29 september 2011

♥ Mitt i prick ♥

Mannen kom hem med ett brunt paket som han hämtat ut på paketutlämningen igår kväll efter jobbet. En bok om båtar trodde jag som förmodade att det var till honom själv. Men det visade sig vara den bästa av kärleksgåvor till mej. Den här boken ville han ge mej genast så jag inte själv skulle inse att den finns och därmed köpa den.

Wow, vilken gåva! Så mitt i prick! Jag kunde inte ha blivit gladare. För det var en alldeles, alldeles nyutkommen bok om KOR. Ja, Kor - en kärlekshistoria… äntligen säger jag bara. Jag började läsa vid middagsbordet och blev helt tagen. Boken är bra. Boken är precis vad som behövs skrivas om kor just nu. En bok jag inte är förmögen att skriva själv men den är precis vad jag anser behövs. En kärlek till kor som jag i glimtar själv försöker förmedla via min blogg…


Fotografi av Roine Magnusson ur boken Kor

Kärleksfulla foton av Roine Magnusson, texter av paret Mats och Åsa Ottosson. Akvareller av Mats Ottosson. Kor- en kärlekshistoria är utsedd till Årets Pandabok 2012 av Världsnaturfonden WWF.
Läs den och förstå din bakgrund, du svensk, du världsmedborgare. Den är inte en romantisk tillbakablick utan förankrad i nutiden.

HÄR kan ni se ett bra samtal om boken. Lyssnansvärt! Vad tror du händer med en generation som aldrig satt sin fot i en lagård?

Jag vet inte om det är helt i sin ordning att göra som jag gör nu – att ta med bokens inledning här på bloggen. Det blir rätt mycket text. Här är den:
Akvarell ur boken Kor av Mats Ottosson

"Är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?

- om en närhet som gått förlorad

Han står vid fäboden i Hisvåla utanför Leksand med grova skor, murarskjorta och mösskärmen varm av solsken. Det regnade häromdagen men nu håller fägatans fuktiga jord på att torka upp. Flugor surrar, kanske sitter en gulsparv på gärdsgården och sjunger. Snart kommer det att börja damma.
Bredvid honom står en fjällko med huvudet lutat mot hans höft. Högernäven, garvad av väder och kroppsarbete, ligger ömt placerad på kons fräkniga kind. Hon blundar. Med tummen stryker mannen lätt över hennes ögonbryn. Det kan vara en omedveten trygghetsgest i en ovan och generad situation. Att stå inför en fotograf hörde inte till vanligheterna i en by i Dalarna vid förra seklets början.

Fotografiet är inte noggrant planerat. Det är ett fruset vardagsögonblick bara, fångat i flykten. Kon är ingen tillfällig rekvi sita, det framstår snarare som självklart att hon står vid hans sida. Den där närheten mellan dem är inte spelad, den finns där. De hör ihop.

Han heter Olof, och han var Mats farfars far.
Vi som skrivit den här boken arbetar till vardags i en ombyggd ladugård på den sörmländska landsbygden men vi är inte bönder, har aldrig varit. Vi skvättmjölkar ord och skriver artiklar och böcker .

Dock behöver vi inte gå långt tillbaka i vår bakgrund för att det ska börja dofta ko.
Doften kommer från skilda håll i landet: Tes ås och Markhaga i Ryssby i Småland. Jönses- och Flygargården i Ullvi i Dalarna. Fjälberg nära Döviken i Jämtland.
De har mycket gemensamt, dessa smågårdar nära skogen. Inte minst de hårda arbetsförhållandena, långt hårdare än vi någonsin upplevt.
Gårdarna har något annat gemensamt också. På ingen av dem finns det kor idag.
I Ullvi, den by där Olof levde hela sitt liv, fanns det 103 kor år 1828, utspridda på 50 gårdar. Det var en utpräglad jordbruksbygd. Alla luktade fäjs, det var inget konstigt med det, konstaterade man i studiecirkeln som skrev byns historia häromåret.

Man mjölkade för hand till 1945 när Erkers skaffade byns första mjölkmaskin. Snis Petter i Hälla hämtade mjölkkrukorna med häst. Man buffrade djuren till fäbodarna om somrarna, och tog korna till tjur hos Bruskes, Djäkenjerkers eller Hedlunds Johanna när det var dags för betäckning. En dag hade tjuren i Bruskes redan fått påhälsning av två kor när en bybo kom med en tredje.

Oj, oj, oj, de' ä' omänskli' ! klagade Bruskmor.

Ännu 1942 fanns det 116 kor i Ullvi. Femtio år senare hade bara två gårdar mjölkkor och 1997 såldes den sista mjölkkon i byn.

Samma sak hände överallt i landet. I Småland gav Hugo på Markhaga upp efter en osedvanligt regnig sommar när kläderna aldrig hann torka från den ena dagen till den andra. Han njöt av att i fortsättningen ta sin matlåda och cykla till fabriken i Ljungby om mornarna. Så bekymmerslöst.

I Döviken i Jämtland brukade Asas farmor och farfar, Otto och Engla, ett litet nybygge som Ottos far brutit. Sommartid betade korna på skogen på andra sidan Fjälsjön och varje morgon rodde man över till sommarladugården för att mjölka. Efter mjölkningen gick korna till skogs igen, och kom tillbaka lagom till kvällsmjölkningen. Utom ibland om sensommaren. Då kunde djuren stanna på skogen fram till sena kvällen och äta kosvamp. Det var inget att göra åt saken. Det var bara att ro tillbaka och sätta sig att vänta, man hörde skällan över sjön när korna behagade komma.

Varje dag cyklade Otto genom skogen till landsvägen med mjölken. Han och Engla fick pris för den utmärkta mjölkhanteringen och skötseln av djur och ladugård, det var de stolta över. Men det blev slitigt i längden, det vart ju aldrig några pengar över. Till slut bestämde de sig. Det fick bli fosforfabriken i Alby i Dalarna, där svågern redan jobbade.

I skogens och bergens tideräkning varade jordbruket i Fjälberg bara ett ögonblick, sedan slöt sig skogen igen. Nu är det bara älgarna som sätter klövspår i myrmarkerna runt sjön.

Flykten från landsbygden var början på ett nytt liv - för Hugo i Småland, för Otto och Engla i Jämtland och för alla andra i samma situation. Det pekade uppåt. Det skulle bli bättre, det skulle bli mindre slit, mer pengar, ett tryggare liv. Engla tyckte det var himmelriket att det kom en löning var fjortonde dag, i ur och skur. Hon levde upp i stan, började gå på kurser och umgås.

Folk såg samhället öppna sig framför dem. Man behövde inte vandra samma kostig varje dag. Man kunde gå åt nya, oväntade håll, bygga något för barnen och barnbarnen så att de skulle kunna utbilda sig och skaffa framtidsyrken.
Det låg kanske till och med en doft av äventyr i vinden när Sveriges småbönder lämnade sina gårdar.
Men Engla grät den dag korna leddes från Fjälberg för sista gången.

Det finns berättelser som våra överallt - ihågkomna eller glömda.

Svenskarna är så gott som mangrant före detta bönder, vi kommer från ett liv på landsbygden vare sig vi kommer från Dalarna, Jämtland, Småland eller Kurdistan. Någonstans bakom oss, sällan särskilt långt tillbaka, finns det kor. Och någonstans på vägen har någon - en farmor, en farfars far - lämnat korna och startat ett annat slags liv.

Och här står vi, och märker knappt själva vilket gigantiskt epokskifte vi varit med om på ett fåtal generationer.

För några år sedan hörde vi en fin berättelse på radio. Det var en akademiker från Stockholm, kanske var han historiker, som befann sig i ett kök hos en äldre kvinna i det norrländska inlandet. De möttes på varsin sida om en djup klyfta i ålder och kultur, men med ömsesidig nyfikenhet på varann. Hon var förbryllad, nästan lite deltagande:
- Men är det inte ensamt i Stockholm, utan kor?
Jo, sett från hennes utsiktspunkt har Sverige blivit ett ensammare land.

Vi dricker visserligen fortfarande mjölk (även om den helst ska vara utblandad med kaffe och heta något på italienska) och det finns fortfarande hundratusentals kor i landet (även om de inte är lika många som förr). Men vi har förlorat dem ur sikte, de finns inte längre i vår närhet.

Korna samlas i stora besättningar hos ett fåtal bönder på ett fåtal gårdar. I mellanrummen i det tidigare nyttolandskapet, i hagar där kor inte längre betar, växer ett slags nöjesfält fram. Det blir golfbanor istället för betesmarker, ridhus istället för ladugårdar. I vårt eget hemlandskap, Sörmland, är antalet hästar numera större än antalet kor .

Man kan nästan låtsas som om det inte finns några kor längre. Ingen doft av ladugård, inga surrande flugor. Det går utmärkt att köpa mjölk och smör i fyrkantiga paket, leva hela sitt liv utan att lägga handen på en mule, utan att känna lugnet från en idisslande solvarm ko, utan att ha varit i en ladugård.

Det går alldeles utmärkt. Men blir det inte lite ensamt?



Det här är en bok som handlar om kor och människor. Men mest om kor.
De har erbjudit oss sina tjänster i nästan tiotusen år, fött oss, stött oss, hållit oss sällskap.
Det minsta vi kan göra i gengäld är att se dem.
"
Här är förlagets hemsida. nedan en tabell ur boken:

Så tycker många svenskar att kor är:
Trivsamma    63%
Snälla    49%
Tålmodiga    34%
Söta    31 %
Vackra    23%
Kloka    20%
Lustiga    12%
Illaluktande    12%
Dumma    8%
Läskiga    7%
Heliga    1%
Källa: Kobarometern 2007, SvenskMjölk

.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

28 september 2011

Hus med mönster





Vad roligt att få veta att detta lilla pappershus har fasader med mönster av Bengt Orup. Det visste jag inte då jag vek ihop det av ett gratis vykort på 90-talets början. Ni vet, sådana där marknasföringskort som fanns på var och varannan restaurang på den tiden. Fatta att jag gillar huset - det finns fortfarande kvar, bevarat och medflyttat  :-)

Att det är Bengt Orups mönster Profiler för Perstorp laminat fick jag veta genom att läsa om  Femtitalsjakten:s fina nygamla kök med en länk till ett inlägg hos Porslinsbloggen.

Att läsa andras bloggar är nyttigt. Tänk att man ständigt lär något nytt. Uppväxt som jag är med ett par höga glas Strikt som användes som vaser här hemma, är det intressant att se andra områden som Bengt Orup var verksam inom.
.
.

26 september 2011

Kvällsstund

I sommarstugan från 1956, eller unga familjens "undantagsstuga" kanske jag ska säga, lades en korkmatta på golvet.

Korkmattan har fernissats ett antal gånger sedan dess och gulnat. Ett år användes stugan som torkria för kornet. Korkmattan tog stryk av fukten.
Jag hittade en oanvänd tapetrulle långt in i ett överskåp. Fram trädde barndomens väggmöster. Diskreta löv i grått. Jag och moster tapetserade över detta på 70-talet med stora solgula blommor jämnt fördelade bland utspridda mindre brandgula blommor.

En pyjamasprydd liten flicka har fångats på foto en sommarkväll i sommarstugan på sena 50-talet.

Flanellpyjamasen är borta.
Korkmattan är kvar. Fortfarande. Tapeten tapetserades över på 70-talet. Mammas kusin Alfred, som var målare, målade samtidigt om snickerierna. Men mycket är sig likt. Ännu.

Utom jag.

Och jag funderar på vad jag ska göra med korkmattan, linoleummattan. Den är ju inte märkvärdig med intrikat mönster som en wiltonmatta som de tidiga korkmattorna hade. Men den är dock mönstrad. Och på originalplats. Den har en stor upphöjd längsgående bula som blivit söndertrampad efter året som torklada. En ny bula uppstod för kort tid sedan på ett annat håll. Ska jag byta till dagens linoleum utan annat mönster än melerat? Går det att fixa till den befintliga mattan? Att det antagligen måste bli egenjobb i så fall torde stå klart, här i trakten finns nog ingen golvläggare som vill åta sig en så konstig uppgift. Om det över huvud taget finns någon golvläggare i kommunen numera. Beslutar jag att byta golvmatta blir det med sorg i hjärtat.  Riv skiten tänker nog de flesta ;-)


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

24 september 2011

Vad skulle Rosseau ha sagt

Är naturen god? Är naturen ond? Har naturen över huvud taget någon egenskap i form av godhet eller ondska?
Är det inte vi människor som får naturen att bli det det ena eller det andra i våra händer? Får naturen att reagera på våra insatser och ingrepp...

Jodå, jag vet att det är en slogan, en reklamtext av Arla det här. En fyndig text i Bregott-paketen. Som man vill spilla över på företagets image..

22 september 2011

Att förena nytta med nöje

En socken med uråldrig historia.
En runsten.
En kyrkoruin.
En radby.
En kulturgeograf.
En arkeolog.
En arkitekt.
 Medeltida kalkbruk skymtar fram i kyrkoruinens lavklädda mur.
.
En väldigt nöjsam arbetstisdag.

.
.

21 september 2011

Love, peace and understanding

En egenhändigt gjord tavla för flickrummet på 70-talet syns på fotot. Hippierörelsen var stark. Love, peace and understanding är det som gäller. Rättvisa är ett honnörsord. Rättvisa och alla människors lika värde var också något som inskärptes i min uppfostran i ett litet jordbrukarhem. Utan att ha läst någon sociologisk undersökning i frågan vill jag nog påstå att det är vanligast att i de lägre samhällsklasserna pränta in alla individers lika värde.


4 x love

När jag tittar påden här "tavlan" kommer jag att tänka på dikten Jeg vælger mig april av Bjørnstjerne Bjørnson som jag gillat från första stund. Från början med tanke på det nyckfulla aprilvädret där ett garail kan komma just som solen värmer som mest. Det vädret tycker jag mycket om.

Jeg vælger mig april!
i den det gamle falder,
i den det ny får fæste;
det volder lidt rabalder-
dog fred er ej det bedste,
men at man noe vil.

Bjørnstjerne Bjørnson
1832-1910


Men ju äldre jag blir desto mer ser jag, och uppskattar, fortsättningen av första versen och tänker: finns det något värre än männsikor som saknar vilja, som följer med strömmen, som är medlöpare, som lyder utan att ifrågasätta och undersöka bakomliggande orsaker till dekretet, påbudet. Vare sig det är regering, myndigheter, maktmänniskor, byahövdingar, lärare eller you name it, som önskar underkastelse och lydnad.


Nej, det gör det verkligen inte!!! Det finns inget värre. Och absolut inget farligare.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

18 september 2011

Märkbok

Jag hittar tre märkböcker här i huset. Vackra sirliga bokstäver i många olika tappningar visar upp sig. Förmodligen var det ett visst huvudbry och några avvägningar som gjordes då hushållets nya handdukar, överlakan och örngott skulle märkas, de som inte ingick i "brudkistan" med ungflicksinitialerna.


Här är det uppslag som kom till beslut att användas, stil nr. 5 med ren och funktionalistisk touch.

Den 30 mars 1954 gjorde pappa en mall i kartong som jag hittat i den finurliga sylådan. Efter den mallen broderades sedan monogram på grova bomullshanddukar. Vilket sjå att brodera detta, men jag är verkligen glad att detta finns kvar - både märkbok, mall och de färdiga handdukarna. Kanske hamnar mallen på väggen när här blir lite mer färdigt.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

17 september 2011

Gåtfulla folket

Fotot visar läget för närvarande. Det är bara vi som sett den som kan fatta vilken stilig och fantastisk trädkoja det en gång i tiden var.

Då vi var i 10-årsåldern beslutade jag och min kompis att bygga en koja. I Kamratposten hade jag sett världens mest fantasieggande reportage om hur man bygger en koja i ett träd, en trädkoja. Tydliga ritningar illustrerade kojförslaget som var uppbyggd runt en trädstam. Jag rev ut sidorna med kojritning och bygganvisning. Skogen fanns bakom knuten.

Vi gick till verket, några dagars jobb tog det i anspråk och liiite vuxenhjälp fick vi allt. Vi använde masonite förstås, vi befinner oss i masonit-bältet :-) , bräder, träreglar, trådspik och röd slamfärg.

Kojans plan var kvadratisk med trädstammen i centrum, taket blev det som kallas tälttak på fackspråk. Och det bästa av allt - kojans var placerad en bit upp på stammen så en stege behövdes för att ta sig upp. Detta var vårt reservat. Särskilt härligt var det då vi var däruppe och drog upp stegen - vi var onåbara!

Nå, fantasi blev verklighet och det var resan till förverkligandet som var roligast, vägen är mödan värd. Det visade sig att det klättrade pissmyror på granstammen. Såklart tog de sig in i kojan och det var inte KUL! Vi var en erfarenhet rikare. Men gissa om vi hade roligt, det var underbart att kunna genomföra en idé - om än inte egen utan ur Kamratposten - och se det fysiska resultatet som blev väldigt tjusigt.

Det gåtfulla folket

Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är ett regn och en pöl
Över den pölen går pojkarnas båtar ibland, och dom glider så fint utan köl
Där går en flicka, som samlar på stenar, hon har en miljon
Kungen av träd sitter stilla bland grenar i trädkungens tron
Där går en pojke som skrattar åt snö
Där går en flicka som gjorde en ö av femton kuddar
Där går en pojke och allting blir glass som han snuddar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, detta land är en äng och en vind
Där finner kanske en pojke ett nytt Samarkand och far bort på en svängande grind
Där går en flicka, som sjunger om kottar själv äger hon två
Där vid ett plank står en pojke och klottrar att jorden är blå
Där går en pojke som blev indian
där går kungen av skugga runt stan och skuggar bovar
Där fann en flicka en festlig grimas som hon provar
Alla är barn och dom tillhör det gåtfulla folket


Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land
detta land är en gård och ett skjul
Där sker det farliga tågöverfallet ibland vackra kvällar när månen är gul
Där går en pojke och gissar på bilar, själv vinner han jämt
Fåglarnas sånger i olika stilar är magiska skämt
Där blir en värdelös sak till en skatt
Där blir sängar till fartyg en natt och går till månen
Där finns det riken som ingen av oss tar ifrån dem
Alla är barn, och dom tillhör det gåtfulla folket

Beppe Wolgers
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

15 september 2011

Plåtskrot


Vem kokar väl sitt kaffe nu för tiden. Det finns ju espressomaskiner vet ja.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

14 september 2011

Gamla dokument

Gamla dokument är väl vackra! Lagfarter, testamenten, köpebrev, aktiebrev... Papper av linnelump med eller utan förtryckt text, sirlig handskrift med bläck, något lacksigill eller utsirade betalningsstämplar.
I shabby chic inredningar sätter man in sådana här dokument bakom glas och ram på väggen. Fast då är det nog sällan det handlar om ens egen släkt utan sådant man köpt på loppis eller auktion. Hur gör ni med gamla dokument? Tycker ni de är värdefulla eller bara gammalt rat?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

12 september 2011

Uniformerat

Nationalencyklopedin säger att kask ursprungligen är en låg skärmförsedd hjälm med björnskinn tvärs över (casque à la Tarleton), introducerad under nordamerikanska frihetskriget av brittiska trupper.
Denna kask är gjord i papier-maché bestående av rivet uppblött papper, lim och krita. Jag letar på nätet och får fram att det ska föreställa modellen från 1887 för manskap vid Svea och Göta livgarde. Den här kasken lekte min pappa med som barn för det var tufft för en liten gosse att leka stor pojke. Kanske hade han en träbössa också. Bössor var han alltid intresserad av som tingestar, inte att jaga med. Den första köpte han som 13-åring och det har jag en historia ikring som jag ska berätta framöver. Att han och brorsan stöpte tennsoldater vet jag - cowboy och indianer var ju högsta mode då på 20-talet.

Då pappas döttrar var små förmanades vi att inte bära oss våldsamt åt med kasken. Den var fortfarande betydelsefull tydligen. Kanske är det också därför som den fortfarande är hel.
Som rekryt vid I 20 i Umeå hade han en sån här utstyrsel. Vad denna huvudbonad kallas vet inte jag. Då han gick till porträttfotografer blev han avporträtterad från sidan så att hans blinda öga ska inte ses. På grund av sin dåliga syn på ett öga och total blindhet på det andra, var han malaj. Som för de flesta unga män blev värnpliktstiden en uppfostrande skola och ett minne för livet. En livslång vänskap uppstod med några samtida rekryter. Benne på Gotland var en av dem.

Hembygdens soldattorp eller båtsmanstorp som man under indelningsverkets tid hade i Ångermanland, var saker som intresserade min far. Soldater från Ångermanland tjänstgjorde som marinsoldater, båtsmän. Här var Brömster soldatnamnet man fick, i grannbyn var soldatnamnet Hörning. Jag är glad att han även fick mej nyfiken på detta.

För övrigt är jag intresserad av hur barn lekte förr i tiden, även långt före köpeleksaker fanns. Hur såg ugnen ut som farmor lekte att hon bakade bröd i på den runda berghällen utanför gammelmorfars torp? Även min barndoms dockor lär väl vara kulturhistoria i någon mening så därför berättar jag om dem också här på Timmer & masonite.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

10 september 2011

Ängagärdets Natur & Kultur

Förra året deltog vi i en mycket bra kurs i lieslåtter och liehantering som ordnades i Överhörnäs av länsstyrelsen i Västernorrland. Kursen var gratis (hjärtligt tack länsstyrelsen!) förutom lite pengar till den goda och myckna mat som serverades. Kursledare var Kjell Gustafsson som har företaget Ängagärdets Natur & Kultur. Kursen som varade en dag var oerhört givande med högintressant innehåll och upplägg - historik, teori och i slutändan praktisk hantering av liar. Rekommenderas varmt!

I år slog vi en del ytor med liar igen här hemma. Nog är vi de sista entusiasterna, de som slår med liar i byn. Bakåtsträvare, nej inte alls! Förutseende landskapsvårdare!!! Framtidsvårdare! Det är möjligt att i södra Sverige läsa 180 högskolepoäng i landskapsvård. Jajamen...
Här hos oss ligger tidningar och kataloger som dasslitteratur. Istället för att slänga några gamla nummer av en tidskrift som hette Tidevarv från Riksantikvarieämbetet, lade jag dem på wc för en sista genomläsning. Då jag ögnar igenom ett av numren ånyo syns Kjell Gustafsson från just Ängagärets Natur & Kultur intervjuas.
Se här hur man skapat ett biosfärområde i södra Norrland. Gissa om detta alstrar pengar till den bygden och god gemenskap?  Tänk vad mycket man kan göra om intresse, initiativförmåga, samsynthet, historiekunskap, framåtblickande och analysförmåga finns samlad bland en hel hop människor boende på samma ort. Tillsammans blir man starkare!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

9 september 2011

Kulturarvsdagen 11 september 2011

Årets tema- Gröna platser /länk
Kulturlandskapet bär spår av människans påverkan sedan årtusenden tillbaka: odlingar, betesplatser, hagar, ängar. Kulturarvsdagen 2011 vill lyfta på förlåten de gröna platserna som även har stor kulturell, social och estetisk betydelse. Exempelvis kan stadens gröna platser, parker och trädgårdar berätta otaliga historier och locka till trevliga arrangemang, rundvandringar och föreläsningar.

Vad kan en medeltida örtagård, ett sojde, ett gotländskt änge, skolträdgårdar och lövtäkter berätta om människans bruk av marken och landskapet? Vad betyder dessa platser för oss idag? Temat Gröna platser kan berättas utifrån olika perspektiv:

Det gröna som produktionsresurs: Människan har i alla tider brukat och påverkat landskapet, för att producera livsmedel och ta ut råvaror för olika ändamål. Olika tiders brukningsmetoder, växtval och behov av naturresurser har satt sina spår i landskapet - i skogar, ängs- och betesmarker. Det finns även spännande berättelser om de byggnader och redskap som är kopplade till det odlade kulturarvet: logar, potatiskällare, ängslador, rior, härbren, kvarnar med mera.

Det gröna som kulturell, social och / eller estetisk funktion. Det kan vara medvetet anlagda gröna platser i staden och på landsbygden, exempelvis parker, örtagårdar, kyrkogårdar, skolträdgårdar, kolonilottsområden och växthus.
Några evenemang finns inte i Västerbotten. Inte heller Ångermanland visar upp sig förutom ett besök på släktforskarföreningen i Ö-vik. Grönt kulturarv!?

Saknaden av arrangemang ger vatten på kvarn, engagemanget för kulturarv är minimal i min hembygd, i min hembygdsregion. Det är inte alls roligt att få syd- och mellansvenskars fördomar bekräftade i detta fall. Fördomar som jag inte har/har haft med mig från början. Fördomar som jag serverats under mitt liv söderut och som jag med dubbla bostadsorter ser stämma in mer och mer. Som född och uppväxt här är jag inne i det tankesätt som finns i bygden, jag förstår hur mina grannar och bygdens folk tänker och varför de agerar som de gör. Men med mitt dubbla liv förstår de som bor kvar här inte hur jag tänker i alla situationer eftersom de inte prövat på detta andra liv. Det är det som är en "klassresenärs" dilemma och som jag knappt vågar blogga om men som intresserar mej för tillfället eftersom det dyker upp så många situationer som ger upphov till ifrågasättande.

Här i kommunen har jag hört att människor som ändå engagerar sig i natur- och landskapsfrågor offentligt bli kallade för miljömuppar av kommunens tekniske chef. Här saknas lokal ornitologisk förening, lokal naturskyddsförening, lokal förening för kulturmiljöer, här saknas initiativ!?  Här frodas jägarkulturen.

Ja, jag vet att en del av er som bor i bygden läser mina skriverier men aldrig kommenterar. Jag generaliserar litegrann i det jag påstår men i huvudsak uppfattar jag min hembygd så här då det gäller kulturyttringar. Visa gärna motsatsen...

Någon som besökt slåtterängarna i Hummelholm? Det finns en kvarn på bruket, det finns kyrkogårdar... Både privatpersoner och myndigheter kan ta initiativ till kulturarvsdagen ;-).
.

8 september 2011

Husen i skogen

N 64 grader 43.120´
E 20 grader 18.295´

Rismyrliden, nybygget från 1800-talets början som jag redan nämnt här på bloggen, är beläget så där 4 mil väster om Skellefteå. Det är numera ett museiområde som förvaltas av en stiftelse. Man har valt att levandegöra tiden vid 50-talets början, då gården reparerades senast.
Titta så fint nött golv i lagårdsporten.

I sommar kom vi änteligen iväg dit. Rismyrliden gjorde mej glad till sinnes. Det var mycket igenkänning från morfars och mormors hus, från livet på 60-talet. Här visar några få minnesbilder från besöket.

En sådan här hängare av kohorn, sammet, nitar och trådkrokar fanns även i morfars kök då jag var liten. Den satt mellan farstudörren och kammardörren.
Så här såg det ut på gården då den fortfarande var i bruk, alltså före 1967. Foto har Västerbottens meste dokumentärfotograf Sune Jonsson tagit.
Nu i somras stod bostadshuset på samma plats och pärlanne var stort nu också.
Bagarstugan ligger en bit bort från mangårdsbygganden med potatislandet emellan. Yeah!
I ena hörnet av pärlanne, närmast mangårdsbyggnaden, finns ett köksland med morötter och andra rotfrukter, dill, persilja, lök och ettåriga snittblommor som sömntuta och sommarslöja. Precis som det ska vara!!! Det jag möjligvis saknade var malôppen, praktmalvor (latin Malope Trifida).
Den handdragna slipstenen är förstås på plats som sig bör. Till vänster i bakgrunden syns bagarstugan.
Brunnen finns mitt på gårdstunet. Därborta står arbetshästarna. Inget vatten är indraget i byggnaderna. Rostfria hinkar står på brunnsöverbyggnaden. Att det är så många beror på att disken efter besökarna är ganska omfattande...
...och för den skull har man byggt ett tak med gott om arbetsyta inunder. Och vet ni, det är korrugerad ljusgenomsläpplig plast ger regnskydd - och jag tycker det är okey! Lite förvånas jag över min känsla men lösningen känns självklar. Här jobbar många entusiaster frivilligt och självklart vill de se besökarna, vara i händelsernas centrum mitt på gårdsplanen. Tanken är så fin. Tänk om dessa nödvändigheter gömts bort bakom lagården till exempel - nej här i centrum ska de vara även om det "förstör" vissa kameravinklar :-)  Och det här bygget är reversibelt, alltså lätt att ta bort utan att lämna några varaktiga lämningar efter sig, vilket är en viktig princip inom byggnadsvården.
Skohö. Yes, skohö vill jag veta mer om. Skohö har jag aldrig sett användas men väl skotrasor (hette det väl?)
Separatorn stod framme i köket i Brorers stugan. Det gjorde den i morfars och mormors kök också då har jag hört berättas. Själv har jag inte sett det där.
Vacker dörr som har massor med minnen inbyggd i sig, patina kan det visst kallas.
Övre farstun ocht trappan dit.
Trappa och trapphusvägg är bara så underbart frodigt målade.
Jadå, Husqvarnaspisen fanns även i morfars hus. Det var i detta hus det var kurs bakning i vedeldad ugn i juni. Om vi ändå varit där och till exempel fått lära oss avgöra temperatur utan termometer, bara genom att sticka in en hand. En kunskap som sitter i kroppen och som inte går att läsa sig till.
Den här vattenvärmaren (som vi sa hemma) eldas nu för att värma diskvatten. En gång i tiden användes den för att tvätta kläder och vittvätt i.  Våran vattevärmar  finns kvar och användes till ca 1973 för reguljär koktvätt.
Rismyrliden är befriande och inte alls pittoreskt som andra nordsvenska gårdsmiljöer typ Myckelgensjö gammelgård väster om Örnsköldsvik och Gudmundtjärn nordost om Sundsvall kan upplevas. Rismyrliden lever. Jag kände mej hemma där. Inte alldeles långt från Gudmundtjärn bodde förresten min farmorsmor under ganska stor del av sitt liv på en gård med en fantstiskt vacker växtlighet på gårdsplanen: kattfotsmatta!
Plan över Rismyrliden.

Jag tänker ibland på detta med nostalgi. Det händer att jag får höra någon gång emellanåt att jag är nostalgisk. Jag känner mej inte nostalgisk. Jag känner mej däremot ledsen ibland för att vi människor behandlar djur och natur så exploaterande, på ett sätt som inte förekom i denna omfattning före 70-talet. Landet Brunsås visar tydligt på hur krasst vi ser på matproduktion på grund av att tekniken numera ger oss möjlighet. Dessvärre är jag pessimistisk och tror inte att vi människor kan skapa lagar som förhindrar detta så länge några andra tjänar pengar i andra änden av kedjan.
Arrivederci Rismyrliden!
Som avbrott till gammelväla kom ett trevligt och behövligt besök i nutiden hos M & M där bland mycket annat studentexamensutstyrseln visades. I bagaget tillbaka hade vi dessutom hemkokt hjortronsylt. Wow!
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...