31 oktober 2011

Känn min hembygd

Vet je sôm läs bloggen å sôm bo hennakring vars e hänn plassen ä nagerst? Ja vet ju att je alldri kôm å svara hära bloggen för je ä ju se försynt, men tänk ätter - kôn je säg var e hänn plassen legg nanstans? Ôm nagen ha alle rätt kôn n´vinn e fantastiskt otrolit fint e pris.

För den som kan pricka rätt på var de nedan angivna platserna ligger i min hembygd, väntar ett riktigt fint pris. (Fast jag vet att de som allra eventuellast kan svaren inte alls läser bloggen, saknar dator eller är försynta och därför aldrig kommer att meddela sig.) Det här är benämningar varav flera mycket väl kan vara borta om några decennier - om inte redan för de flesta.
Låt er inte luras av kartutsnitten.
Dansarhälla
Husavan
Renbomsberget
Knösen
Lillgolöte
Löta (he finns två te min by)
Ogen (Ojjen)
dära lyse
Jackes´ raningen
Plogbacken
Aspänge
Radd´n
Reveln
Skôrenskola
Stavarhalla
Tallôga
ôppa hejja
?
 
Då, när man färdades till fots eller med häst, fanns ett så mycket mer finmaskigt nät av platsnamn. Då behövdes de för att man skulle kunna orientera  sig själv och andra. Man kände sin egendoms olika särdrag och namngav dem. Idag när man rör sig fort från plats till en annan behövs inte de specifika platsnamnen på samma sätt. Därför faller de gamla namnen i glömska medans nya kanske tillkommer. Hur många "mot" har inte skapats där trafikplatser efter motorvägar byggts.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

29 oktober 2011

Svarvat och flätat

Ett gammalt bord med svarvade ben. Ett halvcirkelsegment vid fönstret.
En gammal spånkorg.
I samma rum som 50-talsmöblerna.
Ska det verkligen fortsätta att vara så?

Bordet har alltid funnit här i fastigheten. Den gamla korgen har jag fått av en av de modigaste av kvinnor jag känner. Från Bergsjö.
.

27 oktober 2011

Puttinuttprylar

Det här är små viktiga detaljer om man nu använder kornischer för sin gardinuppsättning. Men jag saknar namn på dem och det är irriterande. Att det fallit bort. Kan de heta kornischklämmor? Fastän det är ju i gardinen de ska klämma. Ja sannerligen, utan språk är man strandsatt. (Tänk så många gamla redskap som finns kvar men där man inte har en aning om vad de är till för, än mindre vad de kallades en gång i tiden.)
De här klämmorna med träkula knäpps fast i den övre gardinfållen och träkulan träs in i spåret i kornischen. Jag minns bergsäkert att mamma även hade "pluppar" som hon sydde fast i en ögla varje gång en gardin tvättats. Det torde ha varit så mycket mer omständigt. Några sådana "pluttar" har jag inte hittat här.
Gardinen med kulor fastknäppta förs in i spåret som syns. På mina kornischer går detta inte att göra med mindre än att skruven som håller fästbeslaget lossas och kornischen kan föras ut från väggen. Då först går träkulan att föra in. Något lite omständigt kan tyckas - dags för uppfinning?
Jomen, så här ser det ut.
Klicka på bilden och du kommer till ett inlägg om kornischer.
Och så här ser den helt släta fanerade framsidan utan krusiduller.

Mina 50-tals kornischer av fanerad alm längtar snart ihjäl sig. De vill återförenas med buffé, soffa, soffbord och fyra stolar av alm. Ett våningsplan skiljer dem åt. De kräver att få enas i ett levande 50-tal igen.

Jag läser med nöje om detta hem från 50-talet som Seniorbloggen från Sörmlands museum har tipsat om.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

25 oktober 2011

Gammal bröllopssed

Då jag är inne på bondbröllop passar jag på att skriva om brudstugång, en gammal folklig sed som jag råkade på av en tillfällighet då jag sökte material på nätet om att ropa ut bruden ur bröllopsgården, jag har ju själv varit med och rofft ut brura som barn. Stofil är mitt namn  ;-)  Bruden hette Ingegerd och bröllopet hölls i brudens hem här i byn.

HÄR kan man läsa om förhållandena söder om Stockholm på 1700-talet. Så stelt allting är i dagens moderna samhälle jämfört med tidigare liv.
Bilden visar svenska folkdräkter (Nordisk familjebok)

Och här ett utsnitt ur Fataburen år 1912 som beskriver mer ingående förhållandena runt om i landet då det gäller brudens gående i stugorna före bröllopet. Fataburen är en kulturhistorisk tidskrift eller årsbok som utges av Nordiska museet i Stockholm sedan 1906.
" FÄSTMÖPÅSEN ELLER BRUDSÄCKEN.
I Ångermanland företogs emellertid, egendomligt nog, den dock fortfarande så kallade »fästmögången» i senare hälften af 1700-talet »först ett eller tre år efter giftermålet».1 Detta var dock ett undantagsförhållande. Den blifvande husfadern besökte bönderna i byn eller socknen för att »tigga sädeskorn», d. v. s. spannmål till utsäde. Detta var, såsom det hette i Skåne, »första draget i bosättningen». I Småland kallades under 1700-talet fästmannen vid detta sitt uppträdande »hafratiggare»,: ty hafre var då »allmogens masta brödsäd»; i Värmland, där detta bruk fortlefde till omkring midten af 1800-talet, benämndes han »kornfästing». Ursprungligen bar väl äfven han själf sin säck på ryggen, men till slut uppträdde han till och med med häst och vagn.
Mera än på detta utsädestiggande har uppmärksamheten sedan gammalt varit riktad på fästmörnas vädjande till allmänhetens frikostighet. I själfva verket torde det ock hafva varit detta slags bosättningstiggeri, som vidsträcktast förekommit och mest praktiserats. Vanligen kallades detta bruk såväl i Sverige som Svenska Finland att »gå i brudstuga» (gå i brusta, brustu, bruste) eller »löpa i brudstuga». Andra benämningar voro »tigga ton e» d. v. s. spånadsmaterial (Östergötland), »bedja» eller »tigga i brudsäck» (Södermanland), gå fastern ö» (Västergötland, Ångermanland) o. s. v. Redan i slutet af 1600-talet fattades på ett och annat håll - t. ex. i Svennevad i Närke år 16965 - sockenstämmobeslut om att upphäfva detta gamla bruk, hvilket genom urartning blifvit allt besvärligare, och på en stiftssynod i Uppsala 1738 anmodades prästerskapet att söka afskaffa den plägseden, att bruden andra och tredje äktenskapslysningen »med sig omförer en mansperson undertiden i flera socknar, att, som de kalla, tigga i brudsäck». Det var alltså inom Uppsala stift sedvana, att fästmön åtföljdes af en manlig bärare, ett drag hvartill, såsom vi skola se, eljest knappast funnits motsvarighet mer än i Österbotten. Om en urartning vittnar afgjordt det antydda tiggandet inom flera socknar. Då Hiilphers år 1757 besökte Malung, hade där en del byar »afsagt sig samma sed, emedan den warit de fattigare hushåll till tunga som ofta inom et år af 18 a 20 och flere Brudar blifwit besökta».  Att den gamla, ursprungligen helt hederliga och aktningsvärda plägseden - t. o. m. präst och klockare upphämtade ju en gång i världen sin lön på likartadt sätt - redan i slutet af 1600-talet råkat i vanfräjd framgår ock af ett sockenstämmoprotokoll af år 1671 ifrån Norra Vi i Östergötland »att fästepigor ingalunda löpa i Bruste, föran de äro Prestfäste, emedan det händer att många så löpa, och att han eller hon sedan förändrar sitt sinne att giftermålet hindras». I Malexanders och Sunds socknar i samma landskap beslöts på sockenstämmor 1693 och 1713, att »brustakvinna» från annan socken endast fick besöka släktingar eller bekanta. Oaktadt dylika yttringar af en nyare tidsanda kunde emellertid ännu på 1720-talet döttrarna till själfva kyrkoherden i Blacksta och Vadsbro socknar i Södermanland företaga brudstugång. Beslut om upphäfvande af denna sed fattades där år 1750 vid vite af 6 daler kopparmynt.
"
Detta och mycket mera går att läsa i Projekt Runeberg: en fin skatt för den historieintresserade, tillgängliggjord på nätet.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

24 oktober 2011

Bondbröllopet

Den 6 oktober 1870 var det bondbröllop här i byn. Det var en torsdag om jag läser rätt i kalendern. Då gifte sig Klara Johanna Eriksdotter-Lydig med Johan Olof Ssm. De unga tu blev förevigade med en fotograferingsapparat, en modernitet då.
På det gulnade och ganska illa medfarna fotot anar jag hur Klara Johanna såg ut som 22-årig brud och Johan Olof som 23-årig brudgum. Han hade naturligtvis en rova i västfickan - en statussymbol då för tiden. Fotografen tar en bild med sin kamera, brudparet sitter ner på stolar för att inte svaja och göra fotot ännu oskarpare. De har troligen varsin järnställning som huvudet vilar i.

Klara har en svart klänning med stor vit krage (spets eller engelskt broderi eller...), lång halskedja, ljust band med rosett om midjan, brudkrona av papper och tyll på metallställning förmodar jag, någon slags slöja tycker jag mig se skymta fram... ? Jag skulle kunna ge mycket för att få se dessa ungdomar i färg.

Det här var alltså den 6 oktober 1870. Det här var för 141 år sedan här i byn och bröllopet på den tiden varade gärna mer än en dag, bröllopsgästerna kunde ha långt att resa och resa tog tid. Oktober var en bra månad, för då var skördetiden och hösten plöjdningsarbeten över - det var lämpligt för fest för man hade tid. Vigseln förrättades säkerligen hemma, sedan åt man och så blev det muntert med dans. Bröllopen kunde vara i två-tre dagar. Inte var det ovanligt att man visade gåvorna den andra bröllopsdagen.
Så här kunde en brudkrona se ut förr i tiden, kanske var Klaras av de här materialen. 

Krona och krans hette en utställning som gick runt i Sverige för inne så länge sedan. Jag såg den och gladdes, såg så mycket inspirerande vackerslöjd som borde användas mer av idag. Brudkronor och bordsdukningar, allt i enkla material som mycket väl även kunde användas 1870. Här finns bilder från en plats för den inspirerande vandringsutställingen. Och här har jag sedan tidigare skrivit om detta bröllop, så viktigt för mitt liv :-)
Eller kanske så här...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

23 oktober 2011

Kunskapskällor

Jag dras till bibliotek, arkiv och utforskande. Det är helt underbara miljöer. Torra, strikta och fyllda av information och kunskap att förädla. En liten del av det hela är släktforskning som man numera ofta gör via nätet hemma vilket gör det mer lättillgängligt men ack så trist. Det är en distans mellan mej och originaldokumentet, tråkigt men mycket praktiskt. Vill man komma åt material som inte är digitaliserat blir det dock arkivforskning i t.ex. landsarkiven. Hembygdsforskning kräver också lustfyllda arkivstudier.
Kanske är det på grund av positiva vibrationer av böcker och handskrifter som jag blev så förtjust i romanen Rosens namn av Umberto Eco då den kom ut, en roman jag läste som en fascinerande filosofisk fundering mer än en medeltida detektivroman. Min uppväxt i ett enkelt lantbrukarhem innebar, mot många odds, att jag blev van vid hyllor fyllda med böcker och inte med prydnadssaker. Det kunde absolut ha varit annorlunda i denna samhällsklass vet jag av erfarenhet. Gissa om jag känner tacksamhet mot mina föräldrar...

Böcker, snittblommor och levande ljus är vad som krävs för att få en härlig och inspirerande stämning hemma. Yes!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

22 oktober 2011

Flaggspel

Istället för vimplar -



ett lättgjort flaggspel med textilprover från Création Bauman.
Så kom de då till användning igen :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

21 oktober 2011

I kossans vänkrets

Familjehemsplacering av omhändertagna kor. Varför inte slå till om du inte bor i lägenhet eller inom detaljplanerat område förstås?
.
.

20 oktober 2011

Livsfilosofi och människosyn

Attityder till miljön
"Det traditionella lantbruket, med rötter långt tillbaka i människans historia, återspeglar en ekologisk attityd till tillvaron. Bondens liv präglades av att han hade sammanhängande horisontella perspektiv i nuet med intresse för och hänsynstagande till andra människors och djurs och växters levnadsvillkor. Arbetet anpassades därefter. Hans ekologiska livsfilosofi hade också ett vertikalt tidsperspektiv med förståelse för tidigare generationers betydelse för hans eget liv och med beaktande av hans ansvar för kommande generationer. Den ekologiska attitydens livskraft framgår av att bonden brukat jorden i årtusenden utan att förbruka den.

Odlingslandskapets varierande karaktär med böljande sädesfält och däri insprängda åkerholmar, med slåtterängar, beteshagar, bäckraviner och skogsbryn är uttryck för hur bonden i sitt arbete värnade om naturens estetiska värden. Tillsammans med dess rekreationsvärden och andra immateriella värden såsom naturens livskraft eller vildhet och dess magiska kraft, återspeglad i bondepraktikans väderförutsägelser och "tecken" eller "gamla märken", exemplifierar de den symboliska attityden. När länsstyrelserna förklarar gamla kulturlandskap som naturreservat är det ett uttryck för hur betydelsefull den symboliska attityden anses vara som en del av människans livsfilosofi. Det är också en påminnelse om att dagens lantbrukare genom sitt arbete inte förmår att hävda den symboliska attitydens immateriella värden. Hur det påverkar hans eget och familjens välbefinnande vet vi just ingenting om. Däremot vet vi (Lohmann 1972) att i storstäderna, där tillvarons symboliska värden är underordnade dess tekniska och ekonomiska värden, mår många människor dåligt och visar symptom på psykisk ohälsa.
 
HÄRIFRÅN kommer bilen.
Dagens nedskräpning av naturen - det må gälla en kastad öl burk i en skogsglänta, satellitskrot i rymden, övergödsling av åkrarna eller tungmetaller i rötslam - vittnar om att många människor upplever sig stå vid sidan av naturen; befinna sig ovanför den med rätt att utnyttja - bruka och förbruka - den för egen vinnings eller bekvämlighets skull; vara en del vid sidan av den utan skyldighet att värna det man inte upplever sig vara delaktig i. Denna attityd, som präglar många människors förhållande inte bara till naturmiljön utan också till arbets- och bostadsmiljön, kallas instrumentell. Dess manipulativa karaktär har starkt påverkat industriarbetets utformning under 1900-talet. I vilken utsträckning kommer den att prägla bondens arbete och arbetsmiljö i takt med att lantbruket industrialiseras?
"

Denna tänkvärda text skrevs av C. R. Johansson 1982 och som helhet handlar den om psykologiska och sociala aspekter på lantbrukets arbetsmiljö. Frågan intresserar mej och jag konstaterar att allt i tillvaron är politik. Utsnittet ovan är hämtat härifrån: http://www.vaxteko.nu/html/sll/slu/stad_o_land/SOL022/SOL022G.HTM


 .
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

19 oktober 2011

Bakom fasaden...

Den timmerlada som en gång i tiden var Gottfrid Hörnstens, brann ner för ett år sedan, den 19 oktober 2010. Frid vare med den!

Bondpappan eldade den årliga miljöbrasan där ensilageplast brukar ingå och lite annat smått och gott - detta lite väl nära den gamla timmerladan som tog eld och gick upp i rök. Förklaringen som gavs till brandkåren och pressen varför ladan tog eld, var en helt annan än oaktsamhet enligt mina välinformerade källor. Ännu en lada är borta, ett kulturarv har gått upp i rök och skogen kommer allt närmare...

Gottfrid Hörnstens förkolnade timmerlada idag.

Men kvar finns så mycket annat. Där uppe i skogsbrynet bakom några granar, på en igenväxande lägda, trängs skrot och skräp. Kulturarv? På nutida bönders vis, eller? Nä, nu var jag väl för elak ändå. Men det underliga i kråksången är att bonden arbetar som anställd på kommunens utmärkta återvinningscentral i Levar men väljer att trava och elda sitt skräp här i byn.
En skylande trädridå. Närmaste hus står bara ett tiotal meter bortanför ridån.
Kulturarv i skogen?
Omoderna jordbruksredskap och maskiner i väntan på att lösas upp och förmultnas till atomer.

"Shabby chict"  vagnshjul. Skulle värderas högre av rätt inredningsintresserad person.

Märkligt är även att familjen talar så varmt för miljön i många sammanhang, så även i fallet med den bergtäkt sonen tänker påbörja vid min och de andra hemmansägarnas sjö, byns enda. Då är miljöhänsyn viktigaste argumentet.

I en c-märkt politikerfamilj vill man ju verkligen värna miljön förstås! Eller...??? Det är handlingar och inte ord som visar vad man har i sinnet. Det vet om inte annat alla föräldrar och alla som har fått förmågan att analysera. Läs HÄR forskning om lantbruk och syn på naturen.

Jag vänder om och går bort mot det som förr var byns linsänke, nu en ganska stor slybemängd plats in the middle of nowhere bara ca 50 meter från skrothögarna, in mot skogen. Där rötade min mormor det lin hon odlat, och som sedan vävdes till handdukar och bolstervar. På vägen bort tittar jag åt höger och ser detta -ännu en helrutten lada av regelkonstruktion. Som ett försök till en sista hög svansföring står en vacker gammal vagn där ägarna en gång tronade under sin körning med häst genom byn. Detta längs gamla Kustlandvägen som ringlar fram hundra meter bort allt sedan 1600-talet, ett kulturarv som väl få i byn förstår att värna.

Sådant är läget i min hemby. Nå, frid vare med eder alla gamla trotjänande föremål och platser och alla ni försvinnande minnen. Att hedra det förgångna är långt ifrån självklart. Men minns - vi går alla döden till mötes.
MEMENTO MORI!

.
.

17 oktober 2011

Stenfoten

Huset som morfar timrade har en stenfot, en grund av huggen natursten. Jag har hittat platsen där stenen bröts. På väg till skolan gick jag, vi, ibland över berget under barmarkstid. Vi vek av vid den gamla skolan, som stod tom, på väg mot den nya moderna 50-talsskolan i grannbyn. Innan man kom fram till Dansarhälla passerade man något som liknade en spång av sten. Det var en märklig och intressant passage.

Här syns passagen och längre bort skymtar berghällen man förr samlades vid för att dansa, Dansarhällen.

Numera inser jag att det här hade tagits sten till husgrunder. Det lilla stenbrottet ligger på den mark som tillhörde morfarsfar Johan Olof och morfarsmor Klara.
Här bröts sten till JOs och Klaras barns nybyggen. En annan plats i byn där grundstenar brutits är på Renbomsberget. Har jag sett.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

15 oktober 2011

Dansarhälla

Vid förra sekelskiftet och kanske långt tidigare, var det här en plats där ungdomar samlades för att ha kul. Platsen där bakom tallarna är Dansarhälla på Hallberget, en stor och naturligt berghäll med plan yta inom byns gränser, ganska så centralt trots allt men bortanför insyn från bebyggelsen. Känner ni till den tro, alla ni i bygden som läser Timmer & Masonite men aldrig kommenterar? Kanske beror det på hur starkt historieintresset är hos var och en.


Tänk att under största delen av mänsklighetens historia har man bara haft tillgång till levande musik. Grammofonskivor, cd, Ipod, Spotify som alla kräver elektricitet för att kunna avnjutas, fanns inte. Man fick själva tillverka musiken. Att vara speleman måste ha varit mycket angenämt, med sin musik påverkade man ju människors sinnesstämning. Trots att det bara är två - tre generationer bort har jag inte hört namnet på någon speleman här i bygden.

Hit till Dansarhälla gick morfar med sina kompisar har jag förstått av min mors berättelse. Här på hällen var det dans på lördagkvällarna, här uppvaktades byns flickor, här kunde det kanske gå ganska livat till. Så småningom byggdes dansbanor av trä på andra ställen - i Mo, Olofsfors, Rundvik. Finns någon inventering av dansbanor i socknen, i länet tro? I min mans hemkommun har inventering gjorts, det gjorde starkt intryck på mig då jag för länge sedan läste om detta och jag hittar även uppgifter på nätet från andra håll i landet, där dansbanor och festplatser inventerats. Heder åt dem som genomfört detta.

Dansarhälla passerade jag på väg till låg- och mellanstadieskolan i grannbyn de gånger jag tog genvägen över Hallberget. Den traderade berättelsen om glädjen som en gång fanns här, sitter djupt i mitt sinne. Livet verkade så enkelt och rejält då - vilket är en verklig missuppfattning från min sida förstås.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

13 oktober 2011

Till prydno

Nu har jag sytt kuddvar av några av stuvbitarna med 50-talstextilier jag fick. Det blev fyra, tre visas här på soffan i 50-talshörnet. Resten av stuvbitarna får mogna ytterligare en tid.
Det stiliga tyget på kudden längst till höger kunde jag identifiera med hjälp av tryck på stadkanten. Det var för Almedahls handtryck som Brit Bredström formgav Fjärilsblomma. Det är bomull i samtliga tyger utom i kudden till vänster som är av viscose.
Jag tycker även så mycket om möbeltyget på soffan. Fortfarande ganska så intakt trots att det var föräldrarnas första möblemang.
Två nya innekuddar med fjäderfyllning har införskaffats men till kudden i mitten använde jag en befintlig kudde med kuddvar och allt. Jag tycker egentligen att stoppingen är viktig för att få fram 50-talskänslan. Detta med vilken stoppning som används ger en helhetsupplevelse av en tidsepok. Kuddarna blir olika säckiga, har olika tyngd beroende på fyllningen förstås. Det innebär att de nya fjäderkuddarna egentligen är för lätta och för "pluffsiga" men i vår tids vana och smak.

Jag har kuddar från olika årtionden och för olika funktioner (prydnad eller sömn). De är fyllda med raffelstôpp (riven tyglump eller upprepade stickgarn som klippts till korta trådar), med dun, stoppad med vadd eller med rivet skumgummi. Halm finns inte kvar i något bolster här :-)
Normalt täcker jag över soffan med en stickad filt i glada mustiga färger, en ikea-produkt som skyddar.
Det fjärde kuddvaret jag sydde blev skyddande omslag till den tunga braskudde att placeras framför öppna spisen som mamma vävde i början av 50-talet. Så här ser braskudden ut innanför det nya kuddvaret. Bilden finns även med i det här inlägget.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , ,

11 oktober 2011

Mmm...

Glas, järntåd, textil. Detta vill jag kännas vid, tycker om det.


Duk sydd av bomullsmetervara, kanhända från Tampella. Tyget är tryckt ut över stadkanten och inget textiltryckeri eller formgivare finns angiven. Köpt i Vasa 1989 som början på en resa till fina små österbottniska trästäder, första anhalten var Kristinehamn där en arkitektkompis hade sommarnöje.

Jag gillar fortfarande mönster och färger mycket.


Glas lokalt blåst av Linda Baudin 2010 som även formade järntråden som jag önskade den.



.
.

10 oktober 2011

De få tingen

Kommer ni ihåg KFs satsning 1998 då kooperationen fyllde 100 år?
Ingegerd Råman kontaktades för att formge dricksglas för vardagen, Duralexglas tillverkade i Frankrike och Susanne Grundell formgav det textila, en förningsduk. Förningsduken fanns randig i grå/vit eller blåt/vit.

Jag föll på direkten. Köpte på mej många tvåpack glas med rostfria lock/fat och ett halvt dussin förningsdukar i blåvitt. När glasen senare reades ut köpte jag ännu fler. Har aldrig ångrat det. De är verkligen vacker vardagsvara, har säkert två tjog glas om inte mer.
Dukarna kan användas som tabletter, servetter eller som duk i picknickkorgen.

Och det roliga är att de här dricksglasen liknar de som användes här hemma då jag var liten. Av dem finns bara ett par kvar men de här nya platsar oerhört bra i 50-talsinredningen. När jag ska fota ett av de gamla glasen hittar jag förstås inget.



Kringlan, den oändliga, fanns kvar som symbol för KF 1998. Något modifierad gentemot ursprunget men fortfarande oändlighetssymbolen.
Förningsduken har en blå och en vit stadkant. Genom att vika den lite asymmetriskt får man en elegant effekt i kortänden. Smart och enkel formgivning.
.


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

9 oktober 2011

Vi skola alla den vägen vandra

Olga från Ledusjö gifte sig med Edvin L, de köpte ett hus och bosatte sig i byns periferi, längst bort utefter Fjärdvägen. Huset de flyttade in i var uppfört 1937.
Olga blev snart änka. Sörjde länge. Gifte sig så småningom med Frans. Deras intresse var att åka på husvagnssemester. Frans gillade även att mecka med mekaniska klockor.

Olga & Frans 1996
Jag hälsade på dem en dag 1996 i deras fina stuga då jag var på besök hemma i byn. Olga var lite glömsk och skulle inte kunna bo kvar så länge till hemma i huset pga sin demens. Hon dog år 2000. Frans plågades av sin dåliga syn och flyttade efter Olgas bortgång till äldreboende där han avled 2007. Två människoöden i en liten avkrok i världen. Två av min barndoms människor här i hembyn.

I länsstyrelsens byggnadsinventering för byn beskrivs byggnaden på följande vis:
Fastighet med bostadshus från 1937, två uthus och ett garage, belägen i den sydöstra delen av byn. Fastigheten har ett enskilt läge på en åssträckning med öppen och hävdad mark framför. Arbetaren Axel Hellman erhöll 1936 egnahemslån (lånenr. 2014) från Västerbottens läns Hushållningssällskap på fastigheten 3:25, avstyckad från 3:9.
Bostadshus. Byggnad i en och en halv våning med inbyggd förstuga i en våning. Resvirkesstomme och betonggrund. Rödmålad locklistpanel med vita detaljer. Sexdelade mittpostfönster. Grönmålad dörr flankerad av spröjsade fönster. Tegeltäckt sadeltak. Röd plåtskorsten.
Vem här i byn bryr sig om en byggnadsinventering från länsstyrelsens kulturmiljöavdelning? Ingen! Själv skulle jag kunna skriva mera om denna fastighet. Planlösningen till exempel som är aningens speciell, eller lerteglet från Holland, eller den nästa helt oinredda övervåningen i det lilla huset, om masonite och källarlucka.
Det masoniteklädda garaget med sin typiska funkisform med välvt tak. Träfiberskivor är ju ett så böjbart och lättanvänt material som ni vet :-)
Den här ljusbågen lyste alltid i juletid. Den syntes långväga över bäcken och ut till Riks13, ett ljus i vintermörkret. Det var så roligt att se den på nära håll - hur den var för bred för köksfönstret och att de yttersta ljusen därför vikts inåt för att synas utåt till förbipasserandes glädje :-)


.
.

Skuggor och borta...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...