29 juni 2012

Barbarer i byn

Nu kommer en mindre trevlig, ja riktigt otrevlig berättelse ur verkliga byalivet.
År 2006 slutavverkades en yta på byns gemensamma skogsmark. Frågan hade inte tagits upp på någon stämma, alltså hade delägarna i delägarförvaltningen hade inte kunnat säga sin mening. Till saken hör att om egendom är delägarförvaltad (ingen förening har bildats genom lantmäteriets försorg) måste alla vara överens för att en åtgärd ska kunna genomföras. Här var det byåldermannen, tillika polis, som var kontaktman till skogsbolaget och som meddelade dessa beslutet att kalhugga, trakthugga.

Här på fäbodallmänningen låg Hörnstens jalen. Det var förre byåldermannen R. Lindgren som ledde studiecirkeln "Kulturmiljövård i skogen" där flera platser märktes ut med skyltar. Heder! Min pappa var en av de äldre byborna som träffades i studiecirkeln. Efterföljande byålderman är ljusår från föregångarens ansvarstagande då det gäller byns bästa.

2007 bildades en samfällighetsförening genom lantmäteriförrättning som protest mot rådande ordning. Jodå. Dessvärre valdes den tidigare byåldermannen till ordförande eftersom La Famiglia ville fortsätta ha honom som högerhand. Så blir det stämma 2008.
Motion till styrelsen för samfällighetsföreningen
27 mars 2008

"År 2006 slutavverkades en yta på ca 0,6 ha på byns fäbodallmänning. Något beslut om påföljande åtgärder togs aldrig upp på byastämman 2007.  Därför föreslår vi följande åtgärd.

Fäbodarna är ett fornminne med Riksantikvarieämbetets nummer Nordmaling 229:1. Vi i samfällighetsföreningen förvaltar detta. Hela fäbodallmänningens mark ingår inte i fornminnet men vi önskar och hoppas att föreningsmedlemmarna är medvetna om vårt innehav av kulturarv och därför är beredda att förvalta marken med detta för ögonen. Hur länge platsen varit använd för fäbodändamål vet kanske ingen, men vid laga skiftet 1869 var platsen väl etablerad.

Ett samhälles sätt att ta hand om sina döda visar vilken civilisationsgrad det uppnått, sägs det. En parallell till detta, men på lokal nivå, skulle bli som följer: människors sätt att vårda sin kulturhistoria visar på deras stolthet, självkännedom och respekt för dåtid och samtid.

Därför motionerar vi om att den markyta som avverkats inte ska markberedas genom plöjning. Vid markberedning förstörs eventuella kulturlämningar som finns. Etablerade stigar försvinner. Marken blir svårforcerad både för vandrare och småskaliga terrängmaskiner.

Den avverkade ytan på fäbodallmänningen vetter mot två vägar och är väldigt mycket synlig från dessa. Att markbereda genom t.ex. plöjning skulle dessutom innebära att fäbodarnas besökare under många år framöver skulle mötas av denna syn som inte är direkt passande inför mötet med fäbodarna, som åtminstone tidigare vårdats som viktig för byns historia. En plats som kan ge en inblick i hur livet levdes förr.

Den avverkade skogsarealen är inte ohanterligt stor. Vi menar att samfällighetsföreningen inte vinner många kronor på att markbereda. Arbetet med markberedning kostar i sig en hel del pengar. Ytan kräver 2000 – 2500 plantor och vi föreslår således plantering utan markberedning. Kanske kan vi till och med bli några frivilliga bybor som åtar oss att utföra planteringen tillsammans.

Vi tycker att vi i samfällighetsföreningen bör vara rädda om den lilla mängd kulturhistoria vi har kvar. Ingen annan sköter detta åt oss – det är helt och hållet upp till oss att ansvara och förvalta vår gemensamma egendom och historiska bakgrund. Det är lätt att förstöra och det går aldrig att få tillbaka det som försvunnit.
"
Ingen utanför styrelsen hade läst motionen eftersom styrelsen genast skaffade sig den ojusta vanan att göra ett sammandrag på maximalt två meningar av inkomna motioner och aldrig bifoga motionen i sin helhet till kallelse och dagordning. En uppförandekod som aldrig skulle tillåtas i den samfällighetsförening i mellansverige där jag också är medlem. Min bit av norrland ligger enormt lååååååååångt efter i utveckling för medlemsdemokrati. Här finns en liten enklav 1800-tal kvar... eller är det medeltida mörker?
Stämman beslutade med majoritet att den avverkade ytan inte skulle markberedas. Efter stämman såg det ut så här. Bilderna är från dagen efter stämman.


0,6 ha skog såldes till Norra skogsägarna vars entreprenör utförde avverkning och två år senare markplöjning. Det blev cirka 40 000 kronor till bysamfällighetens virkeskonto före markberedningen.

Knyta händerna i byxfickorna är vanligt att man gör här, folk i byn måste vara oerhört frustrerade då det är så här det praktiskt taget alltid går till numera - som medlemmar har vi inget att säga till om. Rädsla är inte heller ovanlig. Styrelseordföranden och La Famiglia har beslutat allt i förväg. Oavsett vad övriga styrelsen känner till är hela styrelsen är ansvarig för det som görs och de beslut som fattas. Revisorerna godkänner det som sker. I valberedningen sitter fru Famiglia och bestämmer vilka som ska väljas in i styrelsen. You know. Sonen utvaldes av sin mor att sitta i styrelsen år 2008. Yeah! Vem vågar ifrågasätta?

Här är svaret från ordföranden, låt oss kalla honom Exson, till Emanuel och Andreas som formulerade ett brev där de ifrågasatte markberedningen som skett. De två, samt tolv till, hade aviserat att de var intresserade av att plantera för hand. Idén att plantera tillsammans var även deras.
Så här fortsätter det. Självfallet skulle styrelsen ha sett till att ingen åtgärd gjordes innan stämman beslutat vad som skulle göras. Motionen kom in i mars, stämman hölls i maj. Nu såg man verkligen till att markbereda på kvällen samtidigt som stämman pågick.

Alla tiger. Envälde råder. Polisen är bara en i ledet, La Famiglia är hjärnorna bakom. Rädsla präglar de som förstår läget. Vissa fattar inte vad som pågår. Andra tror att det ska gå till så här i en förening. Okunnighet ger otydlighet. Och rädsla. Tilltron till varandra är låg. Det behöver man inte vara organisationskonsult för att fatta och förstå. La Famiglia behåller greppet över alla pga splittring som uppstår genom okunskap hos övriga bybor och selektiv information vilket skapar otydligheter. (Detta är ett intressant fenomen som kanske kan utvecklas vidare.)

I en bygd där oenighet råder behövs stadga i form av stadgar och rättesnören att hålla sig till - och följa. Här finns ovilja till detta från makthavarna och här finns ett avgrundsdjup av okunnighet bland medlemmarna. Parat med rädsla. Jag som trodde att upplysningstiden var på 1700-talet, den tid vars viktigaste idé var tron på människans förnuft. "Alla människor är kapabla att tänka själva", menade man. Därför ska man inte okritiskt tro på sådant som makthavare, småpåvar och andra auktoriteter hävdar. En annan viktig tanke under upplysningen var att samhället utvecklades bäst av jämlika människor i samverkan. Hit till byn har upplysningstiden inte nått än. Det är mycket möjligt att den aldrig gör det då ingen ung människa tillåts skolas in i detta tänk.

Visst verkar det demokratiskt och trivsamt?

I bildens mitt ovan, nära skogsbrynet syns anslagstavlan som berättar om fäbodarnas historia. Den står vid avfarten från skogsbilvägen mot fäbodplatsen. För att komma dit måste man passera längs hygget längs två sidor.
Skogsbolaget Norra skogsägarna var köpare och använde sina av sina entreprenörer för avverkning och markberedning.


Ordföranden, nämnde ordet "granbarkborre" så där tre gånger i varje mening som ett mantra för att förmå oss medlemmar att rösta för markberedning. Han och La Famiglia visste ju vad som pågick samtidigt som vi röstade.

Det är inte maskinen i sig utan människorna bakom beslutet att köra över medlemmarna som är ociviliserade barbarer. Det gäller för makten att kväsa självständigt tänkande eller oliktänkande, att sätta alla på plats! LYD! PLATS! Och minns - marknaden och ekonomismen saknar allt intresse och förståelse för kultur och historia. Sådan är vår verklighet här i byn vare sig vi är femtiotalister, trettiotalister eller åttiotalister. Barbarism.
.Vera Jonzon, Rolf Jonzon, Anders Jonsson, Tomas Erixon
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

27 juni 2012

Grytroder

Har ni sett ett grytroder någon gång? Det har jag utan att veta att det hette så. Ett redskap av trä som man använder för att röra om i tvättgrytan, i byken. I Handbok i snickeri för amatörer och nybörjare av John Svensson kan man läsa mera. Boken kom ut på Saxon & Lindströms förlag i Stockholm 1932 och där kan man lära sig att tillverka ett. Se här:

Det här är ett måste om man ska kunna tvätta som man gjorde förr i vatten som värmts till kokgrader med hjälp av vedeldning. Har ni varit med om att tvätta i gryta? Det har jag. Det skedde i det vi kallade vattevärmar´n och som togs fram under barmarkstiden. Den var i användning till 1972 och finns kvar, tack och lov. Kanske åker den fram på gårdsplanen någon gång igen.

Till en sådan här manuell "tvättmaskin" behövs grytroder!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

25 juni 2012

Lysrör

I masoniteköket finns originalbelysningen kvar. I taket över matbordet sitter en lysrörsarmatur.
Kåpan är ganska kort och rymmer två stycken lysrör. Det blir rejält ljust av detta. Utöver lysröret sitter en glasglob med glödlampa över elektriska spisen. Den ger ljus vid matlagning och diskning. Det var all belysning som fanns i köket en gång i tiden. Jag tycker att det är intressant att bevara den ursprungliga rumsupplevelsen som blev under kvällstid med den belysning som fanns i ett rum. Tillägg kan man göra men varför ta bort originalen? Det här är ett rum från sen funktionalism, ja. Tänk er ett 1700-talskök - utan elektricitet. Båda rummen är lika intressanta att uppleva. Både i dagsljus och med konstljus alternativt ljus från öppna härden eller från talgljus. Tycker jag :-) Okej då, det här är inget kulturhistoriskt värdefullt hus men för den skull värnar jag om det som ändå finns av det genuina och söker finna reversibla lösningar. Detta är ett honnörsord för en byggnadsvårdare vare sig man arbetar med herrgårdar, arkitektoniska 1900-talspärlor eller ett litet lantbruk :-)
Jag är normalt inte så förtjust i lysrörens vita, starka ljus men här hör det hemma och skall inte plockas ner.
Höljet är av randat plast opalglas med rundade kanter. Detta är 50-tal. Som tur var är lysrör som ljuskälla till den här typen inte svåra att få tag i. Ännu.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

24 juni 2012

Sittbänken från 1958

Det här är puffen, jadå så kallas den här kombinerade sittbänken och förvaringsmöbeln här i huset.
Kerstin ville att jag skulle visa fler bilder på den och nu äntligen kommer de. Puffen är avpassad i längd så den går fri från den gamla kamflänsradiatorn och har någon decimeter kvar till dörren ut till trappan ner.
Den har tre lika stora lock klädda med röd galon som häftats fast. Locken hålls av två gångjärn vardera.
Så här. Stommen är gjord av trä, bottnar och baksida av masonite från Rundvik.
Under de tre locken finns förvaring med tre olika djup. På fronten finns 2 + 1 lådor.
Den hitersta luckan har endast en 50 mm hög förvaring. Där fanns vita och bruna papperspåsar, senare kom även plastkassar att hitta hit. 
I bortersta och djupaste facket ligger två ronor, "blåblusar" i grov bomull att dra över som skyddsjacka. Mamma och pappa använde var sin plus blåbyxor då de varje dag arbetade med djuren i ladugården. Åtskilliga har nötts ut.
Lådorna har front av masonite och björklister med "näbb" som draghandtag. Exakt likadana som på kökslådorna.
Världens enklaste och bästa puff. Inte är den så väldigt tung heller.
Locken av limmade bräder har en nara/tvärslå infräst för hand. Allt för att locket inte ska slå sig och det har de inte gjort under åren som gått.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

21 juni 2012

Bukettbroderi


En högsommarbukett med blåklint, prästkragar, sädesax av korn...
Detta är broderad naivism. Det är något skevt konstigt med perspektivet med bordsytan och den blå runda vasen. Gillar tavlan med det inglasade broderiet. Kanske för att den innebär minnen av en glad barndom som gett mej en positiv självkänsla. Undrar just vem som broderat den. Mamma???  Jag har faktiskt ingen aning.

Buketten passar bättre i tid in i juli månad fast det numera inte vajar några sädesfält här inne i byn längre. Detta får bli en hälsning om 
GLAD MIDSOMMAR
från Timmer & Masonite-bloggaren!
..
.
.

17 juni 2012

Mannen jag aldrig såg le

Året var 1993. Jag tog en snapshot av gamle Rudolf, född 1897, där han står på Kustlandsvägen, gammvägen, intill sitt hem.
Rudolf med bron över Degermyrbäcken i bakgrunden och en timrad lada till höger.

Rudolf föddes i Rundvik. Hans far, den unge stalldrängen gifte sig med Christina Johansdotter och de fick  åtta barn varav Rudolf var äldst. Han hade sexårig folkskola i bagaget. Hans första anställning var på sågen i Rundvik som fött så många i socknen, därefter skaffade han sig en ettårig jord- och skogsutbildning på 20-talet. Rudolf var bondeförbundare liksom son och sonson. Som så ofta i små byar blev han, som kunde skriva och formulera sig, en mångsysslare som även hjälpte folk med deklarationer och skrivelser. Jodå, så var det och så är det än idag på små orter här. I grannbyn hette skrivaren Einar. När jag berättar att jag är uppvuxen i en sådan miljö för mina stadsuppvuxna vänner och bekanta från högre socialgrupper, får de något osäkert svävande i blicken och undrar om detta verkligen är sant :-) Det är mer än de kan förstå och leva sig in i.

Rudolf flyttade med sin familj, hustru och två barn, hit till byn 1943. Han ömmade för bron över Degermyrbäcken då den skulle byggas ny i samband med att Riks13 byggdes och Kustlandsvägen tappat sin tjänst som viktig kommunikatiosnådra genom byn. Han menade att en riktig bro skulle ersätta den gamla, inte endast en trumma som Vägverket avsåg, vilket jag ser i papper hos Lantmäteriet. En bro blev det. Den syns i bakgrunden som ett ljust streck över vägen och var i funktion ända till 2009. Och Rudolf uppförde sin bostad här strax före att stålbalksbron byggdes. Jag har skrivit och skall skriva en del om turerna kring bron, den bro som jag anser är så pass betydelsefull för kommunikation och historieförståelsen, att jag och vägföreningens ordförande ansökte om pengar för att totalrenovera men som jag nu hört att Rudolfs son Rolf tar åt sig äran av att ha räddat. Jag är av diametralt motsatt åsikt.

Rulle var byns ålderman i 27 år till 1974, året innan jag flyttade till Stockholm. Det var ganska många år för mycket. Då den yngre generationen ansåg att inget hände beslöt de att bilda en förening utan Rudolf (på egen hand, utan lantmäteriförrättning, registrering och stadgar). När jag analyserar skeendet så här i efterhand förstår jag att man på något sätt fått kännedom om en ny lag som antagits, lagen om förvaltning av samfälligheter SFL 1973:1150, men kände inte till hur föreningsbildande ska gå till. Den då bildade "styrelsen" satt intakt till 1998 då ny ordförande valdes, den nuvarande.

Här i byn verkar det vara så att ju längre man sitter på en förtroendepost, desto mer betydelsefull är man. Nuvarande sekreteraren tillträdde 1974. Utveckling? Följden blir att ingen vill ta över eftersom det är bekvämt att låta andra bestämma vilket skett under så lång tid, man slipper tänka själv ;-) Själv tycker jag att man bör tillåta yngre förmågor att skolas in och ta över.

Den timrade ladan bakom Rudolf på bilden ovan är nu borta. Den finns med på ett gammalt foto över byn där Riks13 ännu inte är anlagd. På bilden, som är tagen efter 1913, kanske på 1920-talet, har jag fyllt i konturer på husen och markerat alla rivna byggnader med en röd prick. Ladan finns rakt över i:et i ordet "idag" på bilden. Det finns absolut inte många hölador kvar i min by nu.  Klicka på bilden så syns hur mycket som försvunnit.

Jag har fått mej berättad en liten samtidsskildring som visar på hur tillvaron förändrats. Rudolfs mor Christina var syster till Johan-Olof Johansson boende här i byn. Fadern och morbrodern brukade ibland dela en gris vilket innebar att man samköpte en kagge brännvin som anlände per båt, förmodligen till hamnen i Rundviksverken. Det var pojken Rulle som hämtade hinken hos morbror Johan-Olof. En gång bestämde han sig för att provsmaka innehållet då han traskade på vägen hem men tyckte det smakade urk. Detta fick honom att bli absolutist vad jag förstått.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

15 juni 2012

Kulturarv

Idag åkte jag iväg till ett byggmöte i ett pågående uppdrag i mellansverige. Det är ett lagskyddat fornminne, en ruin som restaureras. Murarna är skickliga, stämningen god. Fogbruket utprovat med kalk, sand med rätt gradering i ballast, bruksproportioner som ger rätt styvhet och lagom fett bruk.
Det är inte ruinen på bilden som visar Sankta Karins kyrkoruin i Visby. Ett världsarv som jag arbetat med tidigare. (Jag kan lova att det är mäktigt att gå på ställning på korgaveln som försvinner upp ur bilden.)

Hur som, när jag och antikvarien närmade oss platsen möttes vi av en grupp på 8-10 barn som kom gående med sina förskollärare. De hade besökt ruinen och hembygdsgården strax intill fick vi veta. Och ni ska veta att det är en väldigt liten ort det handlar om, långt från allfarvägen. Gissa om jag blev glad då jag insåg att man ville ge barnen en del av deras historia, göra dem stolta över sin bakgrund och bygd.

Och så tänker jag på vad barnen i min hemby ska kunna göras stolta över, få självkänsla och en identitet av, präglas av. Ruttnande byggnader, hopfallna lagårdar, sly... inskolning i det norrländska. Väldigt lite av bevarat kulturarv.

Dagen som idag var har varit bra för min del.
.
.

14 juni 2012

Snart är de här...

... de som alla i bygden verkar längta efter. Vill ha mer, det blir bra, gynnar oss, miljövänlig anläggning. "Jag ställer upp på statens önskemål och upplåter min mark" var vad en markupplåtare sa. Mot ersättning förstås. En markupplåtare i byn är centerpartistisk kommunpolitiker. Jodå. Kommunalt beslut. Jäv?

Ava vindkraftpark. Säkerligen tror alla i bygden på det som står här. Och det som inte står. Visualiseringar fattas för att man ska förstå vad detta kommer att bli. Högre än de som redan finns på Gabrielsberget. Vem bryr sig. Folk verkar vilja ha sin närmiljö så här. När landskapet en gång industrialiseras vet vi aldrig vad nästa steg blir.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , ,

13 juni 2012

Montaillou

Montaillou - en fransk by 1294-1324 av historikern Emmanuel Le Roy Ladurie läste jag i början av 80-talet. Boken, en bymonografi, fick mej att  förundras och fascineras över att så små och till synes obetydliga händelser hade dokumenterats för 700 år sedan.  Det var en läsupplevelse att  minnas. I bymonografin "framträder dess dåvarande struktur och dess innevånare lika tydligt som i en modern sociologisk undersökning utförd med bandspelade intervjuer".
Montaillou på 1950-talet. Bild hämtad här.
Anledningen till de noggranna beskrivningarna av mänskornas liv var jakten på kättare eller katharer som katolska kyrkan drev, alltså jakten på religiösa avvikare från den "rätta" tron och som år 1318 nådde just den lilla bergsbyn Montaillou, då med cirka 250 invånare. I sju år förhörde inkvisitorerna byborna som tvingades svara på allt för att slippa undan bålet. Ledare för inkvisitionen var biskopen Jacques Fournier som senare blev påve under namnet Benediktus XII. Intima detaljer allt ifrån otrohet till maktmissbruk sparades i Vatikanen och är idag ett unikt material för forskarna. Protokollen ger en god bild av de medeltida människorna, deras liv och tankar, de mänskliga karaktärerna. Allt från vardagsmödor till deras existentiella frågor.


Montaillou är idag en kommun i departementet Ariège i Pyrenéerna i södra Frankrike och 2009 hade byn 32 invånare. Annorlunda var det runt år 1300 under en tid som kallas den mörka medeltiden. Själv har jag inte stannat till i Montaillou, men väl i Albi 16 mil längre norrut, även den staden känd för katharer eller albigenserkättare under medeltiden. Katedralen i Albi som påbörjades på 1200-talets slut, är tung och sluten som ett fort, långt ifrån den gotiska lätthet som abbot Suger genomförde i koret till klosterkyrkan i Saint Denis utanför Paris redan på 1100-talet. Den röda tegelkatedralen i Albi är byggd som ett skydd mot omvärldens oliktänkande.


En sådan här undersökning av socioekonomisk historia och etnologi vore väldigt intressant att läsa från min egen hemby under 1900-talet och fram till idag. Jag tror det vore minst lika intressant som händelserna i Montaillou ;-)


Det är självklart inte möjligt att göra en analys av situationen då man lever mitt uppe i den tid man vill analysera, tidsavstånd gör det enklare att se tydliga linjer. Men det är ändå intressant att tänka i dessa banor. Jag tror det är dags att läsa om Montaillou - en fransk by 1294-1324. Rekommenderas!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

12 juni 2012

Hembyn

Hembyn är en liten by med ungefär 120 invånare. Här finns ingen service som närbutik, lanthandel, lokalbuss eller skola. Låg- och mellanstadieskola finns i grannbyn, annan service i municipalsamhället 10 kilometer bort, dära Vall´n. Byn är en ”sovby” där invånarna i arbetsför ålder pendlar till andra orter, de flesta inom kommunen, för sin försörjning. Alternativt livnär man sig de som är skogsägare till viss del på sin skog. Ålderspyramiden är omvänd, dvs. det finns fler pensionärer än barn här: 42 % kontra 13 % (0-19 år). Bygden kan betraktas som glesbygd.
Övergången från jordbruk till annan försörjning har skett succesivt med början på 1960-talet. Sedan några år tillbaka finns ingen kreaturhållning i byn. Anställningar inom skola, vård och omsorg, kommun samt små tillverkningsindustrier ger möjlighet till kortväga arbetspendling. Därför finner man även de få som har eftergymnasial utbildning inom dessa områden.
Byns samfällighetsförening bildades i november 2007. Enligt stadgarna har samfällighetsföreningen att sköta förvaltningen av byns gemensamma mark- och vattenområden. Före föreningsförrättningen med lantmätare var byn delägarförvaltad. I en delägarförvaltning ska beslut tas gemensamt av alla delägare och alla måste vara eniga om beslutet. Men det visste ingen.
Dock hade en styrelse bildats 1974. Att så skedde berodde troligen på att lagen om samfälligheter (SFL 1973:1150) kom 1973 och ingen fungerande byålderman fanns vid den tiden. Byn var utan styrning eftersom den dåvarande åldermannen var gammal och aldrig kallade samma till stämmor. Några yngre i byn tog initiativ till att en styrelse bildades 1974 men denna ägde dock ingen giltighet eftersom den inte var tillkommen genom en lantmäteriförrättning. De beslut som tagits fram till 2007 äger alltså inte giltighet. Detta uppenbarades då ett stort vindindustriprojekt blev känt av alla i byn 2003 vilket delade byns invånare i två läger samtidigt som hemmansägare med starka ekonomiska intressen i projektet körde över övriga. Två fastighetsägare som arrenderar ut mark till några av verken har lokalpolitisk anknytning till C och KD. 


Kunskapen om föreningsliv är MYCKET låg i byn, åtminstone om man ser till hur föreningarna här fungerar och det är vad jag har att gå efter som medlem i tre samfällighetsföreningar och en ideell förening. Genom låg kunskap i föreningsliv hos gemene man kan den familj som verkligen har kunskap styra och ställa till egen fördel. Varför ska vi ha stadgar och regler, det går väl lika bra med "hävd och tradition", förklarade fru Famiglia då stadgar efterfrågades för den bysamfällda förening jag trodde jag var med i efter hemmansköpet. Det visade sig inte finnas någon förening. Och absolut inga stadgar att hålla sig till. Det går lika bra med selleri! tycker den styrande familjen med underhuggare.
Meningen med stadgarna till samfällighetsföreningar är byggda på demokratiskt grund. Stämman, dvs. medlemmarna, beslutar i frågor som tas upp via motioner eller styrelseförslag. Styrelsen genomför besluten. Basta. Som riksdag och regering. Så ska det fungera MEN så fungerar det inte i min hemby. Förhållandet liknar det man i världssamfundet kallar diktatur. Medlemmarna ska tiga och lyda. Och gör det!!!


Detta förhållande undersöker jag empiriskt och genom hembygdsforskning. Alltså anledningen till att människorna förhåller sig som de gör till de som tagit sig makten. Historien har med all säkerhet något att förtälja om den socioekonomiska och etnologiska verkligheten här. 
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

10 juni 2012

Masonite på fina gatan

Masonite: Memoriam.
Under en månads tid har en utställning med skåp tillverkade av masonite och speciellt framtagna för Svenskt Tenn visats på Strandvägen 5. Idag är sista dagen den visas.

Masoniteskåpet med rygg och sidor av vanlig slät masonite blickar ut på Strandvägen och Nybroviken. Utanför passerar damer med Burberry-väskor. Vilken kontrast. Vilken klassresa för träfiberskivan så många i min bygd fått sin försörjning av. "Det här är väl inget fint material" hörde jag en besökare utbrista.
Plain masonite.
Den minsta möbeln, ett nattduksbord med två lådor, finns i fyra exemplar à 16 000 SEK.

Folkforms fyra olika modeller av skåp visas tillsammans med föremål från samma tid ur Svenskt Tenns sortiment, till exempel Josef Franks Nationalmuseumskåp och textilmönstret Terrazzo. Jo, jag tycker om Franks inredningsfilosofi.
Masonitefabriken i Rundvik lades ner i april 2011. Happy end :-/
.
.

9 juni 2012

Käckens

På laga skifteskartan från 1869 bodde Magnus Käck på den här platsen. Hemmanet fanns i familjen Käcks ägo till 1993 då det såldes för 440 tkr. Köparen styckade av bostadshuset som såldes vidare för 160 tkr. Skog och åkermark är nu skild från boplatsen. Det såldes efter några år än en gång till nuvarande ägare.
Här bodde Oskar och Helga Käck fram till 1993. Fotot tog jag några år senare, nämligen hösten 1997. Ni såg det även för ett par inlägg sedan.
Ett nytt och stort uthus har byggts. Det förhindrar utsikten söderut och solinfall på gården under stor del av året. Från köksfönstret ser man bl.a. stora garageportar och ett svart trapetskorrugerat plåttak. Lagården rasade in i vintras. Detta ser jag från min horisont.

Så här har hänt med många fler fastigheter sedan denna första avstyckning på 1990-talet och så kommer det att fortsätta i bygden. Hemman köps in, bostadshuset avstyckas med lite mark till en villatomt. Tomten blir ibland för stor för att sköta så den växer igen.

Byn börjar verkligen trumpeta ut GLESBYGD. Vy mot norr.

Den smala grusvägen som viker av från gammvägen, Kustlandsvägen och passerar Käckens är urgammal. Den förvaltas av byns samfällighetsförening, alltså vi hemmansägares gemensamma väg. Vägen går upp till Knösen, den plats där byns första bosättare slog sig ner och som fortfarande bebos. Det är endast sträckan mellan Kustlandsvägen och Riks13 som är bygemensam. Risken är påfallande att vägen privatiseras, precis som Rolf vill göra en del av gammvägen till sin privata. Vem här i byn skulle protestera mot något sådant?
. 
Jajamen, här ser ni vägarna på var sin sida av bäcken. på västra sidan går vägen "genom byn" (bysamfälld), på den östra gammvägen, Kustlandsvägen (vägsamfällighet).

.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...