Vanligast var nog att man knackade, tog tag i dörrtrycket, öppnade dörren och samtidigt ropade Är det någon hemma? eller liknande. Farstun var sval under vintern och därför var även köksdörren var stängd. Det fanns inte en suck att höra en knackning på ytterdörren under sådana omständigheter. Främmene, besökarna, gick in men utan att vara oförskämda och smygande tjyvlyssna på husets folk, främmandet gjorde sig hörda genom att högt tilltala de boende i huset. Att någon fanns inne var självklart då dörren var upplåst och ingen kvast stod lutad mot dörren.
En gång tidigare i år hörde jag dock att det knackade (nu var vi varmt i farstun och köksdörren öppen) och ropade Kom in men inget hände. Endera hörde vederbörande inte detta eller så är man invand att någon kommer fram till dörren och öppnar den. Man antar att dörrn är låst. Som i stan. Trots att ingen ringklocka finns. Eller så upplever man sig som ofin om man stövlar in. Det knackade två gånger till. Då inget hände när jag vrålade Stig in gick jag och öppnade och den unga underbara stackars tjugoåriga besökaren fick veta att här knackar man bara en gång - sen stiger man in. En uppvisning i formidabel tillrättavisning minsann :-)
Sen hade vi en väldigt bra samvaro med diskussion om utbildning, kulturella uttryck, mänskliga rättigheter, västvärldens försök att dominera och domptera utvecklingsländer, likriktningens vara eller icke vara och annat intressant. Det är långt ifrån med alla jämnåriga jag kan föra en sådan diskussion.
Det är och ska vara skillnad på stad och land anser jag som har bott under båda förhållandena och gör jämförelser. Nämen hörni, vi ska vara stolta över det vi har och inte försöka likna stadsborna :-)
Kanske har även andra bloggare åsikter om dörrknackning, ytterdörr, dörrklocka, stad och land, landbygd, skillnader, kallfarstu
Inte alla, men många gör så fortfarande, kliver bara på - där jag bor.
SvaraRaderaMargaretha
Oj, nu känner jag mig verkligen som "kusinen från landet" för jag har aldrig fattat att man förväntas stå kvar tills någon kommer och öppnar. Jag öppnar alltid dörren och ropar hallå efter 1 knackning. Jag har tvärtom tyckt att vår grannfamilj som flyttat ut på landet från stora staden har uppfört sig märkligt. Dom har alltid ytterdörren låst och inte ens deras egna barn slipper in utan att ringa på. Angående husnummer måste jag i egenskap av lantbrevbärare protestera. Det är "tji lygens" att på landsbygden veta vilket hus som ska ha det eftersända paketet om inte huset är märkt. Jag har ägnat mycket tid med att irra runt med paket i, för mig, okända byar.
SvaraRaderaJag tycker om spontanbesök. Att inte ha låst och att kliva på utan att vänta på svar tycker jag är en härlig sed vi har på landsbygden som vi ska värna om. Jag vet att alla inte håller med men jag vill slå vakt om den enkelheten. jag har misslyckats att besöka vänner i stan därför att jag glömt portkoden. Ok, med mobiltelefon blir det lite annorlunda då man kan ringa då man står utanför porten, men det blir en spärr, en opåtaglig gräns som man kanske underlåter sig att "kliva över".
SvaraRaderaPentamom fortsätt med ditt rättframma sätt att besöka ddina bekanta! Vad andra än tycker!!!
Men gatunummer på husväggen i en by där gator saknas, här finns bara vägar - nej det kan jag inte med. Möjligtavis stora siffror på postlåden :-) Jag har en hel del att säga om Postens och kommunernas adressförändringar. Kanske blir det en annan gång ;-)
Jamen en skylt med husnumret/namnet på vid infarten då? Jag vet ju fortfarande inte vilket hus det är om brevlådan visserligen är tydligt märkt, men sitter i en lådsamling.
SvaraRaderaEtt roligt alternativ som jag har sett i en by är att en konstnär har målat av varje hus på respektive låda. Då är det ju bara att jämföra med bilden oavsett husnummer eller ej. =)
Det här med utmärkta husnummer, helst vid infarten, finns det ju faktiskt en tanke med. Legg du halvdö däri köke å ring etter ambulansn ä du no int sä talför å ä nä mört å snöget så ä nä ju int så lätt å hitt rätt kåk allti, veta om man kördd för långt eller ska länger...
SvaraRaderaDet här med ambulansen tror jag kan lösas på annat sätt. än husnummer. Med hjälp av gps kommer man långt med den lösningen. Letar du adress på nätet anges gps-koordinater, självklart finns den utrustningen med i ambulansen. Det här är ännu en fråga med flera lösningar. Och ä du halvdö se jett du ju säg vem du ä å var du finns för att ambulansen ö h t ske hitt de. (Där har vi ett annat samhällsekonomiskt och sociologiskt problem - ensamheten hos människorna i vårt välfärdsland. "Det är synd om människorna." Det är säkrast att leva och må.
SvaraRaderaApropå ambulans kom en sådan körande längs gamla Kustlandsvägen förra sommaren. Då ambulansen kom till den bro som stängts av med en orange kon då den var riskfylld att köra över, var den tvungen att baka och ta en omväg. Där missade den värdefulla minuter.
Nummer på husväggen krävs bättre argument för att övertyga mej om att det är hjälper.
Så handlar det om hur långt ifrån ambulansen kommer, hur känd föraren är med området, eller regionen ska man väl säga nu.
Pentamoms idé är väl ganska ok. För att lätta för lantbrevbärarna står postlådorna numera ofta nära huset de betjänar.
Rolig läsning. Har inte funderat över skillnaderna men har upplevt både lant- och storstadsvarianten.
SvaraRaderaHär knackar man ofta först på ytterdörren och sen kliver man in och knackar lika hårt på köksdörren. För säkerhets skull, liksom. Den första knackningen hör man inte alltid, men den andra, på köksdörren, går sällan att missa. Då hoppar man många gånger högt då köksdörren skramlar till som om den med god fart vore på väg in i köket.... ;-)
Men varianten med knackning på ytterdörr och sen ropa "Hallå" när man kommit in i hallen, förekommer också.
Att vi kan sätta upp en ringklocka har inte ens slagit oss...så det lär vi nog strunta i även fortsättningsvis :)
Vad intresssant att ni har både ytterdörr och köksdörr stängda. Det känns härligt gammeldags och miljövänligt ut. För av detta drar jag slutsatsen att ni har olika temperatur i farstu och kök under vintern.
SvaraRaderaAv dej lär jag mej också att det inte bara är i Norrland man knackar på ytterdörren och sen stövlar in. Underbart tycker jag!