Mer om fastbandhagar

I skogsbrynet bakom vår sommarstuga gick förr fätåe, en stig som går på byallmänningen och som löpte jäms med skogsbryn och odlad mark. En fastbandhage som avgränsade byns inägor mot skogen löpte jäms med stigen. Kreaturen skulle hållas utanför lägdor och åkrar.

År 1996 gjordes den första kalhuggningen i direkt anslutning till byn. Tre hemmansägare gick samman och lät en skogsskövlare sköta avverkningen natt som dag. I samband med det slog den första återväxten naturligt nog upp som lövsly, väldigt mycket rönn. Så även mitt på stigen. Som växer igen. Så onödigt. Men så sker i en bygd där man inte är varse och bryr sig om sin kulturhistoria. Vi är två-tre stycken som har uppmärksammat detta. Bysamfällighetens styrelse är verkligen inte intresserade av sådana här gamla stigar, gamla tecken i markerna. Åh nej!

Nå, apropå fastbandhagar: vår granne farbror Kalle berättade för mej, då han bodde på äldeboendet och mindes tillbaka på sitt liv, att n’Jacôpp Ors´n han sa när en fastbandhaga skulle påbörjas: ”Ja no’ gå e hänne bra, barra man kôm på ordninga”. Så sant som det är sagt!

Foto taget av mej från 1970-talet av fastbandhagen vid somamrlagården och sommarstugan.

Här vid skogsbrynet låg tidigare vår sommarlagård som jag minns från min barndom. En bit härifrån finns löta sö´r i byn där flera andra hushåll en gång hade sina sommarlagårdar samlade. Den marken är nu som då gemensamt ägd av oss hemmansägare i byn. Jag tycker att en fastbandhaga passar bra här vid skogsbrynet där sommarlagården låg, jag skulle inte låta bygga en så´n runt min gårdstomt eftersom det kulturhsitoriskt aldrig funnits någon sådan där. Fanns det inhägnad runt gårdarna vid förra sekelskiftet så var det vackra spjälstaket. Runt morfars hus har inget sådant funnits.

Stenklyfts geometriska uppmätning av byn 1646. Fastbandhagen runt byn mellan åker och skog syns som ett längsgående streck med två tvärstreck med jämna mellanrum.

Den här fastbandhagen/gärdesgården finns i Rundviks industrisamhälle. Gärsgårdar av trä rankas högt numera och återfinns i villaområden där de aldrig existerat rent historiskt. Själv tycker jag att staket eller häck passar bättre där. Att kostnaden för att tillverka en gärdesgård numera är hög, påverkar synen på dem, ger dem status. Människan är oförbätterlig i mina ögon. Förr gjordes trägärdesgårdarna / fastbandhagarna av markägaren själv som också hade allt material som krävdes, granslanorna och vidjorna. Inga kontanter behövdes för inköp. Därför var det var ingen status att ha gärsgårdar, det var en nödvändighet, ett behov fött av levnadssättet med kreaturhållning.

För den som vill fördjupa sig i gärsgården finns den utmärkta boken av Sten Hagander: Gärsgår´n i vårt landskap. Hantverk, historia, handledning. Den finns självklart i mitt eget bibliotek.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om skogsbryn, fätå, byallmänning, gärsgård, fastbandhage, kulturhistoria