I det glada 70-talsköket

Jag var på besök i ett gladfärgat kök härförleden. Här bor min släkting, född 1925. Hon är förtjust i historia och har släktforskat en hel del och har därmed mycket att berätta som jag gillar att lyssna till. Anekdoter om människor från förr intresserar mej mycket. Det ger en inblick i hur livet förr gestaltade sig.

Till exempel berättelsen om två jämnåriga tonårspojkar, födda 1819 och 1820, som till fots ger sig av tillbaks dita Vall´n för att fortsätta nattvardsskolan (obligatorisk konfirmandundervisning) efter att ha varit på besök i sina föräldrahem. Det var vårvintern 1836 och sträckan tycker vi idag är lång för fotvandring, en si så där 30 kilometer. En av pojkarna ville ta vägen över Högland för att hämta något, eventuellt en pläd för kalla nätter. I Högbränna hade de synts diskutera färdväg och då Högland ligger på andra sidan Öreälven de gjorde sig en flotte.

När någon från byn gjorde en resa dita Vall´n ett par veckor senare, träffade han prästen som frågade varför pojkarna inte kommit till nattvardsskolan. Men de for ju för ett par veckor sedan kunde bybon replikera. Därefter påbörjades efterforskningar och de två pojkarna hittades drunknade. Den ene var min mormorsfarfars bror.


Tänk så livet gestaltade sig före elektricitetens, telefonens, bensinmotorns tidevarv.

Köket från 70-talet är en fröjd att sitta i då kvällssolen skickar in sina strålar genom norrfönstret i den norrländska sommarkvällen. Att prata med en människa vars far föddes 1868 och ta del av traderade berättelser är värt väldigt mycket. Sådana här utbroderade uppgifter kommer inte fram i kyrkböckerna.

Dåtiden kommer närmare i ett glatt och rödorange kök från 70-talet.
.
.