29 september 2012

Yxskaft

Jag blev hemmansägare och därmed delägare i det som otidsenligt kallas "byamännen" vid millennieskiftet. Men någon kallelse till byastämmorna kom aldrig. Riktigt, riktigt stora beslut togs utan att jag hade en aning om det. Nedanstående svar fick jag på ett skriftligt och vänligt önskemål till byåldermannen om att få veta när delägarföreningens byastämma skulle hållas. Jag bifogade telefonnummer, postadress och e-postadress. Byamännens (!) svar blev som följer:

Och svaret blev ett "Goddag yxskaft-svar". Vi bor, precis som fler medlemmar, bortom anslagstavlans räckvidd och utanför lokaltidningens spridningsområde. Att behöva prenumerera på en tidning för att en gång om året leta efter en annons är ingen god föreningskultur. Tänk att denne man besvärade sig om att skriva detta svarsbrev utan att nämna datum för byastämman som var beslutat då svaret skrevs. Kokobäng! Inte heller skulle någon i förväg få dagordning och därmed kunna förbereda sig för frågorna som skulle tas upp. Som alla vet är dagordning lämpligt att skicka ut tillsammans med kallelsen till stämman. Denne man hade då varit "sekreterare" i delägarförvaltningen i 31 år, tillika kassör i Kustlandsvägens samfällighetsförening och anses tydligen vara den som kan detta med föreningsliv. I år var för första gången samtliga medlemmar kallades till föreningsstämma i vägsamfälligheten. Information är A och O om man nu vill ha ett demokratiskt föreningsliv och kanske aktiva medlemmar. Klart som korvspad!

Men visst kan det vara praktiskt att endast styrelsen närvarar på stämman - då kan de höja sina arvoden så mycket de bara har mage till ;-)
Med den inriktning som skriverierna här på bloggen får just nu, betraktar jag mig som en norrländsk glesbygdsdissident :-)  Jag vill demokrati och rättvisa, två begrepp ser ut att vara okända bland de styrande i byn.
Aspeå bys samhfällighetsförening, Tomas Erixon, Erik Johansson, Lena Lundgren, Rolf Jonzon, Vera Jonzon, Anders Jonsson
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

28 september 2012

Byalagets funktion

Föritin"förr i tiden", då jordbruket fortfarande var huvudnäringen i landet, var byastämman reglerande, numera är den förvaltande. Detta fungerar si och så med kunskapen om förvaltning och gemensamt ägande här i byn idag.

Samfällighetslagen kom1973 då jordbruket mist sin centrala roll bland landets befolkning. Byalagen är numera reglerade genom lag, förordningar och regler som handhas av kommun, länsstyrelse och andra rättsliga instanser. Det finns gammeldags delägarförvaltningar som hänger kvar och modernare föreningsförvaltningar, samfällighetsföreningar. I delägarförvaltningar gäller att besluten tas i konsensus, alla ska vara överens för att något ska kunna beslutas och i samfällighetsföreningar gäller beslut med enkel majoritet. Vårt byalag ombildades till samfällighetsförening hösten 2007.

Tänk er, att jag varit med före 70-talets urbanisering då här var levande jordbruksbygd. Att mina föräldrar drev ett litet jordbruk, att jag har kvar minnen, har hushållets loggböcker att titta i och förstå det livets vedermödor, förhållningssätt och arbetsglädje samt behov av samarbete människor emellan. Ibland har jag svårt att fatta att jag varit med om detta, ty idag lever jag ett liv så fullständigt annorlunda, med så olika villkor mot då.
Flottning i Aspan, ett bygemensamt vattendrag.

Boken Stad och land: svenska samhällen och livsformer från medeltid till nutid gavs ut första gången 1972. Precis i brytningstiden. Författare var Mats Hellspong och Orvar Löfgren, båda etnologer. Boken används visst fortfarande som lärobok vid universitetsstudier i etnologi, folklivsforskning. Jag kan verkligen rekommendera den. De flesta unga människor som aldrig varit med under den tid då näringarna var jordbruk, fiske och olika hantverksyrken var i full gång, inser antagligen inte hur annorlunda liv som levdes föritin. Det märks ibland på bloggar och i min omgivning. Måhända är det därför jag är intresserad av historia - jag förstår mej själv och min situation så bra om jag vet hur det var förr. Mitt liv är inplacerat i historien och är inte lösryckt ur sitt sammanhang och vissa varför kan få ett analytiskt svar. Jorå!
I före detta bondbyar är det inte ovanligt att man har svårt att samarbeta. Tidigare var alla hemmansägare konkurrenter om mark och skog. Konflikter och frågetecken skulle tas upp och lösas på den årliga stämman i maj. Allt för att få de ekonomiska enheterna att fungera så smärtfritt som möjligt, ingen skulle sko sig på någon annan. Byastämman med samtliga hemmansägare reglerade ägandet bönderna emellan. Torpare, tjänstehjon och inhyses fick inte vara med att bestämma. Då jordbruket miste sin ekonomiska grund blir byastämman, byalaget, istället förvaltare av den gemensamma egendom och vatten som under 1800-talets skiftesreformer utstakats. Då gäller det förstås att vilka markytor som ägs gemensamt. Det som kvarstår av den forna byastämman, byalaget, kan kanske vara svårigheterna med samarbete :-)

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

27 september 2012

Olika framtider

En dag om betesmarker, röjning, köttdjur, mjölkkor, får, huggning, kulturmiljöobjekt och landskapselement i mellansverige. Vi har getter  som håller hagmarken öppen men betestrycket är inte tillräckligt högt. Tidigare gick hästar i hagen som nu har slånbuskage vilka näktergalen trivs i på försommaren. Gullvivorna ökar i antal. En intressant dag med diskussioner bland likasinnade om flora och fauna och levande landskap.
Juli 2012
I norr kommer landskapet att växa igen så mycket fortare då inga djur finns. Inte här i byn. Förutsättningarna är så väldigt olika delar av landet. Jag har förmånen att kunna jämföra de olika villkoren på nära håll. Här är vår mark plöjd för sista gången. Nu väntar enbart gammlägden eller ännu något annat.
.
.

25 september 2012

Dikeskörning

År 1903 körde den första bilen Kustlandsvägen genom byn sägs det.
Trafiken var lågintensiv många decennier fram i tiden kan man väl lugnt säga.
Det som nu berättas borde ha utspelat sig på 1910- eller 20-talet, i bilismens ungdom. Historien har jag fått återberättad men hittar den inte nertecknad trots ivrigt sökande i mina anteckningar. Därför minns jag inte vem föraren var men minns det som en disponent eller direktör någonstans ifrån. Alltså någon som skilde sig från bondbefolkningen i byn men som var känd i socknen.

Denne bilist körde av vägen där den går nära bäcken, Aspan, inte alls långt från morfars hus.
Folk rusade dit för att se vad som stod på, om någon blivit skadad och för att något annorlunda hände - enbart en bil var ju av stort intresse att beskåda.

Ingen förolyckades eller blev skadad som tur var. Då ägaren och tillika bilföraren hämtat sig ur värsta förskräckelsen, stigit ur bilen och tittar uppför slänten, ser han att människor samlats. Han torde tycka att situationen var pinsam för han ryter "Varför står ni där på vägen och glor?"

Morfar Manfred blev inte svaret skyldig utan svarade genast:
"Hadd du hôlle de´ dära vägen du å, se hadd ve slôppe stå e henna."
Morfar Manne
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

24 september 2012

Vägstämman

Nu har jag i flera inlägg försökt berätta om de hinder som uppstått i samband med ansökan om medel till den bro jag nämnde i tidigare inlägg.
Vägföreningen för Kustlandsvägen genom byarna bildades samma år som jag föddes. Då fanns 44 medlemsfastigheter. Vägföreningen ombildades automatiskt 1998 till samfällighetsförening, som alla vägföreningar i landet.
Årets vägstämma, som hölls i februari 2012, var den första på årtionden till vilken samtliga medlemmar var kallade till (gissa med vems påtryckning). Ordföranden öppnade stämman och uttryckte sin glädje över att så många slutit upp. Då upphov en av medlemmarna sin röst och sade att detta var första gången hen någonsin blivit kallad och därför inte bevistat stämmorna tidigare. Medlem sedan 1970-talet någon gång så där. Ja, hur ska man kunna komma till en stämma om man inte vet om den?

På stämman beslutades bland annat att en ny förrättning ska ske där alla vägavsnitt som tagits med under årens lopp ska ingå och nya andelstal ska räknas fram av förrättningslantmätaren. Det blir bra och rättvist. Till detta får, som jag nämnt tidigare, vägföreningen 40 000 kronor i bidrag. Frågan är om styrelsen begär förrättning eller om pengarna fryser inne, vilket får till följd att då förrättningen sker ett annat år blir den dyrare för varje enskild medlem.
Om jag ser det hela processen utifrån, om jag betraktar mej som tjänsteman, skulle jag beskriva hela förloppet med broreparationen över Degermyrbäcken med ord som att det absolut svåraste är att få "lokalbefolkningen" att förstå:

* Att denna 1600-talsväg är en kulturhistorisk lämning som, om man är medveten om värdet, är en liten del av det som skulle kunna ge bygden den stolthet och självmedvetenhet. Att förstå att man genom att behålla sträckan kvar inom föreningen, håller vägen öppen och körbar samt förhindrar att den i framtiden kan komma att plöjas upp till åker, förhindrar att dikena växer igen, kan förhindra att ödebygdskänslan brer ut sig mer än vad den redan gör. Byn blir trevligare att bo i helt enkelt.

* Att tjafs och grums inte uppstår lika lätt om man följer de stadgar och andelstal som följer med en vägförrättning. likaledes om god föreningsetikett används. Att styrelsen ska informera om viktiga krav och skrivelser utifrån, om föreningens behov samt bereda frågor som medlemmarna ska besluta om på stämman. Meningen med en samfällighetsförening är att den ska vara demokratisk, vilket giltiga stadgar och andelstal ska vara en garant för. Det är medlemmarna som beslutar varefter styrelsen genomför besluten. Som riksdag och regering.
I den vägsamfälligheten jag är medlem i mellansverige fungerar det bra. Den vägföreningen sköts på ett kompetent sätt. Kallelser går ut i tid, stämman förläggs till ett datum och en tid då så många som möjligt antas kunna närvara. Motioner från medlemmar skickas ut i sin helhet (inte omformulerade av styrelsen) tillsammans med kallelse och dagordning, en hemsida finns där stadgar och annan information finns att läsa. Åsikter tillåts stötas och blötas på stämman, ingen försöker lägga locket på. Åsiktsregistrering praktiseras inte och yttrandefrihet en självklarhet i mellansverige.
Det smärtar att hembygden förlorar i så många (förenings)jämförelser. Förfärad inser jag okunskapen i min del av Norrland och den underordnandets strategi medlemmarna intar. Om man funderar över något ska man väl våga ställa en fråga till den det berör, inte sitta hemma och tjura vid kaffebordet. Kanske är det den lilla kommunens problematik...    

Det är jag som bestämmer. Det är inte Gud.
Inte ödet. Inte staten. Det är jag. Jag
kan inte komma undan det ansvaret. Jag
kan inte skylla ifrån mig. Jag kan inte påstå
att någon annan bestämmer. Hela tiden.
Jag bestämmer också. Över mitt liv.
Jag kan inte smita undan det ansvaret.
Hopp eller hopplöshet?
Förlåtelse eller hämnd?
Det är jag som bestämmer. Jag också.
Man kan inte hämnas fram en bättre värld heller.
Eller förlåta fram en.
Men man kan komma överens. Man kan bestämma
att man ska komma överens.
Och man kan genomföra det överenskomna.
Man kan bestämma att man ska genomföra
det överenskomna.
Och det är jag som bestämmer.
Det är jag som bestämmer om jag ska komma
överens. Ingen annan. Så jag kan inte skylla ifrån mig
när vi inte kan komma överens.
Det är mitt fel. Också.
Claes Eriksson i Galenskaparna uttryckte ovanstående kloka ord.


.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

23 september 2012

Vägsamfällighet

Mer trist upprapad information om vägsamfälligheten. Det är svårt att skriva detta på ett lättsamt sätt och skriverierna är mest ämnade för dem som känner till byn.

Som jag i förra inlägget angående vägföreningen tar man in nya vägavsnitt och tar bort andra utan förrättning. Den sträcka som ingår i den gamla lantmäteriförrättningen är ca 1600 meter. Den har jag markerat med cerise prickar. Det är även den sträckan som är Kustlandsvägen, gammvägen, den enda vägen genom byn till 1942 då Riks 13 invigdes.
Sträckor som tydligen har blivit medtagna i föreningen för länge sen är markerade med helblå streck.
Den sträcka på 600 meter längst söderut, som togs med 2004 är prickad med blått. Cerise prickar + rött streck är sträckan på 215 meter i söder som helt sonika påstås ha tagits bort ut föreningen utan förrättning. Kan inte hitta något stämmobeslut på detta.
Man kan inte hur som helst ta bort och lägga till vägavsnitt utan lantmäteriförrättning.

År 1993 bad Rolf att föreningen skulle ploga vägsnutten på 215 meter förbi hans och två andra fastigheter (den sträcka som betjänas av bron över Degermyrbäcken som jag skrivit ett antal gånger om nu :-). Nej sa stämman (4 deltagare utöver styrelsen). På den tiden var jag inte hemmansägare och kände inte till vad som hände i föreningarna som jag nu genom hemmansköp är medlem i. Så här i efterhand tror jag mig förstå vad som låg bakom detta beslut men det tar jag en annan gång.

De här gamla protokollen läste jag igenom i samband med den ansökan vi gjorde för att få till stånd broreparationen. Då jag fick lov att läsa protokollen hos ordföranden. (Om någon ber att få ta del av samfällighetsföreningens handlingar här i bygden, betraktas vederbörande misstänksamt och som något som katten släpat in. Insyn och demokrati finns inte på kartan! Därför är det ingen som gör det eller engagerar sig i samfällighetsföreningarna.) Där bland de äldre protokollen hittade jag något annat som gjorde mej bestört, rejält bestört för det var även saker som beslutats under min tid som medlem utan att jag hade haft en susning om det, eftersom jag inte blivit kallad till stämmorna. Inte heller finns det någon dagordning som talar om vilka frågor som ska tas upp på vägstämmorna. Protokollen anslås aldrig , skickas aldrig ut och än mindre läggs ut på en digital medlemssida. Information till medlemmarna saknas verkligen. Sådan är verkligheten i denna bygd.

De gällande stadgarna är utbytta till ett hopkok som inte finns omnämnt i protokoll (två föreningsstämmor -i rad - ska ge klartecken till ändring av stadgar enligt gällande stadgar hos Lantmäteriet).

Hör här vad som gjorde mej bestört: 2003 gjordes en önskan om att ta med ett annat vägavsnitt, gemensamhetsanläggningen Ga: 4, som bildades 1970 genom förrättning. Förening och styrelse finns inte för den sträckan som är 600 meter och där ingår en bro. Det kan vara viktigt att veta att det inte går att göra en fusion av vägsträckor om inte båda föreningarna har styrelse och stadgar. REV, Riksförbundet Enskilda Vägar, har kunskap och service att ge om man kontaktar dem.

2004 frågade Rolf igen om plogning kunde utföras av den 215 meter långa vägsträckan förbi de tre fastigheterna på den av föreningen oriktigt borttagna sträckan - han kände troligen till planerna att ta med den Ga:4 i vägföreningen. Även 2004 fick han nej, vilket är ett helt felaktigt förfarande då vägsnutten igår i föreningens förvaltning.
Samma år, 2004, beslutades att Ga: 4 skall tas med i vägsamfälligheten. Hur många medlemmar i den ursprungliga vägsamfälligheten längs gamla Kustlandsvägen, gammvägen, som än idag är ovetande om detta kan jag bara gissa. Samtidigt höjdes vägavgiften. Det visar sig då jag börjar undersöka förhållandena ytterligare, att av cirka 35 medlemsfastigheter i Ga:4 är endast 9 som betalar avgift till vår vägsamfällighet, Kustlandsvägen. Detta innebär att vi får bära kostnaderna för de som inte är med och betalar. Rättvist anser styrelsen tycker jag mig förstå.

En annan av fastighetsägarna som bor längs den "borttagna" sträckan är arg och förbittrad över att han sedan han med familj köpt ett hus och flyttade dit på 90-talet, måste betala full vägavgift men ändå inte få vägen skött fram till sin bostad. Han känner inte till vilka styrmedel som finns för att få till rättvisa. Grums uppstår både här och där i byn. Jag förstår honom innerligt.

Så här blir det då en förening sköts oklart och utan givna premisser, stadgar och varken styrelse eller medlemmar har insikt i vad som gäller. Så trist att jag måste erkänna att det som jag hört, som boende i storstad, om små orter även stämmer in på min by - det är ett jägarsamhälle där egna regler sätts upp med stor okunnighet. Att inget intresse finns att lära sig demokratiskt föreningsliv och specifikt samfälligheter, har jag också tydligt fått höra.

Tycker ni som läser att jag är oförblommerat negativ kan jag berätta att det finns ett stort antal fler exempel på felaktigheter och övergrepp att ta upp. Det här med vägsamfälligheten är bara en del i det hela. Allt blev så tydligt då det stora miljardprojektet rullade fram i bygden. Att min människosyn och känsla för rättvisa inte delas av alla andra i byn gör att jag inte tror på någon förändring till det bättre. Det här tankegodset är alltför nedärvt hos  invånarna vare sig man har folkskole- eller universitetsutbildning.

Eftersom jag vet att flera i bygden läser, anser jag det viktigt att även skriva dessa trista inlägg. Har tänkt och funderat mycket på denna bloggs innehåll och har kommit fram till något som jag ganska snart ska berätta om :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

21 september 2012

Hjärta och smärta

Det är något visst med napolitanska sånger. En favoritsångare sedan några år tillbaka är Eddy Napoli. Jag ville ha något med mej hem att lyssna på och slank in i en liten skivaffär i Neapel. Ut kom jag med en Eddy Napoli-CD. Neapel är nog den stad jag gillar bäst i Italien. Mycket av allt. Enjoy!


Och den mesta av napolitanska sånger skriven 1898 - `O sole mio, som finns i många tappningar med olika artister. Här med Eddy Napoli:
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

18 september 2012

Inget slit-och-släng

Vi är flera som gillar våra gamla kök. Spana in HÄR.
Men tv-inslaget kommer från Skåne. Hur är läget i norra Sverige där ännu fler fina kök med stora kvalitéer finns kvar? Med säkerhet. Hur insiktsfulla är vi här uppe?
Mina två kök och rum :-)
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

16 september 2012

Äga väg

VARNING! Detta är ett torrt och trist inlägg. Numera förstår jag så mycket mer om flera bybors grums och ilska sinsemellan då jag sätter mej in i hur samfällighetsföreningarna här fungerar eller rättare sagt inte fungerar. Ett bra sätt att undvika konflikter i möjligaste mån är att ha fungerande föreningar med giltiga stadgar, kallelser och dagordning till samtliga medlemmar. Strikt och trist men bättre än kaotisk ordning där medlemmarna inte har insyn. Information är viktig. 

Och kunskap är makt. Sin makt kan man använda till allas bästa eller egen fördel.
*
När vägföreningen i maj 2011 fick veta att man fått 294 000 kronor i bidrag till att reparera bron över Degermyrbäcken sa Rolf att vägavsnittet vid bron var i hans ägo. Pengarna skulle inte tas emot eftersom de gått till föreningen och inte till honom som privatperson. Att den gamla 1600-talsvägen gick över hans tomtmark var argumentet. Jaha. Detta trodde styrelsen på, ordföranden frågade mej om förhållandet och jag sa att självfallet var det inte så, så pass insatt i markägarfrågor och lantmäteritekniska frågor är jag. De intresserar mej mycket. Dessutom hade jag långt tidigare besökt Lantmäteriet och fått ut den förrättningen som ligger till grund för vägföreningen samt gällande stadgar. För det är inget vägföreningen ger till medlemmarna, inte heller då nya medlemmar tillkommer. Endast inbetalningsavgiften till föreningen kommer årligen.

Nu var det jag som skulle bevisa att Rolf inte ägde vägen, Rolfs eget uttalande räckte för att styrelsen skulle tro honom. Sedan 2011 sitter han själv med i styrelsen.

Jag stövlade upp till Lantmäteriet och tog ut senaste förrättningen för Rolfs fastighet. Förrättningar är offentliga handlingar. Fick även tala med en mycket kunnig lantmätare med inriktning mot vägar OCH med erfarenhet av kulturhistoriska vägar. 2001 avstyckades huvudfastigheten 2:21 i en tomt runt bostadshuset som fick beteckningen 2:25. Sonen övertog stamfastigheten. Självfallet ingår inte Kustlandsvägen i den nya tomtbildningen, så mycket vet Rolf också som gammal centerpolitiker. Inte förrän jag överlämnade förrättningspapperen till ordföranden och påpekade att även andra fastighetsägare, t ex vägföreningens sekreterare, har samma situation utan att vara ägare till gammvägen, blev jag trodd.
Nå, styrelsen hade redan kallat på lantmätare till den 25 maj förra året för att undersöka möjligheterna till avstyckning av vägavsnittet genom förrättning. Själv kontaktade jag landsantikvarien och åkte till länsstyrelsens antikvariska avdelning i Umeå för att få ett utlåtande om vägdragningens historiska betydelse. Detta utlåtande, samt beskrivning av hur föreningen använder andra stadgar än de gällande (nya har aldrig blivit antagna), att man tar in och tar bort nya sträckor i vägföreningen utan att medlemmarna får veta detta och utan lantmäteriförrättningar och att andelstalen har frångåtts - detta sände jag till Lantmäteriet. Jag har undersökt allt mycket noga även genom riklig brevkontakt med styrelsen innan vi sökte om pengar till broreparationen.

Vems väg? Jag vet!

Jag frågande även om man kan få EU-bidrag till 50% av en förrättningskostnad som jag visste att man fått  i södra Sverige, vilket min kontakt på Lantmäteriet i mellansverige nämnt. Lantmätaren framförde mina synpunkter till styrelsen och bekräftade att jag hade rätt i mina påståenden. Och att föreningen kan få 50 % av förrättningskostnaden. Tror ni man tänker utnyttja de 40 000 kronor som beviljats föreningen och som ska vara använda före detta års slut, annars fryser de inne? Kommer beslutet att ansöka om förrättning på 2012 års välbesökta årsstämmas att följas upp? Vem bryr sig?

Fortsättning följer...
Aspeå, Lögdeå, Henrik Bolinder, Erik Johansson, Egon Frödin, Rolf Jonzon, Tommy Lundholm
.

15 september 2012

Varför reparera en bro?

Så här motiveras beslutet om bidrag till reparation av bro längs gamla Kustlandsvägen som vägföreningen ansökte om:

"LAG-gruppen anser att man genom att reparera bron förstärker ett kulturarv. Vägen har funnits sedan 1600-talet och är fortfarande i användning men bron behöver repareras för att bli säkert farbar. Projektet bidrar även till en komplett landsbygd."

Och så här sammanfattas projektet:

Kartutsnittet visar med cerise och röda prickar den gamla vägsträckningen som ska förvaltas av vägsamfälligheten. Den cerisa ringen ner till vänster visar brons plats. De röda prickarna längst ner visar på den vägsträcka som är obrukbar utan funktionsduglig bro. Norr är uppåt.
På fotot taget mot söder försvinner gamla Kustlandsvägen bortåt höger för två år sedan. Strax efter kröken går den ihop med Riks13 som ersatte den gamla 1600-talsvägen genom byn på 1940-talet. Den byggnad som skymtar bakom slyet längs bäcken är en gammal timrad bysmedja, numera garage,  som brukades av Erik Ors´ (Erik Olofsson). I denna byasmedja har bland annat en yxa i min ägo smitts. Det är fascinerande att koppla ihop föremål och plats. Tycker ni inte?

På den här vägen har alla generationer som bott här tidigare vandrat och åkt hästskjuts. Carl Linneus red förbi här 1732 på sin lappländska resa. Vid den här etappen var han på väg till Peter Artedis föräldrar som bodde i prästgården i Nordmaling. Peter var sin Carls studiekompis i Uppsala.

"Genom att göra bron farbar igen och vägsträckan körbar, blir byarna mer attraktiva och kulturhistorien fortsätter att vara förståelig. Idag upplevs stäckan vid bron som övergiven landsbygd, som en "blindtarm" som kräver att man tar en omväg."

Tror ni alla i vägföreningen tycker så?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

13 september 2012

Sinkar-Jack

Min farmorsmorfar var n´sinkar-Jack. Så kallades han ibland har jag fått berättat för mej. Jacob föddes i Rönnholm som barn nummer 13 i en barnaskara på 16 varav åtminstone 9 nådde vuxen ålder. Jodå. Per Nilsson och Helena (Lena) Matsdotter var hans föräldrar. Dem har jag skrivit om tidigare.

Jacob gifte sig 1860 med Brita Katarina från Högliden. De bosatte sig i södra delen av min hemby, i en stuga som fanns kvar till 50-talet med utsikt mot den nu utdikade Fjärden. Idag måste man veta att där låg ett hus, jag har urskiljt ett par grundstenar/hörnstenar bland träd som vuxit upp och förstört grunden. Det kan ha varit den marken som Jacob sålde till min morfarsfar. Vad som låg bakom denna försäljning vet jag inte. Än. Jacob och Brita Katarina fick fyra barn. Anna 1861-1931, Johan Petter 1863-1863, Johanna 1867-1956 och Per 1871-1877. Johanna adopterades bort 1870 och fick ett liv helt olikt sin syster Anna, min farmorsmor. Hanna, som hon kallades, växte upp i en annan samhällsklass och hennes liv håller jag på att kartlägga. Hon dog i Mölndal 1956, då som änka med namnet Malmström.

År 1877, vid 40 års ålder och samma år som sonen Per dör, sex år gammal, beslutade Jacob och Katarina att arrendera mark och bygga ett torp dära Tenstrana som jag skrivit om tidigare. De arrenderade mark på 50 år och timrade sig ett torp. Ett torp på ofri grund, alltså inte det vi idag menar med torp - en röd stuga som används som fritidshus.

Jacob levde sitt liv mellan 1837 och 1927. Han blev alltså 90 år gammal och hans tankegods har förmedlats till mej via länkarna som var min farmor och min far. Jag tycker det är aningens fantastiskt. De sista 14 åren bodde han hos sin dotterdotters familj. Där, på övervåningen i huset, dog han lugnt och stilla den 27 februari 1927.
En handsydd läderpåse innehållande "sinkor" för sinkning av porslin samt hammare, tänger samt "borrar", sylar, för sinkning. Borrarna, som måste vara extra hårda, smiddes och härdades av smeden Ramstedt i Husum. Ägare har varit min farmorsmorfar "Sinkar-Jacke".

Nå, sinkar-Jack. Så ska han ha kallats. Förr var ju titlar och yrken viktiga, ni vet.... Förr... ;-)
Som till exempel:
Skomakar´ Sundtröm
Nämndeman Wiklund
Handlar´ Forsberg
Slaktar´ Öberg

Vet ni vad man gör då man sinkar? Jo, en sinkning är en lagning av glas eller porslin med hjälp av stift. Det var inte ovanligt med lagningar då dessa föremål var dyrbarare än idag. Det är intressant att man i antikhandlarsammanhang har börjat uppmärksamma personligt utförda lagade föremål som rörande och suggestiva - jag kan bara hålla med.

I hembygdsboken för byn Ava beskrivs Jacob så här: "Jacob var varmt religiös och hade ett ömt sinne. Det berättas att när han någon gång lämnade stugan satte han fram en tallrik med mjölk, så att flugorna hade mat medan han var borta. Han hade helskägg och klippte inte sitt hår." Pappa hade starka barndomsminnen av sin gammel-morfar, han var tio år då Jacob dog. Han brukade kärleksfullt härma hans sätt att prata, tyvärr tror jag inte jag har det inspelat.

Det finns inget fotografi av Jacob vad jag känner till. Men hans tre år äldre bror Mathias har jag funnit ett porträtt av. Så här såg n´Mattes Pers´n ut:
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

10 september 2012

Att våga ha en åsikt

Det är jag som bestämmer. Det är inte Gud.
Inte ödet. Inte staten. Det är jag. Jag
kan inte komma undan det ansvaret. Jag
kan inte skylla ifrån mig. Jag kan inte påstå
att någon annan bestämmer. Hela tiden.
Jag bestämmer också. Över mitt liv.
Jag kan inte smita undan det ansvaret.
Hopp eller hopplöshet?
Förlåtelse eller hämnd?
Det är jag som bestämmer. Jag också.
Man kan inte hämnas fram en bättre värld heller.
Eller förlåta fram en.
Men man kan komma överens. Man kan bestämma
att man ska komma överens.
Och man kan genomföra det överenskomna.
Man kan bestämma att man ska genomföra
det överenskomna.
Och det är jag som bestämmer.
Det är jag som bestämmer om jag ska komma
överens. Ingen annan. Så jag kan inte skylla ifrån mig
när vi inte kan komma överens.
Det är mitt fel. Också.

Claes Eriksson i Galenskaparna uttryckte ovanstående kloka ord. Kanske kan det sammanfattas så här:

Ta ditt liv i egna händer och vad sker? Något fruktansvärt - det finns inte längre någon att skylla på.

Att endast och alltid underordna sig, att tillåta någon annan fattar beslut åt mig, är ingen bra strategi. Underordnar sig alla en ledare försvinner ganska snart demokratin och enväldet ges lätt tillåtelse att börja gro genom att jag gör som jag blir tillsagd, att någon annan tänker ut vad jag ska tycka. Då det gått tillräckligt långt får ingen inte ha en egen åsikt vilket är ett hopplöst läge. I sådana miljöer frodas lätt mången slags fientlighet har vi lärt oss av historien. Lokalt eller nationellt, vilket som.

Om man inget säger, inget seringet hör - är man oantastlig då???
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

7 september 2012

Under ytan - kulturarvsdagen 2012

Kulturarvsdagen nu på söndag den 9 september 2012 har temat - Under ytan. Det är öppet hus och visningar av kulturmiljöer lite varstans i landet. Läs mer om vad som försiggår i Ångermanland. Och Västerbotten.

Varför inte göra ett besök till den här vackra hembygdsgården, fotograferad av M-L Mårtensson.
Finns ni i kulturlandskapen i Mälardalen kan ni svänga in till de här platserna. Det är bara att välja och vraka. Six feet under är fyndigt tema :-)
De kulturella skillnaderna mellan "Norrland" och övriga landet blir mer och mer tydliga för mej. Sådant jag inte funderade så mycket på innan jag blev hemmansägare.

Själv tar jag tar tåget till grannlandet för att se hur man byggnadsvårdar och skapar intresse för hembygden därstädes. Det ska bli spännande och intressant, både att träffa nya ansikten och se förstklassiga hantverkare in action.
.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

6 september 2012

Vallens vackraste - igen

Nu visar jag Vallens absolut vackraste flerfamiljshus än en gång. Lägg märke till detaljerna och de vackra hållbara materialen. Huset ligger i korsningen Nygatan och Kyrkogatan och inrymmer lägenheter på våning två och tre samt apotek och andra verksamheter i bottenvåningen. Bottenvåningens fasade är ombyggd mot gatan och ingår inte i det jag kallar "Vallens vackraste byggnad". Men visst är det så att 50-talet äger...
Ädelputs på fasaderna i två kulörer förutom en ljus kulör kring fönstren. Vita fönster med röda alternativt blå bågar. Omtänksamma detaljer som gör DET!

Några fönster har en lågt sittande tvärpost och lägre bröstning, alltså kortare avstånd mellan golv och fönsterbänk inne i lägenheten. Luftigt och ljust! Stuprör av exklusiv koppar!!! I hörnet där nere skymtar trapetskorrugerad plåt från Apotekets osköna ombyggnad.
 
Trappsteg av granit. Och det är blocksteg , inte betong som klätts med tunna granitplattor! Gediget, fint, tjusigt, hållbart, lätt att underhålla. Bäst! I graniten är ett snyggt skrapgaller infällt. Original.
Fönsterpartierna är av ek, oljad ek som skruvats med rostfria spårskruvar. Det är grejer det ska ni veta! Titta så omtänksamt hörnstolpen fasats av. Fint! Det här är lätt att tvätta av och olja in.
MEN - dörrarna är utbytta mot i mitt tycke förhatliga bruneloxerade aluminiumpartier, så vanliga på 1970- och 80-talen, ja kanske ännu längre fram på små orter. Trenden idag är att metalldörrarna byts ut igen av städernas förutseende och sköhetsälskande fastighetsägare till nya ekdörrar med de vackra tryckplattor och draghandtag som var vanliga och som fortfarande tillverkas. Det ger fastigheten högre värde och ger stor kvaliteshöjning åt boende och butiksägare. Här finns fönstret ovanför aluminiumdörren fortfarande original i ekkarm.

Se så urtjusigt med glas över hörn i skyltfönstret. Japp! Här höll tidningens lokalredaktionen till en gång i tiden för länge sen. Nu finns ingen lokalredaktion kvar dära Vall´n. Perfekt lokal för ett arkitektkontor ;-)
Ädelputs är otroligt hållbar och stark. Detta är originalputsen och man ser de typiskt blänkande glimmerkornen i putsytan. Putsen är genomfärgad i gult och rosa. Tjusigt tycker jag.
Balkonger i original från byggtiden! Plattstål som överliggare, inga runda blanka alumniniumrör här inte (så brukar det se ut efter ombyggnad.) Tjusig öppning i mitten med smidesjärn av fyrkantstål i 50-talsstuk. OCH - de smalt sinuskorrugerade originalplåten på balkongfronterna är kvar.  Tjusigt säger jag än en gång! Allt detta är så ofta bortbytt mot något opassande och billigt.
Tjusig gårdssida.
Här ser man att Apotekets fönster på långsidan mot  Kyrkgatan misstämmer med husets arkitektur i övrigt. Gavelns nedre del och långsidan mot gatan har fått nytt fasadmaterial av BEIGEA skivor då apoteket ville modernisera på 80-talet. Nä, inte så bra tycker jag men granitpilastrarna finns i alla fall kvar. Fasaden är inte svår att återställa till ursprunglig skönhet om så önskas. Fönstren har bytts till sådan klädda  med bruneloxerad aluminium och kan väl sitta kvar här.  Framöver kan man lätt återskapa bottenvåningen.
Den vitputsade kyrkan från 1400-talet med tjärat spåntak syns i fonden.

Den bevarade delen med ekfönster finns kvar mellan Apoteket i hörnet och Studiefrämjandets nuvarande lokaler. Längs hela fasaden har ett opassande skärmtak byggts men det är lätt att återställa. Värre är det med fönstret bakom vilket Studiefrämjandet håller till :-(
Fortfarande är gårdssidan och våningarna 2 och 3 jättefina!!! Titta lite extra när ni passerar nästa gång ni som ä dära Vall´n.
Det här är verkligen värt att vårda.
Det här är hållbart byggande.
Det här är gedigna material som åldras med behag.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , ,

4 september 2012

Rännkniv

Den tidigare bildgåtans svar skulle vara rännkniv.

Rännkniven användes till att "ränna" av grädden från mjölken ur en rund bunke, hink eller laggkärl. Den tjocka grädden flyter som bekant upp till ytan på mjölkkärlet efter ett tag.

Rännkniven är ett enkelt föremål som användes före separatorns inträde i tillvaron. En separator vet inte alla idag hur den användes gissar jag. Jag har inte sett någon i bruk men den som fanns här i huset fram tills mjölken började levereras till mejeriet i Levar 1936, finns kvar. Separatorn stod på en given plats till höger innanför köksdörren i morfars och mormors kök.

Rännkniven på bilden använde farmor Liva då hon tog hand om mjölken från sin morfar Jacobs kor i torpet dära Tenstrana. Och senare kanske i sitt eget hushåll i sågverkindustrisorten Rundvik där hon och farfar Gottfrid var ett av få hushåll som hade ett litet jordbruk. Visst minns jag den lilla lagården men korna var borta då jag växte upp.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

3 september 2012

Dagen H

1967
Dagen efter, måndagen den 4 september, då jag skulle cykla hem från Lögdeå skola längs Riks13, började jag cykla som förr, vänstertrafik. På min 24" rosa Crescent. Men jag kom på det då jag på långt avstånd såg en bil som kom rakt mot mej i sakta mak. Alla var ovana och tog det lugnt. Jag styrde över på höger sida och efter det minns jag inte att det var något problem att hamna rätt.

Tänk att man hade folkomröstning i den här högertrafikfrågan! Och att jag hade en tjejrosa cykel, en färg som jag inte ens då var särdeles förtjust i :-) Folkomröstningen hölls den 16 oktober 1955 och de som ville behålla vänstertrafik vann med 82,9 procent medan högertrafiksidan endast fick 15,5 procent. 1,6 procent av rösterna var blanka. Valdeltagandet var dock lågt, 53,2 procent.

Kommer ni ihåg hur H-skylten såg ut? Om inte, se HÄR.
Och kommer ni ihåg låten som skulle få oss att minnas att hålla till höger? Med Telstars. Håll till godo.

Det har varit till att tänka tvärtom då jag har kört hyrbil i vänstertrafikens Storbritannien. Men det går om än det känns lite ovant i början i de många roundabouternas land. Apropå rondeller eller cirkulationsplatser, så fanns ingen sådan i Umeå då jag körde upp!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...