagjord.
Den ersattes efter inte så lång tid av den här ställningen av plastbelagda järntrådar. Vi har kvar båda två fortfarande och den ena används men utan klädnypor. Bilden är från Vi Husmödrar från 1953. Kamflänsradiatorerna för vattenburen värme finns också de kvar.
Då jag var liten satt jag och plockade ihop den torra tvätten från ställningen har mamma berättat. Jag minns det inte själv, det var innan jag kunde gå vilket jag lärde mej förhållandevis sent har jag läst mej till i hushållets loggbok. Antagligen plockade jag ihop plaggen och tygblöjorna för att jag tyckte det såg oordningsamt ut, den lilla pedanten i mej var i farten. Men så fort mamma nuddade locket på pressglasskålen med karameller i vardagsrummet kom jag krypande i hast, för jag visste att ljudet innebar att godis fanns till hands. Ljudet är lika välkänt vackert än idag. Det går inte att smygäta godis från den skålen inte...


9 mars 2011

Fina 50-talsdetaljer

Nu ska jag visa foton på Vallens vackraste flerfamiljshus enligt mej. Bildena vill visa att det är detaljerna som gör det! Det ligger i korsningen Nygatan och Kyrkogatan och inrymmer lägenheter på våning två och tre samt apotek och andra verksamheter i bottenvåningen. Bottenvåningen är starkt ombyggd mot gatan och ingår inte i det jag kallar "Vallens vackraste byggnad".
Ädelputs på fasaderna i två kulörer förutom en ljus kulör kring fönstren. Vita fönster med röda alternativt blå bågar. Omtänksamma detaljer som gör DET!
Några fönster har en lågt sittande tvärpost och lägre bröstning, alltså kortare avstånd mellan golv och fönsterbänk inne i lägenheten. Luftigt och ljust! Stuprör av exklusiv koppar!!! I hörnet där nere skymtar trapetskorrugerad plåt från Apotekets osköna ombyggnad.
 
Trappsteg av granit. Och det är blocksteg , inte betong som klätts med tunna granitplattor! Gediget, fint, tjusigt, hållbart, lätt att underhålla. Bäst! I graniten är ett snyggt skrapgaller infällt. Original.
Fönsterpartierna är av ek, oljad ek som skruvats med rostfria spårskruvar. Det är grejer det ska ni veta! Titta så omtänksamt hörnstolpen fasats av. Fint! Det här är lätt att tvätta av och olja in.
(Just nu arbetar jag med ett uppdrag där blocksteg av granit används i två stora trappor. Det är verkligen grandiost.)
MEN - dörrarna är utbytta mot i mitt tycke förhatliga bruneloxerade aluminiumpartier, så vanliga på 1970- och 80-talen, ja kanske ännu längre fram på vissa platser. Trenden idag är att metalldörrarna byts ut igen av städernas förutseende och sköhetsälskande fastighetsägare till nya ekdörrar med de vackra tryckplattor och draghandtag som var vanliga och som fortfarande tillverkas. Det ger fastigheten högre värde och ger stor kvaliteshöjning åt boende och butiksägare. Här finns fönstret ovanför aluminiumdörren fortfarande original i ekkarm.

Se så urtjusigt med glas över hörn i skyltfönstret. Japp! Här höll tidningens lokalredaktionen till en gång i tiden för länge sen. Nu finns ingen lokalredaktion kvar dära Vall´n. Perfekt lokal för ett arkitektkontor ;-)
Ädelputs är otroligt hållbar och stark. Detta är originalputsen och man ser de typiskt blänkande glimmerkornen i putsytan. Putsen är genomfärgad i gult och rosa. Tjusigt tycker jag.
Balkonger i original från byggtiden! Plattstål som överliggare, inga runda blanka alumniniumrör här inte (så brukar det se ut efter ombyggnad.) Tjusig öppning i mitten med smidesjärn av fyrkantstål i 50-talsstuk. OCH - de smalt sinuskorrugerade originalplåten på balkongfronterna är kvar.  Tjusigt säger jag än en gång! Allt detta är så ofta bortbytt mot något opassande och billigt.
MEN - vad har skett här? En dörr har tagits upp på gaveln mot gården. OK, det måste fastighetsägaren ju få göra om bygglov getts (och det går nog ganska lätt att få dära Vall´n). Tyvärr har en vitmålad glasad dörr använts som inte passar in i den här typen av arkitektur. Vad värre är - ett stort skärmtak omgärdat av låg 70-tals staket med fjuttig grind har byggts vid den nya entrén. Och fasaden mot gatan har täppts till med BEIGEA skivor. Nä, detta hade kunnat göras elegantare och ge mindre intryck av hemmabygge utan att bli dyrare. Ogenomtänkt och icke-ifrågasättande!
Gaveln mot gatan har som tur var inte fått ny dörr men väl nytt fasadmaterial av BEIGEA skivor då apoteket ville modernisera på 80-talet. Nä, inte så bra tycker jag men granitpilastrarna finns i alla fall kvar. Fasaden är inte svår att återställa till ursprunglig skönhet om så önskas. Fönstren har bytts till sådan klädda  med bruneloxerad aluminium och kan väl sitta kvar här.
Här ser man att Apotektets fönster på långsidan mot  Kyrkgatan misstämmer med husets arkitektur i övrigt. Tja, inte är det stiligt.
Den vitputsade kyrkan från 1400-talet med tjärat spåntak syns i fonden.
Den bevarade delen med ek i fönster finns kvar mellan Apoteket i hörnet och Studiefrämjandets nuvarande lokaler. Längs hela fasaden har ett skärmtak byggts av någon anledning.
 Jag tycker skillnaden är himmelsvid till ursprungets fördel. Det är detta som kan kallas förändringens tyranni.
Fortfarande är gårdssidan och våningarna 2 och 3 jättefina!!! Titta lite extra när ni passerar nästa gång ni som beöker Vall´n.
I det här lilla samhället/kommuncentrat kunde man fortfarande på 1950- och 60-talet bygga vackert... Det här är verkligen värt att vårda.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , ,

8 mars 2011

Kvinnodagen 8 mars

Så här kunde man förklema och svartmåla suffragetterna, kvinnosakskämparna, före år 1925. Det första år som kvinnor kunde rösta i riksdagsvalet var 1921, samma år som min mamma föddes.

Kvinnor talar i nattmössan, pratar strunt och stolpar fram som trashankar med hjälp av nytillkomna lagparagrafer. Det vet väl alla, eller hur  ;-)

Den akvarellerade teckningen är utförd av en man U.P.A. (utan personlig ansvarighet). Än existerar patriarkaliska värderingar, kanske särskilt på platser där omflyttningen är låg. Det är tur att jag var naiv och därför kunde bryta konventioner då jag var ung. Då, när vi trodde världen gick att förändra...  Nya generationer med vilja att förändra de mångas situation fylls på - tur är väl det!

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

5 mars 2011

Isidor

Fram till och med millennieskiftet 2000 fanns Isidor med i almanackan. Namnsdagen inföll då den 7 mars, om två dagar alltså. Men i 2001 års almanacka var namnet borttaget.
Min pappa hette Isidor som tredje namn. Jag känner ingen annan Isidor. Han var outstanding ;-)
Apropå min far så blev han som nyfödd blind på högra ögat. Blind blev han genom att barnmorskan droppade saltsyra i hans öga istället för lapislösning som var vanligt då. Det lilla barnet spratt förstås till så barnmorskan hann uppfatta misstaget innan även andra ögat blev förstört.

Utöver det trasiga ögat var han dessutom väldigt närsynt på det andra ögat. Hela sitt liv behöll han skärpan i det friska ögat och för att se detaljer bra på nära håll tog han av sig glasögonen. Han berättade att då han som barn skulle lära sig klockan fick han lov att ställa sig nära under vägguret för att se visarna. Ni skulle se honom som intresserad museibesökare gå nära text eller objekt med glasögonen i hand med misstänksamma museivakter i hälarna :-)

Det var det här som gjorde att han aldrig tog körkort. Det var det här som gjorde att han så gärna såg att äldsta dottern tog körkort. Bara 15 dagar efter 18-årsdagen hade jag det i min hand.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

4 mars 2011

Vintergodis

Innan vintern är över vill jag visa de här vackerbilderna från Dalälven som jag tog då vi svängde förbi tidigare. Sveriges avlånga land har mycket att ge!
Det var fler som tyckte det var så vackert att det borde fotograferas. 
PRO har en vackert belägen folkhögskola och kurs/konferensanläggning i Gysinge. 
Stängt i väntan på sommaren.



Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...