28 februari 2012

Skogen är ofräsch

Bilden har jag lånat från Lavaland TEXT

Följande krönika fastnade i mitt sinne då jag läste den:
"
När var du och dina barn i skogen senast? Enligt undersökningar har skogsbesöken minskat med en tredjedel på 20 år - och barnens skogsbesök har halverats.

"Vi vågar inte längre släppa ut ungarna" säger professor Lars Kardell på Statens Lantbruksuniversitet. Han har studerat våra skogsvanor under decennier. När han började forska om skog på sextiotalet hade han helt andra förväntningar.

"Jag trodde att det skulle bli rena trafikstockningar i skogen. Ju mer upplysta människor blev desto fler skulle söka sig ut i naturen."

Men så blev det inte. Ungdomar uppger i undersökningar att de inte vill ut i skogen för att "den är ofräsch " eller "tråkig - man kan ju inte köpa något där!". Andra är rädda för skogen, deras föräldrar har lärt dem att det finns fågelinfluensa, smittbärande fästingar eller pedofiler i varenda buske.

"Barnen är överbeskyddade. De får inte gå till skolan eller pulkabacken själva och då missar de också att hoppa i snöhögar, jaga varandra svettiga, ta en genväg som är en senväg och lära sig hitta. Att låta dem bygga en koja i skogen existerar inte längre. Man kan ju slå sig!"

I stället sitter barnen inne och spelar dataspel och tittar på tv två, tre timmar varje dag, dricker läsk och får ont i hela kroppen. Man kan undra vad som är farligast.

Det är väl ingen hemlighet att jag numera är lite jävig ämnet, helt skogstokig för att vara ärlig, att jag genom militärträningen lärt mig älska naturen och skogen. Vi är en liten, men växande skara, som älskar att kräla i lera, klättra i träd, brottas i snön och göra situps i en glänta med fågelsång i bakgrunden. Jag skulle så innerligt önska att alla skolbarn också fick köra naturliga träningspass i skogen, att de kunde få lite skrubbsår och blåmärken och komma upp i maxpuls i en vacker skogsbacke.

Men icke. Om de över huvud taget rör på sig ska det vara schemalagda prestationsaktiviteter på konstgräs och med upplysta banor. Och alla ska skjutsas i bil till och från träningen. För att naturen är - ofräsch och farlig! Som vanligt gör barnen som vi vuxna gör. Om vi vuxna aldrig hoppar i vattenpölar och kastar oss baklänges i lövhögar - så kommer barnen heller aldrig att våga göra det. Det räcker med att gå ut och närstudera en myrstack eller lyfta på en mossig sten - så stimulerar man barnens fantasi och upptäcker naturens små mirakel tillsammans.

"Det går utmärkt att leva utan skog. Men man missar lite av livets glädjeämnen. I stället hänger man en pelargon utanför fönstret och stoppar en bofink i en bur, så tycker man att man får naturkänsla", suckar Lars Kardell.
Jag kunde inte sagt det bättre själv. Så öppna burarna, kliv ner från löpbanden och ge er ut i världens största och bästa träningslokal: Naturen!
"
skriver Hillevi Wahl, kolumnist i Metro 2012-02-15.

26 februari 2012

Motionera mera

På vissa håll motionerar politiker om skötselplan för vägrenarna. Det tycker jag är omtänksamt och förutseende. Vem tar tag i en sådan fråga i min bygd? Vem tar vara på värdet av artika vägrenar? Själv funderar jag en hel del på hur vi bäst skulle kunna öka mångfalden till 60-talets nivå längs den grusade "gammvägen" Kustlandsvägens vägrenar.
Skylt i Mälardalen. Jag fotade den i höstas.

Det här är ett utdrag ur en motion angående vägrenar i Mälardalen:
Tyvärr sker en skövling av dessa biotoper idag. Som exempel kan nämnas de artrika vägkanterna i Lerbo, som denna sommar har slagits tre gånger. Här har till och med blommande orkidéer, som är fridlysta, mejats ner. Det gäller ett stort bestånd av fläckigt nyckelblomster och nattviol, arter som verkligen behöver skyddas om de ska finnas kvar för kommande generationer att glädjas åt. Men även andra arter som prästkrage och johannesört har slagits innan de hunnit gå i frö.


På Gotland sparas vägrenarna på många håll. Det sker dels för att den biologiska mångfalden ska få en chans, men även för att skönhetsvärdet ses som en turistisk tillgång. På samma sätt borde vi resonera i denna kommun, som kallar sig Sveriges lustgård. Nermejade orkidéer borde inte höra hemma i den lustgården.


Det är hög tid att kommunen tillsammans med Vägverket diskuterar och kommer överens om på vilket sätt de blommande vägrenarna ska hanteras och skötas. Vi måste också ta reda på var de vägrenar finns, som har de högsta biologiska värdena. Alla vägar behöver inte heller skötas på samma sätt. Små vägar har ofta fler arter än de stora. Här kan blomsterprakten få finnas kvar längre så att växterna hinner fröa av sig. Katrineholm kan sedan använda småvägarna i turistiskt syfte och locka människor att köra vackra omvägar för att njuta av prakten – till fromma även för den biologiska mångfalden. Framför allt måste de hotade arterna som ovan nämnda orkidéer skyddas!


Att köra en mindre väg med prästkragar, måror, johannesört, renfana och orkidéer på vägrenarna är en härlig skönhetsupplevelse – låt det bli ett signum för Sveriges lustgård Katrineholm.
Svensk vägskylt som visar vacker vägsträcka, ett stycke väg som är värt att köra en omväg för. Denna fotograferadd jag i Västergötland. I Europa finns kartor med vackervägar utmärkta. Efter en sådan har jag kört bil genom halva Italien. Det var inte alls dumt :-)   Tänk er att få till en levande, vänlig bygd just här, som kulturturister hittar till, hm...

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

25 februari 2012

Det som brer ut sig...

...är glesbygd, övergivenhet, igenväxta lägdor, ödehus. Vem är väl jag att motarbeta tidens gång, det som kallas utveckling.

Så här ser två andra bloggare sin del av världen. Bräcke presenteras så HÄR av Hemliga trädgården som i vanligta fall tar enormt vackra bilder i sin jämtländska trädgård.

En bloggare vid namn Skaffaren har gjort ett bildreportage som heter Vi är fler och fler som blir färre och färre. Så sant som det var sagt! Nu bor mer än hälften av jordens befolkning i städer, vändningen kom förra året. Men tittar man i livsstilsmagasin är det lantlifvet som hägrar. Så motsägelsefullt...


Så här ser det ut vid gamla Kustlandsvägen söderut  byn. Vägsamfälligheten vill inte ta sitt ansvar och sköta Kustlandsvägen. Här intill bor folk. Dikets funktion som vattenavledare förhindras vilket kan få tråkiga följder.

Grannbyns båtsmanstorp där rotebåtsmän med namnet Hörning levde sina liv under indelningsverkets tidevarv. Bilderna visar torpet år 1965 och idag. Vilka vet idag var dessa rester är belägna??? Eller vad den ruttna högen i dungen har varit???


Men det finns även vackra och besöksvärda platser här i glesbygdskommunen, mestadels natur. HÄR är en sammanställning.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

23 februari 2012

Skolvaktmästar´n och hans hustru

Algot var skolvaktmästare då jag gick i årskurs 1-6. Jag minns honom bland annat för den vackra gulblommande blomsterlönn han odlade i det kvadratiska fönstret med hög fönsterbröstning mitt emot lärarrummet, till vänster om kalkstenstrappan till övre våningen. Den var så vacker, ett riktigt ståtligt fönsterträd.
Algot och Magnhild Rönngren.

Porträtten, där de står i dörröppningen till sitt hem söderut i byn, tog jag en period i livet då jag försökte med svart-vit film för att själv framkalla.  Så bra att jag var så förutseende att jag bad att få fota dem, för nu är det borta båda två.

Algot föddes i min hemby. Hans föräldrar var Alma (1890-1978) och Arthur (1886-1958) född i Kolhuggstret vid Hundsjön nära Gideå i Västernorrland. Deras tre barn var Algot, Alice och Torsten.

Tant Alma var född här i byn och kom nu och då och hälsade på min egen mormor Alma. De bodde ju nästan grannars, den gamla Kustlandsvägen förenade dem. Det hände nog rätt ofta att jag satt och lyssnade på magiskt säregna berättelser ur livet här i byn förr i tiden. Det kunde vara märkliga och/eller aningens skrämmande upplevelser, berättade med stort allvar.

Almas systrar hette Hanny och Helga. Alla med namnet Höglund som ogifta. Hanny gifte sig med Fritiof  Löfgren och övertog föräldrahemmanet som systrarnas far köpt sig uppe på Knösen då han flyttade till byn. Helga gifte sig till Ledusjö. Hannys och Fritiofs hem har jag också ett starkt barndomsminne av, där hos dem hade man bönemöten. Jag var med på ett. Det kan kanske vara värt en kort berättelse framöver.
.
.

21 februari 2012

Ljusare tider

Min mamma brukade säga att dagen hade längte ett kanksteg mellan vintersolståndet och Tjugondagknut. Dagen hade förlängts ett tuppfjät. Nu har den förlängts så mycket mer.
Sedan vintersolståndet den 22 december och till idag har dagen blivit 2 timmar och 45 minuter längre på morgonen och 3 timmar och 10 minuter längre på kvällen vid Luleå horisont. Solen gick upp klockan 07.18 idag. Ner går den klockan 16.13. Dagen ha längte nästan 6 timmar...

Det är bara att konstatera att det är en härlig årstid med mycket vit snö som gör livet ljusare och lättare att leva. Att det är fettisdag idag då jag ska äta en semla gör inte det hela sämre. Njut hörni...
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

19 februari 2012

Sedelärande

:-)

Ni har väl hört den sedelärande historien om den sibiriska näktergalen, va? Jag tycker den är så bra så jag tar den hur som helst:

Den sibiriska näktergalen flög upp mot solen, och därmed upp till de kalla luftlagren. Där blev den stelfrusen och föll till marken.

Den sibiriska kon kom förbi och lämnade ifrån sig en varm komocka just där den sibiriska näktergalen låg. Näktergalen vaknade till liv av värmen, sträckte på halsen, klarade strupen och började sjunga.

Då kom den sibiriska katten och åt upp den sibiriska näktergalen som sjöng med huvudet ovan mockan.

Av detta kan man lära sig att:

• Ju högre man siktar desto djupare faller man.
• Inte alla som kastar skit på dig är dina fiender.
• Inte alla som drar dig upp ur skiten är dina vänner.
• Det är inte bra att sjunga när man sitter med skit upp till halsen – men svårt att låta bli!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

18 februari 2012

Härskartekniker

Känner ni till mäns härskartekniker gentemot kvinnor? Om man har dem klara för sig blir tillvaron lättare och man tar inte åt sig skamgrepp lika lätt som om man är naivt okunning om sakernas tillstånd  :-)

I början av 2000-talet var jag på en föreläsning med den norska socialpsykologen och politikern Berit Ås, då gammal och mycket erfaren. Hon  fick uppslag till sin forskning om härskartekniker när hon satt på ett möte och upptäckte flera sätt som männen på samma möte kommunicerade till varandra att det hon sade inte var viktigt. Hon började imitera de här sätten (hämta kaffe eller börja pilla med något när någon pratar) och fann att det hjälpte till för att hennes åsikter skulle få gehör. Hon namngav och numrerade fem härskartekniker. Genom att lära sig de fem härskarteknikerna kan kvinnor, enligt Ås, stötta varandra offentligt på ett diskret sätt, genom att hålla upp aktuellt antal fingrar för att signifiera vilken av härskarteknikerna som är i användning för tillfället.
Detta är härskarteknikerna som väl varje kvinna stött på. De förekommer lika väl i små patriarkala sammanhang som i kommunala styrelserum och i företagsledningar:

1. Osynliggörande
Att tysta eller marginalisera oppositionella genom att ignorera dem.

Exempel:
Någon tar upp det som man just sagt som om det vore en egen idé eller tar ordet trots att man just börjat prata.
På ett möte börjar de andra skrapa med stolarna, bläddra i sina papper, viska eller gäspa när man får ordet.

2. Förlöjligande
Att genom ett manipulativt sätt framställa någons argument eller person som löjlig och oviktig. Detta genomförs till exempel genom att använda slående men ovidkommande liknelser. Även att inför grupp anmärka på ens yttre är ett sätt.

Exempel:
En kollega skrattar åt ens uttal och säger att man låter som en karaktär i en kul TV-serie (när man hade något viktigt att säga).

3. Undanhållande av information
Att utestänga någon eller marginalisera dennes roll genom att undanhålla väsentlig information.

Exempel:
Kollegor låter en förstå att de haft ett möte där man borde ha varit med.
Beslut som skulle fattas vid ett möte har redan fattats tidigare i informella sammanhang, dit inte alla berörda haft tillträde.

4. Dubbelbestraffning
Att ställa en inför ett val, och utsätta en för nedvärdering och bestraffning, oavsett vilket val man än gör.

Exempel:
Man är noggrann med sina arbetsuppgifter. Då ser chefen det som om inget blir gjort. Om man snabbar på, får man höra att man slarvar.
Som man: att beskyllas för att inte ta ansvar för hem och barn, men kallas omanlig om man stannar hemma.
Som kvinna: att välja att vara hemma med sina barn framför att gå på ett kvällsmöte och därmed betraktas som oseriös, men närvarande på mötet kallas för "dålig mamma".

5. Påförande av skuld och skam
Att få en att skämmas för sina egenskaper, eller att antyda att något man utsätts för är ens eget fel. Detta sker ofta genom en kombination av förlöjligande och dubbelbestraffning. Jämför dock skuldkänsla och skamkänsla.

Exempel:
Trots att man inte informerats om det där mötet, får man höra att man själv borde tagit reda på när det var.
Ingen lyssnar på vad man säger under mötet och man känner det som att man uttryckt sig på ett dumt eller otydligt sätt.
Om man utsätts för sexuella trakasserier, har man sig själv att skylla - genom exempelvis klädval.
Man blir avbruten gång efter annan mitt i en mening, får därmed känslan av att det man säger saknar betydelse.

Berit Ås har senare gjort en utökning av listan över härskartekniker:
Objektifiering
Att kommentera eller diskutera ens utseende i irrelevanta sammanhang.

Våld eller hot om våld
Att utnyttja sin fysiska styrka mot någon för att få sin vilja igenom, eller att påpeka att den möjligheten finns.

Uppgifterna är hämtade från Wikipedia

Undrar just om ni kvinnor och män i södra och mellersta delen av landet kommer att förstå och ta till er hur det fungerar i en liten by om jag skulle ta och berätta om insikter jag har som hemmansägare.  I min by ägs 33 % av hemmanen/skogsskiftena av enbart kvinnor, 25 % ägs gemensamt av par och 42 % ägs enbart av män. Alltså 58 % har minst en kvinnlig ägare/delägare.  Trots detta är det normalt att i de fall då gifta/sambo kvinnor ensamma är hemmansägare (hemmanet har tillhört kvinnans föräldrar) är det mannen, alltså den som inte är hemmansägare och därför inte heller medlem i bysamfällighetsföreningen, som går på årsstämmorna och röstar i alla frågor. För mej är detta helt bakvänt men visar så tydligt på kvinnans plats som hon både tilldelas och åtar sig. Hon ska och vill inte lägga sig i det som anses vara männens domän. Så är det i en väldigt liten by i norra Sverige fortfarande... Att ändra på detta och  stärka kvinnors självkänsla går knappast under min levnad. Som ett exempel röstades 1919 lagförslaget igenom om kvinnors rösträtt i riksdagsval - för 93 år sedan. Waaaauughhh...


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

16 februari 2012

Original från 50-talet

Nu ska jag visa detaljer i ett rart badrum. Ett sådant som gör att mitt hjärta slår i lite snabbare takt än vanligt.
Sanitetsporslin i original. Toaknopp av bakelit. Även badkar finns på plats.
Här bor en äldre person som ser detta som självklarheter. Som har levt med det i ungefär ett halvt sekel. Spegeln hänger med utan problem. Den typiska svängbara kranen med lång pip som servar både tvättställ och badkar finns förstås där, även om den inte kom med på bilden i sin helhet.
Vitt 15 x 15 cm kakel med glaserade kanter och det fria hörnet rundat. Kaklet sitter vid badkaret. Tillverkas icke längre och går icke att uppbringa numera. Annat än om man får tag i nerrivet och tillvarataget vilket är en mycket sällsynt lyx. Den unga byggnadsvårdsgenerationen suktar efter det här omtänksamma kaklet. Själv har jag skrivit in det i byggmaterialbeskrivningen på många ritingar tills det slutade tillverkas någon gång på 1980-talet. Jag saknar verkligen den produkten!
Väggarna i övrigt är klädda med laminat. Det kommer med stor säkerhet från laminatfabriken KLB, KaLaBerg som låg i Nordmaling. En plastlist skiljer färgerna åt. De små kromade/förnicklade hängarna är original. Så självklara.
Hörnlösning med plastlist. Strömbrytaren ser ut att vara bytt på 70-talet.

Fint värre.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

14 februari 2012

Gräddhyllan?

Här på kajen planerar man att bygga strandnära lägenheter, Notholmen Strand kallat. Det är detta som länge gällt inom stadsbyggnadskonsten - nu även dära Vall´n. Allt sedan Aker Brygge i Oslo som jag besökte 1987 och Västra Hamnen i Malmö där bostasmässan Bo01 pågick, är strandnära lägen varje kommuns heta dröm. Skyskrapan Turning Torso av arkitekten Santiago Calatrava är det mest spektakulära i Malmös Västra hamn. I Umeå strandbyggs det för fullt, dock ej bostäder vad jag vet. Varje stad med självaktning vill bygga strandnära vare sig det passar med stadsbilden eller ej.

Nedan visas några visualiseringar av kajen, märkligt nog finns inte de tänkta flerfamiljshusen med på någon bild.
Här på kajen planeras flerfamiljshus med bostadsrätter. Vy mot norr.
De här skyddade båtplatserna finns redan idag och ligger alldeles norr om kajen eller projektet Notholmen Strand.
Vy mot söder. Masonitefabriken i Rundvik ser ut att ligga på väldigt långt avstånd.
Strandnära läge också mot söder strax bortanför kajen.
Interiör från någon av de största lägenheterna som ser ut att planeras i etage.
Bostäder: 44 bostadsrätter
Rum: 2 - 5 rok
Yta: 52 - 142 kvm
Pris: 769 000 - 2 772 000 kr
Månadsavgift: 3 077 - 8 402 kr
Vågar ni köpa en lägenhet på så lösa boliner?

Den ambulerande statsarkitektens kontor har ritat de strandnära lägenheterna så vitt jag vet.
En visualisering med utsikt över fjärden västerut finns inte med på illustrationerna. Den utsikten innebär röda blinkande varningslampor rakt in i synfältet kvälls- och nattetid. Häftigt, raffigt, kulturellt, miljövänligt. Vill ha. Not. Det går nog att sälja men då kanske reklamen bör vara mer mördande.
Havsutsikt och kvällsol... Vyn västerut dagtid i januari. Alla kraftverk är ännu inte uppförda.

Varningsbelysningen är till för flygtrafiken och kommer från 40 vindkraftverk som blinkar i takt. 6 plus 25 ytterligare vindkraftverk är på gång och de kommer att bli 200 meter höga och detta innebär hinderbelsyning med vitt blixtljus (att jämförs med tv-masten i Vännäs).  Men detta är något som boende dära Vall´n kanske ser som en pikant detalj och de som flyttar till Notholmen Strand bör se detta som en tillgång för att köpa en lägenhet här.
Se här ett vykort som ser ut att ha tryckts på 1970-talet. Några hus dära Vall´n i förgrunden med sågverket och masonitefabriken i Rundvik i bakgrunden, då kommunens största arbetsplatser. Däremellan syns Nordmalingsfjärden. HÄR har jag skrivit mer om detta kort.

Varför vill man inte på 2010-talet visa upp kommunens stoltheter, de tekniska underverken och industrin som skulle ge alla dessa utlovade arbetstillfällen till bygdens folk? Kommunalrådet menade i ett tidigt skede, att en restaurang skulle byggas i utkanten av vindkraftsområdet så att turister skulle kunna bese byggnationen då den pågick. Det skulle vara ett dragplåster och ge kommunen inkomster menade hon. Men nu då? De får inte vara med på bild vid bostadsförsäljning på kajen.

Läs mer om Peab Bostads projekt Notholmen Strand HÄR.
Så här skrev lokaltidningen härom veckan om projektet på Nordmalingskajen:
http://www.vk.se/569580/forsta-byggforsoket-pa-notholmen-misslyckades
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , , ,

12 februari 2012

Mer om Vallens Centrum

Jag fick mycket bra mejlrespons på skriverierna om hotellet med utgångspunkt från äldre vykort. Dessa har jag Rune att tacka för. Tusen heder och mången tack!!!
Vyn visar Vallen cirka 1918. (Året efter pappas födelse och året efter ryska revolutionen - det är givande att sätta in kända historiska händelser och sina egna anfäder i ett sammanhang på det här sättet tycker jag.) Här ser man trevägskorsningen där Kungsstenen placerades 1921. Stenen kom från Håknäs. Nuvarande Handelsbanken är det mittre av de tre stora byggnaderna på rad och den enda som finns kvar idag. Den längst till vänster har ersatts med kommunhuset. Kan det ha skett på 1960-talet? Jag minns att även polisstation och bibliotek inrymdes där. Den högra av byggnaderna står där hotellet jag skrev om tidigare, senare uppfördes.

Trevägskorsningar är viktiga platser rent historiskt sett. Här uppstod lätt handelsplatser och samhällena/de medeltida städerna byggdes upp utifrån dessa korsningar. Samma här på Vallen: kyrkan ligger här intill, till vänster utanför bild. Här syns också att den typ av miljö jag tycker så mycket om - hällmark, hagmark - fortfarande existerade i centrum. Om man betänker landhöjningen kan kan förstå hur nära havet kyrkan förlades.
Föregångaren till hotellet i förra inlägget var Centralhotellet som ägdes av J P Holmlund. Troligt är att det byggdes omkring 1920. Centralhotellet, vilket verkligen gav skäl för namnet, är den stora träbyggnaden mitt i bilden. Hällmarken är fortfarande kvar.
Här är ett flygfoto från andra hållet, från söder. Kyrkan finns till höger precis utanför bild. Centralhotellet har brunnit ner, resterna syns. Kungsstenen finns på plats i rondellen. Rune tror att hotellet kan ha brunnit 1945. Han var där med sin far och tittade på de rykande resterna. Till vänster om bussarna syns Strandbergs Livs som blev Sjöbergs Livs och som numera inhyser blomsterhandel.
Stora hotellet ska enligt Rune ha stått klart 1951. Här syns det till höger om rondellen, kyrka från 1400-talet syns till vänster i bild. Det är ungefär så här jag själv minns Vallens Centrum. Längst upp till höger i bild syns högstadieskolan dit vi byabarn bussades under årskurserna 7 till 9..

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

11 februari 2012

Hotellet

På 1950-talet byggdes ett hotell i gedigna material och med fina proportioner centralt dära Valln. Bra och vackra konstruktioner och material användes, hållbart rött murtegel, kalksten, tegeltak och träfönster.

I hotellets bottenvåning inrymdes affärsverksamheter. Jag minns Nordmalings blommor och Åhléns. En skylt med Lodins finns på kortet från 1957. Åhléns flyttade in då hotellverksamheten upphört förmodar jag, varuhusets entré blev den som före dess var hotellentré. Den ser vacker och pampig ut på vykortet här under. Visst är väl den murade gaveln på det tidigare hotellet fortfarande vacker? Inglasade balkonger är dock nytt. Träden  fälldes för något år sedan.
Vykort med hotellet 1957. Man var stolt över sitt hotell. Det hamnade på vykort.
Här arbetade Dagmar. Jag har fått berättat för mej, att då en tillställning hölls och hon var en av de som serverade, viskade hon till en av middagsgästerna som hon kände från någon by i socknen, att denne inte skulle ta så mycket potatis för att orka med sovlet istället. Så sött, så mycket av min barndoms människors sätt att vara - att äta potatis och att förklara att äta på hotell inte är som hemma. Då ska man passa på att äta annat.

Kungsstenen står till höger mitt i en av de då mycket få rondellerna i landet. Här var man tidig med sådana trafiklösningar :-)  Rondellen är borta och stenen flyttades på 1970-talet. Och jodå, vi har haft kungligheter på besök här i bygden. Både Gustaf och Carl Gustaf har sina namninskrifter på Kungsstenen. Fint värre :-)
Så här ser fd hotellbyggnaden ut idag. Fönstren på 1 tr är bytta till sådana av mindre storlek. Fasadens sista neonskylt försvann då blomsteraffären flyttade, se nedan. Nu finns bara plastskyltar med lysrör ini eller skylt belyst utifrån av floodarmatur. Jo jag vet, fotot kunde ha blivit tjusigare med en annan vinkel. Men jag var ute efter att visa hur asfaltering, trädfällning och utökning med två parkeringsplatser kan göra öken av platser. För öken är just vad som är här numera. Björkstubbarna finns utanför bild, inga träd har nyplanterats här. Vart tog stadsarkitekten vägen? Han kanske var i någon av de andra tio kommunerna han ambulerar mellan. Stadsträdgårdsmästare är inte på tal här.
Och blomsterhandeln har flyttat och finns sedan sent 1990-tal mitt emot den vackra hotellgaveln på översta fotot. Trottoraren ockuperas sommartid av en anskrämlig instängsling, av ett kravallstaket. Är man som kund verkligen välkommen hit? Hur hittar man in?
Jo här syns en liten glipa. Undrar just om tillfälligt bygglov sökts och givits? Hur kan bygglovsansvarige tillåta en sådan förfulning av sitt samhälle, va?  Och som ni ser följde inte den fina neonskylten Blommor med till nya affärsläget. Undrar just vart den tog vägen? Den skrotades kan jag ana. Självklart har jag fotat den - den får komma med i ett senare skriveri.

Den som tycker att jag raljerar kan läsa om ett av Vallens vackraste hus. Det finns skönheter med fina detaljer kvar i samhället. Än så länge.

Eller så kan ni kanske läsa en annan bloggare skriva om ett annat ställe i Sverige med likartad situation.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , ,

8 februari 2012

Matvanor

"Socker är billigt och näringsrikt"

sa den unge pojken och drog upp ett urklipp från sockerpaketet ur bröstfickan och visade sin syster. Så stod det på bitsockerpaketen en gång i tiden. Min pappa gillade socker och åt tydligen en hel del som barn. Hans äldre syster Ingeborg tyckte inte om hans vana och sa gång efter annan till honom att lägga av. Till slut ledsnade Clas, klippte ut texten på bitsockerkartongen och hade den till hands i bröstfickan. Varför skulle någon vilja hindra honom att äta något näringsrikt  :-)   Den är storyn har jag fått berättad för mej av pappas kusin.

Sockerpaket kunde användas i fler sammanhang :-) Här har han gett den lilla boken om Himlaprinsen nya styva och skyddande pärmar.

Himlaprinsen är en härlig sannberättelse om Jon Svensson i Norrala som levde 1788-1852. Läs häftet och du får en inblick i en god männsikas liv och föreställningsvärld på 1800-talet.

***

Min far tog alltid fyra!!!! sockerbitar i tekoppen. Trots sockersuget tyckte han inte om småkakor. Kaffekalas var jobbiga där tanterna trugande och bjöd och han måste vara oartig och inte ta av alla sju sorterna. Den enda söta bakverk han älskade var mazariner. Mazariner var grejen! Och hans hustrus släta vetebullar. Släta skulle de vara - utan pärlsocker eller annat jox. Dessutom pratade han varmt om sin mammas blåbärskakor bakade på rågmjöl. Ni vet ett sådant där ouppnåeligt barndomssmakminne som ingen kan åstadkomma i efterhand.

För övrigt hade pappa ganska annorlunda matvanor kan jag tycka även om jag vet att det blev vanligt med sallad till maten först på 1970-talet. Grönsaker stod förstås inte högt i kurs, inte ens de sedvanliga kokta morötterna och ärterna tll söndagssteken :-) (Stackars mamma som verkligen försökte föra in nya matvanor allt emellanåt. Då vi barn var små måste hon ha haft en särdeles besvärlig familj att laga god och variationsrik mat till.) Nä, inte heller fisk gick hem hos pappa men gärna stekt falukorv med pärstampa till vardagsmiddagen då han kom hemcyklande från arbetet på sågverket. Potatismoset gjordes direkt på tallriken med hjälp av lite pärvatten som sparats enkom för detta ändamål av mamma.
Falukorv&mos är gott men det kan ju vara bra att variera sig. Bilden är hämtad härifrån.
Fisk var alltså inget han åt förutom inlagd sill och surströmming - detta smakade och luktade ju inte fisk! :-) Någon gång i 80-årsåldern fick pappa tillfälle att förklara sin inställning till fisk då vi vara bjudna på ett kalas hos en släktgren som nog tycker sig vara lite förmer :-) och där det bjöds på en fiskrätt. På direkt fråga hävdade han att hans avoghet mot fisk var en idiosynkrasi. Jojo! Ingen kom sig för att säga något då ingen visste vad ordet betydde. Haha, det var riktigt roligt tyckte jag som la upp ett stort garv.


Ni kan ju bara förställa er vilka sociala barriärer jag har måst riva också då det gäller matkultur :-)

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

7 februari 2012

Mandomsrit

Förr blev man vuxen vid 13 års ålder. Mandomsriten, vuxenriten, var konfirmationen. Nu fick en yngling bära kostym och varför inte vapen... Min pappa började arbeta på sågverket som trettonåring. Han köpte även sin första bössa då. Den beställdes, om jag förstått rätt, från Vapendepoten i Falun och hämtades ut på Utterströms Järnhandel dära Valln, en affär som för övrigt fortfarande finns kvar. Till den första bössan flätade min farfar Gottfrid en läderrem så den kunde bäras över axeln.
Lite mer vuxen än tretton
Då bössan var införskaffad blev den nog absoluta centrum i tillvaron de första dygnen kan man tänka. Det fick till följd att de två bröderna kivades om den yngste broderns nya bössa uppe i sitt rum. Ett skott brann av. Resultatet blev ett hål i taket genom spännpapp och brädor så att något lite av sågspånsisoleringen dråsade ner. Brödernas mor Liva, min farmor, kom springande upp och undrade vad i hela världen som stod på. När hon såg vad som hänt fick sönerna en rejäl verbal upptuktelse kan jag nog tro.

Denna anekdot, och flera, berättade kusinen Karl-Johan efter pappas död. K-J var en god berättare och gav bland annat liv åt deras ungdomstid i Rundvik. Jag ler åt situationen där på övervåningen i det nu rivna huset i Rundvik, hur två pojkar i yngre tonåren så ivrigt fikade efter att få hålla i nya bössan. Den äldre kanske med åldern som argument, den yngre argumenterade säkert med ägandeskapet.  Det var så spännande att dom kanske till och med hade bössan med sig i sängen och skottet brann av då de tvistade om den :-)
Här är några av favoriterna dokumenterade med kameran i köket någon gång på 50-talet. Som ni förstår var vapenintresset starkt. Själv tycker jag även om att se Husqvarna spisen och linoleummattan med namnet Jaspé på fotot samt pannor (kastruller som man säger som sörlänning), emaljerade kaffehurran och tekannan på spisen. Hur många kvällar har jag inte sett vapenvård utövas genom att piporna smordes in med vapenfett. Men någon jägare var han inte. Intresset för vapen låg inte däråt. Vapenlås, vapensmeder, vapenhistoria var hans grej och lite prickskytte mot måltavla.
En nöjd man sitter framför väggen med bössor omkring 1954. Samlingen bestod bland annat av allmogevapen och utökades under hand. Ganska typiskt för min far var att ha ett stort intresse men inte ha behov att dela den med någon annan. Han läste sig till ytterligare kunskap och självklart besökte han museer.

I loggboken från den 2 augusti 1946 skriver han, hemkommen från semester i Sthlm tillsammans med ett gäng kamrater, bland annat:  "Kom vi hem kl. 14.30 över Umeå efter en veckas semester i huvudstaden (...) Armémuseum tog två dar i anspråk för min del, men pojkarna voro i stället på Gröna lund två gånger, man jag var inte dit." På samma resa hade han hälsat på min blivande mor som då arbetade i Hässelby.

Länsmuseet på Murberget i Härnösand hade under 1990-talet en ganska stor exponering av gamla allmogevapen som nu förpassats till magasin. Där var vi. För en äldre person med syn på endast ett öga och så intresserad av detaljer, var det inget vidare med bössorna arrangerade i glasmontrar med låg ljusintensitet. Jag skjutsade honom till vapenhistoriska museet i Eskilstuna omkring år 2000. Då jag kom för att hämta honom gick han omkring ensam tillsammans med en annan äldre intresserad herre som var museivakt. De hade kunnat gå kvar länge till och visa och berätta för mej. Nejdå, jag tog inte vara på  möjligheten inte. Carl Gustafs gevärsfaktori ligger ju i Eskilstuna varifrån han hade några gevär. Museet är sedan några år stängt för framtiden.

Till Sthlm åkte far och dotter tillsammans då jag var tonåring och självklart besöktes Artillerimuseet. Något om vapenlås genom tiderna, stockning och artillerivapen präntades väl in. Och skillnaden på en haubits och en mörsare, jorå...  Krukan omgiven av lejon och lejonet mellan krukorna blev också kvar i minnet :-)
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

5 februari 2012

Men hej...

...vilka är ni då? Ni som läser utan att kommentera. Jomen, några känner jag som tittar in emellanåt, till exempel Erik, Karin, Egon, Margareta, Janne, Carina, Henrik, Maj-Lis, Beirut, Gunnar...


Det sägs vara lika svårt att få till en dialog med en norrlänning som med en analfabet i ett afrikanskt land  :-o  
Jodå, det finns en vetenskaplig avhandling vid Umeå universitet som handlar om just detta  ;-)
Tack alla ni andra som kommenterar och skickar mejl. Allt tas tacksamt emot!

När jag började skriva var det med tanke på 1900-talets kulturhistoria och samhällshistoria med mitt hemman och människorna i några generationsled bakåt som utgångspunkt. Och något om byggnadsvård. Detta insåg jag snart inte skulle bli så många inlägg. Mitt eget byggnadsvårdande här går långsamt eftersom jag nu, mitt i livet, har så mycket annat att genomföra och dessutom har ett dubbelt boende. Jag funderade ... vad skulle jag vilja veta om mina anfäder? Jo, de små vardagliga detaljerna, de små händelserna i vardagen, de små äventyren då de var barn, föremål som de använde, leksaker, nyttoföremål, ja det berättelser som till stor del försvunnit. Sådant jag knappast kommer att få svar på.

Då beslöt jag mig för att skriva just om de små sakerna med mina egna upplevelser,  min barn- och ungdomstid är ju kulturhistoria nu  :o

Det som skrivs här vill bland annat påminna om de människor som gått före och arbetat med jorden och skogen. Det som skrivs vill ge minne åt det enkla, men arbetsamma livet på den ångermanländska landsbygden under andra halvan av 1900-talet samt livssituationer än längre tillbaka. Ibland kan glimtar av dagens byaliv komma fram, livsbetingelser där olika värderingar möts. Patriarkalisk kan man lugnt säga att tillvaron här är. Tiden med torpare och bönder ligger inte långt bort, många lever fortfarande i den tankesfären trots att så lite från den tiden finns kvar av lämningar. För här i bygden finns inte många kulturhistoriska lämningar kvar som vidmakthålls. Här rivs och lämnas därhän.


Hur det var att leva i byn före 1970-talet, årtiondet då samhället genomgick stora förändringar känns väsentligt att förmedla. Det handlar om sådant som så lätt glöms bort, en livssituation som inte längre finns - småbrukarens, jordbrukarens. På 70-talet började skogsbruket med stora skogsskördare, då började jordbrukets stora rationaliseringar, matproduktionen industrialiserades, globaliseringen startade, så även koncentrationen på den enskilde individen, bygemenskapen började falla isär och är nu frivillig, inte av nödvändighet som tidigare.

Undrar just om ni som läser men inte känner mej, har liknande bakgrund som jag har? Läser ni för att ni känner igen er eller för att det är intressant att läsa om en annan typ av uppväxt än den ni själva hade?

Hur som helst. Va kul att ni läser. För det gör ni ser jag på statistiken. Ingen månad tidigare har så många hittat till Timmer & masonite som i januari 2012.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

3 februari 2012

Värst vintern är över nu

Värst vintern ä mella pårsmäss och kyndelsmäss, alltså mellan den 25 januari och 2 februari. Under den veckan kunde man se om höet skulle räcka vintern ut, tills korna kunde släppas ut på bete. Halva hömängden skulle vara kvar för att räcka vintern ut. Man såg ôm he va´ halvstelld.
Och till Pålsmäss, Paulus namnsdag, brukar björnen vända sig i idet. Jodå, så sa man.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

2 februari 2012

Ikorr´n

Ikorr´n ä  jill när skinnet är grått. Som det blir vintertid. Då får den skjutas och skinnet säljas. Undrar om någon jagar ekorre idag?
n´hänn ikorr´n  ä int jill

Kut urn har jag skrivit om tidigare. Det är den dag i mars då sälarna kryper upp på isen för att föda. För att vara skyddade föder sälhonan i oväder. Ovädret ger skydd från jagande människor och andra fiender, snön döljer.

Det här är två benämningar jag hört och lagt på minnet. De intresserar mej.
.
.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...