Takens färg och byggnadsvård

Grannbyns invånare verkar vara stolta över några av sina gamla byggnader. Nu bevaras de här två kornladorna för ännu några år efter att ha fått ny galvad pannplåt på taken (som snart blir mattare). Eller så är det länsstyrelsens kulturmiljöavdelning som prackar på pengar till enskilda ;-) Innan bytet låg grå betongpannor från Mo på taken.

Om tak och grund hålls oskadade så klarar sig ett hus väldigt länge. Därför har det varit viktigare för oss att åtgärda lagård och rökbastu än bostadshuset som är i gott skick och bara kräver estetiska åtgärder.

Galvaniserad pannplåt har mycket länge varit en av byggnadsvårdens favoritmaterial för tak på enkla byggnader. Jag hör till en av anhängarna. Jag läser på pannplåtstillverkarens hemsida att även Ernst Kirschstång pratar varmt för materialet.

På landsbygden har torvtak, spåntak, vedtak, papptak och senare tegeltak varit vanliga takmaterial. Grönt, grått och rött har varit takens kulörer på landsbygden. Ett svart plastbelagt trapetskorrugerat plåttak fördärvar ett gammalt hus utseendemässigt enligt byggnadsvårdarens synsätt. Det blir som ett svart hål i omgivningen och mot himlen. Ett svart/grått papptak däremot, ger däremot inte samma hårda uttryck. Ändå är/har trapetsporrugerad färdigmålad plåt varit det vanligaste takmaterialet vid byte sedan 70-talet. Över stora delar av landet men oerhört vanligt i norr. Kanske beroende på Plannjas verksamhet i Norrbotten och att det varit det prisvärt, helt överkomligt för de flesta.

Vill man att byggnaden ska smälta in i landskapet är ett grått tak alldeles utmärkt. Eller ett rödorange tegeltak. Svarta plåttak hör staden till och då var det svartmålad järnplåt i skivtäckning som var vanligt. Det hör också till högreståndsbostäder på landsorten. Men inte till husen i min hembygd. Galvad pannplåt, eller sinuskorrugerad plåt som också är vacker, rostar inte i samma omfattning i norra som i södra delen av landet tycker jag mig kunna se. Särskilt inte på uthus/ekonomibyggnader där inget utsläpp från skorstenen gör att plåten rostar lite lättare.

Här i bygden har vi haft tillgång till grå betongpannor som tillverkades i Mo. De är mycket okej, men som alltid behöver pannorna ses över och trasiga bytas ut. Fortfarande finns en hel del byggnader med betongpannor från Mo, en riktig kulturhistorisk raritet tycker jag. Blev så glad när grannen lagade sitt betongpannetak på garaget istället för att byta ut det helt.

Grått och orangerött, mer sällan grönt - det är landsbygdens takfärger. Ända fram till 1950 låg spåntak på morfars hus. Då lade pappa på tegel men under finns spånen kvar, ett inte helt ovanligt förfaringssätt. Spånen gör samma effekt som underlagspapp. Sista spåntaket här i byn försvann 1990. Gissa vad som ligger på det ladugårdstaket nu???

Vi arkitekter är inte så förtjusta i moderna material som försöker likna något annat, som inte vågar stå på egna ben, ha ett eget personligt uttryck. Därför göre sig inte plegel, tegelimiterande plåt i vilken kulör det vara månde, besvär bland oss. Ska det vara plåt använder vi hellre sinuskorrugerad plåt eller pannplåt för att få en karaktär på taket. Det är plåtsorter som vågar vara sig själva!
Men innan man byter bör man förstås tänka efter om detta är nödvändigt över huvud taget.

.
Läs även andra bloggares åsikter om takmaterial, landsbygd, pannplåt, spån, lertegel, torvtak, sinuskorrugerad plåt, plastbelagd trapetskorrugerad plåt, landskap, kulör