Vi lyssnade på podversioner av Språket i bilen under senaste långturen. Två program hade inslag om dialekter i Österbotten. Det var intressant att lyssna till. Mycket av det som sades på dialekterna förstod jag, ty Kvarken, liksom andra vattenvägar, har ju varit förenande.
I Österbotten värnar unga och utbildade människor om sin dialekt framgick av reportage 2. Man är stolt över sin kultur, sin dialekt, och talar den vilket gör att den bevaras. Sån´t måste man ju bli glad över. Det är inte riktigt likadant på andra sidan Bottenviken. Här är vi ju inte en minoritetsgrupp som svetsas samman av språket som kulturbärare.
Vill ni lyssna så finns programmen Språket från Sveriges Radio här:
Svenska i Österbotten 1 - 12 juni 2012
Svenska i Österbotten 2 - 19 juni 2012
Jag läser några bloggar från andra sidan Kvarken. Jag kan tycka att deras språk är stringent och mycket tydligt.
Tack för tipset om radioprogrammen! Jag hör ju till skaran som talar österbottnisk dialekt (inte så ren längre men ändock) och är så stolt över den! Jag lär mina barn dialekten och talar bara dialekt med dem. Ska bli spännande att lyssna på programmen.
SvaraRaderaOj så kul att höra kända tongångar. Jag hade inga problem att förstå någon av dialekterna, men Närpesdialekten kan vara en utmaning. Jag har nog märkt att mina barn har lämnat bort de allra grövsta dialektorden och närmat sig standardsvenskan i sitt uttal. Exempelvis ordet berg, som jag som barn uttalade "eit bjärg" "bjärji"
SvaraRadera"två bjärg" "bjärjin" och mina barn numera uttalar "eit bärj", bärji, två bärj, bärjin.Jag bytte alltså j mot g beroende på om det var singular eller plural. Konstigt eller hur. Hälsn. Manni
Jag lyssnade på programmen i somras och även om ungdomarna talade en utmärkt dialekt så var den kanske inte den mest utpräglade som t.ex. äldre personer kan ha.
SvaraRaderaDet nämndes att dialekt är vanligt förekommande på sociala medier hos unga personer, något som jag inte är en så varm anhängare av. Talad dialekt gillar jag men att läsa dialekt på t.ex. SMS eller FB kan vara mycket jobbigt eftersom det inte finns något enhetligt skrivsätt utan alla skriver enligt eget huvud.
Kul är det att använda dialekt inbördes, ute i Europa eller varför inte i Norden också, när ett sällskap från Österbotten är på resa och se reaktionen när folk försöker lista ut varifrån man egentligen kommer. Gissningarna kan kan vara helt vilda och många gånger kommer inte alls Finland i åtanke när vi talar vårt tungomål.
Susanne, en kulturgärning är det att inviga sina barn i dialektens härligheter!
SvaraRaderaManni, se där vilka känsliga kunskaper du har, sådant som säkerligen inte är nedtecknade. Hur det än är kan du vara glad att dialekten som ju också är levande, förs vidare. Minns min mammas förvåning och förfäran då jag kom hem från Stockholm och sa lad´n istället för laden (svenskans lada).
Ni ser, det är omöjligt att skriva dialekt precis som PJ skriver :-) men som uppvuxen under den era då det ansågs fult och bonnigt att prata på dialekt här i landet, tycker jag det är fantastiskt roligt då jag hör unga människor bre ut sig med dialektala ord, att inte endast tonfallet avslöjar en människas härkomst.
Så låt oss köra hårt med vår lokalprägel.