Mänskor som gått före

2 maj 2012

MASONITE i ljust minne bevarad

Masonitefabriken i Rundvik gick i konkurs för ett år sedan och tillverkningen av träfiberskivor är slutligen nedlagd. Maskinparken säljs.

Masonite började tillverkas i Rundviksverken år 1929 sedan Carl Wikström, huvudägare i Nordmalings Ångsåg AB (NÅAB), köpt licensrätten för masonitetillverkning i av William H. Mason i Amerika. Det var då den första boardfabriken i norra Europa. Det handlar alltså om varumärket Masonite, inte masonit som träfiberskivor över lag kom att kallads i folkmun. Träfiberskivor eller board som de också benämns, innehåller inte lim eller farliga kemikalier, och materialet fick sitt stora genombrott i samband med Stockholmsutställningen 1930 på Djurgården. Där visade en fullfjädrad funktionalistisk arkitektur och formgivning upp, blev masonitens stora genombrott. Min pappa åkte dit på skolresa samma år. Utställningens arkitekt var Gunnar Aspund.

Här i bygden har funnits några mycket fina bostadshus med masoniteklädda fasader, släta som om de vore putsade ytor som var vanligt i södra och mellersta Sveriges funktionalistiska arkitektur. Tror ni att något finns kvar?
Ett av alla dess hus med masonitefasader som är rivna. 
Detta och ytterligare ett jag minns fanns i Ava.

Jag arbetade på Masonitefabriken ett knappt halvår mellan gymnasiet och fortsatta studier på KTH. Det jag gjorde var att städa. Lönlösare städning får man leta efter :-). Dagen efter var lika mycket träfiber på de ytor som tidigare sopats. Men vilken väldoftande arbetsplats. Snacka om god lukt - varma träfibrer blandade med ånga. Och nyttigt att prova på inför kommande akademiska studier ;-)

Vilka pysningar som med jämna intervaller som kom ångande då träfibergröten rullats ut på banan och pressades ihop, ett stort antal åt gången i den höga pressen. Härligt! Jag kunde stå länge och titta på processen i den halvmörka industrilokal som är och förblir mitt enda industrijobb.

Nedläggningen är ett led i paradigmskiftet då industrisamhället får ge efter för informationssamhället. Att se industriarbetare komma cyklande i klunga från fabrikerna efter att ångvisslan ljudit finns inte mer. Minns  min pappa som, då jag var riktigt liten, cyklade alla vardagar året om till och från sitt arbete på sågverket och därefter på fabriken. Så  småningom blev det samåkning i bil. Själv attraheras jag, säkert beroende på min bakgrund, av de enstaka cyklisterna som är på väg till/från jobbet med en lunchväska eller portfölj på styret. Och gärna med keps :-) De finns - men är en lätträknad försvinnande skara.

I Västerås har industriarbetarna fått ett "monument" på Stora torget, en skulptur som förhärligar deras envetna arbete som gjorde Asea världsledande. Aseaströmmen heter konstverket som invigdes 1989 och föreställer arbetare som cyklande tog sig till och från jobbet i 1930–50-talens Västerås. Konstnär är Bengt Göran Broström. Så vällde fabriksarbetarna ut genom grinden då ångvisslan ljöd. Fabriken gav många arbete.


Foto: Bengt Orberger 2009

Foto: Clifford Shirley

Här i bygden verkar inte nedläggningen ha blivit så omdebatterad. Här är det så. Lite prat. Det som sker det sker. Mer är det inte att göra. Jag undrar om man någonsin strejkat på Masonitefabriken eller på det ännu äldre sågverket i Rundvik? Här tiger man still hellre än att försöka påverka. Kanske tycker man att allt är bra. Har det med att Västerbotten är, jämsides med Bohuslän, det mest religiösa landskapet i landet? Inte för att fabriksarbetarna är religiösa men för att mentaliteten ligger där latent?

Hur som helst - Masonite är i mitt eget minne ljust bevarad. Jag är ett barn av Masonite men har en tudelad känsla för materialet.

HÄR kan ni läsa en artikel i SvD om nedläggningen av Masonitefabriken.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , ,

1 kommentar:

  1. Aseaströmmen är jättefin!
    Fullt så strid ström ser jag inte här, men jag bor ju på en bruksort så vid bestämda tider kommer det klungor med cyklister förbi vårt hus.
    Margaretha

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...