29 april 2013

Sista fysiska påminnelsen

Det här är det sista minnet av en tid i jordbrukets historia då byns kor släpptes på skogen under sommaren. Den period som följde då fäbodkulturen tog slut och som varade fram till andra världskriget så där.
 
Vad är väl detta mot Roms ruiner? 
Jo, denna träruin är viktig för mig eftersom jag vill förstå och påminnas om min bakgrund och byns historia.
.
Det här är resterna av den sista sommarladugården i byn. Absolut inte märkvärdig utan en mycket enkel konstruktion - ändå ser jag intresse i träruinen. Sommarladugården var inte timrad utan bestod/består av en regelkonstruktion med brädväggar. Brädväggar hade även vår sommarlagård, konstruktionen borde ha varit densamma men då den revs var jag för liten för att minnas. Det är intressant att den här kulturen levde kvar här så länge. Detta beroende på att skogsbetet krävdes för att kunna hålla det djurantal som behövdes för att få hushållen att gå runt på de små gårdarna där få människor utvandrade till Amerikat. 
Den här träruinen står på en av byns allmänningar nära Degemyrbäcken. Byns sommarladugårdar var grupperade på två platser, den här hör till den södra. Jag skulle gärna se att den rustades och bevarades för den gemensamma historien, men vem är väl jag att plantera in en sådan idé som troligen betraktas som egendomlig här i byn. Det här med bakgrund i jordbrukarlivet är jag stolt över. Vem mer? Att ta tillvara det gamla, minnas och lyfta fram, är inget som går stick i stäv med modernt tänkande, vilket många tror. Sommarlagården har förfallit ännu mera sen sist jag fotade den. Den hör till den näst siste bonden i byn, han som blev tvungen att ge upp mjölkkorna i början av 2000-talet.

Då denna sommarlagård var i användning kom korna tillbaka på kvällen för att mjölkas efter att ha ätit sig mätta av det skogen bjöd. Ingen antibiotika behövdes, naturen gav det som krävdes för att hålla kossorna friska. God mjölk och utmärkt kött blev resultatet.

Skällkon kom först, sen de övriga kossorna och kvigorna. Kan ni föreställa er ljudet då skogen var levande? Numera förekommer det att koskällorna är pikanta och romantiska inslag i inredningar. Är det drömmen om livet som var som visas i detta???
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

27 april 2013

Igelkottar

Ett vykort från 70-talet i min samling.
Vilka älskvärda djur igelkottar är, riktiga urtidsdjur som överlevt till vårt millennium.
Men så få de har blivit. Minns igelkottafamiljer som levde här då jag var barn och ung. En unge som fick namnet Kalle Igelkott, spatserade mellan gårdsplanen och sommarstugan vid skogsbrynet. Första natten efter att vi hittat honom alldeles ensam, fick han bo i en kartong med hö. Kalle kom tillbaka till oss några år i rad. Men en julimorgon hittade vi honom i sommarladugården - enbart som ett skinn. Det var för sorgligt. Teorin var att en räv tagit honom som munsbit. Kalle Igelkott fick en grav med gravsten mellan stugan och sommarladugården.

Vi tränger undan naturen mer och mer, vårt levnadssätt ger vissa djur problem. Reservat och djurparker blir så krystade lösningar.

Att hålla en igelkott i sin hand är en fin upplevelse, vilka fina känsliga nosar de har, vilka söta små ansikten. Nu är det länge sedan någon dök upp i min väg. Saknar.

2013 börjar Svenska Naturskyddsföreningen med en undersökning med hjälp av oss medborgare angående antal igelkottar och var de finns: Efterlysning - har du sett en igelkott?
Det ser ut som de ökar i städerna (villaområden) och minskar på landsbygden.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

25 april 2013

Skolnedläggning

Japp, då är det klart. Min gamla skola där jag gick årskurs 1-6 läggs ner. Skolbyggnaden är en ordinär 50-talsskola vars typ återfinns över hela landet, byggd då framtiden för landet var ljus och tillitsfull. Materialen är mycket gedigna som 50-tals arkitetur brukar vara. Gult tegel, förmodar att det är 1 1/2-stens murtegel i förband, träfönster, grå kalksten i trappor, korridorgolv och fönsterbänkar. Det var där jag lärde mej vad ortoceratiter är för något och det sitter kvar ännu. Vackra, fantasieggande, förstenade bläckfiskar med en tidslinje som var svår att fatta för ett barn, ja till och med för en vuxen människa.

Gymnastiksalen var stor, vacker med ljusinsläpp via stora, högt sittande fönster. Det var innan energibesparingsåtgärderna på 80-talet då fönstren byggdes för på ett oestetiskt sätt. Matsalen ljus med fönsterband mot öster och söder, köket ligger mot väster. Fortfarande lagas den goda maten på plats. Slöjdsalen låg i samma byggnadskropp som matsalen. Jag skulle kunna beskriva allt så mycket mer ingående, minnet av rumsupplevelserna sitter djupt. Ändå har jag aldrig varit på återbesök inne i skolan efter att jag gick ut 6:an. Mycket har förändrats men jag antar att grundmaterialen finns kvar, ganska orörda.
Ja, nu läggs den ner.

Bygden blir ytterligare glesbygd. Skolbarnen bussas in till kommuncentra, närmaste gymnasium finns i Umeå alternativt Örnsköldsvik.

Skolnedläggningar sker över hela landet, men på norrländsk glesbygd får det oerhört stora negativa effekter. I min nuvarande hemkommun startade nyss ett föräldrakooperativ en friskola i den skola som kommunen lade ner. Att något sådant skulle ske i Lögdeå tror jag inte är realistiskt.

Detta trots att vi itutades att de bygdemedel, mutpengar, småsummor från de 40 vindkraftverkens produktion, skulle kunna användas till att bygga daghem och äldreboende i bygden. Åtminstone framförde La Famiglia det så för att få alla byns invånare positiva till det vindkraftsprojekt familjen tjänar många pengar på. Och många lät sig luras, även min högskoleutbildade vän trodde på pratet. Att bygga offentliga byggnader kostar många miljoner, en bråkdel sägs ska delas ut varje år. Dessutom bestämde La Famiglia att pengarna inte skulle gå till bygden i en enda pott, utan varje by (4 st) skulle få en fjärdedel var. Familjen var rädd att grannbyn Lögdeå skulle vara starkare och driva igenom sina idéer utan hänsyn till vår egen lilla by och dess styrande familj. Gissa om det kommer att gå att samsas om ett gemensamt mål? NEJ. Samarbete är inget som fungerar här i de gamla bondbyarna. Här har man i alla tider varit konkurrenter om mark och skog och så förblir det med nuvarande maktstruktur (om inget under inträffar). Hur egendomligt den ekonomiska vindföreningen i byn är upplagd skulle kunna bli ett eget lååångt inlägg.

Fast före 1970-talet, då de sista självförsörjande bönderna drog sin sista suck här i landet, var samarbete ett måste för att få livet att gå ihop, det kan jag tydligt utläsa av hushållets loggböcker, nu värdefulla dokument för att förstå det som var. Därefter uppstod jordbruksindustrin, där bönderna blev företagare och mångt större arealstorlek krävdes. Den avpersonifierade matindustrin uppstod, den industri som talet om konsumentmakt knappast rår på.

Nu är vi där.
Skolnedläggelse.
Inte bara en utan tre skolor.
Lång resväg för skolbarn.
Arbetstillfällen försvinner.
Dagligvarubutiken gick i konkurs 2008, Posten försvann för länge sen. Hur ska man ta sig ur detta och samtidigt erhålla den för länge sedan förlorade självkänslan i byn?

Så här definieras glesbygd enligt NE, Glesbygdsverket, Sveriges Kommuner och landsting:
  • Glesbygd, i svensk befolkningsstatistik motsatsen till tätort. Enligt folk- och bostadsräkningarnas definition bor cirka 15 procent av Sveriges befolkning i glesbygd. mer allmänt betecknar glesbygd glesbefolkade områden, vari även mindre tätorter inräknas.
  • Till glesbygd räknas områden som har mer än 45 minuters bilresa till en tätort med över 3000 innevånare.
  • Glesbygdskommuner är kommuner med mindre än sju invånare per kvardratkilometer och mindre än 20 000 invånare.
DN 2013-01-11.
 N-lings kommun har drygt 7000 invånare. Man hoppas att läget längs kusten samt Botniabanan ska hjälpa upp situationen.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , ,

24 april 2013

Udda figur

Så här udda blir du om du studerar vid universitet. Jodå, det är så här Umeå universitet gör reklam för sig på nätet. Efter examen blir slutresultatet att du får en ovanligt hög panna och därmed stor hjärna som rymmer mycket. Och du är man förstås. Viljestark. Målmedveten.

Jag säger dig, läs inte vid universitetet om du vill bo i glesbygd. Du märks lite väl mycket, du får knappast ett arbete du behöver för din karriärutveckling. Bara i en större stad hittar du gelikar. I stan kan du försvinna i mängden.

Ah, nu var jag cynisk, men jag tycker faktiskt inte att detta är bra reklam för högre studier. Inte alls.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

22 april 2013

Språket som klassmarkör

"
Det var tur för mig att jag i alla fall hade läst så pass mycket som jag hade, fröken Hansson använde ett helt annat språk än det jag var van vid. Fröken Vigren i fortsättningsskolan hade kanske pratat på det där viset, men mycket livligare och mer förklarande. och i prästgården, där jag vistats en hel del, rörde man sig också med andra ord och framför allt en annan betoning, långsammare och högtidligare, men av en präst väntade man sig heller inte annat, han skulle ju stå i kyrkan och predika. Av fröken Hanssons sätt att tala framgick det klart att hon var en så kallad bildad person. Ihop med prästens, doktorns, klockarns, Burvalls sommartid, syster Hedvig skulle jag tro, den pensionerade kaptenen i vitvillan innanför granhäcken och några till, utgjorde hon det där som kallades "bättre folk". Det fanns också de som gick under benämningen "lite bättre", även om gränsdragningen var svajande, jag antar skogvaktarn och fjärdingsman hörde till de senare, mejeristens var jag osäker på. Bönderna, de större vill säga, som inte slogs ihop med torpare och arbetare, var rätt och slätt bönder, och handlarns var handlarns, en egen kategori. Min snälla småskollärarinna med sitt skälvande ansikte, som stod i bönhuset och sjöng med gitarren på magen, var just ingenting. Det var väl den där troskyldiga blicken och Jeusviskandet som låg henne i fatet, misstänker jag.

Fröken Hansson hade hamnat i den här byhålan och på sin anspråkslösa befattning (postkassörska) på grund av olyckliga omständigheter (fadern fabrikören tvingades göra konkurs).
"
Utdrag ur Elsie Johanssons Mosippan från 1998, andra boken i en trilogi om en flicka och en uppväxt på 40-talet. De andra böckerna är Glasfåglarna och Nancy. Just som ovan upplevde jag inte min egen barndom.

Tänk, det är först nu jag läser trilogin, eftersom vi i den lilla litteraturgrupp jag deltar i, bestämde oss för att läsa Elsie Johansson. Nya perspektiv öppnar sig, de enkla interiörerna med kök och kammare, sättet att leva slår emot mig med full kraft. De är ger en målande beskrivning och en förnämlig komplettering till alla de svartvita fotografier jag sett, nu kulturhistoria. Mera skönlitteratur åt folket.
Leo och Olga Abrahamsson i Norra Tresund.
Foto: Sune Jonsson, 1961. 

Googlar man "torparliv" kommer man till en typ av bilder som skiljer sig rejält från det som då var verklighet. Torp har fått betydelsen fritidshus, särskilt i södra delen av landet men benämningen sprider sig norrut märker jag, först i de intellektuella kulturkretsarna. Torpinstitutionen försvann i Sverige 1943. Jag brukar påminna mig om att väldigt många i min hemby var redan födda då torparsystemet upphörde. Bara det.
 
 En bild av idag som dyker upp om man gogglar torparliv.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

20 april 2013

Norrlands situation igen

Magnus Bard, utflyttad västerbottning, tecknar träffsäkert i DN. Denna gång Norrlands situation.

Banandemokratin
Bananmonarkin
Klicka på bilden för att förstora.
HÄR finns fler teckningar signerade Bard.
 .
Och så här ser norrlands invånare på sin landsända:


Och aldrig mötas de två synsätten på ett sakligt sätt. Status quo.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

17 april 2013

Systemfel

All erfarenhet har visat att människor är
mer benägna att lida - 
om det onda är uthärdligt -
än att avskaffa de styrelseformer
vid vilka de har vant sig.

Utdraget är taget hämtat ur USA:s självständighetsförklaring.
Detta dokument framhåller amerikanska staten med stolthet i sammanhang då man visar upp sig gentemot övriga välden där demokratin på många håll inte existerar eller är satt ur spel.

Människor är sig lika lokalt i en liten by som internationellt. Vad är demokrati? Hur omsätts det i praktisk verklighet? Det finns ett hav av exempel att ösa ur hur demokratin sätts ur spel i min närhet :-) Hur människor vill ha ledare även om det enbart gagnar ledaren, inte de ledda. Hur människor till och med åsidosätter rätten till sin egen mark bara för att inte gå emot ledaren och få sig en bassning. Ja, världen är obegriplig ganska ofta här i byn. Men tydligen bara ur mitt utifrånperspektiv, jo men visst. Norrlandsdissidenten ;-)

Nu kan jag det norrländska kynnet inifrån och ut. Jepp... Det är intressant att se, förstå och analysera men som alla förstår, beklagligt på en och samma gång.
.

.

16 april 2013

Docksta skofabrik

Docksta slippers har jag sett i hela mitt liv. En sådan självklarhet att de knappt märks. Tofflor av perforerat skinn med korksula. För herrar. För pappor.

Men på 90-talet hamnade Docksta skor på catwalken - på kvinnor. Unga stadsbor som ville hänga med köpte dem, jag minns det som igår.
 Foto från Docksta skos hemsida, foto Fredrik Wannerstedt.

Och nu har gossen Ruda inom svensk formgivning satt sin prägel på dem :-) Brogues kallar han dem :-) Roligt att en gammal skofabrik kan hänga med. I Docksta i Ångermanland.


 Ska nog köpa ett par som present till min man. Han har bara standardtypen idag.
Och kanske ett par till mej själv?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,

13 april 2013

Resa i Masonite-landet

Jag fick ett mejl för ett tag sedan från Anders Linné som äger en Saab 95/1962. Han bifogade ett reportage i pdf-format ur tidningen Klassiker. Sommaren 2012 åkte Anders, Claes Johansson och Jonas Fröberg runt i Masonite Country och skrev om upplevelserna här i bygden.
 Klicka på bilden så öppnas hela den vackra och intressanta artikeln.

Masonite var mirakelmaterialet som lånade sig till det mesta.
Golv, tak, kanoter med grabbtycke och en aldrig sinande framtidstro.
Vi reser till masonitens hjärtpunkt i en svenskt masonitförsedd
kvalitetsbil som även den blivit ett industriminne.

Läs och njut!!!
Och du som läser men inte varit här - skriv ut artikeln och ta med den på semesterresan hit!

Min första bil var en Saab 96/1968 och den glömmer jag aldrig. Så personlig kompanjon i 6 år. Masonitekanoten pappa gjorde till oss barn har jag kvar att presentera för er :-) Och de platser som beskrivs i reportaget är min, vår, hembygd.


Vill du ha mer av gamla bilar, se Klassiker.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

12 april 2013

Där ingen skulle tro att någon kunde bo

Har ni sett det här? Finns på SVTplay till den 10 maj.
Där ingen skulle tro att någon kunde bo - Del 1

9789185957101_1_Omslag
Att det finns en bok med samma namn visste jag inte förrän jag letade på nätet.

Norrmännen är fantastiska, som ett enda stort härligt hembygdsmuseum.
Så olikt. Här.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

11 april 2013

Välvårdat

Man kan ju inte bli annat än glad av att se detta hus med ekonomibyggnader i Nordmalings muncipalsamhälle och kommuncentrum.
 Här bor någon som tycker om sitt hus, en sann byggnadsvårdare.
Trots smutsig snö gör gör denna fastighet mej väl till mods.
Mer sådant, tack...
.
.

9 april 2013

Hanna & August i Övik

Här har vi ett gammalt uthus i Örnsköldsvik. Jag tycker det är fint med sin brädfordring och papptak. Men byggnaden behöver varsam vård för att överleva. Inte för mycket, då försvinner husets själ.
Ser ni det grå staketet med spetsade och ojämnt långa toppar som böljar fram. Det har varit vitmålat med linoljefärg tycker jag mig kunna se. Så vackert, långt ifrån dagens breda jämnhöga, rakt avskurna och låga villastaket som kan köpas som metervara.
Här lekte min mamma lekt med sin kusin. Till Ö-vik tog man sig per buss och senare kunde det bli en cykeltur på 5,5 mil. Ett annat liv utspelar sig i min inre tankevärld då jag tänker på gamla Kustlandsvägen som går ner och upp för Tävrabackarnas grusbemängda yta. har ni kört bil där? Det har jag. Tänk er att cykla där... Att träffa på en okänd luffare längs vägen i skogen kunde kännas lite skrämmande förstod jag av berättelserna jag fått mej till livs.
Ser ni tvättlinorna? Ingen torkvinda här inte, nej, nej... Det är en modern företeelse.
Ser ni dungarna med gul praktlysing? Så vanlig förr. Den gör sig bra i mängd, är lättskött, ja praktlysing har irriterande lätt att sprida sig kan någon tycka.
Bostadshuset är uppsnofsat men uthuslängan verkar ganska orörd.
Här bodde mammas morbror och moster August och Hanna. August var son till Per och Amanda i Levar. Kusin Valdy, som var äldsta barnet, var mammas goda lekkamrat och väninna. Jag har hört berättas om då de lekte oförsiktigt nere vid kajen och mamma ramlade i vattnet. Hur hon och Valdy ropade på hjälp och hon fick hjälp upp av en man som promenerade förbi. Detta var ett minne för livet. Valdy flyttade till Stockholm, kanske ungefär samtidigt som mamma flyttade söderut. Någon riktig koll på detta har jag inte. Men att det blev en chock för min mor då Valdy, efter en rätt kort sjukdomsperiod gick bort i cancer, har jag förstått.
 
Här är grannhuset vars gamla ekonomibyggnader är borta.
Tänk er att detta fortfarande och än så länge finns kvar. Det är lite ofattbart så inträngt av nya bostäder som det ligger. En pärla jag tittar till ibland :-) Oförstörda släktplatser finns det få av i min släkt, jag anar att det delvis är ett norrlandsfenomen.
.

Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

7 april 2013

Luthers katekes

Jag har gått ett par kurser i handskiftsläsning hos släktforskarföreningen där jag bor. De har varit intressanta, jag hör till de yngre på kurserna.
Vi kom in på Martin Luthers lilla katekes som fanns med i rullorna, i någon husförhörslängd. Det var inte många deltagare, om någon, som kände till den eller hade läst katekesen. Då jag berättade att jag ägde en katekes som jag fått som barn blev förvåningen stor.
Jamen, visst har jag läst katekesen. Minns dock inte om vi inför konfirmationen använde den. Att känna till innehållet i den är sannerligen inte dumt. Som släktforskare är det intressant att i husförhörslängderna se hur mina förfäder klarade av att memorera tio guds bud och Luther förklaringar till dem.
Västerbotten och Bohuslän är ju vara landskapen med mest religiositet. Inte konstigt att katekesen var en gåva vid ett juniorläger. Predikanten Sture Burman har skrivit så vackert med sin speciella handstil.
Jamen, jag gillar min lilla katekes som återfanns bland mina gamla dagböcker, den påminner mej om min bakgrund. Att kunna de tio budorden kan väl egentligen sägas höra till allmänbildningen för en så´n som mej?
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

6 april 2013

Runmärkt

Jag hittade en kartong i gömmorna. Innehållet var intressant men även kartongen i sig. Från en förgången tid.
Minns ni detta varumärke? Runmärkt smör. Före Europeiska unionen. Före globaliserigen. Det var på den tiden jag aldrig kunde förställa mej att mjölk skulle bli en global handelsvara.
Mormorsmor använde mjölktråg för att skilja mjölk och grädde åt och kärnade därefter smör i en smörkärna. Mormor använde en separator som stod inne i köket. Mamma köpte smör från mejeriet i Levar, sedan från mejerier längre bort.
Jag gör likadant men för några år sedan köpte jag hemkärnat smör hos Berglunds Handelsbod & Schweizeri i Greckåsar nära Grythyttan i Västmanland.

Mera sådant skulle man kunna önska sig :-)
.
"
Smör gjorde man för att konservera mjölk. Av samma skäl gjorde man ost och fil. Genom att lära sig kontrollera mjölkens naturliga bakterieflora kunde man styra hållbarheten och smaken. (...) I dagens moderna mejerier - där det viktigaste är att skapa en produkt som alltidsmakar likadant - har man i princip förlorat kunskapen om mjölksyrabakterierna. Alla mejeriprodukter görs idag av pastöriserad mjölk. Upphettningen tar kål på bakterierna man vill använda för att göra fil, ost eller andra produkter.

Det svenska smöret gjordes tills nyligen på ett liknande sätt. Sedan grädden separerats från mjölken värmebehandlades den, en syrakultur tillsattes och grädden tilläts mogna innan den kärnades. Tillvägagångssättet kallades Alnarpsmetoden, efter den utbildningsanstalt i Skåne där metoden togs fram på trettiotalet. Fördelarna var i princip två; en större mängd smör kunde utvinnas av varje andel grädde och syrningen skapade ett smör med rik och syrlig smak.

Lite i smyg övergavs denna metod. Nu kärnas grädden osyrad och smakar i princip bara vispad grädde. Smaken tillsätts i efterhand från importerade plastdunkar med smörarom från firman Dairy Chem i Illinois.

På Svenska Smörs hemsida står dock fortfarande att grädden syras pådet gama sättet och på smörpaketens innehållsförteckning står inget om en tillsatt arom. Ändå är smakskillnaden avsevärd.
Men ingen smakar ju på smöret.
Vinsten för de tre mejerierna i Sverigesom tillverkar smör - i Östersund, Götene och Umeå - är en enklare framställning av kärnmjölkspulver, den biprodukt som sedan säljs till glasstillverkning och bagerier. Den ekonomiska vinsten är försumbar.

Rationaliseringen av smörtillverkningen genomfördes synkront av alla mejerier, trots att Svenskt Smör -  det enda som finns att tillgå i svenska butiker -  enligt definitionen inte är en och samma produkt. EU tvingade i mitten av nittiotalet de tre mejerierna att sätta sina egna logotyper på förpackningarna i ett försök att bryta smörmonopolet. Rent teoretiskt finns det inget som hindrar mejerierna från att förändra metoderna på respektive tillverkningsort, det vill säga konkurrera på riktigt med smak och kvalitet.
"
Utdrag ur kapitlet Välståndet byggdes av smör ur den läsvärda boken NORRLAND av Po Tidholm.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

4 april 2013

Vårkänslor

"Mamma, jag vill ha en filt för nu gå´ne å ha picknick ute!"
 Något liknande bör jag ha sagt då jag kom som mycket liten kom hemspringande. Jag hade sett brunt fjolårsgräs sôm hadd tent fram bårte snön på gaveln om kompisen Karins fina uthus. Redan som mycket liten kom vårkänslorna fram med ljuset och värmen.
Bakom uthuset ligger byns vackraste hus.
Ända sedan jag började blogga har jag tänkt skriva om detta kulturhistoriskt intressanta.
Och minns - för att vara khintressant behöver en byggnad inte vara flera hundra år gammal.

Själv har jag inga starka minnen av händelsen men någon filt fick jag inte ta med ut. Tror dock att det hela gladde min mor eftersom hon senare berättade om när jag ville ha årets första picknick på fjolårsgräs.

Vårkänslorna är precis desamma nu som då. Det här med upplevelser av årstider torde väl vara det sista som lämnar en människa. Att sitta ute på bron och dricka kaffe en solig vårdag tror jag nog även de som drabbats av demens kan njuta av. Det är något jag tar med mig då jag planerar byggnader.

Christina i Grannäs skriver om ett annat härligt vårtecken. Spana in!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om ,

3 april 2013

Skitkul

Det kan behövas lite skoj.
För inte kan det vara roligt att vara kommuninnevånare och betala skatt i Nordmalings kommun, för vad får man tillbaka? Det händer trista saker i kommunhuset. Nordmaling är en mycket liten kommun som ligger i Norrland. Den som sett Kjell Sundvalls film Jägarna vet hur det går till i vilda Norrland. Jorå! Sundvall har beskrivit mentaliteten väldigt bra. Då jag efter några år till sist såg filmen, som på inget sätt hör till min favoritgenre, tyckte jag den var en nidbild av norrlänningarna, jag är ju själv av det släktet. Numera vet jag av egen erfarenhet att bilden på många sätt är sann. Alldeles tyvärr! Naturligtvis vet jag också att det finns rejäla människor i kommunen.

I Nordmalings kommun har fyra kommunchefer tvingats avgå/sparkats sedan 2004. Innan dess har jag inte koll. Avhoppen har berott på konflikt med det samma kommunalråd. Detta är negativt för kommunen och dess invånare. Vilken självbild får man? Vilka vill flytta hit?
  1. Den förste av kommunens högsta tjänstemän (som jag känner till) som tvingades bort var Roger Holmbom. Det var i april 2004.
  2. Den andre, Kjell Moberg, var kommunchef under halva året 2005. I december 2005 gick han.
  3. Därefter satt Magnus Hagberg 2006 - 2011 och sparkades den 28 april 2011.
  4. Nu avgår Dan Vähä som varit kommunchef oktober 2011 - april 2013 (under hans tid har det också varit turbulent)
Artediskolan (kommunens enda högstadieskola) har haft problem. Rektorer har avskedats och bytts ut, tio rektorer på tio år! Miljoner har utbetalats som avgångsvederlag för kommunchefer och rektorer. Undra på att ekonomin är körd i botten.

Samtidigt säger kommunalrådet, som ser ut att ha haft svårt att samarbeta med kommuncheferna, att hon avgår vid nästa val. Det har sagts förr utan att makten släppts. Låt oss avvakta!

I Vännäs kommun samarbetar man. I Bjurholm, Sveriges minsta kommun, likaså vad jag vet. I Nordmaling går split och osämja i kommunledningen ut över kommunens invånare. I kommunen behövs arbetsro och samarbete över blockgränserna men det kommer inte att gå. Det blir inte heller bättre med annat styre, vart fjärde år brukar kommunledningen bytas ut, de politiska blocken byter av varandra. Prestige och maktkamp verkar inbyggt i kommunhusets väggar och gör den lilla kommunen Nordmaling med drygt 7000 invånare ovärdig, kommuninvånarna får sitta emellan.

Det ska fan vara kommunchef, eller boende för den delen, i denna kommun. Jag har det bra jag, som betalar skatt någon annanstans, borta från Norrland. Detta är dock mycket trist att konstatera, jag som försvarat mina fränder norrlänningarna då man rackat ner på dem. Tidigare.
Man kan kanske ha kul genom att titta på webbsändningar från kommunfullmäktiges sammanträden.
Länk finns på kommunens hemsida.
Anders Jonsson, (C) Nordmaling
Det sägs också att ett land, en kommun, min hemby, har det styre man förtjänar! Är det verkligen så? Jo, så länge det är en demokrati vi lever i.
Ulla-Maj Andersson, kommunalråd (S) i Nordmaling
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

2 april 2013

I en skog nära mej

I midsomras satt vi ett gäng i grönskan och pratade och spånade om ditten och datten. Hur det nu var så kläckte Håkan från Dalarna idén att ha utställningar i skogen med tavlor köpta billigt på loppis, hötorgskonst alltså. Hans förslag var att vi skulle låta gråtande barn skulle få befolka kalhyggen där vi har de skogar vi äger eller vandrar i. Förslaget rönte allas vår stora förtjusning :-)

Sådan här tavlor har massproducerats och är lätta att hitta på andrahandsmarknaden för en spottstyver.

Ser att just nu (5 mars - 5 april 2013) pågår en liten utställning om gråtande barn på Stadsmuseet i Stockholm. Visste ni att konstnären var italienaren Bruno Amadio?

***
Det här är en avverkning helt nära byn fotograferad förra året.
Degermyrbäcken rinner parallellt med fotots nederkant. De anslutande vattenfårorna har uppstått pga avverkningen, marken tar inte undan regnvattnet på den kalhuggna ytan.
Här i byn säljer de flesta sin skogliga råvara till Norra Skogsägarna. Men säljaren håller sällan det köpande skogsbolaget i nackskinnet. Nej, säljaren ställer inga krav på hur det ska se ut efteråt vilket gynnar företaget men missgynnar oss skogsägare i längden. Det finns kurser att gå för att lära sig bli en bra beställare, åtminstone i mellersta Sverige, anordnade av Skogsstyrelsen. Inte blev jag dummare av att gå den kursen. Här uppe bland oss ser det inte ut att finnas många som säger något annat än tack och bock till en avverkning om skogsbolaget ringer. Ställ krav på skogsbolagen för bövelen som vid en normal upphandling av ett byggprojekt. Jag ser hur inställningen till den egna skogen ofta skiljer sig mellan norr och söder, mellan utbor och åbor, mellan olika utbildningar och erfarenheter.
Det här är "badargrubba", resterna av dammen som drev spånhyvlen i bäcken. Där var så djupt att man badade under 1900-talets första hälft. Visst var det kallt men vad bryr sig barn om det?
"Badargrubban" i Degermyrbäcken fotograferad av mej en vinterdag på 1970-talet.
Här på fäbodallmänningen, som alla byns hemmansägare är delägare i, avverkades skog utan att det togs upp på byastämman. Inte var det mycket, bara 0,6 ha skog såldes till Norra skogsägarna vars entreprenör utförde avverkning och två år senare markplöjning. Ytan markbereddes tvärs emot vad som genom sluten omröstning beslutades av stämman. Bilderna är från dagen efter stämman. Det kallas medeltida mörker!!! Året därpå fick bysamfällighetens ordförande, ortens polis, blommor för bra ledarskap på La Famiglias initiativ.
I bildens mitt ovan, nära skogsbrynet syns anslagstavlan som berättar om fäbodarnas historia. Den står vid avfarten från skogsbilvägen mot fäbodplatsen. För att komma dit måste man passera längs hygget längs två sidor. Välkomna så mycket ska ni alla vara!!! Fäbodarna finns med som utflyktsmål i kommunens broschyrer. Som sagt VÄLKOMNA!
Skogsbolaget Norra skogsägarna var köpare och höll med egna entreprenörer.
***
Det nu genomförda vindkraftsprojektet här, som täcker 8 kvadratkilometer, har inneburit att en stor mängd skog har avverkats i samband med uppförandet av vägar och kraftverk. Det är bra för bygden anser byns centerpolitiker född 1966, som även är ordförande i Norra Skogsägarnas lokala skogsbruksområde. Han går i föräldrarnas fotspår och det får till följd att alla hemmansägare tycker likadant. Såklart. Vem vågar något annat.
***
När får vi se en viss eftertanke i skogsbruket, när får vi se ett sådant här företag i Västerbotten?
Anders Jonsson, centerpartiet Nordmaling, ledamot i kommunfullmäktige, Vera Jonzon, ersättare i kretsstyrelsen Centerpartiet Nordmaling, Rolf Jonzon, fd centerpolitiker i Nordmaling, Tomas Erixon, polis Nordmaling
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...