Platsens ande

Att tala inför en samling människor var aldrig roligt som tonåring, ja det höll i sig längre än så för min del. Samtidigt var det viktigt att lära sig våga. Det gavs möjlighet till detta i skolan och jag minns särskilt ett tillfälle.

I svenskundervisningen i årskurs 2 eller 3 på gymnasiet skulle alla förbereda ett framförande i ett valfritt ämne. Jag valde helt fritt ämnet "Att bygga i byar". Varför i all världen? Ja, inte vet jag mer än att det måste ha intresserat mig redan då. På den tiden gick det inte att "googla" fram uppgifter, vi skulle leta i bibliotek och kanske ringa någon sakkunnig. Av svenskläraren Ingegerd Klintebäck fick jag tips om en politiker som var intresserad av ämnet. Med bävande hjärta slog jag numret i telefonkuren med många enkronor i beredskap. Bara detta var ett orosmoment, tänk om pengarna inte skulle räcka och samtalet brytas just då det var som intressantast. Vi fick ett bra samtal, mannen i andra änden var mycket förstående och hjälpsam mot en liten gymnasist.

Då vi några veckor senare hade redovisning inför klassen var jag nervös. Men samtidigt klar över min egen inställning i frågan som jag framförde med referenser till uppgifter jag funnit. Uppskattningen av min insats från läraren var stor. Vad jag sa? Vet inte, utkastet finns inte kvar. Men jag inser att vad jag ansåg om hur man skulle bygga i byar gick fram. Inte ta åkermark i anspråk, bygga i randzoner, anpassa byggnader i storlek och form,  smyga in nya hus i befintlig bebyggelse och antagligen en del andra saker. Genius loci var något jag stötte på några år senare. Vilket även innebär att anpassa byggnaden till terrängen, inte planspränga och jämna ut - idag det allra vanligaste byggsättet.

Hur man bygger i byar har sedan dess intresserat mig, planmässigt som formmässigt. Flera framsynta länsstyrelser och byggnadsnämnder har genom åren gett ut broschyrer i detta ämne men de nås av alltför få som planerar att bygga.

Läs just denna broschyren här om så önskas.

Den norske arkitekturteoretikern Christian Norberg-Schultz kom 1980 ut med boken Genius Loci: Towards a Phenomenology of Architecture, en bok som ofta omnämndes bland oss arkitekter i samhällsplaneringssammanhang.

Då jag läser den utmärkta broschyren Anpassning till platsen som byggnadsvårdsportalen Hålla Hus gett ut, både i pappersform och digitalt på nätet, blir jag förvånad men glad då jag ser vad som skrivs på sidorna 11-12 illustrerat av en sur tomte :-) med bildtexten: "Den gamla svenska tomten bevakade och skyddade gården."

Här ett utdrag ur broschyren Anpassning till platsen:
ANPASSNING TILL OMGIVNINGEN

Inom arkitekturen brukar man tala om genius
loci som uttryck för platsens själ eller ande.
Uttrycket kommer från den romerska mytologin
och var benämningen på de andar som man
trodde bebodde och vaktade en plats. Från vår
egen mytologi känner vi igen tomten i dessa
tankegångar. Tomten är just den skyddsande som
har bebott och bevakat gårdarna i våra trakter.
För att hålla sig väl med honom gällde det att
anpassa sig till de förhållanden som han förvänta-
des tycka om, d v s vara varsam och mycket
försiktig med förändringar i livsmiljön. Det finns
mycket nedärvd visdom i detta förhållningssätt.
Även för den som inte tror på tomtar finns all
anledning att ta tillvara denna visdom.

Vykort av Harald Wiberg 1972

ATT FINNA PLATSENS SJÄL

Den plats man väljer att bo på är inte bara en
bostad. Den utgör också en livsmiljö som man
skall leva med, påverkas av och bli en del i. Det är
därför klokt att innan man väljer boplats, lära
känna platsen, dess omgivningar och dess histo-
ria. Det kan vara motiverat och ofta intressant att
leta i arkiv efter gamla ritningar, beskrivningar,
brandförsäkringshandlingar eller annat som ger
en bild av vad som hänt med huset under tidens
lopp. Det är först när man funnit och känner
samhörighet med platsens själ, som förutsättning-
arna för en riktigt bra anpassning till omgivningen
finns.
En boplats är alltid präglad av sina natur-
förutsättningar, men också av det näringsfång
som bedrivits och ibland av lokala traditioner. En
bostadsort är också alltid präglad av den tid i
vilken den växt fram. Det tar sig uttryck i landskapets
karaktär, dess växtlighet, bebyggelsestruktur och
i sättet att utforma husen, komplementbyggnaderna,
trädgårdarna och inhägnaderna, m m.

ATT UNDERORDNA SIG PLATSENS KARAKTÄR

Våra bebyggda miljöer har präglats av många
faktorer när de genom åren har växt fram. Bygg-
naderna har naturligtvis alltid uppförts för att
tjäna ett visst syfte. Funktionen är alltså en grund-
läggande faktor. Byggnadstraditionen har länge
använts för att ge placering, material och form att
fylla denna funktion. Ideal förändras med tiden,
och därmed också de medel man använt för att
uttrycka dessa ideal. Man kan tala om byggnads-
stilar eller arkitekturstilar. Genom att försöka läsa
bebyggelsen och förstå hur den växt fram ökar
kunskapen om platsen och dess historia. Med ökad
kunskap stiger vanligtvis också respekten för
platsen och de karaktärsdrag som förmedlar
denna kunskap. Man underordnar sig platsens
karaktär. Man undviker då att ta bort de delar
som ger platsen dess identitet. Eventuella till-
byggnader och komplementbyggnader utförs då
med syfte att snarare förstärka än försvaga
platsens  karaktärsdrag.

 En annan tomte, tecknad och målad av Harald Wiberg.

Det här var att leva med naturen som bundsförvant var en visshet som äldre generationer levde med och tog sig olika uttryck (som vi anser urmodiga). Numera glömmer vi ofta detta eller struntar helt enkelt i platsens ande med fult och dåligt slutresultat.

Ju fler som bevarar äldre byggnader och anpassar nya till platsen, desto mer lockande blir det att bo i en sådan miljö. Och de flesta vill väl att landsbygden ska leva, eller... Så tänker åtminstone vi bebyggelseantikvarier, restaureringsarkitekter och byggnadsvårdare. Om landsbygden och landsorten drar till sig fler boende, för kommunernas del gärna med starkt skatteunderlag, finns kanske möjlighet att bygden överlever.
.
.