Att växa upp

Läste härförleden i DN:s Stockholmsdel följande reflexion under vinjetten "Sthlm i mitt hjärta" av reportern Ann Persson.
.

Medborgarplatsen 10.30

Vi tittar på de objekt
som mäklaren har
hängt upp i sitt
skyltfönster. Inget under en
miljon kronor.
Till och med 30 kvadratmeter
långt från innerstan
kostar så mycket.
– Kan du och pappa låna
mig 100 000 kronor, frågar
dottern som bland sina
orosmoln tydligen har lagt
till att hon måste fixa fram 15
procent till kontantinsatsen
om hon någonsin ska kunna
köpa en bostadsrätt.
78 procent av alla mäklare
säger att det oftast är curlande
föräldrar som står för
kontantinsatsen åt vuxna
barn. Inser plötsligt att hela
min värld nog bara var en
historisk parentes.

På min tid fanns det
inte på kartan att tigga hos
föräldrar om pengar för
att bo. Inte heller fanns det
på kartan att jag skulle låta
dem stoppa sina pekfingrar i
min nymyndiga syltburk.
Finansinspektionen
tycker att det är bra att barn
lånar av sina föräldrar. Wow.
Då, på min tid alltså, skulle
ingen heller ha sagt att det
var en bra ordning att barn
blir allt mer beroende av
sina föräldrar.
Till dottern säger jag:
– Det kan vi kanske ordna,
hoppas jag.
Och till politikerna:
– Se nu till att de där
utlovade hyresrätterna blir
verklighet. Så att våra barn
får bli vuxna.


Ibland är det skönt att slippa formulera sina tankar själv, att någon gör det åt en :-) Så var det med detta om dagens förhållande barn - föräldrar.

När jag läser minns jag när jag en sommardag i övre tonåren satt hemma vid skrivbordet med telefonluren av svart bakelit i hand och slog stockholmsnumret med ringskivan. Numret till det bostadsbolag som tillhandahöll studentbostäder och som bifogades i det brev som meddelade att jag antagits till arkitektutbildningen på KTH. När någon svarade i andra änden sa att jag skulle komma att behöva någonstans att bo. Det var första gången i mitt liv jag kom i kontakt med en telefonväxel och blev efter svaret "Det blir nog svårt" kopplad vidare vilket jag inte förstod. Det blev helt tyst i luren. Så oartig man kan vara tänkte jag och lade på med tron att jag blivit bortkopplad. Snart insåg jag väl min oerfarenhet och ringde upp igen. Det var ett nervöst och oroligt tonårshjärta som pickade i mej.

Boendet löste sig om än inte på enklaste sätt. Men lärorikt har det varit att ta sig fram genom livet på egen hand. Hade jag haft curlande föräldrar hade jag varit annorlunda som person, det är jag övertygad om. I mitt fall tror jag att jag varit mycket mer räddhågsen individ.

Och jag minns när en av mina kurskamrater köpte en lägenhet, en liten etta, i Rödabergsområdet för så mycket som 33 000 kronor!!! Tänk att jag minns summan än :-)  Så underbart det var för henne, och för oss som hälsade på, att bo i ett färgstarkt storgårdskvarter från 1920-talet. Att se henne kalksåpa ekgolvet och boa in sig på ett fint sätt utan storvulighet. Och min glädje då jag så småningom flyttade in i en stor omodern fyrarummare på Söder (nu SoFo, South of Folkungagatan) med fungerande kakelugnar, högt i tak, stuckaturer, trägolv och nyvalda tapeter tillsammans med tre andra kompisar. Kollektivboende gjorde att vi kunde bo stort och härligt.

En grön Dialog från LM Ericson blev min egen allra första telefon. Dialog tillverkades 1962 till 1978. På den tiden Televerket hade monopol på telefoner och man gick in i en av Televerkets många butiker och beställde abonnemang samt telefon som kopplades in jacket på väggen inom några dagar. Jag har kvar första fakturan än. Jadå...  Och i min bekantskapskrets finns en av arkitekterna som var med och formgav denna telefon. Det har varit intressant att höra hans beskrivning av formgivningsprocessen långt innan digital teknik fanns.
.

Läs även andra bloggares åsikter om ungdomsbostäder, växa upp, vuxen, curlande föräldrar, telefon, Dialog, LM Ericson