30 november 2011

Helpdesk

Den här korta sketchen är BRA! Den florerade på nätet för flera år sedan och jag har haft den i datorn sedan dess. Då den var ny tittade jag åtskilliga gånger på den, nu händer det bara ibland. Tröttnar på den gör jag inte så lätt. Norska är ett glatt språk men det tål att lyssna ett par gånger minst för att inte tappa någon viktig replik på detta främmande språk ;-)

Sketchen Helpdesk handlar om att tänka på ett nytt sätt, om paradigmskifte, om ny teknik, teknikskifte, information och kommunikation...   men den handlar INTE om dumhet. Absolut inte alls! Love it!
video
Dumhet - det är något helt annat :-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

29 november 2011

Kunskap är mackt

Kunskap är makt.
Makt kan utnyttjas till egen fördel eller för kollektivets förmodade bästa.
Kunskap kan vara farlig för andra maktsfärer.
Jorå...

Det är fler än världens nutida diktatorer och antikens tyranner som känner till detta, den kunskapen finns ner på lägsta bynivå i vårt samhälle. Ni har väl läst florentinaren Niccolò Machiavelli (1469-1527) utmärkta studie i maktutövning från 1513: Fursten eller på originalspråk Il Principe. Go for it!

Kunskap är mackt  ;-)
Det är också allmänt känt att dumheten är den värsta motståndaren i vilken situation det än må vara. Dumheten, ja.
Så är det!

.
(Jag vet att femtitalist som det står i blogghuvudet stavas femtiotalist, jodå. Men jag vill hålla talspråkskaraktär.)
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

27 november 2011

Hyllan i masonitköket *

Yes, för ett tag sen återfick denna användbara hörnhylla sin plats i masoniteköket. Den har varit borta därifrån i si så där 40 år.
Tillverkad av pappa i lackad björk. En lätt, enkel och användbar konstruktion kan jag berätta.

Det är bara att fylla den med tidningar, böcker, spel...
Överst tronar älgen snidad av Helge Björklund, precis som jag minns det. Och som den alltid gjort under hyllans tid på bottenvåningen.
Här bjuds mormor och morfar på kaffe med sockerkaka. Kaffekopparna är Rörstrands Bengali. 1958 inköptes Gustavsbergs Atlanta och då hamnade den äldre servisen i sommarstugan. Ett så vanligt förfarande då. På den rödvita vaxduken ligger en liten broderad duk. Så gjorde man fortfarande på landsbygden då det skulle vara det lilla extra. Den ommålade arvesoffan används fortfarande ser jag, alltså är fotot taget före 1958, för detta år invigdes den egenhändigt snickrade "puffen" enligt hushållets loggbok. Sittbänk och förvaring i ett. Morfar håller sin katt i famnen, måhända är det Micken eller så är det Musselina. Och där bakom tronar hörnhyllan!
*
Papperstjärnan - snöflingan - som talar om att det är adventstid sitter klistrad på fönstret. Adventsstjärnan som följer mig ännu. Jag älskar den, stjärnformen som Lisa Bauers skapade. Så enkel, så effektfull, så energisnål. Så rätt än idag. Så rätt just idag.

Trevlig advent på er alla!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

24 november 2011

Inte bara av godo

Bandvalsaren
Med sparsamhet och övertid
drog han fram tre pojkar till studenten.
Han andades och levde genom dem,
de blev trappor mot solen.
Själv har han aldrig varit på bio eller teater
eller haft tid att läsa böcker.
De har lyckats och kommer hem till helgerna
och talar med främmande röster om dessa ting.
Deras kvinnor har kalla ögon och föraktar honom
då han äter med kniv.

Han ska aldrig förstå
vem som murat hans ensamhet.

Stig Sjödin (1917-1993)

Rubriken är min, klassresenärens,  formulering.
Dikten heter Bandvalsaren och kommer från diktsamligen Sotfragment.
..

22 november 2011

Nyp mig i armen

Det kom ett nästan osannolikt e-brev:

Hej Viola,
har ganska nyligt hittat till din blogg och sett bilder på den fina 50-talsinredningen. Jag är född och uppvuxen i Sävar norr om Umeå - jag vet inte var det är du bor, Bygdeå? För flera år sedan var jag ute i svampskogen någonstans i Västerbotten och vi träffade på ett gammalt ödehus som var förfallet. Jag kunde förstås inte låta bli att gå in, älskar allt som är gammalt och är sakletare sedan barnsben. Det mesta var trasigt och inrasat men i kammaren bakom köket hängde ett par gardiner i fint skick som jag tog med mig därifrån. Jag har aldrig använt dem och kommer nog inte att göra det, men de är väldigt fina i grått och ljusgult, tryckt 50-talsmönster på kraftigt bomullstyg. De är inte fullängd utan slutar nedanför fönterbrädan. Om du skulle vilja så kan jag skicka dem till dig? Annars hamnar de på Myrorna. Vill du inte ha dem som gardiner går det ju alltid att sy kuddar eller klä om en pall eller liknande med dem. Observera att jag inte förväntar mig något tillbaka, jag vill bara att de ska bli uppskattade igen!
Hälsn Jennie

Men detta låter ju som en hägring, en saga. Är det skoj??? En present direkt från 50-talets Västerbotten.
Det var sant. Gardinerna kom igår och ser ut så här. De kommer att passa så bra i lill-rumme med sitt söderfönster, mitt gamla flickrum.

Tusen, tusen heder och tack snälla Jennie som ska flytta tillbaks norrut till vackra Ångermanland, till Häggvik.
.
.

21 november 2011

Första klass

Det här handlar om samhällsklasser. Det är ett ämne som för närvarande intresserar mej precis som byggnadsvård, kulturhistoria och 50-talsporslin.
Här är vi - förstaklassarna i bokstavsordning: Alf, Anna-Stina, Asta, Bosse, David, Elisabeth, Gunilla, Helen, Inga, Karl-Åke, Lars-Åke, Louise, Martha, Peder, Rita, Ros-Mari, Siv, Stina, Susanna, Susanne, Sören, Ulf, Ulf, Åsa.

Ronny Ambjörnssons bok Mitt förnamn är Ronny kom 1996. Detta är ett utdrag från sidorna 8-9:
Klassresenären byter inte bara en klass mot en annan. Han eller hon kan sägas göra en resa genom det sociala landskapet och ställas inför en problematik som företer likheter med invandrarens - naturligtvis utan den dramatik som präglar dennes situation. Klassresenären befinner sig på främmande mark. Vanligen sker en acklimatisering. Klassresenären får ett nytt hem, en ny kultur och ett nytt språk. Men eftersom det är en resa och inte ett byte lever det gamla landet kvar som vanor och tänkesätt vilka tycks sakna berättigande i den nya miljön, atavismer från en fjärran men ändå nära värld.
Många skulle nog säga att vi inte lever i ett klassamhälle och att begreppet klassresa av det skälet är irrelevant. Rekryteringen till högskolan talar dock ett annat språk. I socialgrupp 1 gick 1992 vart fjärde barn vidare till högskolan, i socialgrupp 3 vart tjugonde. Och skillnaden var naturligtvis under den tid som jag här kommer att skildra många gånger större. När jag 1947 skrevs in vid Hvitfeldtska läroverket gick antalet arbetarbarn i ett elevantal på 1200 att räkna om inte på ena handens fingrar så åtminstone inte på fler fingrar än som ryms på en person. Man kan också invända att minskande löneklyftor urholkat klassbegreppet. Och så kunde det faktiskt se ut under sjuttiotalet. Under åttiotalet har emellertid trenden vänt. Men framför allt: klassamhället är inte endast en ekonomisk realitet. Det är också en kulturell konstruktion och det är om detta föreliggande berättelse handlar.
Boken är läsvärd. Författaren berättar självbiografiskt och tankeväckande om resan från Göteborgs arbetarklass till professorsinstallationen vid Umeå universitet, om klassamhällets problematik. En lättläst och tunn bok som pekar ut klassresenärens dilemman.
***
Nordmalings kommun saknar gymnasieskola. Cirka 75 % av eleverna som går ut högstadiet fortsätter att leva sina liv i kommunen fick vi höra av ett stolt dåvarande kommunalråd år 2002, då det ordnades en trevlig skolträff för oss som gick ut 9:an samtidigt.

En välfylld bokhylla, ja en bokhylla över huvud taget, var inte vanligt i de sociala kretsarna som byn tillhörde. Inte många akademiker eller litterata klev över vår dörrtröskel då jag var barn. Men hemma hade vi böcker.

Pappa läste en hel del och var allmänbildad. Det ingick ju i en god arbetares liv inte bara att vara skötsam utan även ha bildning i idéer och åskådningar. Folkrörelserna som växte fram under 1900-talets början stod för detta men utvecklades efter hand, via läsning och debatt, i en mer existentiell riktning menar Ambjörnsson. Pappa var nyfiken, intresserad av historia och var den som köpte böcker till hushållet. I hyllan finns en hel del arbetarromaner och annan litteratur som gör att jag börjar inse att han var med i FiB:s (Folket i Bild) och Svalans bokklubbar på 40- och 50-talet. Mamma läste inte romaner utan kristna skrifter, hon var ju bonddotter och hade en djupt rotad tradition i den livsåskådningen. Hon läste gärna böcker med frakturstil där man kunde finna Rosenius dagbetraktelser, Fjellstedts förklaringar till den Heliga skrift, Luthers postilla och lilla katekes, bibeln. Jadå.
 Det är och det var skillnad även mellan arbetare och bönder. Jag växte således upp i ett dualistiskt hem och uppfattar att jag fått med mej det bästa av varje tradition – vetgirighet och rättvisepatos. Min goda, jämnåriga vän läkaren, med föräldrar från medelklassen, som träffade pappa då han var 80 fyllda, förundrades över hans belästhet och nyfikenhet. Jag fick jag en hint om att hon tydligen inte hade träffat någon från arbetarklassen som hon kunnat diskutera med på samma sätt som med min far. Säkerligen på grund av att hon aldrig på ett naturligt sätt hade de kontaktytorna. Jag blev en förmedlande länk.

Jag minns en av de gånger pappa hälsade på mej i Stockholm. Han hade tillverkat många meter hyllplan av massivt trä till mitt Sparringsystem. Då han såg alla böcker yttrande han följande: Nu ser jag vad din lön går till!  Inte då gick hela min lön till böcker.

Jag vill passa på att i detta sammanhang berätta, att min första lön som arkitekt var högre än min fars sista lön som sågverksarbetare. Men aldrig att jag någonsin känt pressen från vare sig föräldrar eller mej själv att arbeta mej upp i samhällshierarkin, att "få det bättre ställt" än de hade. Nej, jag tyckte yrket verkade roligt (utan att veta vad det helt och hållet innebar) och det var det som lockade mej till närmaste utbildningsort som var huvudstaden. Inga som helst förebilder fanns i vår närhet. Det är bra att man som ung inte ser sig ha några begränsingar :-)  Nej, de i hembygden som utbildade sig gjorde det inom skola, vård omsorg, oftast typiskt kvinnliga yrkesområden. På så sätt fanns även utkomstmöjligheter för dem i den lilla hemkommunen. Det var 70-tal med förändringens vindar som blåste men mina jämngamla väninnor hade familj och barn högt eller högst på sin önskelista.

Bland de som bor kvar "hemmavid" har jag aldrig dragit upp min utbildning utan velat förmedla att jag är "samma gamla Viola" för att inte framstå som ”eljest” eller som en knäppgök. Naturligtvis är jag inte samma gamla V. Men jag tycker inte om att vara en person som sätter sig på "sina höga hästar" om det inte krävs för rättvisans eller självrespektens skull. Jag förmodar att det är en kvinnlig egenskap, en inte alltid så god egenskap. Jag brukar tänka på Karlfeldts dikt Sång efter skördeanden där det beskrivs att Fridolin "talar med bönder på böndernas sätt men med lärde män på latin".

Det sägs, och vetenskapliga studier visar, att utbildning ger lättare till problemlösning, lättare att ta tag i sin situation och större vilja till förändring. Hur många exempel på detta skulle jag inte kunna dra fram…

Jag tycker mej se att det är de som befinner sig i de svagare socioekonomiska grupperna som förnekar att klasskillnader finns, ofta med argumentet att just löneskillnaderna minskat, att alla har det lika bra socialt sett. Naturligtvis finns stora kulturella klasskillnader kvar och de lägre klasserna förnekar skillnaderna gentemot det övre socialskiktet för att behålla sin värdighet. Det översta sociala skiktet ser mer klarsynt på förhållandet och medger att klassgraderingar fortfarande existerar. Så uppfattar jag samhället och klyftorna dessutom ökar allt mer. Att diskutera detta här i hembygden vill jag nog påstå inte går. Om det beror på att man som klassresenär lättare blir varse situationen vet jag inte.

Jag har bakgrunden till tänket, till kulturen här i byn. Jag förstår hur man tänker, varför man handlar som man gör. Men mina grannar och vänner här har bara halva min bakgrund, de känner inte mitt liv efter flytten härifrån. Hur ska de då kunna förstå mina tankegångar och mitt handlande fullt ut?

***
Nedan ett par andra bloggares inlägg om klassresenärer:
http://peterenglund.wordpress.com/2007/06/24/klassresenarens-klagan/
http://enn.kokk.se/?p=1049

Och HÄR en artikel om språket som klassmarkör.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

19 november 2011

Knäppgök

Så här kunde funderingar kring vidareutbildning te sig på 1970-talet då jag bestämde mej för akademiska studier. Jag tror nog de lever kvar på små orter även idag. En grabb från arbetarklassen berättar följande:
  • Klassresan börjar
Det var väl inte självklart för en arbetargrabb som jag, att läsa vidare på universitetet. Bland släkt och vänner vandrade alltid historier om studerat folks knepighet omkring. Den- och- den hade läst så mycket att han hade blivit ”knäpp”, den hade det ”snurrat runt” för, den kunde inte umgås med vanligt folk, den satt bara inne i huset och lät gräsmattan växa. Några stackare kunde till och med ”tas in på Sundby“ (=dårhuset) utanför Eskilstuna. Det var ingen hejd på studerandets farlighet.

Ekonomiskt fanns inga hinder, vi hade råd, men att satsa på en akademisk karriär var ovant i min släkt. Jag kände absolut inget motstånd från mina föräldrar, de uppskattade min läslust, förmåga och planering för en lärartillvaro i framtiden.
Om detta och mer därtill kan man läsa på den HÄR intressanta museihemsidan där kulturhistoria och sociologi blandas.
.

17 november 2011

Gästgiveriet i Godmersta

Min farfarsmor som levde mellan 1853 och 1935, hon tjent piga som ung hos gästgivaren i Gommersta som skrivs Godmersta, i Ångermanland. Erika kom från Monäset, två mil längre norrut. Tyvärr har jag inget foto just nu på gästgiveriet, men byggnaden står kvar, nu enbart som bostadshus. Pappa och jag var där så sent som på 1990-talets slut under en av våra trevliga utforskningsresor längs gamla Kustlandsvägen.
Fjös som jag fotade i Rot   skans, Älvdalen, Dalarna. Gödselluckan ses snett under fönstret.

Historien gör gällande att Erika otrivdes så mycket i Godmersta att hon varje kväll öppnade gödselluckan och tittade ut efter att ha utfört ladugårdssysslorna som att stell kona (utfodra korna) och mjölka. Luckan vette mot norr som sig bör och därmed mot föräldrahemmet. En söt historia med prägel av det 1800-talsliv som då levdes. Tids nog, då hon lärt sig de hushållssysslor som krävdes av en giftasvuxen flicka, flyttade hon hemåt igen och träffade Israel som skulle bli min farfarsfar.
Sommarlagården i Rismyrliden, Västerbotten. Lagården har kobås mot båda långväggarna.
Gödselluckan på den här sidan är öppen.

Den här luckan i Rismyrliden, som sitter på andra sidan om mittgången, är stängd.
Luckan måste vara placerad en bit upp för att gödseln ska få rum utanför.
Då blir det även lättare att kika ut ;-)
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

15 november 2011

Gästis

Uppställning framför gästgiveriet år 1908.

Denna byggnad, där grannbyns gästgiveri inhystes, byggdes år 1900 enligt hembygdsboken. Innan dess låg gästgiveriet i en västerbottensgård längre norrut längs Kustlandsvägen/Riks13, där Sjöbergs nu bor. Ni från bygden vet var det är. Vid gästgiveriet skulle finnas fyra hästar för att hålla det skjutshåll som krävdes. Om hästar inte kunde hållas av gästgivaren själv kontrakterades andra bönders hästar. Ett visst statsbidrag utgick till gästgivarna.

Det gamla gästgiveriet figurerar i en tingsrättsdom från 1840 där Herr Prosten Oldberg med vice Pastorn Herr J. Lundström stämdes för att ha kört så hårt med ett hästspann under en resa som startade vid gästgiveriet och slutade i Grundsunda den 3 augusti 1839. Vittnen kunde intyga att spannet kördes så hårt i den långa backen upp mot Grônnsônn-vall´n trots att ena hästen redan då såg ut att vara skadad.  Den hästen blev arbetsoduglig för all framtid. En arbetsför häst betingade stora pengar i bondesamhället.

Det var min farmorsmorfarsfar, vars häst blev skadad, som stämde prästerna som körde så vårdslöst. Domen innebar att prästen med lägst rang dömdes att betala Etthundra Kronor Riksdaler Riksgälds Sedlar till min fmmff. Vittnen fanns till händelsen och även de tilldömdes ersättning. Det är intressant läsning som visar liv och värderingar då vill jag nog påstå.

Det här är geschevarr Per Anton Bäcklund, gästgivare åren 1850-1893.

I det nuvarande gästgiveriet fanns STF:s vandrarhem ända fram till på 1980-talet om jag minns rätt. Gästis var ett begrepp.
I höst revs den ena av "flygelbyggnaderna" som gjorde att det bildades en kringbyggd gård. Gästgiveribyggnaden från 1900 syns bakom buskar. Undrar just om det fanns rivningslov? Hade rivningen kontrollerats gentemot PBL
(se nedan). 
Där borta brinner de bortforslade resterna av det gamla huset. Gaveln på den rödmålade gästgiveribyggnaden skymtar.

Nästa gästgiveri söderut låg i Godmersta. Där tjent min farfarsmor piga som ung. Berättelsen förtäljer att hon icke trivdes där utan längtade hem. Norrut är Levar hotell ett gästgiveri med långa anor. Det existerar fortfarande som restaurang med övernattningsmöjligheter. Hela systemet med hållskjutser var i fungerande skick då Kustlandsvägen var livsnerven genom bygden. Det var långt innan Riks13 från 1942 och E4, som invigdes 1962, var påtänkta. Då tågtrafik och bilism blev dagligvara försvann behovet av gästgiverier.

PBL
Plan- och bygglagen reglerar kommunens hantering av planer och lovgivning. Byggnader och hela bebyggelsemiljöer kan skyddas genom bestämmelser i detaljplan eller i sk. områdesbestämmelser. Byggnader hanteras enligt:


PBL 3 kap. 1 § - Hänsynskrav
Byggnader skall placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Byggnader skall ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaderna som sådana och som ger en god helhetetsverkan.


PBL 3 kap. 10 § - Varsamhetskrav
Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.


PBL 3 kap. 12 § - Förvanskningsförbud gäller värdefulla byggnader
Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.


Byggnader som ingår i en värdefull kulturmiljö och som bidrar till kulturmiljöns karaktär och kvalitet regleras av PBL 3:12.
..
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

13 november 2011

Fars dag

Det är pappa som fått mej intresserad av kulturhistoria och släktforskning. Otaliga, ja otaliga är de gånger han svarat på mina frågor om släkten och hembygden. Hur han orkade svara på samma fråga gång efter annan är ofattbart, särskilt som tonåring är man ganska nonchalant inför sin historia och inser inte att känna till sin historia ger trygghet framöver. Pappas svar fastnade ju inte med en gång precis. Det är ofattbart att han orkade. Tack i din himmel! Och han svarade lika gärna på frågor om sin egen släkt som om min mammas. Traderad, muntligt överförd kunskap, är GULD värd men försvinner så lätt i dagens informationssamhälle då vi blir översköljda med ljud och rörliga bilder. Upprepning är all kunskaps moder!

Det tog många, många, riktigt många år innan jag blev SÅ intresserad att jag skrev ner och själv engagerade mej i släkthistorien.  Det var då jag började förstå att inget varar för evigt och snart är jag äldst i min familj då de före mej dött bort och ingen skulle finnas kvar att fråga. Jag intervjuade människor, jag antecknade, spelade in på en kassettbandspelare, jag fotade, besökte platser där anfäder bott (gärna med pappa som ciceron). Med tiden har jag formulerat mitt eget valspråk:  Jag lever nu - blickar bakåt - tänker framåt.
Någon som sett vägglampan, tavlor, soffa och soffbord förut? Någon?

Att jag började släktforska på egen hand berodde på att pappa själv bara kommit tre generationer bakåt på sin fars släktgren. Min farfarsfar kom från att annat län och innan mikrofilm och Internet fanns, var det svårare att komma vidare. Särskilt för en person som var heltidsanställd och med litet jordbruk dessutom. Javisst, pappa hade skrivit till prästen i den församling där min farfarsfar var född och fått ett svar som inte sa så mycket förutom födelsedata och utflyttningsår. Pappa kände till förnamnet på sin farfarsmor. Jag fick hennes namn då jag döptes insåg jag i vuxen ålder. Då Riksarkivets avdelning Svensk Arkivinformation (SVAR) i Ramsele hade öppnat åkte vi dit 1997 och hittade fler uppgifter om henne och hennes familj. Hon föddes den i december 1824 och blev faderlös tre dagar senare och moderlös vid 6 års ålder. Det var en situation som inte var lätt för en sexåring, vare sig då eller nu. Hon hade tre äldre bröder och syskonskaran splittrades. Jag har med tiden kommit en bit längre bakåt i anorna. Och innan pappa dog hittade jag årtalet för hennes bortgång i Riksarkivets filial i Arninge, Stockholm, och kunde berätta för honom - hon dog den 15 november 1918 i en ålder av 93 år. Han föddes den 5 juli 1917. De existerade alltså ett år samtidigt här på klotet. Det hade han inte känt till.

Om detta har jag skrivit förut men det är en så viktig del av min historia att det tål att formuleras igen, till exempel idag då det är Fars Dag.


.

12 november 2011

Walk-in-closet

Jamen - hur många gånger har inte denna vippventil i garderoben öppnats och stängts. Av sandgjuten aluminium verkar den vara tillverkad. Fortfarande fungerar fjädrarna oklanderligt, det obehandlade trähandtaget är mjukt och ergonomiskt skönt.
Garderoben inreddes i morfars hus 1950. Jag förmodar att de klädkrokar som fanns sedan tidigare, och som är så vanliga på vindarna i gamla oinredda timmerhus, här har moderniserats med färgsättning á la 50-tal. Lite trevligt är det allt med denna gamla hänganordning som "hottades" upp med röd färg. Hyllkanter och klädstång är naturligtvis även de rödmålade av Målar-Mattsson då, på 50-talet. Färgen är kvar ännu och ska så förbli. Man ser att ytorna endast strukits en gång i denna garderob och i skåp. Man lade inte ner mer än behövligt på platser som inte syntes för jämnan. Så har det varit sen tidernas begynnelse, det är först nu många som målar själva så oerhört frenetiskt behandlar alla ytor lika. Jag gillar gradskillnaderna, jag förstår det dåtida samhället och levnadssättet bättre om detta får vara kvar :-)

Även här inne är nu elen färdigt omdragen. Här var enda stället med blymantlad utanpåliggande ledning. Den är kvar på min begäran, men används förstås inte. Detta diskuterades livligt ska ni veta. Den gamla mörkbruna strömbrytaren är självklart tillbakamonterad som det anstår byggnadsvårdare. Det beror inte på fattigdom om nu någon skulle tro det ;-)  För övrigt är alla elledningar infällda och det var väldigt lätt att byta ut dem mot sprillans nya och elsäkrare i de befintliga tomrören. På insidan av garderoben, ovanför dörren, monterades ursprungligen en vanlig glasglob med rak porslinssockel och den fungerar fortfarande utmärkt. Denna klädkammare kan man gå in i, den rymmer mycket, är välstuderad som det bör vara i compact-living, i New York lika väl som en liten okänd norrländsk ort på 50-talet. Men ljuset, det sparsamma ljuset, är inte det bästa för fotografering. Om ett halvår blir det bättre igen.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

10 november 2011

Franska tanter

Här har jag skannat av ett vykort som jag fick förra året.
Jag var i Provence på ett möte med kulturarbetare från hela Europa. Fransmännen visade upp sina klenoder med den äran. Andra restaureringsprinciper än vad vi svenskar går efter råder där - jag delar dem inte helt.

Kartor och glättade broschyrer delades ut till deltagarna. När jag kom hem tittade jag igenom det hela lite noggrannare och fann detta franska kort  ;-)  Kan de franska restaureringstoppskiktet verkligen ha skickat med det? Hur hamnade det annars i pappershögen? Inte mej emot, jag gillar ju verkligen tanter.  Det vore så underbart om fransmännen verkligen vill visa upp sina tanter som ett levande kulturarv!!! Bland turistmagneter som Pont du Garde samt rosa flamingos och vita hästar i Camargue  :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

9 november 2011

Att tolka landskap

Är du intresserad av din hembygd, av hembygdens historia eller av gamla kartor är detta en väldigt bra bok.

Fårad mark. Handbok för tolkning av historiska kartor och landskap, Niklas Cserhalmi, Bygd och Natur, 2002.
Skriven för lekmän.
Själv har jag haft stor nytta av den och ännu mer tänker jag mig få ut av boken.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

7 november 2011

Att leva i krigets skugga

Denna kyrka besökte min morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter, hennes systrar samt föräldrarna Christian och Maria. Bygdeå kyrka är en välbevarad kyrkobyggnad som härleds till årtalet 1539. Den är alltså yngre än min egen sockenkyrka dära Vall´n.
Här i norr längs kusten fanns staten representerad av kyrkans makt precis som i Finland som då var en del av Sverige. Östersjön band samman. Och här längs kusten stod flera slag i samband med kriget 1808-1809.

Bygdeå ligger norr om Ratan och Sävar där slag stod mellan svenskar och ryssar under finska kriget 1808-09. Att morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter kände av detta vill jag nog tro. Kanske var det då som hennes mor flyttade hem till dotterns familj som låg söderut nedanför stridslinjen.

Slaget vid Hörnefors stod den 5 juli 1809. Det ägde rum vid bron över Hörnån i Hörnefors, nu i Umeå kommun. I Långed vid Öreälven fanns en svensk försvarställning som var menad att avvärja ytterligare rysk framryckning. Något slag kom aldrig till för ryssarna avbröt framryckningen och återvände mot Umeå. Ända in i min hemsocken tågade alltså ryssarna år 1809. Platsen vid Öreälven där det svenska försvaret låg besökte jag första gången med gissa vem?  Pappa förstås. Vem annars???  Långed ligger två mil från hemifrån.

Slaget vid Sävar norr om Umeå var ett avgörande slag som utspelades den 19 augusti 1809. Och på eftermiddagen dagen efteråt, den 20 augusti, förvandlades Ratan till ett slagfält. Ryska soldater möttes av artillerield från svenskar som seglat från Roslagen med 120 fartyg och 10.000 man.

Det finska kriget är inget som satt sig djupt i mitt huvud utom som ett årtal och att det var det sista krig Sverige var inblandat i, ofredsåren var slut efter detta årtal. Att krigsskådeplatserna låg så nära hemifrån var inget som fastnade tidigt. Kanske tryckte skolundervisningen inte hårt på detta eller så var jag ointresserad :-) 

Det här är något jag absolut vill sätta mig in i ytterligare för att försöka förstå hur detta krig påverkade mina anfäder och det samhälle de levde i. Hur var det att leva i krigets skugga? Min morfarsmorfarsfar Erik Larsson-Lydig var t ex indelt soldat men han levde före detta finska krig. De ångermanländska rotesoldaterna var alla marinsoldater.

Under en studieresa i Ryssland med ryska träexperter som guider, förstod jag att man där fortfarande har de slag som utkämpades på 1700-talet i gott minne. Den manlige guiden pekade och berättade hur svenskarna plågade det ryska folket vid dessa slag. Svenskskräcken kändes nästan än idag och det hos en människa med god utbildning.
Bygdeå kyrka har en fristående klockstapel helt i trä som uppfördes under det tidiga 1800-talet.
När jag tidigare besökt Bygdeå kyrka har jag inte haft insikt om att mina anfäder bevistat sin sockenkyrka långt före mej.
..
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

4 november 2011

Gästgivardottern från Rickleå

I somras, på väg mot Skellefteå och Rismyrliden, körde vi bortom E4 för jag ville till byn Rickleå. Har aldrig tidigare kört genom Rickleå på gamla vägen, endast via E4:n. I Rickleå föddes min morfarsmormorsmor Ulrika Christiansdotter, hon som gifte sig 1804 med n´Jacob Isax´n (Isaksson) från min hemby. Hon som då hade möjlighet att från sitt hem se Aspfjärdens vatten blänka. Fjärden var ju inte utdikad på den tiden.
Hemma i Rickleå bör hon ha sett den här milstolpen, den unga gästgivardottern Ulrika, född 1781. Syskonskaran bestod av elva systrar varav Ulrika var nummer åtta i ordningen. Den äldsta dottern föddes 1763 och den yngsta,  Ewa Maria, 1786. Farsan var Christian Göransson (1730-1793), morsan hette Maria Andersdotter, född 1745. Christian Göransson var gästgivare och familjen bodde på gård nr 7.

Modern, som var änka, flyttade hem till dottern Ulrika kan jag se i husförhörslängder. Ett väldigt vanligt förfaringssätt då - barnen var ju pensionsförsäkringen och hade man handskats väl med dem i unga år, gav de förhoppningsvis vänlighet tillbaka på ålderns höst.

Även lilljäntan Ewa Maria flyttade till min hemby och gifte sig där med Jacob Ersson på hemman nr. 3. Boningshuset, en korsbyggnad, har jag aldrig sett men huset låg nära mitt hemman och revs omkring 1940. Ewa Marias öde kanske jag berättar om senare. Systrarna bodde så nära varandra att de kunde se varandras hus. Allt detta kände jag till då vi gav oss av på resan norrut och svängde in mot Bygdeå kyrka och vidare mot Rickleå.
Jag tog en bild på en vacker levande 1900-talslagård i Rickleå. Se bara vilka vackra gödselstackar som förr i tiden visade på rikedom :-) Och i fållan om hörnet gick glada grisar. Läget på en höjd talar för att platsen sedan lång tid tillbaka kan ha varit bebodd. Och den gamla grusvägen passerar förbi gårdstomten - jomen visst är det gamla Kustlandsvägen.

När jag hade skrivit ovanstående gick jag igårkväll in på Lantmäteriets hemsida under fliken Historiska kartor och hittar fastighetskartan över Rickleå/Bygdeå från 1958. Gissa om jag blir upprymd!!! Jag är stolt över mig själv, över att jag läser av landskap, platser och gårdar så bra att jag hittat fram till rätt ställe utan karta. För på kartan från 1958 står tydligt att detta är Gästgivargården. Fasiken va bra jag är!  Jag behöver inte vänta tills pensioneringen för att få tid att undersöka detta, woaaahhhh...

Här framför datorn satt jag igårkväll och kom fram till att detta jag fotat var platsen. Fantastiskt med de digitaliserade historiska kartorna på nätet! Utnyttja dem!!!
Gästgivargården och milstolpen har jag markerat med röda ringar. Den äldre vägsträckningen gick via ön Holmen som jag också markerat. Man hade inte samma möjlighet att bygga långa broar utan tog hjälp av ön för att få två korta brospann.

Det är enormt tillfredsställande att vara släktforskare och knyta ihop anfäder med deras bostadsplatser. Det ger en extra dimension åt människan som levde då. Jag hävdar att landskap och miljö påverkar en människas sätt att vara och tänka, därför kommer jag närmare min morfarsmormorsmor och hennes föräldrar genom att ha sett platsen där de bodde. Självklart är ladugården av senare modell men kanske finns stommen kvar i gästgiveriet, ombyggt torde det vara hur som haver.
Ett vackert jordbrukslandskap brer ut sig längs ån som rinner nedanför. Här syns Holmen som delar av Rickleån i två fåror. Undrar just hur landskapet såg ut på slutet av 1700-talet? Hur mycket var uppodlat, hur mycket var skog? Någon 1700-talskarta över byn hittade jag inte på nätet.
Det är sällan jag ser gödselstackar utanför ladugårdar nu för tiden. Ser jag någon brukar jag stanna för att fotografera om tillfälle ges. Förr var gödselhögarna ett tecken på rikedom - många kor gav mycket gödsel vilket innebar att man hade stort markinnehav. Och gödseln användes till näring åt åkrar där säd odlades. "Äng är åkers moder" sa Carl von Linné.
I Skelleftetrakten finns ännu många betande mjölkkor ute på lägdorna. Det är ett mycket levande landskap, kanske var vår resa mot Rismyrliden så positiv just därför. I hemtrakterna är det sorgligare.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

2 november 2011

Moget

Livet blir bara värre och värre,
men på samma gång
blir jag bättre och bättre
på att handskas med det.

Orden är den danske poeten Henrik Nordenbrandts, född 1945.
Jodå. Det känns bra. Att få livserfarenhet. Att förstå sammanhang. Att vara medelålders.

Bilden kommer härifrån.
.
.
.

1 november 2011

Pumpkins

Too much Halloween
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...