23 december 2012

Frid & fröjd!

I all hast, tillvaron har varit och är galet hektiskt. Mer än normal julrusch. Men stress - nej! Det är rooooliga saker som sker. Som traditionalist blir mycket som det brukar från och med imorgon.
Hur som helst vill jag bara önska alla inklusive mej själv :-) en
glad och fridfull julhelg.
Jag ska bara vara.
.
.

17 december 2012

Ryktet

Ryktet går med vindens hastighet och alla tror att det är sant. Det gäller att sortera informationen och fråga sig vad som ligger bakom. Något uns sanning kanske ryktet innehåller men det kan bli förvanskat och förstorat upp till oigenkännlighet efter att ha gått laget runt. Eller så kan det vara elakt förtal som någon vill sprida. Bakom gardiner, i kikare och via fönstertittare i mörkret hålls storyn vid liv...

Inte hade jag berättat för någon i byn att jag bloggade då jag av en händelse fick veta av en person i byn att hen hade identifierat mig. Numera vet jag att Timmer & Masonite har en hel del "smygtittande" läsare i byn och bygden utan min egen marknadsföring  ;-) Och ryktet är absolut sant denna gång - den här bloggen finns faktiskt :-)
Ryktet av Ivar Arosenius 1905.
En satirisk bild av hur ett rykte förstoras och lätt kan bli till ett troll som i bilden kommer in på det lilla torget från höger. Metaforen kan lika väl appliceras på landsbygden.

Men det finns fördelar med landsbygdsboendet då det kan ge möjlighet till ro att fundera djupt och långt, inte bara skåda naveln:



Vi upptäckte mer och mer
och jorden blev större och större.
Upptäckte ändå mer
och jorden blev bara en prick,
en leksaksballong
i oändligheten.

Nils Ferlin
Från mitt ekorrhjul, 1957

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

15 december 2012

Frågetecken

Okej, visst berättade pappa vad det här var för slag. Nå´t gammalt, javisst. Men är det snöskor? För människa? Eller ska någon ha det på fötterna då hon utövar myrslåtter i våtmarker? Jag har glömt. Och jag har ingen här att fråga längre. Njet.
Så jag slänger ut frågan i rymden. Vet någon av mina kunniga läsare vad detta är? Ett par av något slag. Brännmärkt med initialer från min släkt på mammas sida, bönder stora hopen.
.
.

13 december 2012

Jultrivsel

Det var då. På vinylplattornas tid. LP-skivor. EP-skivor. Här fanns 33-varvs vinylplattor med julvisor för barn att spelas på grammofon. Jomen visst har de skänkt mycken trevlig stämning i huset, inte minst till Lucia med familjens speciella sed som mamma alltid värnade om.

Här är Lisbeth Bodin med Jag såg mamma kyssa tomten.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

12 december 2012

Julskyltning

Minns ni barndomens julskyltningar? Hela familjen gav sig ut för att fönstershoppande samt slänga några ord med bekanta som också tog en eftermiddags- eller kvällspromenad. Det fick gärna vara mörkt för då syntes varorna i de belysta skyltfönstren så mycket mera. Julskyltning var förr en slags folkfest där människor möttes, där julinköpen planerades. Men handla gick det inte att göra på skyltsöndagen, på söndagar var alla affärer stängda.
Idag är RJ:s lanthandel en bostad, fotot är från januari 2012. Skyltfönster och dörr har bytts ut. Där nere syns Riks13 passera över fotot. Från fotografens plats på gammvägen, Kustlandsvägen, går den gamla byvägen sedan "hedenhös" nerför backen till Riks13 och vidare över spången upp mot Knösen - där byns första bosättning låg.
En lite soligare variant.
Det var förstås lite mer se under en tur i stan där utbudet var större. Ändå minns jag barndomens julskyltningar hos RJ:s livs i hembyn med stor glädje. En lanthandel. Massor med barn och ungdomar och även vuxna. Där stod vi i en tät klunga framför huset med två skyltfönster och en glasad dörr. En sådan med pinglande klocka då man gjorde entré, ni vet. En nickande jultomte fanns nog där och vadd över och under varorna. Exakt minns jag inte. Inget speciellt lockade mig som barn tror jag. Kaffe, kaffepannor och matvaror ville jag inte ha till julklapp ;-)

MEN förstår ni, på en viss tidpunkt då mörkret fallit, antagligen angivet i annonsen för arrangemanget, öppnade Reinert Johansson fönstret i sin bostad på övervåningen, fönstret mitt över ingångsdörren, och slängde ut enorma mängder med kolor över den samlade skaran nedanför. GODISREGN. Lycka och lite spänning att lyckas få några kolor. En intensiv gemenskap. Detta är ett glatt minne för livet. Människa är människas glädje, folk drar folk. Så sant!

Reinert och Cally Johansson med fosterdottern Eva-Lill bodde här några år och drev lanthandel. Årtalen minns jag inte, verksamheten måste ha lagts ner runt 1970. Innan RJ:s hade Cecilia Thurdin affär här. Jag kan tänka mej att det var efter 1942 då Riks13 invigdes. Cecilias affär minns jag inget av.
Och ännu längre tillbaka idkade handlar´ Forsberg handel, men den affären stod uppe i backen gammvägen, Kustlandsvägen, några meter bortåt höger på bilden. Jonas Forsberg dog 1887 samma decennium som LögdBoa startade. Forsbergs handelsboden är borta, likaså bostaden, västerbottensgården. Ett nytt hem byggdes på 1930-talet, ni ser det på bilden ovan.

Efter att Reinert Johansson stängde lanthandeln öppnade han RJ:s bok- och pappershandel dära Valln, en direkt efterföljare till Lindmarks bokhandel. Jag berättade aldrig för Reinert hur hans godisregn gett trevliga minnen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

10 december 2012

Lanthandelns dåtida framtid

Minns ni John Hörnfeldt som var föreståndare på LögdBoa fram till 1982? Då hade han arbetat där i 50 år alltså sedan 1932. De sista åren som föreståndare efter att den tidigare butikschefen Erik Andersson gick i pension. De var under många år parhästar dära boa och jag minns dem mycket väl tillsammans med kvinnorna som satt i kassan.

John Hörnfeldt hade en tro på små butikernas framtid kan man läsa i tidningsreportaget: "Små livsmedelsbutiker ute i byarna kommer att få större betydelse i fortsättningen än för några år sedan. Vi har redan noterat en uppgång i försäljningsvolymen och den tror jag kommer att fortsätta."

Det var då det. 1982. Sedan dess har även Kennemans i Ava lagt ner. Inte heller finns RJ:s i hembyn eller lanthandeln i Olofsfors. Konsum i Rundvik har blivit Handlarn´s matkiosk. Konsum i Lögd´, mitt emot LögdBoa, försvann för ljusår sedan men min första cykel inhandlades där innan dess.
Klicka HÄR för att göra bilden större.
John var butiksföreståndare för LögdBoa, en lanthandel i aktiebolagsform som bildades på 1880-talet. Ända fram till 1990 (vill jag minnas), då affären byggdes ut,  var butiken ett aktiebolag. Då blev den privatägd. Så var lanthandeln tills den slutgiltigt gick i konkurs 2008. Nu står affären tömd på sitt innehåll, en påminnelse om vad som var. Fortfarande i byns centrum, byns hjärta, där vägen till Rundvik möter Kustlandsvägen och Riks13. Varifrån allt strålar ut som en parisisk boulevard.

Jag funderar lite grann emellanåt på landsbygd och landsbygdsutveckling. Vad vill vi? Hur bra är samhällsplaneringenNedläggningen av små livsmedelsbutiker pågår över precis hela landet. Dära Vall´n försökte man sig på ett liknande koncept men med det lilla samhällets möjligheter - Lekattens affärscentrum med busstation intill. idag är det mest rörelse vid Systembolaget och ICA. Ganska stillsamt i övrigt om lokalerna över huvud taget är uthyrda.
Än kan brev postas i byns centrum och anslagstavlan användas.

Bloggaren Stadsflanören har en läsvärd beskrivning av dagspolitiken då offentligt och privat blandas samman, OPS. En intressant fråga.)
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

7 december 2012

Tallberg

Vinter i Västerbotten.
Då.
Här bodde min mormorsmormor och mormorsmorfar, Brita (1845-1928) och Lars Petter (1839-1922).
Här föddes min mormorsmor Amanda 1866, den förstfödda i en barnaskara på tolv.
Här är en bild av ett hus som inte längre är.
Ett nytt byggdes och då revs denna överloppsbyggnad.
Så är det.
Undrar just hur livet levdes i det där huset?
Det jag vet är att hemmet var mycket religiöst.
Hur var panelen sågad? Ramsåg eller cirkelsåg? Det ger olika uttag ur stocken.
Hur såg fönsterprofilerna ut?
Spiselkransen?
Hur firade man jul?
.

6 december 2012

Lustslottet Gunnebo

Gunnebo slott i Mölndal är väl värt ett besök. Ett träslott av hög kvalité. Jag var där förrförra helgen ty jag hann med mer än besök på Röhsska museet då jag ändå rest till Göteborg.
Det var den framgångsrike affärsmannen John Hall som lät bygga anläggningen som sommarbostad. Slottet stod klart 1796.Skaparen av lustslottet och dess omgivande trädgårdar och engelska park är arkitekten Carl Wilhelm Carlberg. Numera ägs och förvaltas Gunnebo av Mölndals kommun.

Vacker arkitektur med många klassiska detaljer.

Bildsköna skulpturer - här Våren.
 
Första gången jag var här var träslottet målat starkt gult med röd grund (jämför med Ekolsunds slott i Västmanland). Idag är det ljust grått med röd grund. I båda fallen ansågs originalet göras trovärdigare. Så föränderlig är restaurerirngskonsten.



Walter Bauer (1912-1994) rekonstruerade stilträdgården på 1960-talet.
Surdegsbröd bakat i egen stenugn. Självklart idag om man hänger med i utvecklingen. Alla går i samma riktning :-)
Detta är kaffehuset där mat och fika serveras. En prisvärd buffé med grönsaker och rotfrukter från de egna odlingarna serveras. Arkeologiska undersökningar visar att inget hus stått här tidigare, dock fanns C W Carlbergs ritningar till byggnaden och dessa ritningar följdes vid rekonstruktionen av timmerhuset - 200 år efter att arkitektritningarna kom till :-) Meningen med projektet har också varit att öka hantverkskunnandet i landet, att lära upp nya timmermän, andra hantverkare samt trädgårdsmästare.
 
Nästa rekonstruktionsprojekt är orangeriet som låg nere vid dammen i stilträdgården. Kanske står det klart nästa gång jag återvänder. Sedan förra gången har jag forskat fram att en släkting levde i Mölndal under en del av sitt liv. Johanna, farmorsmorfar Jacob Perssons yngsta dotter, torde vara begravd i Mölndals kommun år 1956.
Palmkålen står upprätt trots frysgrader. En ätbar skönhet. Blev inspirerad till att odla egen palmkål.

Jag har sett rätt många slott i mina dagar. Trä eller sten. Stora eller små. Gunnebo slott är en svensk liten ädel pärla. Motsvarigheten i Danmark är Liselund på Møns Klint, en annan liten ljuvlighet från 1700-talet. Enligt min mening är de läckrare än Versailles, som mest bara är överdådigt ;-)
Här inne i kaffehuset kan man äta och fika gott.

Samtliga bilder här ovanför kommer från Gunnebo slott och trädgårdars hemsida.
Här hade jag ingen kamera med. Inomhus i slottet får man öht inte ta bilder.
Spana även in deras blogg.

Det är intressant att som arkitekt kunna tillgodogöra sig föregångares tankar, förstå vad som ligger bakom form och funktion. Och att slott klarar sig bättre, vårdas omsorgsfullare, än allmogens byggnader det vet vi ju.


Sen var det ganska gött att på kvällen ta det lugnt på hotellet, äta älgcarpaccio med västerbottenscrème och löga sig inför julen :-)
.
.

4 december 2012

Vilsamt

Ah, det här gillar jag. Vitt, vilsamt, vackert och eventuellt kanske tyst. Då menar jag naturens egen tystnad.
En illustration av Eva Andersson ur boken Sagan om Snipp, Snapp, Snorum från 1926 av Vivi Laurent, gift Täckholm. Jag har fascinerats av den här bilden i nästan hela mitt liv. Det finns två männsikortyper här i landet som lever jämsides - de som älskar snö och de som avskyr den :-)
.
.

2 december 2012

Så får det bli

Efter att ha skrivit här på Timmer & Masonite sedan 2009 saknas fortfarande icke idéer och uppslag om nya inlägg. Jag har flera opublicerade inlägg om vad som timat förritin. Men kanske ska jag strama åt och skriva mer hembygds- och personhistoria. Jag har många påbörjade skriverier om dagens situation i byn men det inga lustfyllda nedslag i verkligheten.

Det handlar om avsaknad av demokrati, om hur okunnighet gör människor lättmanipulerade. Om makt och självhävdelse. Om hur människor blir marionetter, om att leda och låta sig ledas, om åsiktsförtryck. Om rädslor och maktutövning gentemot grannar och jämlikar. Om underkastelse och översitteri. Det som blivit uppenbart sedan jag blev hemmansägare är vad det innebär att bo i en fattig glesbygd med små sociala skillnader och låg utbildningsnivå, en sådan bygd där kollektiv självkänsla saknas. Det som intresserar mej är även hur en familj kan få så stor påverkan på byns invånare att rädsla och tystnad sprider sig som i en diktatur, ja helt enkelt hur man upprätthåller sin makt.

Dagens verklighet kommer att beskrivas i en ny blogg. Men en blogg är ett begränsat verktyg för en beskrivning. Därför tänker jag mej även en nutida hembygdshistoria på papper. Förebilden är Montaillouen fransk by 1294-1324 av historikern Emmanuel Le Roy Ladurie, en skildring av en medeltida fransk by med inkvisitionens noggranna förhörsprotokoll som underlag. Mina skriverier kommer att baseras på åratal av brev, sms, skrivelser, protokoll, projekthandlingar, domstolshandlingar, överklaganden, kommunens handlande, länsstyrelsebeslut och regeringsutlåtanden. Utöver detta finns en kännedom om byn med dess invånare och att som klassresenär leva i två helt åtskilda världar med diametralt olika tankesätt. Det handlar om konsekvenserna av ett exploateringsprojekt i miljardklassen och hur det påverkat människors förhållanden till varandra. Om hur pengar korrumperar. Alltså inget nytt alls under solen - bara applicerat på hembyn.

Diktaturer runt om i världen har världssamfundets ögon på sig. Här i glesbygden saknas all inblick utifrån. Detta är något jag är glad att jag aldrig behövt uppleva på andra platser där jag bott. Demokratins fiende nummer ett är underordning, att debatten tystnar.


Tänk bara på huvudstaden där en ombyggnad av Slussen skapar debatt och demonstrationer bland stans intellektuella. Själv har jag suttit som sekreterare i en organisation för kulturarv som agerat emot vissa regeringsbeslut. Det är sunt tycker jag, att många får komma till tals. Då är vi långt från bymentaliteten.
Några nedslag i nutidshistorien blir det även på denna blogg i fortsättningen. Hejsan hoppsan...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

1 december 2012

Stjärnan i det blå

Illustration: Lena Larsson


Då fanns de nya funkisfönstren med mittspröjs och smal fönsterbräda. En ljus gardinslana i sladdrig konstfiber. En beige tapet med prick- eller kvistmönster. Några röda kulljusstakar med eller utan blomma. Kristidsrinnig stearin. Fattigt julpynt.
                      Nåt ljushuvud kom på julstjärnan!
                      Med sex uddar, perforerade ljushål och plats för sladd och glödlampa. Julen 1944 hängde den för första gången i fönstren. Titta där! Och DÄR! Överallt. Först i stan men snart också i stugfönstren.
Stjärnan speglades i mörka blanka rutor. Lyste inifrån mot himlen.
I flera år hade vi levt med mörka rutor, i­bland mörkläggningsgardiner. Nu fanns en fredsvittring. Vi vågade tända ljus. Tända bloss mot ett sönderslaget Europa.
                      Några flickor började extraknäcka (ordet fanns inte då) med att klistra julstjärnor. Det gällde både att stansa ut grundmodellen i kartong och vika flikarna.
                      Sen gällde det att klistra ihop de flaxande uddarna.
                      Ett lätt jobb, tio öre stjärnan. Men klistret var dåligt och surrogatsegt. Jag vet inte vad det bestod av då för tiden, säkert naturliga råvaror, kanske kokta fiskben, lite mjöl och vatten. Vad vet vi i dag i syntetens giftiga tid om råvaror som man ännu kunde identifiera genom lukt och smak? Inte bättre kanske men klokare.
                      Flickorna klistrade stjärnor som galningar.
Blev fler och fler.
Alla beställde den nya julstjärnan. Ännu fanns bara en modell upphängd i liten tunn bygel i fönstren med mittspröjs.
Rutiga spröjsar, treluftfönster, optikblåsta rutor: jag tänker på alla nutida varianter ­vilken omöjlig tanke för 45 år sen.
En av flickorna ringde och sa: Nu jobbar vi hela nätterna - jag ser stjärnor var jag går och står. Vi har lyft av alla dörrar i lägenhe­ten och lagt dom som arbetsbord på bockar. Inte vet jag hur vi ska få bort alla limklumpar på linoleummattan.
                      Stjärnorna räckte inte alls till alla vardags­rum den där första julen.
                      Kan vi fatta det i vår överdekorerade nutid med alla elgnistrande serieljusstakar?
                      I Östtyskland, nära den raserade Berlin­muren, förstår man, hör jag just.


Lena Larsson
Krönika ur VI nr 51-52/1989
.
.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...