29 maj 2013

Främre Orienten

För några år sedan gick resan till Främre Orienten av stapeln. Fotografierna på fantastiskt underbara byggnader och platser blev många. Ändå väljer jag nu bara ut dessa tre.
Traditionella byggnadstekniker intresserar mej vart jag mig i världen vänder. Har de rund planform tittar jag lite extra. De traditionella bikupehusen av lera, "beehivehouses", som finns på några lantliga platser i Syrien, var därför ett måste att se. Utanför varje gård i den här trakten stod en ko, möjligen två, som familjerna behövde för sitt uppehälle. Ungefär som situationen var då jag växte upp i nordliga Sverige. Tänk er att där i den s.k. fertila halvmånen uppstod jordbrukandet för så där 8000 år sedan och människan blev bofast. Jägarkulturen fick konkurrens.
Det ska till en speciellt byggteknik för att få till det där. Falska valv säger man lite nedlåtande, överkragade kupoler är en annan beteckning. Förutom bikupehusen har vi andra runda traditionella byggnader som t ex sardiska nuragher, bostadshus i Alberobello i Apulien, lappkåtor på Nordkalotten. Jag var där :-)
Souken i Aleppo, var ett intressant myller av människor och varor, ja hela staden hade intressant stadsplan och byggnader. Det är smärtsamt att minnas Aleppo, denna fantastiska stad som nu förstörs i ett inbördeskrig. Liksom Damaskus och Bosra. Att veta att inget ser ut som före inbördeskriget, kulturskatter går till spillo. Att Syrien är en diktatur märkte man inte så mycket av som tillfällig besökare, bara att porträtt på diktatorn förekom frekvent. I en diktatur är ju allt väldigt lugnt på ytan, ingen vågar säga något, ha en egen åsikt offentligt.

Vi var ett gäng restaureringsarkitekter och antikvarier som gjorde resan. Jag var en av dem som planerat resan, A. som då arbetade på kulturdepartementet, var den andra. Att hitta intressanta platser att besöka var inte svårt alls, många stod på min önskelista efter att ha läst klassisk arkeologi eller antikens kultur och samhällsliv som beteckningen är idag.

På den resan gick jag första och enda gången över floden Eufrat och in i gamla Mesopotamien. Jomen, det kändes historiskt. Övergången skedde i staden Deir-ez-Zor mot irakiska gräsen till, varifrån besök till utgrävningarna av den dåtida amoritiska staden Mari gjordes. Deir-ez-Zor är i dagsläget sönderskjuten har jag sett på nyhetsbilder.

På resan besökte vi tio platser som finns på UNESCO:s World Heritage List förutom många andra stora intressantheter. Det var dessa:

Syrien
Aleppo
Bosra
Damaskus
Crac des Chevaier
Palmyra

Jordanien
Petra
Wadi Rum

Libanon
Anjar
Baalbek
Byblos

Från Baalbek i Bekaadalen, där mycket välbevarade romerska tempel står kvar, såg vi Libanons cedrar på avstånd nedanför de snötäckta bergstopparna som ger det vatten som är det man strider om i regionen. Hizbollahs skjutningar hördes eka i dalgångarna där. I stort märkte man att libaneserna såg framtiden an efter deras blodiga inbördeskrig.

***
Jag tyckte det kunde vara på sin plats att berätta att jag inte är stadigvarande i lilla byn i norra delen av Sverige som jag mestadels bloggar om. Det är ju i jämförelse ett nybygge med få kulturhistoriska värden kvar och en väldigt kort historia. Men min uppfattning är att varje plats på jorden har en egen intressant historia. Det gäller bara att upptäcka den genom att vara lyhörd. Att vara stolt över sitt ursprung hjälper till att vilja se.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

28 maj 2013

Nu grönskar det

Kan man bli trött på upprepningen med årstiderna. Samma sak år ut och år in. Samma ovana nyhetsgrönska. Nej, jag blir aldrig blasé på detta. Aldrig! Never!

Fick ett trevligt samtal från länsstyrelsen idag. Kan bli något spännande av det!
.
.
.
.

Tanke

"Varje hembygd utgör en helig geografi. Bandomens eller ungdomens stad blir alltid en mytisk stad för dem som en gång lämnat den. För mig är Bukarest ett centrum för outtömlig mytologi. Det är först på andra sidan denna mytologi jag har lyckats känna dess verkliga historia. Och kanske min egen."

Mircea Eliade

Γνῷθι ζεασηόν

.

27 maj 2013

Självförgängelse

Bron i Mostar förstördes under kriget i Bosnien 1993. Den byggdes upp efter kriget och återinvigdes 2004.
I Afghanistan förstördes 600 år gamla monumentala statyer i Bamiyandalen år 2001 genom att sprängas. De stämde inte med talibanernas sätt att se på tillvaron.
Warszawa bombades bort under andra världskriget. 90 % av byggnaderna förstördes. Så snart kriget var slut beslöt polackerna att bygga upp den gamla delen av staden igen som den sett ut tidigare.  Fotografier och ritningar kom till hjälp. Människors minne bevarade staden.

Att hacka näsor och fingrar av skulpturer var ett vanligt sätt att smäda det besegrade folket under lång tid. Hur många antika skulpturer har inte skadats på det sättet!

Alltså - kultur har en mycket stark inneboende makt, att skända ett folks kultur är att skända människorna som bor där. Det här var bara några exempel av många.

Hur gör vi då i den här bygden? Jo, för de människor som en gång levde här har vi ingen plats. Här är man sig själv nog. Minnena av tidigare mänskliga yttringar förstörs. Frivilligt. Det största hotet mot kulturarvet är okunskap och ointresse. Vi som lever nu svävar fritt, utan fysisk förankring. Snart är vi också borta med vinden. Så det så. Memento mori som slaven viskade i kejsarens öra vid segertåget in i Rom där folkets jubel mötte.

Att inte låta människor få tillgång till sin historia är att förminska dem. Att undergräva deras självtillit. Ta ifrån dem makten. Hålla dem i schack. På vilken geografisk nivå det än rör sig på.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

26 maj 2013

Syneprotokoll från 1887 för båtsmanstorpet i rote 163

För båtsmanstorpet Brömstergärdet upprättades ett syneprotokoll den 1 november 1887 av kronolänsman N. Häggström, Levar.
Där kan man utläsa att:

Mangårdsbyggnaden var uppförd 1886 som en rödmålad liggtimrad byggnad med utknutar på en 30 cm hög stengrund, taket var täckt med stickspån. Husets utvändiga mått var 7,25 meter lång och 4,90 meter bred, knutarna ej inräknade. Långväggarnas höjd var 3, 25 meter till takfoten.

Planlösningen var en enkelstuga, det vill säga byggnaden bestod av en stuga/storkök, kammare och förstuga/farstu. Stugan/storköket var 4,9 x 4,9 meter med 3 meters takhöjd och fönster åt tre väderstreck. Kammaren hade måtten 2,35 x 3 meter, farstun var 2,35 x 1,8 meter med takhöjden 3 meter. Kammaren nådde man från stugan/storköket. På vinden fanns på södra gaveln ett fönster och ett golv var inlagt. (Rummet användes för förvaring eller sommarboende, ett vanligt sätt att leva föritin.)

Huset hade en timrad källare under stugan/storköket. Jag tolkar det som att den nåddes från en lucka i köksgolvet, vilket var vanligt här. Trägolvet var drygt 60 mm tjockt och det spontade innertaket var 25 millimeter. Golvsocklar och taklister fanns.

Fönsterkarmar, bågar och foder var målade med linoljefärg. En fönsterluft i storköket var öppningsbar. De invändiga dörrarna var panelade på båda sidorna men endast sidan mot storköket var målad (med linoljefärg). Spiskåpan ovanför den öppna härden och bakugnen hade två spjäll och träsockeln till den öppna härden var målad med linoljefärg.

De brister som enligt syneprotokollet skulle åtgärdas av hemmansägarna som kontrakterat rotesoldat Carl (Wänström) Brömster var följande:
  • Stugan skulle drevas/tätas bättre – både till väggarna och dörröppningarna – material och arbete beräknades kosta 4 kronor.
  • Kammaren hade ett fönster och som anmärkts dörr till stugan/storköket. Den var försedd med golv och tak som stugan/storköket. Något annat att anmärka fanns inte, än att kammardörren liksom dörrfodren skulle målas med linoljefärg, beräknad kostnad 25 öre.
  • Dörr och foder från farstun mot stuga/storkök skulle målas till beräknad kostnad av 25 öre.
  • På husets utsida saknades vattbräder över fönstren och skulle uppsättas till en kostnad av 75 öre.
Ekonomibyggnaden bestod av lada och fähus med en genomkörningsport mellan. I vinkel till ekonomibyggnaden stod en kornhässja, storhässja. Till gården hörde en brunn.

Om dessa små brister avhjälptes inom 14 dagar för den beräknade kostnaden 5 kronor 25 öre samt för ekonomibyggnaden 1 krona 50 öre, ansågs att byggnaden, som var ny och utvändigt rödmålad, vara i sådant skick att båtsman Brömster kunde tillträda rotetorpet och framdeles underhålla det.
Så här bör torpet ha tett sig, ingen ovanlig syn på den tiden här i landet. Ser ut som båtmanstorpet i grannbyn som finns på foto från 1960-talet.
Klicka på dokumentet så öppnar det sig som en pdf med samtliga sidor.
Med möjlighet att förstora ytterligare.
Nöjsam läsning!

Detta syneprotokoll samt flera dokument kopierade jag ur byakistan som då nyligen kommit till rätta, efter att jag och bygdegårdsföreningens (kallat hembygdsföreningen) dåvarande ordförande, tillika hemmansägare, gått igenom densamma år 2007 enligt beslut på en bystämma. Dokumenten som rör byns historia är vår gemensamma egendom och borde naturligtvis göras tillgängliga. Men byastyrelsen valde, på bygdegårdsföreningens ordförandes inrådan, att lägga dokumentkopiorna otillgängliga för alla uppe på bygdegårdens vind. Haha, kanske man är rädd att för mycket kännedom om hembygden gör invånarna oregerliga och ifrågasättande!???  De som idag karaktäriseras av ordföranden som tysta och inget säger i förrän hemma vid matbordet. Kännedom om den egna kulturen kan ju ge människor en välbehövlig identitet och tillit till sig själva ;-)  Vad händer då...    Nå - här på bloggen är dokumentet tillgängligt för alla i hela världen  :-)

Tillägg1:
När jag omvandlat måtten från fot till metersystemet här ovan har jag räknat med att 1 fot = 29,69 meter som var det fotmått som användes till 1889 då metersystemet infördes. Jag utgår då från Albert W. Carlssons Med mått mätt. Svenska och utländska mått genom tiderna, LTs förlag 1989. Även wikipedia anger detta svenska fotmått. (Det är viktigt att veta att det medeltida fotmåttet var eljest, därmed även alnmåttet, om man nu arbetar med ännu äldre dokument.)

Tillägg 2:
Som anekdot kan jag berätta att jag och min man skulle tillsammans med rågrannarna gå upp rået på en äga för ett par år sedan. Rågrannarna sa sig ha en karta som de skulle ta med, vi tog en lasermätare. Så begav vi oss alla. Hittade inte det ena röset vid ändpunkten, kartan fiskades upp ur bakfickan. Måttet angavs, vi mätte med vår lasermätare. Ändå hittade vi inte röset. Det visade sig då jag fick se kartkopian, att den var från tidigt 1900-tal och måtten angivna i alnar. Lantmätaren valde det gamla systemet istället för metersystemet som införts långt tidigare. Då gäller det att idag hålla tungan rätt i munnen för att få till rätta avståndet/placeringen :-)
En stor eloge till våra rågrannar som ville att vi skulle gå upp rågången tillsammans, precis som det rekommenderas ska gå till. Minst lika ofta görs detta här i byn utan denna mycket artiga och belevade kontakt har vi förstått.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , , , , ,

25 maj 2013

Urban, Vilhelmina och Blenda + Beda

Urban, Vilhelmina och Blenda skola sommaren lända.
Urban, Vilhelmina och Beda skola sommaren leda.
Återstår att se om det gamla talesättet slår in. Bondepraktikan säger att vädret den 25, 26 och 27 maj visar hur vädret i juni, juli och augusti samma år blir.
Människan spår, Gud rår.  


Edit:
Beda – Namnet fanns, till minne av en engelsk munk från 700-talet, på dagens datum (27/5) före 1901, då det utgick. 1986 återinfördes det på dagens datum och har funnits där sedan dess. 
Blenda – Namnet infördes på dagens datum 1901 och har funnits där sedan dess.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

En typisk parstuga i trakten

Albert Jonsson som bodde ôppe Myra, var enigt uppgift son till båtsman Jonas August Hörning som under tiden som indelt soldat bebodde Hörningstorpet i Lögdeå med sin familj. Det skrev jag i förra inlägget.
 
Då kan jag lika gärna visa Albert Jonssons hus, en stilig parstuga av västerbottenstyp, nu riven. Likartade byggdetaljer, men med enkelstugans planform och utan småfönstren på övervåningen, hade båtsmanstorpen här i byarna. Överljus, bearbetat entréparti och brons form har varit så väldigt vanliga i denna del av landet. De här parstugorna är en av de vackraste boenden man kan ha - två rum, kök och sal,  har fönster mot tre väderstreck. Gissa om ljuset är vackert?
Nederst i flygbilden från 1957 syns samma parstuga.

Nu är de flesta timrade enkel- och parstugor i byn rivna och ersatta med egnahem, s.k. Per Albin-torp. Arbetarsmåbrukslånefonden tillkom 1933 under depressionen och innebar att man fick lån till bostadsbyggande och typritningar upprättade av staten. Per-Albin Hansson var statsminister då, därav benämningen. Bostadshusen hade näst intill kvadratisk planlösning med olika utformning av farstukvist/veranda. Till detta byggdes en ladugårdslänga. Byggandet skulle hjälpa landet ur krisen. Ny tid, ny byggnadskonstruktion gjorde sig gällande. Det är, törs jag nog säga utan att jag ännu slutfört det statistiska underlag jag håller på med, den vanligaste bostadstypen i byn idag. Och på den norrländska landsbygden. En stark Norrlandssymbol.

Läs mer om bostadshusens historia i Västerbotten - Bevare mig väl!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

23 maj 2013

Båtsmanstorp i socknen

Båtsmanstorpen i Nordmalings socken fanns på följande platser (med förbehåll att denna uppgift fann jag på nätet för sex år sedan, hemsidan är nu borttagen).

Rote nr
163 Ava o. Aspeå
164 Lögdeå
165 Lögdeå o. Mo
166 Djupsjö o. Ledusjö
167 Baggård o. Orrböle
168 ?
169 Gräsmyr o. Hummelholm
170 Gräsmyr o. Hummelholm o. Torrböle
171 Brattfors
172 Ängersjö
173 Öre o. Håknäs
174 Järnäs
175 Bredvik

Mig veterligt finns det ingen sammanställning var dessa rotetorp var belägna och om något råkar finnas kvar.

Laga skifteskartor är vackra och informativa dokument. Jag började med att fotografera av kartan i  Lantmäteriverkets arkiv (som det tidigare hette) i Gävle och även studera den på plats ett antal gånger i kommunens arkiv där den fanns fram till 2007. Numera har jag införskaffat en egen.
På laga skifteskartan från 1869 finns båtsmanstorpet inritat, då befunnen på en av byns samfälligheter.

I det landskap där min farfarsfarmorsfarfar var båtsman har alla båtsmanstorp inventerats och markerats på en karta av hembygdsforskare. I de fall torpen inte finns kvar så finns åtminstone platsen markerad och ihågkommen på en karta. Jag känner inte till att en sådan inventering är gjord i Nordmaling.

Vad finns kvar av rotetorpet Brömstergärdet? Något fotografi har jag inte sett.
 
Dymlingen ovan fanns vid Hörnings båtsmanstorp i grannbyn, rote 164. Det är den enda lämning av detta rotetorp som kommer att finnas kvar i framtiden! Jo, kanske några hörnstenar också, eventuellt. Om de inte markbereds bort.

Albert Jonsson (* 1876) som bodde ôppe Myra och där efterkommande led fortfarande bor, var enligt uppgift son till båtsman Jonas August Hörning vilken under tiden som indelt soldat bebodde Hörningstorpet i Lögdeå med sin familj. Om han var den siste indelte soldaten på detta rotetorp har jag inte grunnat ut än. Men med tanke på att han föddes 1852 är det troligt att Jonas August ersattes av ytterligare en båtsman innan indelningsverket lades ner 1901.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

22 maj 2013

Njut av stunden



Fånga stunden... innan det är för sent.
.
.
.
.

19 maj 2013

Här är allt jag vill säga sagt

Den här krönikan, som jag hittade i Antik & Auktion då jag som vanligt besökte folkbiblioteket, har allt jag vill säga med bloggen Timmer & Masonite. Jag skulle kunna sluta skriva nu. Allt är sagt. Om små människors identitetslöshet.

Pengar är en knepig drivkraft


Den mest bevarade epoken i svensk historia måste vara 1700-talet. Så många 1700-talsinredningar som vi har i dag fanns det knappt på 1700-talet. Stig Lindberg och Wiwen Nilsson är det inte heller någon fara med. Ingen risk att framtidens samlare kommer sakna föremål att ställa i hyllorna.
Bortsett från museivärlden, som ju bevarar det allra mest unika i få exemplar, sker stora delar av historievården på privat basis. Det är vanligt folk som ser till att forna tider bevaras genom att låta bli att slänga släktens smycken och gammelvärldens föremål. Det är bra. Problemet är bara att vi alla mer eller mindre styrs av både trender och pengar i vårt samlande; det har varit attraktivt med 1700-tal och modernism ett tag nu, och trist med 1880-tal och jugend. Det har varit lukrativt att samla på 60-talskonst, medan de klassiska 1800-talsoljoma har betraktats som döda. Det skulle vara svårt att lämna över ansvaret för kulturarvet i privata händer, för pengar är ju en ganska knepig drivkraft. Det är också så att de med pengar inte automatiskt har kun­skap och smak.
Ytterligare en aspekt är att det kan vara väldigt besvärligt att få plats med sina samlingar, så det finns alltså också en fysisk begränsning.
Inte minst gäller det husen i Norrlands inland.
Under våren har jag rest ungefär 600 mil kors och tvärs genom norra Sverige för att föreläsa om Norrlands historia som koloni. Det har varit en fantastisk resa, men samtidigt sorglig eftersom jag sett så mycket som väldigt snart kom­mer att vara borta. De gamla kronotorpen i Västerbottens inland är redan på väg att sjunka ner i slyn, men även folkhemmets lämningar står som urblåsta mo­nument över den tid som varit.
I byn Backe i Ångermanland stötte jag på ett fullstort - och för länge sedan nerlagt – länssjukhus från en tid då regionalpolitiken såg annorlunda ut. Hela byggnaden är nu uppköpt av någon lirare från Sydsverige.
Jag har rest genom ett landskap som förvandlats till en monokultur, genom skog som för längesedan upphört att vara natur och där lämningarna av mänskligt liv - stigarna, husgrunderna, dikena, tjärdalarna - har utplånats av skogs­maskinernas larvfötter. De som en gång levde här har ingen plats för sina minnen, de svävar fritt, utan fysisk förankring. Snart är de borta med vinden.


Po Tidholm är frilansjournalist och kulturkritiker, medarbetare i bl a DN och Aftonbladet. Kunde han skulle han köpa alla Norrlands ödegårdar.


Krönika i Antik och Auktion 5/2013.

.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

18 maj 2013

Märkligt

Nog är det märkligt att Timmer & Masontite ligger bland de 10 mest lästa bloggarna på TopBlogArea och TopBlog.se under rubriken Kultur. Kulturbegreppet är förstås allomfattande, där finns bloggar om släktforskning, porslin, textilhistoria, konst, historia allmänt, personlig utveckling en platsspecifik blogg med nynazistiska sympatier, långt från Timmer & Masonites värderingar mm mm. På Timmer & Masonite är det dagliga besöksantalet inte jättestort men ändå förundras jag lite över placeringen. Skriverierna är ju sannerligen växlande. Som livet självt.
Nu kanske det här till en del har sin förklaring i att det finns så många fler som bloggar om heminredning, outfits, trädgård, fitness - än om byggnadsvård och kulturhistoria. Det innebär att det är lättare att rankas högt i ett ämne där inte så många skriver (ni hör hur jag förminskar min insats :-) Dessutom har långt ifrån alla bloggare anmält sina bloggar till bloggkataloger, det gäller nog främst bloggare med verkligt många besökare.

Men som sagt - jag förvånas över att ett par bloggkataloger rankar bloggen så pass högt inom rubriken Kultur där jag placerat Timmer & Masonite. Weblogen som handlar om glädjen och vedermödorna av att bli hemmansägare i norra delen av landet. Om minnenas resa kors och tvärs genom tiden. Om varför det som nu är, är som det är. Kanske… 
.
.


.
.

16 maj 2013

Båtsmanstorpet som ingen verkar minnas

Här följer båtsmansnamn i Nordmalings socken

Rote 163 Brömster
Rote 164 Hörning
Rote 165 Norrlänning
Rote 166 Nord
Rote 167 Bagger
Rote 168 Häggström
Rote 169 Rundman
Rote 170 Holmer
Rote 171 Söderman
Rote 172 Englund
Rote 173 Lustig
Rote 174 Nording
Rote 175 Vikman

Brömster var soldatnamnet här i byn. Soldatnamnen följde med torpet. Varje soldat som tog värvning fick detta namn. Då soldaten dog eller fick avsked (pensionerades) gick torp och namn till efterträdaren. Det betyder alltså att alla med namnet Brömster nödvändigtvis inte är släkt.

Detta sakernas tillstånd gjorde att jag som nybliven släktforskare, innan jag insåg att alla marinsoldater (båtsmän) i samma rote fick samma efternamn, hamnade fel i mina förfäders anor som finns i Västernorrland. Det var på den tiden jag satt på biblioteket dära Vall´n och vevade mikrofilmer genom betraktningsapparaten. Jag kom dock rätt ganska snart och anser att det var ett bra och handgripligt sätt att lära sig lite om indelningsverkets system.

Samtliga roten och båtsmän i Ångermanland och Medelpad finns att se i Olof G Strömbergs båtsmansdatabas.I Ångermanland var samtliga indelta soldater båtsmän, alltså flottister.
 
Klicka på bilden för förstoring.
Ni ser att alla hemmansägare inte var skrivkunniga utan lät bakom sitt namn, som någon annan skrivit, rita sitt bomärke.

Här ovan kan ni läsa sista sidan på kontraktet inför anställning av en båtman år 1885, en soldat som skulle bli den siste båtsmannen i byn. Carl Wänström hette han innan han tog värvning och blev Brömster. Rotetorpet kallades Brömstergärdet. För att komplicera till det lite så var rote 163 ansvarsområde för hemmansägarna i två byar, även grannbyn söderut bekostade båtsmannen. Att detta rotetorp fallit i glömska fick jag klart för mig då vi hemmansägare träffades senast.

1901 avvecklades indelningsverket och ersattes med allmän värnplikt som i sin tur vilar under fredstid sedan den 1 juli 2010. "Legosoldater" kanske man kan kalla de soldater som numera är i tjänst. Båtsmanstorpet är borta sedan mycket länge, det finns inte heller omnämnt i hembygdsboken som kom 1980 om jag minns rätt. Men jag vet hur det såg ut ändå, tro mig eller ej...
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , ,

15 maj 2013

Allt blev mitt, jag var hos våren...

Präglad av ett landskap.

En glad hälsning vill jag bringa dig , vår. 
Jag vill hälsa dig, du livets stora skämtare. 
Ditt humör smittar värre än en gäspning.
Din stilla natt berusar med ett vin jag inte smakar,
med en doft jag inte känner,
med ett ljus som inte aktar nattens gudar. 
.
.
Rabbe Enckell
ur ”Flöjtblåsarlycka"
1925
.
. 
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

Moralfilosofi

Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell (utgivna 1957-1960) är en romansvit där perspektiven förskjuts och allt inte är som man trodde det vara då man läst alla fyra böcker. Den har getts ut på svenska i ett band och den läste jag för eoner av tid sedan. Just denna svit får jag i tankarna då jag begrundar vår förening. Läs Alexandriakvartetten!

Okej, då vi vrider det hela ett varv till.

Med på årsmötet var "kungen av Grundby", Grundby heter vårt område. Det var han som en gång i tiden lät stycka av sin fastighet och bilda 40 fastigheter. Han bor själv i ett av husen med sin familj och betraktas som HSB, han som bestämmer. Vi förstår att det var hans tankeverksamhet som låg bakom det sätt som beslutet togs. Eftersom han vet att jag och min man gärna ser till rättvisan inom föreningen och föreningspraxis för demokratins skull, förstod han att vi skulle reservera oss mot det sätt som beslutet om markförsäljning gick till. Det ingick i hans plan för att på så sätt slå in en kil mellan oss och vår granne.

Några i föreningen hyr ut sina hus och har bosatt sig i sina fritidshus i fjällen eller vid havet. Av hävd läser ingen medlem protokollen, så hur medlemmar som inte varit med på årsmötet får veta vilka beslut som tagits, vet vi inte. Husägarna i vårt område är rätt okunniga i föreningsliv eller är rädda att säga emot. Alla vet att "kungen" har en tung hand över allt som beslutas i vår lilla samfällighet och vem vågar ifrågasätta sakernas tillstånd? Styrelsen är helt i hans händer som ni förstår så behöver "kungen" inte ta till orda på mötena. Att styra utan att det syns fungerar utmärkt i vår lilla förening.
Le Silence, skulptur av Auguste Preault ( 1842-1843).
Kanske en inspelning från mötet vore på sin plats här?

Att endast och alltid underordna sig, att tillåta någon annan fattar beslut åt mig, är ingen bra strategi. Underordnar sig alla en ledare försvinner ganska snart demokratin och enväldet ges lätt tillåtelse att börja gro genom att jag gör som jag blir tillsagd, att någon annan tänker ut vad jag ska tycka. Då det gått tillräckligt länge får ingen inte ha en egen åsikt - ett hopplöst läge. I sådana miljöer frodas lätt mången slags fientlighet kan vi lära oss både av historien och nutid. Ett lågt röstdeltagande (av röstberättigade) är ett tecken på att demokratin inte fungerar. Därför vill vår regering, våra politiker, att vi medborgare ska rösta, för att få statistik på att landet fungerar som en demokrati. Klart som korvspad!
Boken ovan, Samfälligheter från BLinfo, är faktiskt lättläst och bra om hur samfälligheter sköts på bästa och lagenliga sätt.
(Jag har endast funnit två trovärdiga böcker i ämnet samfällighetsföreningar. Den andra är Samfälligheter. Handbok för samfällighetsföreningar av T. Österberg, Norstedts Juridik. Den senare är svårläst då man måste vara kunnig i juridiska termer och väl insatt i ämnet för att förstå innehållet.)



.
.
.
.

14 maj 2013

Vad är moral?

I mellansverige bor vi i ett gruppbebyggt område med 40 bostadshus. Husen står i en öppen oval med kontakt med skog bakom. Inne i ovalen finns en allmänning, en gemensam yta för oss boende där vi vårstädar ytan, firar midsommar, har picknick familjerna emellan, grillar under sommarkvällar. På vintern är den samfällda marken en stor snötäckt yta som alla barnen lekte och stojade, åkte skidor och pulka på nerför slänten. På en väl avgränsad del av samfälligheten finns en lekplats med gamla redskap som inte längre används då barnen flugit ut och alla vi boende är medelålders. Lekplatsen avgränsas från den stora härliga ytan av en grusad gångväg som leder från samfälligheten till skogen. I samfälligheten ingår också båtplatser till samtliga. Sjön dyker upp efter en promenad genom den nämnda skogen.
Inför samfällighetens årsmöte nyligen fick vi kallelse där det som en av punkterna stod: "Om försäljning av gemensam mark. En av medlemmarna vill köpa loss en del av allmänningen i anslutning till sitt hus". Något sådant har inte inträffat tidigare i samfällighetens historia så vi förväntade oss att få en redogörelse av styrelsen för vilken yta det gällde, ytans storlek och förslag till försäljningspris.

Vi kom till årsmötet tillsammans med 15 andra röstberättigade samt ett antal människor som inte bor i området med de 40 villorna. När vi kommer till punkten om försäljning säger ordföranden några ord och så förklarar den av oss boende, vår granne, som vill köpa mark att det är den oanvända lekplatsen det gäller, talar om hur stor ytan är och vad fastighetsmäklaren värderat marken till. Ingen av oss medlemmar eller styrelsen har sett fastighetsmäklarens kartskiss och uträkning. Därefter frågar ordföranden om vi föreningsmedlemmar kan besluta att sälja ytan. De enda som hörs säger ja, ingen hinner säga något annat, klubban faller. Beslutet är taget. Jag säger att för att vara demokratiskt och rätt genomfört måste uppgifterna finnas med i kallelsen så vi grannar har möjlighet att tänka igenom förslaget, ta ställning till  kostnad mm före årsmötet. I en kallelse ska styrelsen ha berett frågan och skickat ut sitt förslag via kallelsen. Därefter ska mötet besluta och styrelsen genomföra beslutet. Att fatta beslut i ekonomiska frågor är inte tillåtet om samfällighetens medlemmar inte fått möjlighet att sätta sig in i förslaget. Men att 25 fastighetsägare inte vet att beslut skulle tas och heller inte var med och sa sitt, anses av styrelsen inte förhindra att detta beslut gäller.

Nå, ordföranden säger att beslutet är taget och kan inte dras tillbaka. Grannen som vill köpa säger att vi väntar till nästa år så alla kan få se och ta ställning till det förslag som fastighetsmäklaren tagit fram, att det då kan bifogas kallelse och dagordning.

Nej, beslutet är taget hävdar ordföranden och kan inte återkallas. Han säger också att nästa år får vi medlemmar utredningen i efterhand. Att många som inte bor i området var med på årsmötet och röstade är det ingen som påtalar. Detta var en av de sämsta kupperna jag och min man varit med om. Det luktar fuffens. Det var inte ens ett försök att sköta det snyggt.
Bilder från nätet.
Så kan en samfällighetsförenings styrelse hantera medlemmarnas gemensamma egendom.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

13 maj 2013

Vilsamt vackert

Ibland hittar man ljuvligheter där man inte förväntat sig. Ofta långt ifrån allfarvägarna då man prövar en ny väg.

Det här var ett sådant tillfälle. Enkelt. Högtidligt. Naturnära. Jag hittar nog inte dit igen. I ljuvt minne bevarat.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , ,

12 maj 2013

Följetongen

Det som skulle bli kommunens stora attraktion vad gäller boende i havsnära läge har nu hamnat i följande situation:
Det  går bakåt. Det rivs. Man fattar varför men tar sig för pannan. Träarbetena är undermåliga och tål inte att beträdas utan risk för olycka. Någon eller några har roat sig med att burna.Vilket hafsverk, stålbalkarna är väl dimensionerade men vilken konstruktör räknade och ritade på träkonstruktionen? Kolla hur träbjälkarna tagits ur och därefter lappats ihop för att komma över den gamla betongkanten. Hållfastheten är äventyrad. Tog kommunen hand om det själva? Vad hände????
Död mans hand över kajen i Nordmaling. Avstängslat för en säkrare tillvaro.
Har följt projektet i två tidigare inlägg:


Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , ,

11 maj 2013

Förgängelse

Nu har det hänt det jag befarade och övervakat under några år.
Milstenen längs Riks13 någon kilometer söder om Olofsfors är kaputt. Vid Hennäsåsen ni vet. Både gjutjärnstavla och fundament har förstörts sen sist. Som jag kollat in den de senaste åren.
Förödelsens styggelse. Milstenen i hembyn går säkerligen samma väg där den står inslyad.
Spräckt och knäckt.
Om man tar bort alla gamla ofattbart onödiga milstenar sparar vi/staten in pengar. Kulturhistorien - den behövs väl inte?!!! Vi klarar oss så bra här ändå. Jag far till ett län där vi till och med har kvar en milstolpe av trä. Jojomensan!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

10 maj 2013

Jag hamnade på...

...kakbuffé på Lundgrens konditori i Österfärnebo härom lördagen. Det var en positiv upplevelse. Vi kom körande, tänkte stanna längre fram och fika medhavt. Vid ett ljusblått hus passerade vi rader av bilar vid 11-tiden. Vad var detta sa vi och vände. Det var kakbuffé.
Kakor, bakelser, wienerbröd, macarons, biskvier, munkar, kanelbullar...
Många kom för den goda och saftiga smörgåstårtan fick jag berättat för mig. För här strömmade folk till. Allt ifrån småbarn till 75-åringar skulle jag tro.


Under lördagarna i maj månad
kommer vi att ha vår buffé igen.
4 maj, 11 maj, 18 maj, 25 maj är
datumen som gäller.
Mellan kl 10-14 kommer vi att duka upp
med massa matiga, gräddiga och 
söta godsaker. kaffe, te och saft ingår.
80 kr/pers, barn (-12) halva priset.
Välkommen!
stod det på en skylt.


Det här kanske vore något för Näslunds konditori dära Vall´n att ta efter.


Närmaste granne - en halvt nedlagd bilverkstad. Tidernas väg passerar, ett sätt att få turister att köra bort från allfarvägarna och till en lite krokigare men mer upplevelsefyllda mil.
Det var härligt med den företagsamhet som präglade denna glesbygd.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

9 maj 2013

Lokala särdrag

Det finns etymologisk forskning kring benämningar som ortsbefolkning gett varandra eller sig själva, en forskning som säkerligen är intressant. Då tänker jag bland annat på de benämningar som använts på sockenborna i Gideå, Grundsunda och Nordmaling, tre grannsocknar:
. Gidelôrva
. Grônnsônnskôrva
. Nordmalings-tjeretratta

Anledningen till att nordmalingsborna fick heta tjärtrattar är uppenbar, man tillverkade många liter dalbränd trätjära i skogarna. Under en period var Umeå den hamn i landet som skeppade iväg mest dalbränd trätjära. Har ni någonsin sett en tjärdal igång? Det har jag, den allra finaste tjäran är sirapsgul och luktar gott. Dalen byggs upp som en tratt där tjäran rinner ut nertill. Men det här med lôrva och skôrva undrar man lite över. Det låter nedsättande, är det pga att nordmalingsborna satt namnen tro? Det görs ju mestadels försök att skönmåla sig själv men inte andra.
Härifrån är bilden hämtad.
Så finns det benämningar på en allt finmaskigare nivå. Människorna i några byar i min socken beskrivs som
vacker avabon,  stôgg rönnholmara,  fatti aspara och löjdtuppa. Jag har för inte länge sedan hört även andra och "snällare" benämningar på aspara men det är nog de själva som myntat de beskrivningarna :-)

Nå, jag har under senare år funderat på de här beskrivningarna av byarnas invånare. Jag har inte läst något vetenskapligt arbete om dem utan dragit egna slutsatser. Då har jag kommit fram till att benämningarna skulle kunna vara från tidigt 1900-tal, kanske sent 1800. Då skedde många arronderingar i min hemby som påverkade storleken på hemmanen. Historien finns kvar som ett osynligt lager men är även väl synligt från mitt köksfönster idag.

En trevlig facebooksida om dialekter att titta på HÄR.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , ,

7 maj 2013

Ordets makt

Makten behöver häcklas.
Opposition krävs för att hålla demokratin levande.
Opposition tystas i diktaturer.
Oliktänkande fängslas och dödas i enväldiga regimer.
- allt detta tar jag för givet att ni läsare instämmer i!!!

En dissident är en person som aktivt motarbetar den rådande ordningen. Vanligen avser man en politisk dissident som, oftast med fredliga medel, sätter sig upp mot en totalitär regim. I Sovjetunionen var Andrej Sacharov och Alexandr Solzjenitsyn exempel på dissidenter, och i Kina anses Wei Jingshen vara den första dissidenten i modern tid. Dissident är den som stannar kvar inom det kritiserade systemet, medan den som lämnar det kallas flykting.

Författaren Roberto Saviano som 2006 skrev om camorran i boken Gomorra, den napolitanska maffian, och sedan dess lever under ständigt dödshot samt frilansjournalisten Kerstin Lundell som skrivit om Lundin Oils verksamhet i Afrika, är två starka personer som vet vilken makt det skrivna ordet kan ha. Men det finns oerhört många andra modiga ordbrukare.

Själv glimtar det emellanåt åt fram på bloggen hur ett exploateringsprojekt i miljardklassen påverkar en liten oansenlig bys invånare i norra delen av landet. Hur lojaliteter förändras, hur kusiner slutar hälsa på varandra, om kallhamrad  beräkning som möter naiv tro. Den människosyn de olika kontrahenterna har blir tydlig, personkaraktärer förstärks. Och jag har med tiden fått allt lättare att förstå kriget i 1990-talets Kosovo där grannar dödade grannar.

Under hela projektets gång har jag varit med och sett hur byns maktstruktur fungerar. Jag får och har fått sms, telefonsamtal, mejl, samtal öga mot öga och känner till väldigt mycket av det som hänt sedan 2003. Jag har sett härskartekniker på avstånd och på mycket nära håll. Konflikträdd bör man inte vara.

Utsändningen lördag den 4 maj i år av Medierna handlar om medier på små orter och dessa journalisters utsatthet och hur starka påtryckningar de utsätts för. Tänkvärt.
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , ,

Igår...


... kom hon, ladusvalan! Yes! Kvittret var sprallglatt där hon satt på telefonledningen.
Bilden kommer härifrån.

Storspovens glada drillar hörs sedan länge från lägdorna med brunt fjolårsgräs.
Det här fotot är taget av naturfotograf Jens Morin (http://www.pbase.com/jensmorin) och jag hittade det för länge sen på Sveriges Ornitologiska Förenings (SOF:s) hemsida.
.

.
Kanske har även andra bloggare åsikter om 

4 maj 2013

Klasser

I Storbritannien omvärderar man klassindelningen och skapar nu sju sociala klasser. Arbetarklass, medelklass och överklass är alltför vag indelning. I Sverige vill vi inte ens tala om sociala skillnader, vårt samhälle ska framstå som jämlikt. Det är att stoppa huvudet i sanden. Som boende och fastighetsägare i två vitt skilda delar av landet ser jag klasskillnaderna inom landet med förfärande tydlighet.

"Klassindelningen har traditionellt sett definierats av faktorer som yrke, förmögenhet och utbildning. Den klassindelningen har endast tre dimensioner – ekonomisk, social och kulturell. I den studie som BBC och forskarna genomfört har man undersökt faktorer som ekonomiskt, socialt och kulturellt kapital."

Prekarit som beteckning för en ny klass har jag snappat upp tidigare. Ett ganska nytt begrepp för de sämst lottade. Här kan du läsa mer om hur britterna nu ska delas in.


   
.
.
I sin dagboksroman Oktober i fattig-Sverige skriver författaren Susanna Alakoski om att trångboddheten gjorde att inget av barnens teckningar, små skriverier eller skolarbeten sparades. Det är något jag aldrig reflekterat över tidigare. "Och jag har inget kvar som visar hur tidigt jag började skriva, hur talangen möjligen såg ut. Jag kom ihåg att mina uppsatser lästes högt i klassen och att jag fick beröm." Hon citerar följande:

”/…/det hör ju också till fattigfolkets villkor att dokumentation bakåt i tiden för det mesta saknas. När det gäller mina förmödrar och förfäder finns av naturliga skäl ingenting efterlämnat i form av brevsamlingar, dagböcker, pianokompositioner, spröda små akvareller eller annat i den vägen. Inga biografier har skrivits över deras liv och inga runor har publicerats i tidningsspalterna efter deras död. Jag kan alltså inte veta om en skapande ådra funnits i min släkt, men förmodligen har det väl gjort det, även om den aldrig har fått komma till uttryck.” (Elsie Johansson, i Tala om klass, 2006)

Jag skriver: I förlängningen handlar tillvaron om vilken människosyn man har. Här i byn /bygden förpassar vi vår jordbrukande historia till sophögen, glömmer medvetet, förtränger, undertrycker. Vi utplånar oss själva. Vi anser oss inte värdiga, vi måste börja på nytt, göra oss bättre, glömma det som inte höjer oss till en högre klass. Så dumt för det innebär bara att vi utplånar oss själva, försöker visa upp en yta, en ny status. I stället för att sätta oss in i livet förr, förstå, berätta, föra vidare och inse hur vi, trots en bakgrund i arbetarklass eller jordbrukarklass, kanske torparbakgrund, är värda all uppmärksamhet, all ära. Och som alltid är det någon som vill bestämma över de andra - kanske de med sämsta självtilliten.

Trots att alla har rätt lika anor här i byn vill vi så gärna ha en ”fin” bakgrund som ger oss existensberättigande. För inte kan väl en liten människa ha rätt att bli ihågkommen, så enkla förhållanden hen levde under. Ut med allt gammalt rat, börja om och köp nytt på Ikea, eller om du kommit upp dig via studier eller företagande, köp antikviteter av högre dignitet, med högre pris än de allmogeföremål du slängde. Så att man trots allt tror att dina förfäder, trots bostadsorten, hade en gediget hög social status och ekonomiska möjligheter. Det är trots allt bara du och din släkt och gamla bekanta som vet i grunden din härkomst.

Det är synd om människorna!
.
.
Kanske har även andra bloggare åsikter om , , , , , , , ,
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...