Söndagsskolklass på 1930-talet

Här står ett gäng söndagsskolbarn på trappan till EFS i Lögdeå. Fotot är taget någon gång på 30-talet och en tidstypisk herrcykel står lutad mot väggen. Det här var innan bilar blev vardagsvara  i byn och i samhället i stort.

Klicka på fotot för större bild.
Så många tankar som kommer fram genom ett enda fotografi! T ex då jag slickade på det iskalla broräcket och tungan fastnade. Så ont det gjorde att hudflängas. Hände ALDRIG mera!

Min mamma står till hälften skymd långt upp till höger och hennes lillasyster Ingrid står längst fram som tvåa från höger i vit basker. Hon ser så trumpen ut i motsats till solskensglada Sonja vid sidan om. Nästan alla flickor har klockhatt eller åtminstone huvudbonad, bara det en tidsmarkör.

Längst fram till höger står Hildur, till vänster hennes svägerska Berta, båda med klädkod kjol, skjorta och slips. De var söndagsskollärare tillsammans med sina äkta män - Kalle längst upp till höger och Gotthard längst upp till vänster. Kalle och Hildur var våra goda grannar, jag har skrivit rätt mycket om dem, särskilt farbror Kalle, här på bloggen för länge sedan. Här kapar han ved och här rensar han blåbär.)

Jag tycker det här är ett fint fotografi och jag känner igen många av barnen och ungdomarna. Solskensglada Sonja med handväska längst fram till höger, bor nu som änka i detta bönhus, f.d. vaktmästarbostaden. Då jag växte upp bodde tant Sonja mitt emot oss men på andra sidan bäcken. Det är henne jag nämner här.

Jag återvänder till bönhuset ibland, det fungerar fortfarande som gudstjänstlokal men så mycket mer sällan jämfört med i min barndom. Regionalt vill EFS lägga ner de här små bönhusen för att koncentrera verksamheten till en mer central plats. Jag minns en gång på 90-talet då jag gick dit en söndag med föräldrarna i samband med att jag befann mig hemma i byn. Hur Sonja hälsade på mej och på väg in i kyrksalen tog mig i armen och sa: Känner du hur gott det luktar??? Vi såpskurade golvet i veckan som gick. Jo, visst kändes det. Och att det finns villiga krafter och en omtanke om byggnaden men åldern tar ut sin rätt bland de hängivna. Var jag på plats skulle jag nu glädja mig åt att få hjälpa tanterna att städa bönhuset.

Då Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bönhus i Lögdeå invigdes i oktober 1930 var det en av alla de många byggnader som frikyrkorörelsen lät uppföra. Nykterhetsrörelsens och arbetarrörelsens lokaler var andra. Om nykterhetsrörelsens har jag bara hört min pappa berätta och visa en då fallfärdig byggnad i Rönnholm, arbetarrörelsen har fortfarande sitt Folkets Hus i Rundvik. Kanske är jag dåligt orienterad, kanske finns det flera av folkrörelsernas byggnader i bygden. Bönhus finns det många av i kommunen, västerbottningarna är och var starkt troende. Här och här har jag skrivit om två av alla i släkten med gudstro.

I boken Vad folket byggde (Almqvist, Johansson, Simonsson) från 1976 som står i bokhyllan min, läser jag läser jag angående frikyrkorörelsens byggnader: "Avvecklingen av landsbygdens missionshus har gått oväntat långsamt. På många platser vårdas byggnaderna av ett fåtal kvarvarande församlingsmedlemmar."

Sune Jonssons bok Husen vid Himlastigen från 1998 har jag också förstås i min bokhylla. I den finns flera av EFS bönhus i Västerbotten dokumenterade i ord och bild. Dock inte "mitt" bönhus för det "förbättrades" på 1970-talet då bland annat innertaket sänktes och isolerades för att minska uppvärmningskostnaderna. Det har alltså inte originalutförandet kvar, det kulturhistoriska värdet har sänkts men är inte helt bortbyggt och bortbytt.

Som påtagligt minne av barndomens bönhus eller missionshus har jag en av de STORA takgloberna som byttes ut. Den köpte jag innan de såldes på auktion för sådär 20 år sedan.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om söndagsskola, EFS, Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, bönhus, missionshus, skurgolv, folkrörelse