31 augusti 2012

Bruksvallen

Lördagskväll

Det är björkar och röster
och lördagskväll Det är bilar
med heta däck  Det är unga och gamla
Det är ungar och ungdom Det är
folk ifrån trakten och fjärranifrån
Det är dansbortivägen ikväll
Det är sommar i luften Det är pirr
uti bröstet Det är förväntan
och spänning och kanske visst vemod
Det är myggornas dans över glänsande biltak  Det är flaskornas blänk bakom knuten
Det är solen som
sjunker  Det är valsen som går
Det är varmkorv med senap och bröd  Det är lördag i Sverige  Det är sommar
i Värmland  Det är dans uti Folkets park
Det är kinder så heta och varma blickar
Det är trångt uppå banan ikväll
Det är minnen som drar  Det är tankar
som far Det är sinnen som lockar
Det är plikter som pockar  Det är
röster som hojtar  Det är lyktor som blinkar Det är pojkar som pinkar
Det är flickor som tisslar
Det är fötter som far
Det är solröda segel
Det är björkarna susa
och Tango för två

Det är Paus - och snart är det slut
Det är rakvattensdoft och lavendelvind
Det är sommar en evig sekund
Det är som det är när det gick
som det gick
Det är sol på väg upp
bortom bergen de blå
Det är drömmen om Elin Det är
koltrastens sång  Det är gryning
ännu en gång

Bengt Berg
Ur Handelsresande i nordiskt vemod, 1999.

Ingångsportal av äkta Masonite med vitmålat emblem som jag inte vet vad det betyder.

Bruksvallen låg i Olofsfors intill Leduån. Här på festplatsen har man roat sig kungligt. Dansbana och idrottsplats förmodar jag där var. Hur många gånger har jag inte fått entréportalen utpekad för mej av min far då vi susat fram över Olofsforsåkern i bil - den syntes då den lyste vit mot träden. Så småningom syntes den bara då löven var fällda. För inte alltför många år sedan märkte jag att ingångsanordningen hade brakat ihop. Ifjol beslöt jag mig för att leta upp resterna av anläggningen. Tyvärr hade jag inte med mig någon med som kunde berätta hur det fungerade en gång i tiden.

Vy norrut. Här syns delar av inhägnaden av idrottsplatsen. Längre bort till höger utanför bild är entrén. På andra sidan ån kan man skymta Olofsfors AB:s senaste röda byggnad.
Ännu en vy norrut. Man ser röda byggnader i Olofsfors bruk därborta. Inte långt härifrån bortom lövslyet finns detta.
Här står det Bruksvallen om man tittar noga.
Motljuset gör det svårt att se. Typsnitt i frakturstil verkar det vara.

Ungdomar har i alla tider roat sig. Ända fram till 1960-talet arbetade man på lördagarna, åtminstone halva dagen. På lördagskvällen ville man ha kul. Jag har fått berättat för mej om festplatser i Mo, Ava och Manhem i Rundvik dit ungdomar cyklade i hopar. Med cykel kunde man färdas miltals. Livet var så eljest än nu för tiden. Om det livet berättade pappa med glad röst, utan vemod för han var inte lagd åt det hållet. Jag förmodar att de här festplatserna användes fram till andra världskrigets slut eller hela 40-talet ut. Har inte sett något dokumenterat om detta här i kommunen alls. har inte ens sett ett ynka fotografi från den tid det begav sig. Min uppfattning om sommarfestplatserna har delvis sprungit ur gamla härligt svartvita pilsnerfilmer som visats på teve.

Manhemsborgs dansbana, som var byggd av Masonite, flyttades för några år sedan till Gammlia, friluftsmuseet i Umeå och får väl anses räddad till eftervärlden.

Detta är Dansarhälla som finns i min hemby. Där roade sig generationen innan, min morfar med jämnåriga. Det fanns många ungdomar i trakten då för tiden.

En liten sammanställning av festplatser och livet kring dem vore underbart att ha. Den förening i bygden som ser ut att vara aktivast just nu med hembygdsforskning är Rundviks intresseförening. Beundransvärt är det, jag har sett en del av resultaten! Men tänk om någon kunde ta ett helhetsgrepp över kommunen. Innan det sker är jag väl död fem gånger om :-) så även alla som nu minns något från den där tiden.

Att man ser olika på sin hembygdshistoria i olika delar av landet är helt klart. Hur man vårdar sin hembygd och sin hembygdshistoria visar på vilken självkänsla och stolthet bygden och den enskilda människan har!  Denna mening borde jag avsluta varje blogginlägg med för det är detta mitt bloggande egentligen går ut på. Om nu ingen förstått det. Jag gillar min hembygd trots att den bara är en ynka liten flugskit på kartan utan större kulturhistoriska värden nationellt sett. Och jag blir förbannad när jag ser natur och kultur förstöras med berått mod eller oövertänkt.

Cato d.ä. avslutade alltid sina tal med "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam". Men det tycker inte jag.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

29 augusti 2012

??? En bildgåta till

I förra inlägget undrade jag vad en sådan här träklubba var menad att användas till:

Gödselkäxa eller dyngklubba från Gotland.
Gödselklubba från Västergötland.
Lerklubba eller gödselklubba från Dalarna.


Jo, med en så´n här klubba gick bonden och slog sönder den gödsel som korna fått ur sig på ängen, alltså korús´n. Allt för att sprida ut blafforna och fördela den jämnt över ängen. Det handlar alltså om ängsbruk, inte åkerbruk. Ängen plöjde man ju aldrig och alltså gödslades den inte med gödsel från ladugårdens stack. Därför trivdes ängsblommor där, blommor som inte klarar sig i starkt näringsrik jord. Jag vet inte, trots min mogna ålder, hur vanligt det var att kossorna fick gå och beta ängens efterskörd här i Ångermanland på 1800-talet. Här i norr släpptes korna ofta på skogen. (Min mamma var den sista som gjorde det här i byn och då skrevs årtalet 1948.) Det blir till att underöka via länsmuseerna kanske...

Denna användning av klubborna kunde Raggoparden som berättar att på Gotland kallas det "kokse gydsel". Det man gjorde med klubborna alltså :)
Fantastiskt roligt att få höra tycker jag. En guldstjärna i kanten *

Nu ett annat allmogeföremål.

Någon som vet vad detta är, vad det ska användas till och vad det kallas? Det kan vara svårt att veta för nutidsmänniskan men det ser ut att finnas en otrolig kunskap bland läsarna av den här lilla bloggen :-)
Grejen har tillverkats av min farfar till min farmor under friartiden, alltså före 1913 då de gifte sig.
HÄR hittar du svaret.
.

28 augusti 2012

Museiföremål

I början av augusti fick Julita gård och lantbruksmuseum åter ett besök. Det har blivit några gånger sedan den först gången familjen var där vid museet vid Öljarens strand. Då skrevs årtalet 1976 och vi svängde runt i landet någon dryg vecka. Vid det besöket fastnade jag mest för den kringbyggda innergården, loggian i den timrade museibyggnaden med kyrka från 1930.
En grönskande patio där vildvinet klängde. Som norrlänning kommande från ett kargt landskap var detta grönskande en stor upplevelse vid första besöket. Idag kan jag känna samma skönhetsupplevelse även om det hällregnade denna gång och vildvinet växer mer ohämmat..

Nåväl, denna gång åt maken och jag lunchbuffé på Julita Wärdshus, tillbyggt av restaureringsarkitekt Ove Hidemark, och som nu drivs av mästerkocken Tommy Myllymäki. Regnet gjorde att det inte blev mycket strosande på det stora museiområdet, istället besökte vi för första gången den stora ladugården med sin utställning över svensk jordbrukshistoria och matkultur.
Där fanns bland mycket annat följande föremål:
Har ni någon aning om vad det är? Gissar att det inte förekommit i norra Sverige. Att något sådant enkelt redskap finns bevarat någon annanstans än på ett museum är nog inte så troligt.
Intill lantbruksområdet med utställningar och modern visningsladugård finns två väderkvarnar på åsen. Jag passerade även i våras innan löven slagit ut, på väg från ett uppdrag, och passade på att fotografera skönheterna. Tänk er knirret och knarret då säd blev till mjöl...
Vackervägar är nästan allihopa som syns på kartan.

Vinön och färjesträckningen dit skymtar. Västerut i Hjälmaren ligger Göksholms slott. En historisk plats vid slottets strand besökte jag någon gång runt millennieskiftet, med min pappa som ciceron. Där finns stället där rikshövitsmannen Engelbrekt Engelbrektsson mördades vintern 1436. Magnus Bengtsson (Natt och Dag) utförde dådet och han var son till Göksholms dåvarande ägare. Ja hörjeligen, inte hade jag hamnat där utan min historieintresserade pappa :-)

Nästa gång ska jag försöka komma till Fogelstad säteri där Fogelstadgruppen höll till. Kvinnliga medborgaraskolan vid Fogelstad bildades 1921, samma år min mamma föddes och samma år som kvinnor här i landet fick rösta för första gången. Så bra att ha händelser att hänga upp årtal på :-)

Här går även kalklinbanan mellan Forsby kalkbrott och Köping som togs ur drift 1997 och vars öde diskuteras just nu. Jag tänker förstås på den 14 km iståndsatta linbanan med personkorgar mellan Örträsk och Mensträsk i Västerbotten som jag åkte omkring 1993. Att resa och lära är kul.

Men vad användes en "golfklubba" av trä till, tro...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

26 augusti 2012

Släkten är bäst

Lille Ebbe retade mej i lunchköerna i 7:an i högstadieskolan dära Vall´n. Har ingen aning om varför. Retades litegrann gjorde han med sina följeslagare i bakgrunden. Jag fann mej. Vi gick inte i samma klass, han måste ha varit äldre än jag men långt mindre, både vad gäller etisk hållning och längd.

Efter några veckor gick det på något sätt upp för honom att jag var kusin med Gunnar, hans systers tidigare kille och den som Ebbe verkligen såg upp till och ville vara lik. Är du kusin med Gunnar? blev frågan och svaret blev jakande. Gunnar var en häftig rundvikskille med bil och allt, you know :-)

Efter det slutade Ebbe retas. Släktskapet gav mej osynliga fördelar och jag slapp gliringar. Den där typen av slemmiga, slickande, hackande, vedervärdigt inställsamma, osjälvständiga och osäkra människor finns överallt, finns i alla åldrar och är mycket obehagliga och beklagliga. För mej var det första gången jag råkade ut för en dylik i livets skola. Undrar hur lille Ebbe har det nu?
Kusinerna, 1950-talets slut
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om  , , ,

25 augusti 2012

Mmmmm...

Läs om Tjarn
Ett guldkorn i bygden.



Foton Per Myrehed
.
.

24 augusti 2012

Att känna stolthet över sin hembygd

 Efter
"Ladan ligger i Knyssla, Rengsjö brevid riksväg 50 mellan Bollnäs och Söderhamn. Den skall målas i ett uppförstorat schablonmönster från Rengsjö hembygdsgård. Arbetet skall utföras 10-30 augusti av tidigare studenter från Capellagården och även andra intresserade."  Kan man läsa här:  http://helenabratt.blogg.se/ varifrån bilderna också är hämtade.
 Före
På Svenska byggnadsvårdsföreningens facebooksida fann jag uppgiften om projektet. Självfallet kommer jag att ta en extrasväng och passera vid första bästa tillfälle för jag tycker idén är inpirerande. Det visar på fantasi och en stor stolthet för hembygden och dess traditioner. Men som nytänk.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , ,

22 augusti 2012

Ett gammalt saltkar

Det här är ett saltkar av trä från min mormorsfar Per och mormorsmor Amanda.
Grovsaltet krossades här till finsalt under den mjukt formade svarta stenen.
Allmogeföremålet i trä är tillika min dopskål. Här med den torkduk som användes vid ceremonin. Självfallet minns jag inget av detta men jag hörde berättas om att det skedde hemma, antagligen i vardagsrummet i 50-talshemmet på övervåningen i morfars hus. Mina föräldrar började redan då prägla in respekt för gamla ting och människor. Det tackar jag för!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

20 augusti 2012

Byns snyggaste?

Ett så här vackert hus med så stilig gavel finns det i byn. Jag har visat fotografiet förr. Det är några år gammalt och slyet har vuxit sig tätare.

Knutbrädorna har räfflor som en grekisk kolonn, närmate betämt av den joniska ordningen med kannelyrer och arris. Knutbrädorna slutar upptill mot något som kan beskrivas som kapitäl. Ett mycket hårt stiliserat kapitäl med profiler formade av bräder.

Taksprånget är också väl omhändertaget och smakfullt och omsorgsfullt utformat. Grekiska tempel har sima och rännlist. Den som lät uppföra det här huset hade formvilja och känsla för skönhet och estetik. Undersidan av taksprånget är målat falurött, brädan som sköter övergång mellan vägg och takfot är ljusmålad och ser ut att vara profilerad. Panelens täcklister slutar mot den brädan. Vindskivorna är vita.

De traditionella färgtyperna röd slamfärg, Falurött, och ljus linoljefärg har använts. På taket har hyvlad takspån tidigare skyddat huset. Nu ligger svart trapetskorrugerad plåt som skydd. Effektivt men fult tycker jag. Lätt att ta bort om man skulle få för sig nå´t mer passande.

Det här är avancerad folklig arkitektur väl värd att bevara och vårda. Det är ju skitsnyggt och har högt kulturhistoriskt värde. Det är sådana här hus som väldigt ofta rivs. Tyvärr! Undrar om någon i byn känner igen det. Kanske inte ens ägaren gör det, man blir lätt hemmablind. Vem vet, kanske revs det igår?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

19 augusti 2012

Kvarnar

Kvarnbyggnaden vid Olofsfors bruk byggdes 1911 men långt tidigare har funnit en kvarn på bruket. Just på den här platsen låg före kvarnen en såg.
Till denna flotta elektrifierade byggnad följde jag pappa en gång på 1970-talet då vi skulle mala mjöl av eget korn. Långström var mjölnare. Idag kan jag läsa på en informationstavla att kvarnen används några dagar i månaden. Kan det verkligen vara möjligt?
Från baksidan är kvarnen lika ståtlig och vattnet brusar i rännan från dammen. Det är Leduån som dämts upp. Här står jag vid masugnen och fotograferar. Hit upp kom bogserbåten Teodor som bogserade pråmar från malmfartygen till masugnen. Vem vet om inte mjölsäckar fraktades iväg härifrån på båten...  Min farfarsfar Israel var maskinist i 46 år på denna ångare som även befordrade passagerare å Nordmalingsfjärden samt angränsande skärgård.
I mellansverige har det blivit ett uppsving för små kvarnar som mal olika slags säd. Ekenäs kvarn är en sådan och det är väldigt intressant att se och höra den igång vilket jag gjorde vid ett studiebesök i maj. Det är en kvinnlig eldsjäl som fått den kvarnen att leva upp.
Några kvarnägare som satsar i lite större skala men ändå småskaligt är de som driver Warbro kvarn dit jag for samma dag. I Kornboden i direkt anslutning till kvarnen serveras dessutom utmärkt god vegetarisk mat lagade på egna produkter andra småskaliga och närproducerade råvaror. I sörmländska Järna ligger även Saltå kvarn som väl är den mest namnkunniga kvarnen idag med alternativa grödor. Kvarnbyggnaden är från 1960-talet och ritad av arkitekt Erik Asmussen (1913-1998).

I mitt nuvarande boende i mellansverige är vårt lokalbibliotek inrymt i den stora murade kronokvarnen från 1620-talet. Kvarnen var i bruk till 1940-talet och blev bibliotek 1991 har jag förstått. Frekventeras ofta för tidskriftsläsning, hemlån och ibland släktforskning.

Apropå kvarnar är den mest fascinerande folklivsstoryn jag läst om kvarn och skog den av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) berättade Skällnora kvarn i Uppland. Den finns i samlingen Folklivsberättelser. Rekommenderas varmt.

Här i min hemby finns antecknat att vid laga skiftet 1864 fanns fem gemensamma kvarnplatser. Två av platserna för skvaltkvarnarna känner jag till. Ingen i byn verkar veta var samtliga funnits. Att fråga de gamle lönsch int... Bygdegårdföreningen, som kallar sig hembygdsförening, har ingen aning :-(
Vill man se hur en skvaltkvarn fungerar kan man till exempel bege sig till Torvsjö utanför Åsele.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

17 augusti 2012

Bibliotek

De här byggnaderna finns på Odengatan dära Vall´n. Jag knäpper några foton och minns. Bryr mig inte om att få vackra bilder. Jag råkar befinna mej här för att köpa tunnbröd.
Som sagt, i en del av källarvåningen har ett tunnbrödsbageri nyligen slagit sig ner. En tillgång för municipalsamhället anser jag.

Det ljusare huset bortanför får mej att minnas släktkalas. Kalas där rönnbärsgele lyste vackert dallrande i solen. Men värst vad surt det var :-), tur att slottsstek, ärtor och potatis även låg på tallriken :-)

Huset ägdes av mormors bror Valdemar och hans Astrid. Släktsammanhållningen var stark. Astrid var bibliotekarie på folkbiblioteket, hade spetsiga glasögonbågar och alltid tjänstvillig att rekommendera böcker då hon lärt sig vad jag tyckte om. Biblioteket låg då på övervåningen i kommunhuset. Man gick in från  Kyrkogatan, samma entré som till poliskontoret om jag minns rätt. Idag huserar kommunförvaltningen i hela byggnaden.

Biblioteksrummet kändes mörkt trots fönstren, antagligen beroende på alla höga hyllor med mörka bokryggar längs väggarna. Jag vill minnas att hela golvytan var fri. I låg- och mellanstadieskolan i Lögdeå fanns ett litet skolbibliotek men snart nog vidgades vyerna till Nordmaling. Mitt läsintresse var stort och jag ser idag verkligen ett värde i att avgiftsfria folkbibliotek får vara kvar så att även de lägsta socialgrupperna ska få möjlighet till bildning. Vad hade hänt med mej om jag inte fått läsa? Jodå, inte ens Sigge Starks böcker skulle jag vilja ha olästa. Jag minns inget skolbibliotek i högstadieskolan, möjligen var det i "Astrids" folkbibliotek vi elever lånade böcker i. På 70-talet uppfördes ett nytt folkbibliotek dära Vall´n i anslutning till högstadieskolan. Jag har haft nytta även av detta biblioteket, personalen är alltid tillmötesgående och hjälpsamma. Bibliotek fascinerar.

Ser i VI Läser nr 3/12 en artikel om framtidens bibliotek. Där finns uppgifter om antalet bibliotek och filialer minskar i Sverige. 1995 fanns 1539 bibliotek, 2010 hade 325 av dem försvunnit och nu finns omkring 1200 bibliotek. Nya bibliotek byggs men främst i städer. De 77 nya bibliotek som uppfördes mellan 2000 och 2010 utgör 6 % av det totala biblioteksbeståndet. År 2010 var det endast 46 % av svenskarna som gick till bibblan.

Jag kommer från en miljö där litteratur inte är vardagsvara även om pappa var lite eljest med sina hyllor fyllda med böcker. Arbetarson från Rundvik, ja det låg i tiden för arbetarna att förkovra sig då. Men än idag är det många i bygden som använder bokhyllor för att placera ut prydnadssaker i. Den devis som jag hört ganska ofta i min umgängeskrets gäller än: Visa mej din bokhylla och jag ska säga dig vem du är!


 Malmö stadsbibliotek. Bild härifrån.
Malmö stadsbibliotek. Bild härifrån.

Minns hur jag och min far tillsammans befann oss i Malmö 2001 efter en Danmarkstripp. Jag ville gå runt på den pågående Bomässan och se modern bostadsarkitektur men det låg inte i hans intresse, inte de nya byggnaderna och i synnerhet inte att promenera hela varma dagen. Vi åkte till Malmö stadsbibliotek i Slottsparken som byggts till 1997 av den framstående danske arkitekten Henning Larsen med en ljus och luftig byggnad. Pappa hittade sin plats vid hyllkategorin S och där fanns han även några timmar senare då jag kom för att hämta upp honom för färd norrut.

Ett bibliotek jag gärna skulle besöka är biblioteket i Alexandria, ritat av norska arkitektkontoret Snøhetta och invigt 2002. HÄR beskriver en lärd man detta bibliotek och dess antika föregångare.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

16 augusti 2012

Arkitekturkritik

År 1984 stod ett nytt flerfamiljshus färdigt dära Vall´n, alla lägenheter hade separat entré från gatan, vägen. Det fanns alltså inget gemensamt trapphus. Det är nog en av få gånger som en slags arkitekturrecension fanns att läsa i lokaltidningen som då hade en lokalredaktion dära Vall´n och inte som nu, hela redaktionen sittande i Umeå.
Förstora texten genom att klicka HÄR.
De här bilderna är tagna i maj 2012.

Om utemiljön vore omtänksammare omhändertagen skulle det här se bättre ut.
Om jag hade väntat ut rätt tidpunkt på dagen, rätt årstid samt rätt väderlek hade husen tett sig bättre ut.

I fonden syns gamla komministergården, det blå trähuset, som på 70-talet fortfarande hade kvar sin urprungliga planlösning och kakelugnar. Hur det är nu känner jag inte till. Men det huset ser ut som ett hus ska göra  ;-)

Mitt emot huset från 1984, på andra sidan gatan, finns de här byggnaderna. Flerfamiljshuset höll på att renoveras invändigt i maj 2012 och i en del av källarvåningen har ett tunnbrödsbageri nyligen slagit sig ner. Tunnbrödet är smakligt! Uthuset på gården lever dock farligt. Man tycker det är fult ;-)

Det ljusare huset bortanför får mej att minnas. Där har jag upplevt några av barndomens rejäla kalas och det får mej att tänka på litteratur och tankens frihet. Men det får bli nästa inlägg.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

15 augusti 2012

Inte enbart det gamla är gott nog

Akkarvikodden i Lofoten

Vid Akkarvikodden i Norge finns ett relativt nytt vägstopp för biltrafikanter. Norrmännen är bra på att få till vackra och/eller intressanta rastplatser längs nasjonale turistveger. Heja Norge!
Kolla vilken stimulerande hemsida Statens vegvesen har där turistvägarna presenteras. 
Hejaheja Norge!!
Ni vet vägars värde och att arkitektur gör skillnad.

Roadside Reststop Akkarvikodden by Manthey Kula Architects
Bilderna kommer härifrån.
Modern arkitektur är lika viktig som att inte kasta allt gammalt i sjön. Ny god självständig arkitektur behövs lika väl som att bevara de kulturhistoriska byggnaderna, de som många i min hembygd så gärna river bort. Hoppas ingen tror att jag har min arbetsplats i en röd liten stuga med spåntak  ;-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

14 augusti 2012

Vafför gör di på dette viset?

I hela mitt liv har jag varje gång jag passerat den här lilla stugan i Ava beundrat den. Ser ut att kunna vara från åren efter1900. Så vanligt då kan man se på åldre fotografier. Men var i bygden finns en sådan farstukvist med diagonalställda ribbor och valmat pappklätt tak idag?
Stugan står tom och obebodd här i södra grannbyn, den ägs förmodligen av någon på andra sidan Riks13 förmodar jag. Därför att på andra sidan vägen ligger de gamla gårdarna, nästan som i en radby. Västerbottensgårdarna har gaveln mot vägen och lagårdarna i vinkel som en front mot skogen. Det är stiligt. Mycket stiligt.

Men något händer. Flera av lagårdarna har börjat luta oroväckande, en föll samman till mer än hälften för något år sen. En liten del har sparats och står kvar. Överloppsbyggnader lever farligt. Den här delen av byn är gammal, i en av västerbottensgårdarna låg långt tidigare gästgiveriet innan en annan man tog över gästgiveriverksamheten till sin gård lite längre söderut och på andra sidan vägen, Ava gästis.
Båda fotona är tagna från bilen.
I år möts man av den här synen. Den vackra farstukvisten är riven, tegeltaket borta, trapetskorrugerad svart plåt täcker taket och underlagspapp flaxar under takskägget. Fönstren är kvar men tanken kan mycket väl vara att byta bort även dem kan jag tro.

På detta sätt försvinner de kulturhistoriska värdena. De kan aldrig återskapas och ibland sker det bara genom okunskap. Är det någon mer än jag som ser det? "Men ta dej samman människa, vi måste följa med utvecklingen, vi kan inte stagnera, vi vill vara moderna individer som inte ligger steget efter"  hör jag många säga. Jag är inte alls säker på att de har rätt.
Detta är ett kartutsnitt. Byn är mer långsträckt än så här.
Den ligger längs gamla Kustlandsvägen från 1600-talet som 1942 blev Riks13.

Lite mer om  Mas Ors´ns ångermanländska korsbônning som nu är borta finns att läsa här. Mats Olofsson var under lång tid den bonde som bodde längst söderut i byn. Korsbyggnaden var gammal, de hus som ligger söder om hans hemman är av nyare ursprung men ändå av kulturhistoriskt intresse.

Nu har följande byggnad med dubbelgarage tagit mangårdsbyggnadens och ladugårdens plats. Inget kulturhistoriskt värde finns kvar.

Problemet i en bygd med få kulturhistoriska objekt kvar är nog att få människor att förstå vad kulturhistoriskt värde är, hur detta värde kan tas till vara och faktiskt ge bygden skjuts framåt. I kommunen finns Olofsfors bruk, ett vackert besöksmål, kommunens största turistattraktion. Problemet då man (läs kulturvårdande myndigheter och kommun) väljer ut ett objekt som ska stå för all kulturhistoria, finns inget skydd, ges ingen förståelse för den övriga kulturhistoriska objekten som faktiskt också finns även om de hör till allmogens byggnadsbestånd. Jag vill nog påstå att det märks på trakter man passerar om stolthet och självkänsla finns hos de som bor där. Att bygga upp en bygds identitet, människors självkänsla, bryta tankemönster tar tid. Om det alls är möjligt.
.
.

13 augusti 2012

Oanvändbart

Haha, det här metallföremålet har alltid funnits vid öppna spisen från 50-talet. Jag tycker det är vackert men svåranvänt. Ni hörde rätt - jag kan tycka att funktionen hos den här gamla tingesten är ganska värdelös. Det är sällan jag tycker så. Eldgaffeln är dock ett sådant ting! Hur använder man den på ett smart sätt? För att gripa vedträn med har den för litet avstånd mellan "klorna". Röra runt i glöden - ok! Men varför ska det gå att nypa fast smala saker genom att föra ner ringen från toppen? Smala vedträn?

Har jag helt missförstått innebörden av tingesten? För det är väl en eldgaffel? Från den tid då värmen och ljuset kom från den öppna härden, då mat lagades över öppen eld.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

12 augusti 2012

Pjöllerforen

Okey, det kan betraktas som pjöllerforen att skriva ner dialektala ord då kunskap i fonterisk skrift saknas. Det kan betraktas som pjöllerforen att över huvud taget försöka anstränga sig att komma ihåg ord och uttal. Men pyttilall, det struntar jag i :-D

Det här var ord i mitt språk som barn och ung. Flera av dem lever kvar i bygden och skulle kunna skapa en stark grupptillhörighet om alla är stolta över att kunna dem :-) Nu är det "inne" igen att höras varifrån man kommer. Men i medierna innebär det oftast att endast tonfallet får höras, inte de specifika dialektala orden. Visst är väl dialektala ord och uttryck ett skört kulturarv att värna om?

ala
anschönch
anvar
att kappes
barm(h)et
barnan
begäringa
bergsega
bjeller
blattn
bläkt, bläkte
borta´ rita
brö - spjalk
bröfjala
bäges
bägtala
dallerstylsparr´n        
darrme, darrmig
dômmder
dryck se                   
mellaskôttslade
duva
dyngkôrv
dömmder
dôrge på
fali på sô:l
fariken
fark
farket
fattaskift
flöj
fot ômm fot
fälen
gapahars
gocke
gôg, gôgitt
gôrmitt
govillit
gresst
gruvsam
grämen
gval
gäckel
harta 
he klôtter
he
hele ögns syna
hov ômm drov
hårharna
jala
jalm-e
jett
jörpsessel
kaffedarr´n
kangero
kangerojiller
klattre, klatter
klommer
knövel
korús
krôchell
kurka(t)
kvamn å
kvällst
kå:rn, kå:n
gäckel
kräka
kägelryv
linnéla
lôg
luslommriken
låg å dure
lägda
lög
lönje
malôppen
marra
micheln
mjölkkärrela
mörjus
môckerôm
nalta
napp ôpp nalta
nôgla
nu äre gocke
ohôga
ohöjels
oslög
ôppe hängna
pjålitt
pjöllerforen
pjöllritt
pär-ris, pärrise
pärstampa
rist
ruga
räkne/skreve osv söm en gettar
rättönsch
schaljes
schardôggen
seckel
se:ka
sesseleskit´n
skôfäll
skova
skryp
skväl
slöjje
sno
snyta
sôgagryn
sô:l
stade regn
staven
strurn å
sticketröjj
ströj
stula vän
styp
syt
sögagryn
ta minuter
tjalábränna
tjask
tjicka
tjippskodd
tjurtjartel
tjuven, hall ne tjuven
tjå se
tôfäll
tô:sitt
tycktest
vingen
vorte
å därme jämt
åtkômm

Några dialektala ord i Nordmalings socken och kommun, Ångermanlands landskap, Västerbottens län. Inlärda på 1950- till 70-talet. HÄR finn lite mer smått och gott om min dialekt. Om det funnits en hembygdsförening hade det varit behjärtansvärt om den tagit hand om vårt ljudliga kulturarv :-)

Jag vet att det finns sammanställningar i hembygdsböcker på dialektala ord. Detta är min egen kom-ihåg-lista. På nätet hittar jag ingen sammanställning av dialekt från Nordmaling. Kul om det ordnades av t ex Nordmalings hembygdsförening, den närmast belägna hembygdsföreningen från min by sett. Det skulle gå att lägga ut ljudfiler med uttal i samma veva.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

10 augusti 2012

Näsdropp och neon

Jag tog en sväng in på Wäringstams ekipering för ett tag sen. Längst in, längst bort i herravdelningen fann jag vad som jag betecknar som en svårfunnen skatt. Ni ska få se - men först:
Wäringstams dära Vall´n har den snyggaste av skyltar på fasaden. Sedan Erixons Blommor försvann är denna skylt och den som finns på fina Näslunds konditori de enda neonskyltar som finns kvar i Nordmaling. Finns Utterströms? Skylten Blommor plockades ner och skrotades antagligen, den följde inte med till nya affärsläget där den passat lika bra. Wäringstams är dock så specialanpassat namn att den inte passar någon annanstans. Låt oss hoppas den blir kvar! Den lyser med ett underbart rödorange sken i mörkret. Den ger Vallen ett sken av storstad :-)
Skatten jag nämnde är näsdukar av den gamla hederliga blå arbetsmodellen. Så svåra att finna i handeln.
Men ser ni vad jag ser bredvid hängslena? Blå traditionella bomullsnäsdukar. De är inte lätt att finna då pappersnäsdukar övertagit funktionen och till kavajens bröstficka krävs kanske en flottare näsduk? Eller kanske inte?

Riktiga snorfanor för riktiga män ;-) Sådana min far använde. Och som min man föredrar framför pappersdito. Fjorton kronor styck är inget pris att snacka om för en bomullsnäsduk som tål många tvättar i 95 grader. Det tackar jag för. Great! Igen! Självfallet finns ett stort sortiment av herr- och damkläder också men nu föll jag för näsdukarna :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...