Mänskor som gått före

29 april 2013

Sista fysiska påminnelsen

Det här är det sista minnet av en tid i jordbrukets historia då byns kor släpptes på skogen under sommaren. Den period som följde då fäbodkulturen tog slut och som varade fram till andra världskriget så där.
 
Vad är väl detta mot Roms ruiner? 
Jo, denna träruin är viktig för mig eftersom jag vill förstå och påminnas om min bakgrund och byns historia.
.
Det här är resterna av den sista sommarladugården i byn. Absolut inte märkvärdig utan en mycket enkel konstruktion - ändå ser jag intresse i träruinen. Sommarladugården var inte timrad utan bestod/består av en regelkonstruktion med brädväggar. Brädväggar hade även vår sommarlagård, konstruktionen borde ha varit densamma men då den revs var jag för liten för att minnas. Det är intressant att den här kulturen levde kvar här så länge. Detta beroende på att skogsbetet krävdes för att kunna hålla det djurantal som behövdes för att få hushållen att gå runt på de små gårdarna där få människor utvandrade till Amerikat. 
Den här träruinen står på en av byns allmänningar nära Degemyrbäcken. Byns sommarladugårdar var grupperade på två platser, den här hör till den södra. Jag skulle gärna se att den rustades och bevarades för den gemensamma historien, men vem är väl jag att plantera in en sådan idé som troligen betraktas som egendomlig här i byn. Det här med bakgrund i jordbrukarlivet är jag stolt över. Vem mer? Att ta tillvara det gamla, minnas och lyfta fram, är inget som går stick i stäv med modernt tänkande, vilket många tror. Sommarlagården har förfallit ännu mera sen sist jag fotade den. Den hör till den näst siste bonden i byn, han som blev tvungen att ge upp mjölkkorna i början av 2000-talet.

Då denna sommarlagård var i användning kom korna tillbaka på kvällen för att mjölkas efter att ha ätit sig mätta av det skogen bjöd. Ingen antibiotika behövdes, naturen gav det som krävdes för att hålla kossorna friska. God mjölk och utmärkt kött blev resultatet.

Skällkon kom först, sen de övriga kossorna och kvigorna. Kan ni föreställa er ljudet då skogen var levande? Numera förekommer det att koskällorna är pikanta och romantiska inslag i inredningar. Är det drömmen om livet som var som visas i detta???
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

6 kommentarer:

  1. I ungefär samma skick var sommarlagårn som hörde till den här fastigheten för 12 år sedan. Kan du tänka dig att jag tillät pappa och min man att övertyga mig om att bränna upp resterna?

    SvaraRadera
  2. Jo, jag kan faktiskt förstå det. Det är inte många som jag som tänker lite eljest.

    SvaraRadera
  3. Jag har vår sommarlagård, tack o lov fick den plåttak på sjuttiotalet, Agnäs

    SvaraRadera
  4. Du i Agnäs, så bra att den fått plåttak.

    Hoppas att min hembys traktering av kulturhistorien kan vara andra till varnagel.

    SvaraRadera
  5. Hej!
    Vad kul att just du har skrivit i min blogg.
    Jag brukar titta in hos dig för att få en nostalgikick både i text och bild eller få njuta av de vackra bilderna.

    När jag läser ditt inlägg om "Sista fysiska påminnelsen" så tänker jag på min barndoms somrar hos mormor i Småland. Där fanns gamla hus som höll sig uppe av envishet. Färgen hade för länge sedan flagnat och träet bytt skepnad till den gröna mossans färgskala.
    "Fint" tyckte jag som litet barn, medan mormor skrattade och ruskade på huvudet.

    Jag tittar in igen.
    Hälsningar Lilian

    SvaraRadera
  6. Hej Lilian, tack för snäll kommentar. Skulle önska att mer gammalt fint fanns kvar här :-)

    SvaraRadera

Tyck till om du vill...