"
När var du och dina barn i skogen senast? Enligt undersökningar har skogsbesöken minskat med en tredjedel på 20 år - och barnens skogsbesök har halverats.
"Vi vågar inte längre släppa ut ungarna" säger professor Lars Kardell på Statens Lantbruksuniversitet. Han har studerat våra skogsvanor under decennier. När han började forska om skog på sextiotalet hade han helt andra förväntningar.
"Jag trodde att det skulle bli rena trafikstockningar i skogen. Ju mer upplysta människor blev desto fler skulle söka sig ut i naturen."
Men så blev det inte. Ungdomar uppger i undersökningar att de inte vill ut i skogen för att "den är ofräsch " eller "tråkig - man kan ju inte köpa något där!". Andra är rädda för skogen, deras föräldrar har lärt dem att det finns fågelinfluensa, smittbärande fästingar eller pedofiler i varenda buske.
"Barnen är överbeskyddade. De får inte gå till skolan eller pulkabacken själva och då missar de också att hoppa i snöhögar, jaga varandra svettiga, ta en genväg som är en senväg och lära sig hitta. Att låta dem bygga en koja i skogen existerar inte längre. Man kan ju slå sig!"
I stället sitter barnen inne och spelar dataspel och tittar på tv två, tre timmar varje dag, dricker läsk och får ont i hela kroppen. Man kan undra vad som är farligast.
Det är väl ingen hemlighet att jag numera är lite jävig ämnet, helt skogstokig för att vara ärlig, att jag genom militärträningen lärt mig älska naturen och skogen. Vi är en liten, men växande skara, som älskar att kräla i lera, klättra i träd, brottas i snön och göra situps i en glänta med fågelsång i bakgrunden. Jag skulle så innerligt önska att alla skolbarn också fick köra naturliga träningspass i skogen, att de kunde få lite skrubbsår och blåmärken och komma upp i maxpuls i en vacker skogsbacke.
Men icke. Om de över huvud taget rör på sig ska det vara schemalagda prestationsaktiviteter på konstgräs och med upplysta banor. Och alla ska skjutsas i bil till och från träningen. För att naturen är - ofräsch och farlig! Som vanligt gör barnen som vi vuxna gör. Om vi vuxna aldrig hoppar i vattenpölar och kastar oss baklänges i lövhögar - så kommer barnen heller aldrig att våga göra det. Det räcker med att gå ut och närstudera en myrstack eller lyfta på en mossig sten - så stimulerar man barnens fantasi och upptäcker naturens små mirakel tillsammans.
"Det går utmärkt att leva utan skog. Men man missar lite av livets glädjeämnen. I stället hänger man en pelargon utanför fönstret och stoppar en bofink i en bur, så tycker man att man får naturkänsla", suckar Lars Kardell.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Så öppna burarna, kliv ner från löpbanden och ge er ut i världens största och bästa träningslokal: Naturen!
Så sant, så sant! Hopp ut i lövhögen bara! Eller ägna er åt min favoritsysselsättning så här års: Rensa en liten rännil fri från löv, grenar och bôs så att vattnet kan rinna fritt! :-)
SvaraRaderaFantastiskt bra inlägg! Jag är, trots att jag är livrädd för att bli smutsig, uppvuxen nära skogen och där lekte vi alltid som barn. När min dotter var liten gav vi oss ut tillsammans med min syster och hennes barn på helgerna.
SvaraRaderaHur man kan leva utan skogen går inte att förstå för mig. Den är lika nödvändig som luften vi andas. Förmodligen är det ett naturligt behov sedan urminnes tider.
Det är bara några dagar sedan jag hörde en äldre kvinna ringa in till "Fråga doktorn" för att höra om det fanns någon sanning i att polio skulle spridas via lövhögar på hösten... Ja, du hör ju själv så dumt!
Jag har fem kärnfriska barn som har vår skog bakom lagår´n som främsta lekplats. Där har dom "bergsklättring" på stenar, en "trollby" och en egenhändigt tillverkad träkoja som jag vet att dom använt en yxa till. Dessutom har samtliga ätit i sig diverse "bajs" (bl.a. fårlort) under uppväxten utan att få några men. :-)
SvaraRaderaHej alla!
SvaraRaderaJag tror sannerligen att vi mår bra allihop att vara ute i skogen, både barn och vuxna.
Men jag tror även att det ligger mcyekt i Hillevi Wahls krönika - många vuxna tänker negativt om skog och natur och det smittar av sig på barnen och nästa generation vuxna. Det är för sorgligt i så fall! Det får vi motverka så mycket vi bara kan :-)
Ja, jag minns att grannarnas barn - där vi tidigare bodde - inte fick gå till skogen, för där fanns det ormar. Själv var jag betydligt mer rädd för vägen ungarna behövde korsa för att komma dit. Andra grannar ville hugga ner träden i en liten dunge på vår baksida, just för att "där kunde finnas ormar". Jag tillstår att mina ungar tillbringar på tok för mycket tid framför dator och tv, men de är i alla fall regelbundet och självklart mycket ute i skog och mark.
SvaraRaderaOjoj, hugga ner träd för att få bort ormar. Hur tänker folk egentligen?
SvaraRaderaJag har sett handskrivna "varning för orm"-skyltar där jag förmodar att någon vill ha sitt "smultronställe" ifred. Vid ån intill bästa stället att meta fisk på t ex.
Undrar hur människorna här i Norden är som individer om 100 år? Rädda för skogen? Saknar skog? Struntar i naturen? Lever på den? Med den? Jag har absolut ingen aning.
Tack för påminnelsen! Tack vare att jag snubblade in här har vi idag varit ute i skogen, i alla fall halva familjen och det var länge sen sist. Men nu ska det bli ändring på det.
SvaraRaderaHej Anneli, själv tackarjag Metros kröniklör för en väldigt btra skriven krönika som jag ville skulle komma fler till del än metroläsarna.
SvaraRaderaVisst är det lätt att ta skogen som en självklarhet, en glömd sådan, då man bor i eller intill den?