Vafför gör di på dette viset?

I hela mitt liv har jag varje gång jag passerat den här lilla stugan i Ava beundrat den. Ser ut att kunna vara från åren efter1900. Så vanligt då kan man se på åldre fotografier. Men var i bygden finns en sådan farstukvist med diagonalställda ribbor och valmat pappklätt tak idag?

Stugan står tom och obebodd här i södra grannbyn, den ägs förmodligen av någon på andra sidan Riks13 förmodar jag. Därför att på andra sidan vägen ligger de gamla gårdarna, nästan som i en radby. Västerbottensgårdarna har gaveln mot vägen och lagårdarna i vinkel som en front mot skogen. Det är stiligt. Mycket stiligt.

Men något händer. Flera av lagårdarna har börjat luta oroväckande, en föll samman till mer än hälften för något år sen. En liten del har sparats och står kvar. Överloppsbyggnader lever farligt. Den här delen av byn är gammal, i en av västerbottensgårdarna låg långt tidigare gästgiveriet innan en annan man tog över gästgiveriverksamheten till sin gård lite längre söderut och på andra sidan vägen, Ava gästis.

Båda fotona är tagna från bilen.

I år möts man av den här synen. Den vackra farstukvisten är riven, tegeltaket borta, trapetskorrugerad svart plåt täcker taket och underlagspapp flaxar under takskägget. Fönstren är kvar men tanken kan mycket väl vara att byta bort även dem kan jag tro.

På detta sätt försvinner de kulturhistoriska värdena. De kan aldrig återskapas och ibland sker det bara genom okunskap. Är det någon mer än jag som ser det? "Men ta dej samman människa, vi måste följa med utvecklingen, vi kan inte stagnera, vi vill vara moderna individer som inte ligger steget efter"  hör jag många säga. Jag är inte alls säker på att de har rätt.

Detta är ett kartutsnitt. Byn är mer långsträckt än så här.

Den ligger längs gamla Kustlandsvägen från 1600-talet som 1942 blev Riks13.

Lite mer om  Mas Ors´ns ångermanländska korsbônning som nu är borta finns att läsa här. Mats Olofsson var under lång tid den bonde som bodde längst söderut i byn. Korsbyggnaden var gammal, de hus som ligger söder om hans hemman är av nyare ursprung men ändå av kulturhistoriskt intresse.

Nu har följande byggnad med dubbelgarage tagit mangårdsbyggnadens och ladugårdens plats. Inget kulturhistoriskt värde finns kvar.

Problemet i en bygd med få kulturhistoriska objekt kvar är nog att få människor att förstå vad kulturhistoriskt värde är, hur detta värde kan tas till vara och faktiskt ge bygden skjuts framåt. I kommunen finns Olofsfors bruk, ett vackert besöksmål, kommunens största turistattraktion. Problemet då man (läs kulturvårdande myndigheter och kommun) väljer ut ett objekt som ska stå för all kulturhistoria, finns inget skydd, ges ingen förståelse för den övriga kulturhistoriska objekten som faktiskt också finns även om de hör till allmogens byggnadsbestånd. Jag vill nog påstå att det märks på trakter man passerar om stolthet och självkänsla finns hos de som bor där. Att bygga upp en bygds identitet, människors självkänsla, bryta tankemönster tar tid. Om det alls är möjligt.

.

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om självkänsla, stolthet, kulturmiljövård, kulturarv, byggnadskultur, lagårdar, västerbottensgårdar, överloppsbyggnader, farstukvist, tegeltak, trapetskorrugerad plåt, försämring