30 mars 2013

Påsk då

Det är påsktid på 1960-talet. På köksbordet står den gröna vasen från Uppsala-Ekeby med fjäderprytt fastlagsris. Vaxduken är röd-vit. Krukväxterna i fönstret står i blomkrukor av lera, någon med vitt plasthölje av gallertyp. Ni minns dem väl?

Morfar står med i Vegamössan och rutig flanellskjorta och tittar ut mot Kustlandsvägen, gammvägen. Genom de fina korspostfönstren som nu är borta, ja även morfar Manfred är borta. På väggen hänger en barnteckning - gissa vem som gjort den? Att bo i samma hus som far- eller morföräldrar var en härlig och trygg uppväxt. Både för den yngsta och den äldsta generationen. Mellangenerationen var den som fick slita hårdast men i mina föräldrars fall tror jag att de uppskattade generationsboendet.

Glad påsk!

.

29 mars 2013

Häxor

Jamen, då kör vi! Kaffepettern är hur viktig som helst att få med på kvasten ;-)
Som liten gick jag och mina lekkamrater påskkäring i byn. Söta måste vi ha varit med huckeln, målade fräknar och alla andra tillbehör. Då visste vi inte att det här med påskkäringar har en tråkig historisk bakgrund.

Hur många kvinnor har inte oskyldiga bränts på bål för häxeri med kyrkans pådrivande och godkännande. På Hans Högmans tillförlitliga hemsida kan man läsa om häxprocesserna i Torsåkers församling i Ångermanland. Den 1 juni 1675 avrättades 71 personer där: 65 kvinnor, 2 män och 4 pojkar halshöggs och brändes på bål på ett berg i gränstrakten mellan Torsåkers, Dals och Ytterlännäs socknar (öster om Lesjön). På nämnda hemsida finns mycket intressant att läsa.

Det var Torsåkers församling som min farfarsfarmor föddes in i 1824. Dagen efter hennes födelse dog hennes far, då flickan var 6 år dog hennes mor. Hon och hennes bröder kom att hamna på olika bondgårdar i bygden, var och en för sig. Jag förmodar att de auktionerades ut till den lägstbjudande. Att det var ett hårt liv för en minderårig kan man ju anta. I flyttlängderna kan jag följa deras osäkra och flyttande tillvaro mellan byar med mycket vackra namn.

Kvinnor med vilja, kunskap och tydliga åsikter betraktas än idag som häxor och svartmålas, mest på platser, organisationer och hierarkier där tanken stelnat.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

28 mars 2013

Men vad gör dom egentligen?

Jag önskar jag vore en Albert Engström för nu ska jag berätta en historia ur verkligheten som i hans version skulle kunnat bli riktigt dråplig. Det hela utspelade sig förra året.

Som nästan alla vet är en samfällighetsförenings sak att förvalta och besluta över samfällighetens gemensamma egendom. Därför hålls årligen en föreningsstämma dit samtliga delägare (t ex hemmansägare eller bostadsrättsinnehavare) ska kallas i tid som finns angiven i stadgarna. Sedan jag blev hemmansägare har jag aldrig fått någon introduktion i vad vi har att förvalta tillsammans. En snabb men ej uttömmande genomgång hölls av lantmätaren då vi, med min påtryckning, bildade en samfällighetsförening 2007. Lantmätaren hade jag kontakt med efteråt och fick lite mer info om gemensamma ägor. Fick samtidigt veta att styrelsen inte begärt en egendomsförrättning, endast en föreningsförrättning. Därav den uteblivna utredningen av exakt vad vi äger gemensamt. Märkligt av Lantmäteriet, men sant.

Okej, trots detta jag vet någorlunda vilka markegendomar och vilka vatten vi äger gemensamt genom många timmars egen efterforskning i laga skiftes protokoll och karta. Men det kan ju ha hänt saker efter 1869 som jag inte forskat fram :-) Vi har stigar, vägar, markarealer för olika funktioner och vatten som är bygemensamma men som delvis verkar ha fallit i glömskans hav hos styrelsen.

Förra året motionerade därför jag och min man till bysamfällighetens styrelse att den på stämman skulle gå igenom vad vi hemmansägare gemensamt förvaltar.

Ordförande gick ganska ovilligt igenom vad man kände till eller ansåg att vi förvaltade. Jag undrade över några ytterligare områden jag läst mig till i laga skiftes-protokollet och hört av lantmätaren ska ingå. Men ingen visste.

Då tittar ordförandens hustru, tillika hemmansägare, ut ur köksregionen och säger
"Men du, det där vill vi inte veta."

Ridå!
Kära dagbok, att gå vidare i snacket en sådan gång är bara dumt. Men tyvärr är läget sådant bland hemmansägarna här. Man har inte förstått vilket syfte och vilken målsättning en samfällighetsförening har. Det blir därför ofta väldigt anarkistiskt. Styrelsen vet inte vad den förvaltar utan tror att vår förenings uppgift är att bestämma i byn lite allmänt så där. Och man har heller ingen ambition att ta reda på vad som gäller!

Det här innebär att Rolf, överhuvudet i det jag här kallar La Famiglia, har annekterat en bygemensam väg och hävdar att den är hans. Jodå. Mer om detta framöver. Han försökte även hävda att han ägde en del av Kustlandsvägen. Okunskapen innebär även att skog på bygemensam mark har avverkats som privatägd. Bygemensamma vägar och stigar markbereds och är borta för alltid. I mina ögon är det en oerhört ociviliserad kultur vi lever i. Och orättvis.

Jag får en konstig känsla. Träffs vi en gång om år för att dricka kaffe och äta smörgåsar? Den gemenskapen är inte att förakta men är inte huvudsyftet med en samfällighetsförening. Varje år reser sig Rolf upp och tackar styrelsen för det jobb de lagt ner och för de goda smörgåsarna. Smörgåsarna förs noggrant in i stämmoprotokollet varje år :-)
Klickbar text
Man kan tro att det är ordföranden med hustru som har mottagning i byn, typ landshövdingebankett men på bynivå :-)  Som en välgörenhetsinsats för oss föreningsmedlemmar.

Min man och jag brukar skoja och försöka räkna ut vad som skulle ske om någon av oss ställde sig upp och tackade för de goda smörgåsarna ;-) Tanken roar oss, haha...

Det finns oändligt många dråpliga och självsvåldiga anekdoter att berätta. Man kallar till stämma utan att veta vad vi hemmansägare har att förvalta och tar gärna upp saker som inte alls rör samfälligheten. Tänk er en bostadsrättsförening i en stad som inte vet vilka lägenheter som ingår i föreningen eller var tomtgränsen går!!!
Styrelsen består av Tomas Erixon, Erik Johansson, Lena Lundgren (från 2010). Vera Jonzon är valberedningens sammankallande och bestämmande. Bevakar la Famiglias maktinflytande.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

26 mars 2013

Broreparation anno 1895

År 1895 krävdes en rejäl reparation av bron över Aspan längs gammvägen, Kustlandsvägen. Vägen var då den enda och självfallet viktigaste kommunikationsleden längs Norrlandskusten. På landbacken vill säga. Fartygstrafiken var intensiv för godstransporter mer begränsad för persontrafik. Bron var inte enbart bybornas angelägenhet, flera byar i socknen stod för att ansvara för brons underhåll.
Där skymtar dagens bro. Den renoverades på 1980-talet genom Vägverkets försorg. Vägsträckan har statsbidrag.

Jag hittar ett transkriberat maskinskrivet dokument i en mapp. Det står att det återfanns bland länsman Nicanor Häggströms efterlämnade handlingar.
"
Den 22 december 1894 hölls ett sammanträde i sockenstugan. Levar representerades av J O Nordin, Helmer Molin, P Sundqvist, Jon W Ersson genom sin son Axel Jonsson, N Häggström, A Hörnström, som representerades sig själv och var ombud för C Hammarberg och Johan Molin.
Övriga byar, som hade representanter var Stavsjöholm, Tallberg och Hyngelsböle, en från vardera byn.
Nicanor Häggström utsågs till ordförande, och han skrev också protokollet.
Man beslöt att uppdra åt G O Tundal i Sunnansjö att upprätta förslag till om- och tillbyggnad av bron i A.

Till styrelse utsågs G O Tundal, godmannen A Hörnström i Levar och bonden L O Landström i Mo. Styrelsen fick i uppdrag att ombesörja arbetet så billigt som möjligt.
A Hörnström skötte kassan. Enligt hans sluträkning har han betalt N O Hörnsten  i Aspeå 3:75. (Hörnstens räkning upptar  ”10 st 1 ¼ tums bättre veabräder jemte skjuts från Rundvik 2:75. För spik och arbete -:75. Summa 3:00.” Han hade också 1888 och 1889 reparerat brons ledstänger till en kostnad av 75 öre.)

För egen del begärde Hörnström ersättning för resa till A. (23/10 1894) för att ”uppräkna och värdera hvad som kunde åtgå till brobyggnaden etc; skjuts och tidspilla 3:75”.
Räkningen tar vidare upp en utbetalning av 1 krona till A Viklund i Lögdeå – för övrigt den enda utgift, som inte finns verifierad – annonskostnader med 13:44. Till detta kommer portot med 25 öre. (Annons om auktion på Lögdeå Handelsförenings kontor infördes 31 dec 1894 i tidningarna Westerbotten och Umebladet. Priset per annons var 6:72.)
Från L O Landström i Lögdeå förelåg en räkning, som slutade på 87:70.

10 april 1895 levererat från Rundvik 24 ? Tolfter 1 ¼ tum ved á 1:12
27:40
Forsling derifrån av nämnde virke
9:-
14 maj 189512 dagsverken á 2:25 per dag
27:-
1700 st 4 tums spik
4:25
500 dito 3 tum
1:-
4 st åsar i Landkistorna á 1:50
6;-
Rödmålning av bron
8:-
Forsling av åsarna till bron
1:-
25 st 6 tums spik
-:30
Öfriga besvär för nämnde reparation
3:-
Till N Hörnsten i Aspeå för en liten reparation 1894
-:15

Sammandrag
Enligt förestående räkning
87:70
A Hörnström
25:69
G O Tundal
25:-
N Häggström
6:14

144:53

För G O Tundals tjänster krävde hans sterbhus 25 kronor, som kvitterades av Lars Tundal genom N Häggström, som erhöll 6:14 för sitt arbete med fördelningen av kostnaderna på bönderna i de olika byarna, som var involverade, kostnaden togs ut efter selandstal. De byar, som tydligen svarade för bron över Aspan i A, var förutom Levar Mo, Sunnansjö, Tallberg, Baggård, Hyngelsböle och Stavsjöholm.

Fördelning för Levar by:

Selandstal
Kostnad
J O Nordin
1
1:13
H Molin
2 13/16
3:18
P Sundquist
2 13/16
3:18
Edv Lefvander
1 ½
1:69
C O Lundmark
1
1:13
Jon W Ersson
1 17/18
2:20
And Nilsson
5/9
-:62
? C Hammarberg
2 ½
2:82
N Häggström
3 ¾
4:24
A Hörnström
1 ¼
1:41
Joh Molin
2 ½
2:82
P A Lundberg sterbhus
2 ½
2:82


27:26

Mo Byamän fick tillsammans ut med 20:43, Sunnansjö 40:-, Tallberg 36:72, Hyngelsböle 10:16 och Stafsjöholm 7:73.
Totala utdebiteringen blev alltså 144:53.

Den 25 maj 1895 besiktigades A- åbro av Nils (?Are-)blad. I intyget står att bron underhölls av Tallbergs byamän m fl. Bron befanns efter reparationen vara i godkänt och laga skick.
"
jag kontrollräknar summorna stämmer de inte helt vilket säkerligen beror på fel i avskriften. Man var oerhört noga förr i tiden och kunde sin sak. Men så viktig var bron att byar långt ifrån var skyldiga att hjälpa till med underhållet. Min mormorsfar Per i Levar var en av dem som bidrog med pengar till reparationen.
***
Sedan 1954 ingår bron i vägsamfällighetens förvaltning då vägföreningen bildades. Vägsträckan blev ju "över" då Riks13 drogs rätare genom byn. I samma veva byttes bron till en stålbalkskonstruktion.

Ovan ritningen på bron från 1954 som jag tagit ut från Lantmäteriet. Stålbalskonstruktionen är lika den samtida bron som förra året byttes till en ny över Degermyrbäcken. Den här bron över Aspan byttes åter igen ut på 1980-talet genom Vägverkets försorg. Fundamenten av granit är dock så välgjorda att de är kvar sedan -54.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

24 mars 2013

Gammal korsbyggnad

En av de få ångermanländska korsbônningar som finns kvar i bygden ligger i grannbyn. Korsbyggnader är en traditionell hustyp just i Ångermanland. Den här gården, som bör vara uppförd runt sekelskiftet 1800, ägdes av ett dödsbo och fick stå och förfalla. Mitt i byn. Själv minns jag den gamle Einar Åberg, den siste som bodde här och som dog på 70-talet.
Minns jag rätt var det 1997 som pappa fick ett papper i postlådan med ett upprop om att man ville göra gården till ett museum. Min första tanke var att det vore toppen om korsbyggnaden bevarades på ett musealt sätt, då skulle mycket av originalmaterialet bli kvar.
Klicka på bilden för att läsa

Då jag läst uppropet blev jag lite mindre imponerad. Att bevara huset skulle innebära att t ex fönster och fasadpanel skulle bytas ut - sen skulle byggnaden vara en annan. Den stiftelse som bildats planerade en ganska ovarsam renovering i mina ögon, inte en restaurering.
 
Även de typiska små liggande fönstren på övervåningen är så klart bevaransvärda. Alla omfattningar har tidigare varit målade med vit linoljefärg kan man se. Det är inte för sent att måla fönsterfodren om andan skulle råka falla på.
 Klicka och läs vad jag skrev för 16 år sedan.

Så jag skrev till stiftelsen för att be dem bevara originalmaterial i möjligaste mån. Man beslutade att gå på varsamhets- och bevarandelinjen. Det är jag självfallet glad över.
Ingen hembygdsförening bildades men de första åren hade Åbergsgården sommaröppet med turistvärdinna och allt. Glöden falnade, nu är det mest bara midsommarfirande som gäller här. Synd tycker jag. Det vill mycket till för att göra människor delaktiga i ett projekt och därmed hålla entusiasmen uppe många år framöver. Är det någonstans en hembygdsförening skulle behövas så är det här i byarna. I södra Sverige ser det ut att vara lättare att hålla en hembygdsförening vid liv tänker jag då jag läser ett reportage i DN. Är hembygdsföreningen ansluten till Sveriges Hembygdsförbund borgar det för seriositet.
 
Men jag är glad över att så lite slets bort och slängdes av de utvändiga byggmaterialen. Gissa om virket var bra förr - tätvuxet och kådrikt - och håller än!!!

Samtliga bilder är tagna flera år efter upprustningen. Alla fönster är kvar. Jag har inga digitala närbilder men att fönstersnickerierna är intressanta är inget att fundera över.  Flera av fönsterlufterna är hängda med gångjärnen i mittposten, beslagen av tidstypisk modell, bågar och spröjsar är oerhört smäckra, innanfönstren är kvar. Omfattningens tympanonfält har små, nästan omärkliga finesser. Som jag förstår det är detta bland de äldsta, om inte de äldsta, bevarade fönstren i byn och det är banne mej inte så dåligt.
Stiftelsen Lögdeå museum-Åbergsgården
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

21 mars 2013

Det goda mörkret

Under sportlovsveckan såg vi svagt norrsken då vi klev utanför dörren, snett ovanför oss. Det var inte så lätt att se eftersom gatlyktor från Riks13 och Kustlandsvägen, gammvägen, störde. Men det var så stjärnklart och månen i nedan att vi ändå lyckades genom att röra oss bort från dem. Minns mina stjärn- eller månskenspromenader på 80-talet då gatlyktorna släcktes efter midnatt och några timmar framåt. När kommunen nu föreslår detta blir det ramaskri och förslaget dras tillbaka.

Minns när jag hörde sus från ett starkt olikfärgat skimrande, fladdrande norrsken, det var barmark och jag stod på grannarna Kalles och Hildurs gårdsplan och fick nästan svindel då jag tittade upp med  förundran.

Se här hur fint en ung kvinna beskriver att vistas i mörkret under stjärnhimlen.Det här är sådant som i framtiden kan bli hårdvaluta, svårt att hitta och uppleva. Om förändringen, ökningen av elförbrukningen fortsätter.
File:Aurora1.jpg 
I år sägs det ska det vara extra mycket norrsken och flera företag ordnar upplevelseturism till norra Sverige. Även svenska staten propagerar för denna upplevelseturism genom Sveaskog. I sin branschtidskrift Forum skriver staten att om du går på norrskensjakt ska du göra så här:

Så gör du för att se ett norrsken
DRA NORRUT
Ju längre norrut, desto större är chansen att du får se ett norrsken. I Kiruna är det norrsken nästan varje natt vintertid.
SATSA PÅ STJÄRNKLART.
Det måste vara mörkt och klart väder.
TITTA OFTA.
Den mest intensiva delen av ett norrsken varar mindre
än tio minuter.
KOLLA KLOCKAN.
I Skandinavien visar sig de aktivaste norrskenen oftast strax före midnatt och framåt. Fram till klockan två på natten är chansen störst att få uppleva skenet.
*****
Varför inte släcka det elektriska ljuset en timme 
lördag den 23 mars mellan 20.30 - 21.30.
Upptäck tjusningen med levande lågor eller stjärnhimlen
.
Det är fler än 200 kommuner som nappat på uppropet, även några små norrlandskommuner. Dock inte Nordmalings kommun. Själv tycker jag det är lite väl mycket ståhej och arrangemang runt Earth Hour, det räcker med att släcka ner. Man behöver inte ordna en konsert :-)  Kommuner, landsting, myndigheter förbrukar en hel del elektricitet som skulle kunna stängas av MINST en timme per år om viljan finns.
 

Om:
Jordens timme
Ljusnedskräpning och mörkerförstörelse
.


.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

20 mars 2013

Vårdagjämning

Lite magi är det allt när ljuset kommet tillbaks igen. Vad bryr sig väl solen om att det är kallt.
Midsummer Light - en lite annorlunda favoritarmatur av Tord Boontje. Lika vacker då den är släckt och dagsljuset faller in på blomvirrvarret från fönstret.
*
Jordklotet går i spiral genom rymden sin bana
ty det tropiska året är oavbrutet på färd.
Att dess vårdagjämningar aldrig är likadana
är en sak som är viss i en oviss, föränderlig värld.

Människofundet kan åldras, ord kan bli nötta,
bilder kan få oss att gäspa, som var man vet.
Men på dagsjämningspunkternas flykt skall vi
aldrig bli trötta
så länge på jorden det virvlar en mänsklighet.
*
Det där var dikten Vårdagjämningen av Alf Henrikson ur Aftonkvist 1966.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

17 mars 2013

VARSAMT

Det här måste ni bara joina. Om hus. Klicka runt, fundera. En interaktiv nätbaserad sida om gamla hus och hur man kan förhålla sig till dem, ja kanske till sitt eget.
Sidan vill öka kompetensen för det byggda kulturarvet, sådant som lätt försvinner vid en renovering. Ni fattar väl att jag som husälskare fick glädjefnatt då jag fann den: Klicka på bilden eller HÄR
Testa din huskunskaper i olika quiz.

Många intressenter ligger bakom sidan, bland annat länsstyrelserna i Jämtland och Västernorrland.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

På sidan om

Ibland kan  jag önska att jag hade fötts i en landsända med mer kulturhistoria eller åtminstone med större förståelse för den egna kulturen. I en del av landet med högburet huvud, med självkänsla  utan dryg självsäkerhet. Trots att här finns begränsat med kulturellt nationellt intresse jämfört med sydligare nejder, vill jag själv vara stolt över det som ändå finns. Annars skulle jag inte ägna tid åt och bry mig i vad som händer i hembyn :-)
Jag hade ett uppdrag med anrika Varnhems klosterruin. På kvällen tog jag en tur till en annan klosterruin och körde då vägen förbi Ekornavallen med sina gravhögar från olika tider, vilken gång i ordningen jag körde vägen ska jag låta vara osagt. Suggestivt är det som bara den...
Och här i denna klosterruin, slutmålet för kvällstrippen, kvar det underskönt. Här finns minnen som vårdas efter många tidigare generationer. Och härifrån bygden sköts faktiskt en av de hemsidor jag gärna besöker.
Den ringlande landsvägen mellan Falköping och Varnhem går genom en bygd som varit bebodd i mer än 4000 år. Här har jag cyklat, här har jag kört bil och det har alltid vara lika upplevelserikt. Ändå betyder gammvägen, den gamla Kustlandsvägen där hemma så mycket, att jag ägnar en del tid åt den. Den går genom en bygd som ligger " något på sidan om men alltid i centrum för kulturen" för att parafrasera den slogan som grannbyns modeföretag sedan länge myntat.
:-)
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,

16 mars 2013

I det blå?

Matlandet Sverige. Hört det förr? Det är en satsning av regeringen via Landsbygdsprogrammet.

Hela Sverige ska leva.
Kartan och verkligheten / planen och genomförandet.
En i mitt tycke finurlig och talande bild av läget tecknad av Magnus Bard.
Landsbygdsministern ser inte verkligheten under sig utan tittar högt i det blå.

Hela Sverige ska leva.

Se här tio av de projekt som fått stöd från Matlandet Sveriges miljardsatsning. Jag läser och hajar till då jag ser att även hemkommunen tilldelas stöd nämligen till projektet Norrländska vingårdar som får 210 665 kr i projektstöd. Projektet finansieras dessutom med 90 285 kronor i offentliga medel och 144 900 kronor med ideellt arbete. Projektet syftar till att skapa bättre förutsättningar för ökad förädling av den Norrländska skogsbärsråvaran. Stiftelsen Navet i Nordmaling, Västerbotten, står som sökande. Jag hoppas det ger gott resultat och att det redovisas tydligt för kommuninvånarna hur projektet faller ut.

Hela Sverige ska leva.

Säger regering och myndigheter "Hela Sverige ska leva" om och om igen börjar vi medborgare tro på att så blir det, så är det. Verkligheten visar en annat tendens för glesbygden.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

13 mars 2013

Too much...

Jag har fyra böcker på nattduksbordet som jag varvar läsningen av och som påverkar mej stort. Det blir nästan för mycket. Konflikten stad-land, glesbygd-tätort, jordbrukarliv-stadsliv, Norrland-övriga Sverige, outbildad-akademiker, förnöjsamhet-missnöje, kvarboende-utflyttad, då-nu...  Jag har för länge sedan slutat kalla det utveckling, ordet förändring duger att beskriva strukturomvandlingen med. För mig saknas en umgängeskrets där detta intressanta kan diskuteras här i norr, det händer ibland bland vänner i söder med samma kulturella preferenser.

Allt detta som jag upplevt och upplever. Nä, det blir nästan för mycket att ta in då jag läser:
  • Min Lefwernes Beskrivning av Per Hörberg, 1791. (Jag läser en utgåva från 1955 men den tunna boken går att läsa på nätet HÄR)
  • Hitom himlen av Stina Aronsson, 1946.
  • Din stund på jorden av Wilhelm Moberg, 1963.
  • NORRLAND av Po Tidholm, 2012, nu läser jag från pärm till pärm med pennan i hand.
Och för lite sedan läste jag Korparna av Tomas Bannerhed, 2011 års Augustprisvinnande beskrivning av småbrukets undergång.

"Jag står med en fot i vardera land och vägrar välja sida. Det kommer att sluta med att jag går i bitar.”
"Så lyder en av de sista meningarna i Po Tidholms bok om Norrland. Han ligger på soffan och bläddrar i den hälsingska lokaltidningen efter att nyss ha försjunkit i Dagens Nyheter och han slits i bitar. Centrum och periferi klyver honom på mitten." Läs hela recensionen.
Min egen levnad har utspelat sig under andra halvan av det sekel då de största förändringarna i landets historia har ägt rum. Hur väl känner jag inte igen Tidholms beskrivning av folkhemmets och landsbygdens förändring sedan 1970-talet. Hur hanterar jag det? Blir jag cynisk? Lakonisk? Strutsmental á la "det här ska nog bli bra"-politiker? Bitter? Ilsk? Förnöjsam? Tar jag till mental flykt? Strävar jag vidare? Våndas över hur Norrland har det? Är det pga sin mentalitet och initiativlöshet som norrlänningarna har det som de har det utan att förstå varför? Är norrlänningarna offer?
 
Jag vill inte svära på att det var sämre förr ;-) Att läsa en samtida skildring av en av en smålännings strävan i 1700-talets Sverige som ger insyn i det agrara lant- och stadslivet, det ger djup åt mitt eget liv. Det ger inte lindring åt dagens situation men historia krävs för att man ska förstå sig själv. Det har sagts förr och är lika sant idag. Att leva historielöst är som att trampa vatten, man kommer ingenstans, håller bara huvudet över ytan.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

12 mars 2013

Att vårda fönster, att välja färg

Så var det det här med olika typer av färg och färgsättning. Att oreflekterat köpa en pyts "väggfärg" utan innehållsdeklaration skulle jag inte rekommendera. Jag märker att många bara bryr sig om kulören, inte vilken sorts färg man inhandlar. Resultatet kan bli ödesdigert. Det är allmänt känt numera att färg kan vara för tät och orsaka att trä ruttnar.
Så står du i tankar att måla om huset? Fasader? Fönster? Läs det HÄR först så att det ekonomiska värdet inte minskar.

Hålla Hus har förnyats och förbättrats, en portal, en kunskapens källa att ösa ur avsedd särskilt för oss norrlänningar. Gott!



På 1970-talet var Västerbottens museum i framkant då det gällde råd för vård av "västerbottenshus" och museologi. Nu samarbetar man med Skellefteå museum och har producerat den digitala kunskapsbanken HållaHus som ligger i fronten för praktisk byggnadsvård. Ta vara på denna gratis rådgivning. Du kan dessutom få gratis rådgivning på plats av länsmuseets byggnadsantikvarier. Varför inte utnyttja den tjänsten om du är rädd om ditt hus och vill behålla värdet framöver. Vem blir glad när det blivit fel?

Vill du läsa specifikt om fönster kan du göra det HÄR. Alla bilder här ovanför kommer från Hålla Hus.

Hålla hus 

Jag gläder mej över att det börjar finnas fler "norrländska" företagsetableringar inom byggnadsvård. Här har vi ett nytt ångermanländskt företag i Djuptjärn, Trehörningsjö som jag fick tips om här på bloggen: Steens Fönster & Byggnadsvård vill värna om landsbygdens kulturarv. Yes, se HÄR. Något referensobjekt har jag dock inte sett.
.

10 mars 2013

Byggnadsvården som försvann

Jag som tänkt skriva om byggnadsvård blandat med släktforskning och hembygdshistoria. Plötsligt blir dagens händelser i byn blir allt viktigare att skriva om. Det gör att bloggen spretar - precis som livet.

Kunskapen om byggnadsvård har generellt ökat oerhört sedan jag blev intresserad av detta som arkitekturstuderande. Föreningar bildas, byggnadsvårdsbutiker startar, tidskrifter uppstår. Därmed blir det högre i tak och de små detaljerna som hör ihop med stilhistorien och arkitekturhistorien blir också viktiga, inte bara detta att timmerhus är bra och tåliga konstruktioner, att linoljefärg och slamfärg är utmärkta eller att kalkcementbruk inte är jämförbart med kalkbruk. Självklarheter bland dagens byggnadsvårdare.

En fråga som brukar diskuteras bland initierade är vilken typ av klammer man ska ha då utanpåliggande elledningar, Kulo- eller Kuhloledningar sätts upp. Det är sannerligen en diskussion på detaljnivå, helt i min smak.
Här ovan ser ni klammer av plåt (t ex Letti-klammer eller Fastis TFK -Schneider/Thorsmans) som är utmärkta att använda då elledningar ska fästas och smälta in i äldre miljöer. De är lätta att måla över om så skulle krävas och följer ledningen väl.
Då vi för ett par år sedan drog om elen i övervåningen var de flesta ledningar infällda i rör bakom eller ovan ytskiktet, som på de flesta ställen var masonite. Övervåningen inreddes ju 1950 och då passade man på att dra ledningarna i metallrör. (Numera används plaströr, VP-rör.) Men på vissa ställen gick det inte att fälla in och där användes klamren på bilderna ovan, typ TKK. Och ledningen var blymantlad. Istället för att ta bort denna placerades den nya plastmantlade ledningen parallellt med den gamla. Och i ladugården där den första tvinnade ledningen på porslinsfästen finns kvar, får de sitta där de sitter och minna om morfars och mormors tid.
Här syns två de gamla metallklammerav TKK-modell till vänster. Längst till höger syns ett klumpigt nytt klammer (stålspik med plastfäste) som syns väldigt tydligt om det används vid utanpåliggande ledningsdragning. Inte heller är de lätta att måla. De där kommer inte till användning i huset. Överst till höger ett clips att fästa ledningar med platt tvärsnitt, t ex en ledning från en lampa som är kopplad till ett eluttag. Detta på bilden är gammalt men typen tillverkas fortfarande. Det här är saker som intresserar mig. För att inte tala om strömbrytare, eluttag, kontakter och sladdar.

Jodå, för det är de små detaljerna som gör det!!!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...