Vackra småvägar

Änteligen har jag då nedstigit i silvergruvan, något som jag planerat i nästan två decennier. Valde 155-meters nivån, lika djupt under jorden som Kaknästornet är högt. Hiss var det som gällde.

Drottning Christinas schakt står stadigt på fyra murade tegelfundament. Fin industriarkitektur när den vill vara ett varumärke.

Det här är ett av bergrummen och ett antal orter mynnar ut i det. En docka i mänsklig storlek klättrar på stegen där borta. Orterna var så mycket trängre. Betänk att brytningen skedde med tillmakning, dvs. man eldade upp berget på natten för att kunna knacka loss berg dagen efter. Fort gick det inte. En natt kunde 60 kubikmeter ved eldas upp. Det räcker si så där 3 år för att värma en vedeldad nutida villa.

Tänker på dagbrotten i södra Afrika där gruvarbetare knackar fram jordartsmetaller som används i våra elektronikprylar. Deras arbetsförhållanden är inte mycket bättre än de var i den här gruvan då den lades ner 1908.

Gruvan är ett myller av gångar och bergrum i många nivåer. Den nedersta 318 meter under mark. Ulrika Eleonora-nivån på 155 meters djup är den gröna nivån i bildens mitt.

Den första intressanta gruvan jag besökte för länge sedan var Olavsgruva i Røros, staden som med sin koppargruva är ett av UNESCO:s världsarv. Liksom numera även Falu koppargruva. Gruvmiljöer fascinerar på ett märkligt sätt.

Carl XI:s schakt. Tilltalande cylindrisk arkitektur.

Detta är en tunna att hala ner t ex gruvarbetare i och hissa upp malm i. Upp klättrade gruvarbetarna på stegar. Just den här tunnan är exklusiv med sittbräda och läderskoning därför att den är avsedd för kungen då han visiterade och inspekterade.

Senare på dagen inspekterades en två dagar gammal majstång på en kurort. Aha, så gör man här...

Att färdas på småvägar är nog det bästa sätt att resa som jag vet. Artrika vägrenar...

... på sidan om de slingrande vägarna...

... och på sidorna böljande sädesfält, skogspartier med blandskog eller fina byggnader som man ser på nära håll. Man får insyn i de små trädgårdarna med grusgångar och gammeldags växter. Sällan ser man stora vräkiga trädäck/altaner, inga pooler. Ibland men ganska sällan stora förfulande tillbyggnader. Folk ser ut att vilja bevara. Kanske för att vissa är fritidshus till storstadsbor - kanske.

Vad passerar vägen förbi om inte ett kungligt barockslott. Det var riksänkedrottning Hedvig Eleonora som uppförde det slott man ser idag. Nicodemus Tessin d.ä. fullbordade slottet. Jag vet att interiörerna är välbevarade men klockan var kväll och slottet stängt. En promenad längs huvudaxeln mot slottet tog jag mig tid till.

Strömsholm är också ett starkt varumärke för ridsporten. Här finns en av Hästnäringens tre riksanläggningar. Första gången jag besökte Strömsholm var på tidigt 80-tal då jag hängde med en hästägande och ridande arbetskamrat på träningsläger en helg.

I slottsparken samsas tuktade parkträd som lind och lönn med hårt hållen grönska samt ängar där prästkragar blommar som mest nu.

Granna träbyggnader med falsat plåttak och tegeltak, målade med ljusröd respektive röd slamfärg.

 

Mäktiga moln över nyskördat Mälarlandskap.

 

En påminnelse om den egna dödligheten får jag på små landsortskyrkors kyrkogårdar. Det blev ett par, tre stopp vid sådana. Kyrkogårdarna här är väldigt ofta välskötta. Det är rofyllt att stanna en stund, vandra kring, sitta på en bänk och filosofera över livet med utsikt över kulturlandskapet.
.
.